Silverskogen

SILVERSKOGEN

Dalen ligger i den stora skogens mitt. Vattnet som passerar de stora lummiga silverekarna glänser vagt av solstrålarna som träffar dess yta.
Trädens kronor är kupade som om dom ville beskydda de väsen som lever där.
Bladen på träden är ådriga och sköra. Som om det endast var en hinna.
I dalens trygghet lever det många varelser.
En vilsen alv vid namn Hrafn smyger fram mellan träden. Ständigt vaksam och med spetsade öron. Då och då vänder han sig tvekande om. Varelsens smidiga kropp är spänd och vid varje steg är den redo för att fly.
En bit bort reser sig en smal rökslinga. En svag lukt av matos når alvens näsa, ögonen fylls plötsligt av hopp och en gnista av glädje väcks. Den springer smidigt bort till gläntan och klättrar upp i en av de stora trädens kronor. Sakta skingrar han bladens verk och blir förvånad över det han där finner.

Det var en tidig kväll i juli. Solen lyste vagt ifrån den vackert röd rosa himlen. De stora silverekarna kastar skuggor på den kala klipphällen som liknar händer med fingrar vridna i plågor. Likt som om den torra sommaren redan pinat dem.
Solens sista heta strålar träffar paret som sitter på bergshällen.
De har gått långt och är helt slut. Äntligen har de kommit fram till dalen.
De har precis kommit, men det ser ut som att de har suttit där i en evighet.
Solen har omsorgsfullt förgyllt deras ansikten i en rödaktig lyster.
Nedanför har de dalen, en plats full av glömska och frid. Deras enda tillflyktsort, deras enda plats där de kan glömma de oförglömliga. Deras mörka hemlighet som de båda delar, och deras saknad. Deras saknad av det som en gång fanns men nu är borta. Borta av en osannolik kraft, en kraft som inte de kan rå över. Det var inte deras fel...
Men innanför skogens täta grenar är de trygga, finner ro, och kan inte känna smärtan av förlusten.
Tyst gråter de en sista gång, hon i hans knä, minns tillsammans likt de alltid gjort. Ställt upp för varandra i det svåra.
Deras hemlighet skulle de aldrig glömma.
Ty den var det oförglömliga.

I mitten av skogen, på bladet av en ek sitter en groda. Grodans ögon är svarta och blanka. Kroppen är vackert grön. En helt vanlig groda sitter på ett blad på en helt vanlig ek. Mitt i en helt vanlig skog. Eller ja, ganska normal skog. En skog som är fylld av konstiga väsen.

Kvinnan och mannen är lyckliga nu. Skrattar och ler. Lever i harmoni med varandra och naturen. Likt deras förfäder en gång hade gjort. De har lyckats glömma, det oförglömliga.
Ett barn har de fått. En ögonsten som gör tillvaron ljus, som solens starkaste strålar. Som stärker deras band till varandra. Som två rep, som de på något sätt skarvat ihop och skapat ett tredje med. Ytterligare ett av naturens under. Livets gåva som de fått. En gåva som man inte ger bort.
En av de tjocka ekarna har bildat deras lilla kärleksnäste. Runt den tjocka stammen lever det växter som ingen tidigare skådat i fångenskap. De lever ett eget liv i mystik. Kronbladen som omsluter, vaggar, visar upp och skvallrar om det dyrbara som finns där i mitten på blomman. Blommans sköra del. Dess stolthet.
Klipporna som innersluter dalen som i en grop, ler i solens belysning.
Som om en stor strålkastare lyser de upp alla sprickor och grottor som bildats genom åren.
Kanske av levande väsen, kanske av naturens väldiga krafter. Skrevor som sår som inte läks, sår som skapar evigt lidande. Blottade sår som skriar efter beskådning. Likt ett spädbarn efter omsorg, efter kärlek.
Barnet är nu ett år gammalt. På dess små ben ranglar det fram i skogen och jollrar glatt av lycka. För varje dag gror fröet och tar ett steg närmare vuxenvärlden.
Hon och han som hittills klarat sig mycket bra i dalen men har börjat oroa sig för hur det ska gå för deras son.
Hur skall han kunna leva i dalen utan dem?
Kommer han någonsin att överleva, och kommer han någonsin hitta en kvinna att dela sitt liv med?
Kommer han ens få veta att det finns en värld utanför deras?
Tankarna på återvändo till civilisationen hänger tunga i luften kring dem.
Att återvända skulle vara svårt, men inte omöjligt.
Minnena väller fram, och åter ser de dem, de förödande bilderna från olyckan framför sig. Människor som skrek och hur deras hus slets i bitar, bilar som flöt förbi.
Men det som var svårast att minnas var dock deras lilla flicka. Deras dotter som då var blott 5 år. Att se henne spolas bort, skrikande på hjälp medan de själva stod trygga på en klippa. Tanken att de kunde ha varit hon eller han som omkom istället för henne är bedrövande. Ett så ungt liv som gick till spillo, och allra värst var nog att det var deras barn de mist. Deras lilla flicka.
Allt detta hade de under ett tag glömt. Förträngt djupt.
En dag hängde en bitande kyla över dalen. Ekens blad hade färgats i brons och guld.
Pojken dansar under dess krona och skrattar av lycka var gång ett blad singlar ner och träffar han hjässa.
Blommorna runt deras boplats har vissnat och multnat. De har tagit hand om fröna och tänkte använda dem nästa vår. Ty även om hon och han återvänder vill de ha ett minne från den underbara tiden i dalen. Men den platsen skulle ändå betyda något mycket speciellt för dem.
Det börjar skymma och kvinnan tar in den lille till tryggheten. Hittills hade de varit helt trygga och inte haft ett enda hot emot dem. Men de hade hört ljud. Ljud som påminde om civilisationen. Var de på väg att hitta dalen? Var det fler som visste om den? Kan de vara på väg hit?
Med en klar stämma sjunger hon för pojken och han somnar i hennes famn. Ögonlocken sluter sig långsamt och den lilla kroppen slappnar av. Likt en liten docka ligger han i hennes famn. Alldeles orörlig. Ett tag fruktar hon att han lämnat dem. Den fruktan fanns alltid i hennes huvud. Tänk om han också lämnade dem.
Hon lägger pojken på bädden av blad de gjort, bladen formade sig efter den lilles kropp och det ser ut som att de aldrig skulle vilja släppa honom ur sitt grepp.
Åter tänkte hon de tankarna som hon tänkt så många gånger. Denna gången må de väll vara den sista hoppades hon.

Alverna har börjat ana oråd. De var inte längre ensamma i dalen. Något mer har anlänt. Fruktan för att detta något skall förstöra dalen gör dem oroliga.
Alvernas ledare Singrad beslutar sig för att skicka ut spejare som skall iaktta varje rörelse och ta reda på vad det är som stör friden.
För ca 2 år sedan hade floden översvämmats och massor av konstiga saker hade spolats iland av de vilda vattenmassorna.
Sedan dess hade inget stört dem. Det hade tagit lång tid att rensa upp längs stränderna. Föremålen hade de antingen bränt eller grävt ner. Kroppar som hittats hade de sänkt i havet.

Han står där. Vid forsens skenande vatten. Vattnet speglades i hans ögon medan han tänkte. Likt ett rollspel med samma historia: Skådespelarna vill aldrig sluta spela men då han blundade så drogs draperierna för trots att de inte hade slutfört sitt skådespeleri. Ingen av spejarna har återvänt. Ännu gick de ovetande om vad som hände i andra delar av dalen.
Forsen är den enda plats han känner sig riktigt trygg på. De stora massorna som letar sig neråt i en hisnande fart. Ibland bar den med sig grenar och andra små saker som sedan krossades emot stenarna i dess slut.
Detta var de fyra elementens egen plats. Jorden som fridfullt nöjt sig med sin bit, vindens barn som ständigt leker i trädens konor och vattnets kristaller som leker sin vilda lek. Eldens lågor som ibland släpptes fria i den gamla eldplatsen precis bredvid forsens början.
Vid forsens slut står den största och äldsta eken av de alla. Detta är Singrads favorit tillflyktsplats. Då han behövde råd och stöd så kunde han sätta sig vid dens stam och höra vindarnas väsen viska i hans öra.
Han hade hela livet levt i ensamhet. Som ledare för sitt folk hade han alltid burit huvudet högt och inte visat en enda svaghet i rädsla för att falla. Han var en stark ledare och hade aldrig förlorat något.
Många kloka ord har passerat hans läppar och han hade många gånger förundrat sig själv med sitt sätt att tänka. Men han hade fått de flesta lösningarna och hans trygghet fanns hos naturen. Det finns inget han upskattar mer.
Som ung alv hade han ofta gett sig ut på egen hand. Han hade sett mer än de flesta och visste mer om livet än många andra.
Men med åren hade han glömt och åldrats. När han inte kunnat ge sig ut på samma sätt längre utan har ett tungt ansvar för sitt folk, så känner han sig instängd på alla ställen utom vid forsen.
Hans vilda insida hade känt igen sig i vattnets egna lekar.

Pojken och hans far och mor sitter i gläntan vid deras ek och äter glatt middag, utan vetenskap om att de är bevakade från flera håll.
Alverna hade funnit dem och kikade nyfiket på dessa varelser. De liknade dem de hade sänkt i floden för några år sedan.
Vad kunde detta vara för folk som levde så få och vad märkliga de såg ut.
Plötsligt hör kvinnan en gren som knäcks i en av ekarnas kronor. Hon vänder sig snabbt och ser en varelse som liknar en människa men med spetsigare öron som nyfiket tittar på henne.
Sakta närmar hon alven samtidigt som pratar lugnande med den. Trots att den inte förstår det hon säger så verkar det som den förstår att hon inte vill något illa utan klättrar ner på marken och låter henne känna på dens kropp.
Den lille pojken springer fram till sin moder. Alven rycker till men stannar. Hon lyfter upp pojken och låter honom känna på alvens hår.
Tystnaden vilar tung över dem men trots det så verkar båda förstått att de båda är fredliga. Alven plockar upp något ur sin ficka som hans sedan ger till pojken. Pojken tar föremålet i sina händer och vänder och vrider på det med nyfikna ögon innan han långsamt stoppar det i munnen och sedan skiner upp. Kvinnan ler och ropar på mannen som även han kommer till dem. Genast skapar de en tyst vänskap.
Plötsligt visslar alven högt och runt dem kommer det fram flera till alver ur trädens kronor. Ett starkt ljussken sänkte sig över gläntan som sedan tonade bort i ett mjukare sken. Alvernas blonda hår och glittrande blåa ögon gav ett fredligt intryck men mannen tvekade ännu på om de var fredliga. Kvinnan log vänligt emot honom och talade en stund på deras språk. Tillslut lät sig mannen lita på varelserna.

Hrafn blev skräckslagen då han såg att Hildur hade råkat avslöja sig genom att en av hans grenar hade gått av. Genast hade honan upptäckt honom men modig som han var hade han bara ställt sig på marken utan fruktan för de okända varelserna.
Hanen hade fortfarande sett skeptisk ut men deras avkomma hade sprungit fram till honan som gått fram till Hildur.
De hade stått och granskat varandra en stund innan han bjöd den lille på sylkir.
Hanen hade sedan gått fram till Hildur han med. Hildur hade tydligen fattat tycke för dem och gav Hrafn och de andra alverna tecken att de kunde avslöja sig.
Hrafn tyckte att varelserna såg konstiga ut. Men han kunde inte förneka att honan var ganska vacker. Trots att hon hade konstiga öron och en annan färg på sitt hår.
Om Singrad hade varit med hade han säkert kunnat förstå deras språk och direkt vetat vad de var för några tänkte han medan han närmade sig dem.
Skulle de våga te med dessa varelser till sin by?

Alverna hade fått bud om att spejarna var på väg tillbaka med de underliga varelserna. Spänningen och nyfikenheten hängde tungt i luften i deras by. Man hade inte sett Silgrad på ett par dagar, han hade genast försvunnit då de hade fått bud om en snar återkomst. Ingen bekymrade
sig dock. Alla visste ändå att han skulle komma tillbaka.

Silgrad hade länge funderat på vart forsen egentligen mynnade ut. Han hade aldrig kommit på tanken att följa den tills nu. Han hade lämnat byn samma dag som de fått bud och gett sig iväg.
Följt forsen och sedan där den grenade ut sig valt att följa den största ån. Nu gick han där i skogen. Den mjuka varmt gröna mossan formade sig efter hans fötter, som att den ville bevara hans steg så länge som de bara kunde. Fåglarna kvittrade i träden. Två Konbrier byggde bo i en klen ek. Sorlet av ån räckte honom vart han än var i den lilla skogen.
Snart var han framme i den gamla delen av skogen. Där de gamla ekarna var över 1000 år gamla och vinden och solen hade format dem helt som den ville.
Han tänkte inte vända tillbaka till byn innan han hade hittat stället där vattnet försvann eller guppade ut i en gigantisk ocean. Att det kunde ta lång tid visste han redan men han tänkte inte ge sig. Det var nu eller aldrig.
Staven han hade med sig var grov men lätt. Den var spetsig i ena ändan så att man kunde använda den som ispåk då det var vinter. Det var mycket möjligt att den alltid varit med honom likt en trogen vän. Ständigt vid hans sida, redo att försvara honom emot angrepp.
Framför honom skymde några jättegranar sikten. Men vad gjorde granar i hans dal?
Han hade inte tänkt på hur långt han hade begett sig ifrån sitt trygga hem och hade totalt glömt andra väsens existens. Granarnas grenverk var tjockt och det tog honom en stund att tränga sig igenom det. Innanför gran allén så låg en liten tjärn där ån slutade.
Vattnet var glasklart och gnistrade lockande. Han kunde se ända ner till botten som bestod av kantiga stenar och grus som ån tagit med sig genom åren.
En stor fisk simmade omkring i vattnet. Hur den hade överlevt där var helt klart ett mysterium om den inte nyligen hade kastats med forsen och sedan simmat dit genom ån.

De var snart hemma vid byn igen. Honan nynnar och ser ganska nöjd ut. Hon har burit pojken en bra bit men har ännu inte blivit trött i armarna.
Mannen går en liten bit efter dem och värkar häpen över platsens skönhet som de tidigare inte lagt märke till. Grenarna de andra föser undan låter han glida över sitt huvud. Varje berörning av de tunga träden verkar han bara njuta av.
Hrafn ler förnöjt åt deras fynd. Bara tanken på hur stolt Silgrad skulle vara då de återvände fick honom att vara glad. Hildur som ledde hela kompaniet, var lite nervös för hur Silgrad skulle reagera över varelserna. Han var nästan säker på att han sett sådana tidigare men ingen av dem visste vad dom ville eller vad dom gick för, eller varför dom befann sig här?
De traskade vidare i skogen och var nu mycket nära byn. Det var ungefär 50 meter kvar då de hörde ett skrik ifrån byn. Ett skrik av smärta. Hildur började springa och de andra följde efter. Då de kom in i byn såg de att en kvinna hade bränt sig på elden och nu satt och skrek av smärtan. Ingen av alverna visste vad de skulle göra utan stod i en ring omkring henne likt paralyserade.
Honan gav barnet till hanen och sprang fram. Hon tog det kalla vattnet som stod precis invid elden och gick fram till kvinnan. Sakta hällde hon vattnet ner över kvinnans arm, som genast slutade att skrika utan istället stirrade på den okända personen som stod framför henne.
När vattnet tagit slut så tog honan en bit av hennes linne klänning och svepte kring brännskadan.
Kvinnan som hade granskat henne noga beslöt sig för att lita på henne. Hon mumlade något på alviska som hon inte kunde tolka men hon log emot henne som svar.
Hildur beundrade honan efter den dagen. Hon hade kunskaper som de inte hade och som de kunde lära sig av. Bara de kunde lära sig deras språk. Han gick fram till honan och hanen och förde dem till ett ledigt tält i utkanten av byn. Där hade det tidigare bott ett gammalt par som nyligen avlidit.
De fick deras gamla kläder. En grov grön tröja och ett par gråa byxor till dem. Tyget luktade rök men var helt klart bättre än deras gamla kläder. Så de tackade artigt och gick in i tältet för att byta om. Pojken la de på en pläd de hittade i tältet.
Inuti tältet fanns det två stora skinn som var utlagda över en hög med något som liknade gräs men ändå inte. Stråna var grövre och hade en ljusrosa blomma i änden.












Kap 2

Hon slog upp ögonen och betraktade tyget på tältet. Det var gjort av djurhudar av något slag som var hopsydda med diverse senor. Pojken sov lugnt. Annars brukar han alltid vakna tidigt på morgonen och gråta av hunger eller köld. Men nu verkade han varken frysa eller vara hungrig.
I tältet var det lagom varmt och på andra sidan tältet ligger Jonas och sover. Hon hade alltid tyckt om att se på då han sov. Hans tunga andetag och hans lugna ansiktsdrag.
Ibland längtade hon tillbaka till den lilla staden de hade bott i innan den brutalt förstördes av vattenmassorna. Men på något sätt saknade hon stämningen. Självklarheten att alla använde Lambi toalettpapper om Konsum sänkte priset med fem kronor. Det faktum att alla kände alla och att man inte behövde vara rädd för att missa det senaste skvallret.
Men det var ganska skönt att slippa det också. Hon minns då de hade köpt en ny bil. Det var den senast modellen från Opel. Hela byn hade stått i fönstrena och kastat avundsjukna blickar på den nya bilen. Jonas hade bara vinkat och log sitt självsäkra leende som kunde få vilken kvinna som helst att förälska sig blixtsnabbt i honom.
Bredvid honom hade hon suttit som en drottning och skrattat åt sin bragds bravader. Vinkat till folk som hon sett att Drottningen hade gjort på tv och visste gott och väl hur många som de körde förbi som gärna varit i hennes kläder just då.
Genom tältduken kunde hon se någon röra sig. Hon räknade fort ut att det måste vara tidig morgon och att diset precis hade flytt. Som en skugga smög personen förbi. Försiktigt på tå som om den var rädd för att väcka dem. Hon var förundrar av alvernas vänlighet och sätt att röra sig på. Dessa varelser var några hon ville lära sig mer om.
Hon hoppades på att någon av dem kunde deras språk eller att de på något sätt kunde kommunicera med dem i framtiden. Hon hade en ganska bestämd känsla av att detta skulle bli deras hem i fortsättningen.


Silgrad hade följt bäcken rakt fram utan att en endaste gång vända sig om. Han visste redan att han en dag skulle återvända dit.
När han åter skymtade de välbekanta tälten så blev han vaksam. Det var någon i det tomma tältet.
Han smög försiktigt förbi tältet för att inte väcka de som bodde där. Troligtvis var det väll de som stört dalens frid tänkte han. Hade de varit farliga hade inte hans spejare tagit med dem till lägret. Men de hade nog inte överlevt på egen hand där ute.
Ingen hade ännu stigit upp. Tystnaden hängde i luften och för en sekund kände han sig riktigt ensam. Snabbt skakade han av sig den känslan och beslutade sig för att tända en eld i eldstaden som var placerad i mitten av lägret.
Han satte sig på huk och letade reda på de två Flinta stenarna, halmen och nävern som de använde för att få eld med. Precis då han fått fyr på det hela hörde han något gå bakom sig. Lugnt satt han kvar och fortsatte med elden.
Vem eller vad det nu var hade i alla fall stannat upp. Han vände sig sakta om och blev bemött av två gröna ögon. Varelsen var lång och mager. Hon var iklädd alvernas kläder. Han antog snabbt att detta var en av figurerna de nu hade i byn. Kvinnan såg ut att vara en människa. Han hade umgåtts en hel del med dessa varelser och visste vad de gick för. Han kunde deras språk.
- Är ni fler? Frågade han.
- Ja, min man och min son ligger kvar i tältet. Sa hon med ett stort leende över läpparna.
- Okej, hur hamnade ni i dalen? Vet fler att den finns? Kommer de också hit?
- Nej, inga fler vet om denna plats. Vi hittade den av ett misstag för ungefär tre år sedan. Vårat hem blev förstört av en översvämning.

I huvudet kunde hon se hur Fru Magnusson som var stadens snålaste tant stod vid toalettpapprets hylla när vattnet kom och väntade tills hon såg vilket toapapper som absorberad mest vätska innan hon slutligen valde.

- Okej, men ska ni leva med oss får ni sköta er och anpassa er efter oss.
- Jo det kan jag lova att vi ska. Vi kan nog lära mycket av varandra. Och tack.
- Tack för vad?
- För att vi får bo med er. Hade vi inte fått det hade vi nog inte överlevt mycket längre.
- Ett måste är nog att ni lär er vårat språk…
- Absolut! Om vi får hjälp förståss annars går det nog inte..
- Jo jag skall hjälpa er.

Silgrad och kvinnan samtalade en bra stund innan lägret började kvickna till. Plötsligt var det alver överallt. Många stod förundrat och lyssnade till deras samtal. De kunde lugnt fortsätta för de visste båda att de inget förstod.
En kvinna kom fram till Silgrad och log stort. Som sa några meningar och gick sedan igen.

- Vad sa hon?
- Bara att hon saknat mig och att ditt språk låter vackert, som en sång. Hon vill gärna att jag lär henne det.
- Tror du att vi alla kommer kunna förstå varandra i framtiden?
- Ja, det tror jag. Alver är inte dumma skall du veta. Det går fort för dem att lära sig.

Några månader senare kunde flera av alverna deras språk medan bara deras barn kunde alviska ordentligt. Dom kunde i alla fall få sig förstådda.
Snön hade klätt marken jämn och vit. Varje kväll glittrade täcket ikapp med stjärnorna. Den lilla pojken hade fått riktiga skor av en av alverna. Hon hade förlorat sin son i skogen och hade dem till övers. Glatt lekte han i snön och gjorde snöänglar och snögubbar med alv barnen. Han hade fått flera bra vänner och föräldrarna var inte längre oroliga för hans framtid. De visste att han skulle få det bra.
Mona som kvinnan hette och Silgrad hade blivit mycket goda vänner. De gick ofta till forsen. Men han skulle aldrig kunna ta med henne till tjärnen. Det var en plats han Inte ville att någon utom han skulle känna till. Dit skulle han återvända då tiden var kommen. Och det var den inte ännu. Visst hade alven börjat bli gammal. Men han var fortfarande pigg och frisk.
Under den stora eken brukade de sitta och samtala. Tillsammans lyssna till vindens röster. Mona brukade ibland berätta för Silgrad om hennes stad. Han lyssnade gärna. Hon kunde inte direkt påstå att hon saknade stressen, arbetet och ryktena. Det kunde hon leva utan. Det hon saknade var hennes lilla dotter.
En dag berättade hon om dottern för Silgrad. Då hade han tagit med henne till forsens början där han byggt en bro. Han ställde henne på brons mitt och bad henne blunda och sträcka ut armarna. Sedan frågade han om hon hörde dotterns skrik.
Visst kunde hon det. Hon såg hela scenariot igen och hörde tydligt skriket från hennes dotter som sveptes med i vattnets vilda färd. Bruset av vattnet var tydligare än någonsin. Hon märkte det inte själv, men hon hade börjat gråta. Hon skrek och grät men ingen kunde höra henne utom Silgrad genom forsens brus. Då och då skvätte lite vatten upp på hennes ben.
- Du måste tillåta dig att släppa henne. Hon har det bra nu. Tro mig. Hon har det bra nu. sa han.
Hennes snyftningar började avta och började andas lugnare. Bruset från forsen hade börjat avta och hon kunde nu bara se dottern som sprang och lekte med hennes andra vänner. De hade säker omkommit de med.
De lekte på en äng. Plötsligt sa hennes dotter:
- Min mamma älskar mig. Hon bor där nere. Men hon kommer hit senare. Hon måste ta hand om lillebror först. Sedan kommer hon och hälsar på mig igen.
- Min mamma bor här. Hon säger att din mamma inte är bland oss längre. Inte din pappa heller. Vart är dom? Sa en liten pojke som hon kände igen men inte riktigt kunde placera.
- Dom är där nere har jag sagt. Sa hennes dotter något irriterat till svar.
Sedan fortsatte de att leka sin lek.

När hon åter vaknade upp ur hypnosen såg hon Silgrad sitta ner och se väldigt ansträng ut. Han hade fingrarna satta emot tinningen och han blundade hårt. Men efter någon sekund tittade han upp och mötte hennes ögon.
- Tack.. mumlade hon.
- Det var så lite. Nu vet du hur hon har det.
- Ja… tack.. Men, hur gjorde du? För det var väll du? Och var det på riktigt? Lever hon? Vart är hon?
- Ni människor tvivlar på döden och fortsättningen efter den. Det gör vi med. Men vi kräver inte att få veta. Vi tar det som det kommer. Vi båda vet nog att det som kommer det kommer och i detta fall är det bara positivt. Det du fick se var din dotter där hon är nu. Vad hon gör just nu och hur hon har det. Precis det du ville veta. Men för att du inte skall sprida det du vet vidare måste du antingen glömma eller lova mig och mitt folk evig tilltro. Och det gäller inte bara dig. Det gäller dina kommande generationer. Vill du tillbaka till eran civilisation så väljer du att glömma..

Mona valde tilltron och deras familj levde lyckliga med alvernas flock. De var nu deras familj och delade deras vanor, seder och bruk.
Dom åldrades tillsammans med alverna och såg deras nästa generation växa upp. Deras son som fick namnet Teitur, fick en vacker alvisk flicka vid namn Fegurd och de fick även se sitt barnbarn. En liten flicka med ett brunt och ett blått öga och vackert blont hår. Hon fick namnet Freydir.
Men snart var både Mona och Jonas gamla. Silgrad åldrades fort även han. Hans vackert blonda hår hade blivit vitt och hans skägg räckte ner till naveln. Han hade lärt Teitur allt han visste och då Silgrad gick bort skulle han bli flockens nya ledare.
Mona blev plötsligt mycket sjuk. Hon hostade blod och hade hög feber. Både hon och Silgrad visste att det snart är över men hon kämpade in i det sista. Hennes sista kväll bad hon Silgrad vara hos henne. Han bar hennes magra kropp bort till forsen där han sedan satt med henne i knät.
Han berättade för henne vad som väntade henne och att hon nu åter skulle bli ung. Att hon skulle få se hennes dotter som nu var vuxen och hade barn.
Han grät sakta då han såg henne glida bort från honom. Han ville inte släppa greppet om henne. Men snart hade hon glidit in i den eviga vilan.
Dagen efter hennes bortgång var det begravning. Det var en mycket sorgsen Silgrad som ledde det hela. Ingen i flocken hade någonsin sett honom gråta förr.
Teitur försökte förgäves trösta honom och om och om påpeka att Mona har det bra nu och att hon inte behöver lida längre.
Jonas sa inte så mycket. Sista tiden hade han och Mona glidit ifrån varandra. Mona hade pratat mycket om forsen som var så underbar. Hela tiden hade han känt skuldkänslor blandat med avundsjuka och intalat sig själv att han aldrig hade kunnat göra henne så lycklig som hon var då hon var vid forsen med Silgrad.
Men innan Silgrad hade tagit henne med sig så hade hon sagt att imorgon då han vaknade skulle han kunna betvivla hennes existens. Men hon skulle finnas i vinden, i vattnet och i luften. Att hon älskade honom fortfarande. Men att en dag skulle han åter förenas med henne och deras lilla dotter Becky.
Med dessa kloka ord vilande över hennes läppar hade hon sedan gått bort i knäet på Silgrad.
Men livet gick vidare i byn.

Månens ljus sänker sig över skogen. Stjärnorna glittrar troget vid dess sida. Det lena ljuset smeker naturen under sig. En kall vind drar igenom byn. Elden slocknar.
Alla sover lugnt i byn. I Silgrads tält är det helt stilla. Den gamle mannen har gett sig av. Nu ligger han vid tjärnen mellan de stora granarna. Han blickar ut över den klara ytan. Fisken simmar fortfarande runt. Han hade tagit med lite bröd att mata den med. Glupskt äter fisken av brödet.
Han kände att han nu har gjort det han kom för att göra. Han lade sig på rygg och tittade på stjärnorna en sista gång innan han slöt sina ögon och andades sina sista andetag.
Ansiktet slappnade av och bara ett leende fastnade på hans läppar. Bröstkorgen slutade att häva sig upp och ner. Nu var Silgrad där han hörde hemma. Han var ett med naturen.
Samma natt som han lämnade jorden tändes en ny stjärna på himmelen, samtidigt som flera andra slocknade. Men den stjärnan som tändes var för Silgrads mod och vishet, de som slocknade var för människans idioti och skräck för framtiden.

Författare:

Publicerat

Dela: