Simon, din jävel

Det borde vara här.

Jag stannar tvärt på sågspånsstigen och sluter ögonen. Jo, det är här. Det kommer tillbaka till mig nu. Det är sen sommarkväll, halvskymning. Jag hör hur hans snabba, lätta steg närma sig där borta runt kröken. Hur mina hjärtslag löper amok. Men ändå koncentrationen, beslutsamheten som inte viker ens in i det sista. Och så kommer ögonblicket som allt hänger på. Det finns inte längre något val, allt är redan avgjort. Jag rusar fram bakom trädet och sparkar undan hans ben. Och innan han ens hinner fatta varför han faller så trycker jag in kniven i hans hals…

Men det kan jag fortfarande inte se. Inte det allra sista. Jag är med ända fram dit men sedan blir det svart. Jag vet ändå precis hur det gick till, precis var kniven gick in, den exakta dödsorsaken. Jag har läst hela polisutredningen, jag har spårat mig själv ända hit.

Det stod mycket i tidningarna om Simon Andersson. Fallet var ett stort mysterium. Den talangfulla löparen som hittas knivhuggen till döds vid sidan av elljusspåret. Några togs in till förhör men ingen kunde hållas kvar. Ett tag spekulerades det i att det var hans pappa som hade gjort det. De hade visst ingen bra relation. Men det var bara spekulationer. När jag kom tillbaka till skolan, efter min långa sjukhusvistelse, pratades det fortfarande mycket om Simon Andersson. Men det hade börjat lägga sig lite grann. Vardagen hade börjat krypa på igen.

Läkarna sa att det var hjärtmuskelinflammation. Jag hade fallit ihop innanför dörren hemma. Mamma ringde ambulansen. Det var riktigt allvarligt. De första dygnen var de inte säkra på att jag skulle överleva. Jag minns ingenting. Och i samband med det försvann också det som hände precis innan ur mitt minne. Jag kom tillbaka till skolan och hörde om Simon. Det kändes skönt att han inte längre var där, det gick lättare att andas, men jag kopplade inte på något sätt ihop hans död med mig själv. Faktum är att allt gick bättre för mig i skolan efter att Simon var borta. Inte för att jag direkt blev skolans populäraste kille då heller. Jag höll mig på min kant och de lät mig vara ifred. Det var just den stora skillnaden. Jag fick vara ifred. Simon hade varit överallt, hans blickar och hans skratt. Jag ville bara vara osynlig. Och han ville lyfta fram mig i ljuset, till allmän beskådan och förlöjligande. Förstod aldrig varför han ansträngde sig så mycket för att förstöra mitt liv. Han borde bara ha skitit i mig, precis som alla andra. Låta mig vara en kuf som gick för sig själv. Han skulle ha klarat sig då. Han skulle ha levt idag.

Jag hade mina böcker och jag hade mitt läshuvud. På universitetet gick det bättre, jag fick till och med vänner. För första gången i mitt liv, riktiga vänner som brydde sig om mig. Jag träffade Sofie på en kurs. Vi tog långa promenader i skogen och pratade om allt. Vi delade den där outsider-känslan. Hon stannade ofta över i min lägenhet över natten. Vi var officiellt ett par nu. Vi avslutade våra utbildningar samma år, och hade båda tur att få jobb direkt. Hon som sjuksköterska och jag som bibliotekarie. Ett år sedan blev Sofie gravid med Robin. Och ett par år senare med Rebecka. Pusselbitarna föll på plats en efter en. Allting jag aldrig trodde jag skulle få. Men det fanns hela tiden något som låg och skavde. Bilder i mitt huvud när jag vaknade mitt i natten. Känslan av att vara något på spåren.

En tidning hade en serie med mystiska ouppklarade mord. Jag läste om Simon Andersson och mindes honom. Jag mindes också mitt hat. Och en tanke väcktes. Jag såg till att få tag på allt material från brottsutredningen. Faktiskt hittade jag mitt namn där i. Nämnt en gång bara. Det var Simons flickvän Sandra som nämnde mig som en av personerna som kanske kunde betraktas som Simons fiende. Hon sa att: ”jag brukade titta på honom konstigt, liksom med hat i blicken.” Men i samma andetag säger hon: ”att jag skulle aldrig kunna tänka mig att han har gjort det. Han är en lite konstig typ, men ingen mördare, det går inte att tänka sig.” Jag låg på sjukhuset då. Kanske hade polisen pratat med mig annars. Vem vet vad som hade hänt då.

Samtidigt som jag läste brottsutredningen började minnena komma tillbaka mer och mer. Och jag började förstå att det inte bara var inbillning.

Den här veckan är Sofie, Robin och Rebecka hos Sofies mamma i Dalarna. Det var länge sedan jag hade så mycket tid för mig själv. Och direkt när det blev bestämt att de skulle åka började jag planera resan hit. Jag måste komma tillbaka till platsen för att få det bekräftat. Vad jag sedan ska göra, har jag ingen aning om.

Så nu står jag här. På själva platsen för brottet. Och det finns inte längre några tvivel kvar. Det var jag som gjorde det. Jag är en mördare. Det känns inte konstigt att säga ordet för sig själv. Mördare. Det säger mig inte mycket alls faktiskt. Jag kan resa hem nu. Jag kan släppa det här. Det var länge sedan. Jag har tappat trådarna till den person som gjorde det. Jag är en annan nu.

Men ändå.

Det måste varit här han föll, här han låg när jag hoppade på honom. Här som sågspånen färgades röda av hans blod.

Simon, din jävel. Du fick vad du förtjänade.

Författare:

Publicerat

Dela: