Publicerat
Kategori: Novell

Sissta

Sissta
En droppe från den mörknande natthimlen träffade Ben Hroggs utsträckta hand. Den blev till en liten sjö som långsamt trängde ner i handens djupa valkar. Han drog på sig den vaxade huvan av mörkbrunt ylle som var fäst på hans långa mantel för att skydda hans axellånga hår, som vanligtvis hängde utsläppt i en mörk våg. Han satt på huk och lutade sig närmare den flodstensmurade skorstenen för att ta del av värmen som strömmade upp från skänkrummets skratt och musik. Han spejade ut över stadens låga hustak som var utplacerade efter de slingrande gatorna.
Han kände adrenalinet bubbla upp i hela kroppen när han plötsligt fick syn på den person han inväntat de senaste fyra timmarna. Klädd i manskläder gick hon tätt tryckt mot husväggarna utan att lämna skuggans skydd. Hon stämde helt överens med beskrivningen han fått i sitt senaste brev.
Breven hade kommit oregelbundet den senaste tiden men innehållet hade varit sig likt. Detta var den femte likvideringen han skulle utföra innan det nya året skulle lösa honom från kontraktet som bundit honom i snart två år. Han hade aldrig misslyckats med ett enda uppdrag under alla de år han tillbringat bland stadens hustak. Han var skuggmästare och lejdes med lagom mellanrum så att börsen aldrig behövdes kännas lätt.
Hon hejdade sig plötsligt mitt i ett steg och blev stående på ett ben medan hon spejade runt hörnet av en byggnad men fortsatte sitt långsamma smygande då allt verkade lugnt. Hon gick med kattlika steg runt värdshuset och tog sig mot bakdörren, hela tiden följd av Bens skarpa ögon.
Han satt blickstilla på sin plats intill skorstenen insvept i sin mörka mantel som effektivt skyddade mot vätan som nu gjorde sikten oklar mot byns utkanter. I hans högerhand höll han nu sin kaststen och i den vänstra hade han sin tysta duk, fyrdubbelt vikt och klar att användas.
När hon var ett par steg från bakdörren kastade Ben stenen som med en dunk träffade ett hustak längre bort.
På en hundradels sekund hade hon snott runt och dragit sitt svärd som hon burit i en skida på ryggen. Hon stod stilla med något böjda knän för att få en bra balans samtidigt som hon med blicken sökte av gatorna, beredd på allt.
Ben log och gled ljudlöst nerför taket med blicken fäst vid hennes rygg. Han landade tätt intill hennes kropp och tryckte omedelbart tysta duken mot hennes mun och den högra handen om hennes hals. Hon gjorde ett halvhjärtat försök att nå honom med svärdet men insåg att hon inte nådde honom och släppte det skramlande mot stenläggningen.
Hennes andhämtning blev kort och ansträngd medan pulsen i hennes hals minskade. Ben pressade in tummen mot den åder som skulle orsaka syrebrist i hjärnan. Hon gnydde knappt hörbart bakom tysta duken medan hennes hälar började trumma mot gatstenarna.
Han log på nytt och viskade tyst i hennes öra. ”Du är inte den första som tar sitt sista andetag i den här.”
Efter de orden upphörde hennes krampaktiga försök att lossa på Bens strypgrepp. Hennes kropp ryckte till med jämna mellanrum och tårar rullade ner för hennes kinder och droppade på Bens redan våta arm. Han visste att hon var på gränsen för vad en människa kan klara av men han var fascinerad av att hon fortfarande kunde trumma med benen och gav därför efter en millimeter på greppet. Hon skulle säkert vara en värdig motståndare om de kämpat på lika villkor, tänkte han och försökte vrida på henne för att få se mer av hennes ansikte utan att tappa greppet om hennes hals. Nu var han säker på att hon inte kunde skrika så han släppte duken som vecklade ut sig i fallet och landade mjukt mot gatstenen. Nu hade han båda händerna runt hennes hals och vände på henne ytterligare en decimeter.
Hon var vacker med ett par små spända läppar som passade till den mjukt rundade nästippen. Hon tycktes inte vara förmögen att fokusera blicken utan flackade skräckslaget med synen.
Plötsligt ryckte hon till med armen som stilla vilat vid hennes sida och greppar tag i Bens midjedolk som han bar vid bältet. Med all den kraft hon kunde uppbåda högg hon dolken i Bens lår som stelnade till av smärta.
Ben kände hur det vassa bladet lätt skar in i hans kött och stoppades av att det med en iskall smärta fastnade i lårbenet. Med ett inre tjut släppte han taget om hennes hals. Hon föll hostande och flämtande ihop på marken. Ben lade långsamt båda händerna kring dolkens skaft så som han så många gånger gjort, men då för att lösgöra den ur någon annan. Med ett snabbt ryck frigjorde han sig från dolken samtidigt som han lät en väsning av smärta klämmas fram mellan hans hopbitna tänder.
Hon hade långsamt krupit bort till sitt svärd som låg på stenläggningen och satt nu med svärdet i båda händerna riktat mot Bens ansikte. Men då avståndet var för stort för att hon skulle kunna utgöra något hot drog Ben sitt eget svärd med långsam elegans. Han såg att hon knappt kunde hålla vapnet stilla. Han slog det med lätthet ur hennes kraftlösa händer och tog ett steg mot henne. ”Eftersom du tydligen vet hur man hanterar ett svärd vet du säkert när det är dags att ge upp,” sa han och lade svärdsudden mot hennes hals som hade röda märken efter hans hårda grepp.
”Fästet är i dina händer och jag böjer mig efter er vilja så länge ni skonar mitt liv,” sa hon hest och försäkrande. ”Res er, vi måste röra på oss innan någon kommer ut genom bakdörren,” svarade han och plockade upp hennes klinga från gatan utan att flytta på sitt svärd mer än för att hon inte skulle skada sig när hon reste sig. Han nickade mot stallet som tillhörde värdshuset och efter att hon givit honom en orolig blick började hon gå.
Efter att ha bundit henne till armar och ben med ett uppflätat grimmskaft satte han sig att vila i den innersta av spiltorna som var den enda som var ledig. Efter ett par minuter satte hon sig i halmen framför hans fötter och såg på sina bundna handleder och sedan på snöret som länkade fast henne till Bens arm.
”Vem är du och vad är du ute efter?” sa hon lugnt och uppfordrande till Ben. ”Säg mig, vad får dig att tro att jag skulle säga dig det? Du har redan ställt till med tillräckligt,” svarade han och log. ”Vad har jag gjort för att vredga dig så?”
Han såg på det hastigt förbundna såret på sitt högra lår och log. ”Ja för att nämna något så vägrar du dö. Just nu lever du bara på lånad tid.” Han torkade sig i pannan med vänsterarmen och såg henne i ögonen. ”Vet ni vem jag är?” frågade hon och rätade på ryggen samtidigt som hon klippte med ögonlocken.
Ben kunde känna en flimrande skräck och hjälplöshet inom sig när hon långsamt lutade sig mot honom. Denna känsla var ny för honom och fick hans blod att strömma likt vattnet i en bergsfors ögonblicket innan det störtar ut för ett vattenfall. Han lät en svag flämtning störa hans mask av lugn som han lärt sig att bära för att dölja sina innersta känslor. ”Glöm inte bort vem det är som är bunden här,” påminde han och ryckte till i snöret för att bringa henne ur balans. ”Jag vet inte vem ni är, och vill heller inte veta. Allt jag vet om er är att ni kommer att vara mina guldmynt när jag visar upp ditt lik i skogsgläntan.” ”Så, hur kommer det sig att jag fortfarande är i livet?” ”Det blir lättare om du kan gå på egna ben till gläntan än om jag måste bära dig,” svarade han en aning ursäktande. ”Fråga mig inte mer, utan lägg dig i stället och sov. Vi går ett par timmar innan det ljusnar.”
Ben följde sitt eget förslag och bäddade ner sig i golvhalmen och sov djupt inom loppet av ett par minuter, handen vilande på dolken.
Plötsligt vaknade han av att mjuka lena händer smekte och greppade om hans hals. ”Det här blir din första läxa. Bind aldrig en kvinna som försörjt sig i sina barndomsår med att knyta mattor med knutar tio gånger starkare än de du klarar knyta,” viskade hon och tryckte långsamt in Bens struphuvud.
Det värkte i halsen när han tvingade sig själv att svälja. Han visste att han bara skulle skada sig själv om han försökte lossa på hennes grepp då han var en flitig användare av låsgreppet vilket vände på offrets styrka och gav stryparen ett stabilare övertag. Det bästa vore att få henne helt ur fattningen.
Han lät sina händer långsamt fatta om hennes midja och började med mjuka rörelser smeka hennes sida och rygg. Han tryckte mjukt hennes kropp närmare intill samtidigt som han drog fingrarna genom hennes hår, lika lugnt och mjukt som om det hårda greppet inte bekom honom. Hans lugna ansiktsmask av avslappnade muskler fick sin dittills svåraste prövning då det var svårt att ge ett naturligt leende samtidigt som halsen kändes som gjord av eld och huvudet sprängfärdigt av ansträngning.
Plötsligt släppte hon taget och ryggade baklänges i spiltan tills hon stannade ihopkrupen i ett hörn med blicken fäst på Bens ansikte. Ben gladde sig åt att månskenet inte var starkt nog för att avslöja märkena han visste fanns på hans hals vilka skulle bedra hans oberördhet.
Han reste sig upp och lämnade spiltan men låste den noga med en stadig träkil. Han gick in i spiltan mittemot där hans mörkbruna sto Staxa stod och tuggade på en mindre hög med hö som han tidigare utfodrat henne med. När han spänt fast sadeln och lett ut hästen på stallplanen hämtade han kvinnan som han för sig själv börjat kalla Sissta och förde henne upp i sadeln för att sedan själv sitta upp.
Tyst skrittade de genom staden och ut genom de vidöppna förportarna där han manade Staxa till galopp. Ritten var sval av nattluften som i snabb takt drog förbi.
Efter ungefär en rastmil stannade Ben och satt av. Han drog henne ur sadeln och bar henne ner i vägkanten. Med kniven mot hennes hals lade han försiktigt ner henne i det regnvåta gräset. Hon låg blickstilla med skräcken vibrerande i sina ögon vilka han djupt studerade. Han såg hur hon tyst smög fram längs stadsgatan, kände hur han njutit av hennes överlägsna blick, kände hur hennes tårar nu sakta lämnade ögonvrårna och föll mot gräset.
Han höjde dolken för ett sista hugg och hon slöt tyst ögonlocken och väntade.
Detta fick Bens hjärta att brista och han lät dolken falla ur sitt grepp.
Han böjde sig fram och lät sina fylliga läppar möta hennes i en mjuk och öm kyss som återgäldades av hennes armar som slöts kring hans midja i en lång kram. Han lyfte åter upp henne i sin famn och återvände till hästen.
”Så vad är ditt namn, kära Sissta,” frågade han när de red upp för ett krön och möttes av dagens första strålar.

Skriven av: Dagstjerna

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren