Sista dagen

Sista dagen i
Sten Olssons liv





Detta är en roman, och alla personer och händelser i romanen är skapade i författarens fantasi.
Alla eventuella liknelser med händelser i verkligheten är bara tillfälligheter, som är omöjliga att komma ifrån.





Sista dagen i Sten Olssons liv
Fönstret stod öppet och utanför hördes redan fåglarnas morgonkvitter. Gryningsljuset trängde sig på trots att det nyss varit skymning Det var en av dessa underbara svenska försommardagar, då allt nytt liv började sjuda i naturen, både bland växter och djur. Denna dag som skulle bli Sten Olssons sista dag i livet.
Sten låg i sängen och såg ut att sova lugnt, bröstkorgen rörde sig rytmiskt och lugnt. Stannade man med blicken där såg allt fridfullt ut, men lyfte man blicken såg man respiratorn till höger och ett övervakningsskåp ovanför. Där kunde man följa hans hjärtverksamhet och avläsa hans puls, blodtryck, andningsverksamhet och andra livsviktiga parametrar. Vid sidorna stod det droppställningar överfulla med läkemedelspumpar och dropp. Det var läkemedel mot smärta, ångest och oro. Läkemedel för att hans skulle sova och för att njurarna skulle fungera. En del läkemedel sänkte blodtrycket och då behövdes det ytterligare ett för att höja trycket. Han hade dropp för att få i sig energi och kalorier och ytterligare en pump för att sänka sockernivån i blodet. Det var denna bild barnen hade sett av sin far de sista dagarna. Man hade ringt från intensiven för några dagar sedan och sagt att Sten troligen inte skulle leva så länge till, så anhöriga uppmanades att åka till honom. Sviterna efter den stora hjärtinfarkten hade blivit för stora. För några veckor sedan hade han dessutom fått besked att han hade cancer i ena lungan.

Sten Olsson var 65 år och hade barn från två äktenskap. Han träffade sin första hustru, Elisabeth, när de gick sista året i gymnasiet. Hon blev gravid och de beslöt sig för att behålla barnet för de hade ändå börjat planera för en gemensam framtid. Efteråt stannade Elisabeth hemma medan Sten skaffade en ekonomisk utbildning på universitetet. Elisabeth fullföljde aldrig gymnasiet för hon blev strax gravid igen och sedan kom det ytterligare ett tredje barn efter några år. De tyckte att de klarade sig bra på Stens lön och han kunde ju inte vara hemma nu när det gick bra för honom inom företaget och han avancerade snabbt. Efter tio år började det knaka i förhållandet. Sten som träffade många kvinnor i sitt jobb hade fått upp ögonen för en några år yngre kvinna med stora framtidsmål. Jämfört med henne tyckte han att Elisabeth var tråkig och att hon hade stannat i utvecklingen. Att det var för hans skull hon stannat hemma hade han redan glömt. Det blev skilsmässa och Sten gifte snart om sig med Anna som den nya kvinnan hette.
Men när Elisabeth hade kommit ur sin chock, gav det henne istället en puff framåt. Hon läste snabbt in det hon missat och fortsatte sedan studierna med att läsa juridik. För Sten gick det inte lika bra. Anna var inte som Elisabeth. Hon ville göra egen karriär och krävde att Sten skulle dela på ansvar för barn och hushåll. Dela på att vara hemma med sjuka barn och ta ut sina föräldradagar. Det var inte riktigt så han hade tänkt sig det hela. De nya kraven innebar också att han inte hade tid för sina tidigare barn. Det blev längre och längre mellan träffarna och till slut uteblev kontakten helt.
De tre barnen från första äktenskapet, hade en bitter bild av en far som svek. De tyckte att de alltid kommit i andra hand, när de överhuvudtaget fanns i hans tankar. De gav honom hela skulden för det som hänt. Men under de senaste åren hade två av barnen försonats med honom. Han var faktiskt mycket stolt över barnen och även över sin första hustru, som han verkligen beundrade, för att hon klarat av att skaffa sig en egen utbildning samtidigt som hon haft ansvaret för tre ungdomar. Äldst av barnen var Siv som var läkare, sedan kom Lars som var psykolog och yngst av Birgitta som jobbade som polis. Det var Birgitta som inte hade försonats med sin far. Hon kunde aldrig förlåta honom för att han lämnat henne när hon som mest behövde en far. De äldre syskonen hade nu i två dagar turats om att ringa och tjata på henne och försökt med olika psykologiska argument få henne att komma ner och se sin far en sista gång. Till slut hade argumenten bitit på henne och när staden sakta vaknade hade Birgitta anslutit sig till skaran.
Tillsammans med Anna hade Sten barnen Karin som var sjuksköterska och Stefan som var lärare. De hade inte heller haft så bra relation till sin far, de tyckte att han alltid jämförde dem med de äldsta barnen och deras mor. När barnen växt upp lämnade Anna honom och sedan hade Sten stått ensam och funderat på vad som egentligen gjort att allt blev så fel.
Nu sammanfördes helt plötsligt barnen för första gången och en försiktig konversation började. Syskonen kände att de hade en hel del att prata om och många felaktiga förutfattade meningar kunde redas ut. De kände en närhet till varandra som de inte kunde förklara på annat sätt än att det var blodsbanden som var så starka och gjorde sig påminda, just i denna tragiska situation som de nu befann sig. Han som hade gett dem liv en gång, fast de aldrig orkat förenas, krävdes det verkligen hans stundande död för att ge dem en ny chans till förening. När de såg sin far ligga där i sängen, helt utlämnad åt maskiner och professionella människor, kände de sig så hjälplösa och närmade sig försiktigt varandra, i förhoppning att få den närhet och kärlek de aldrig tyckte deras far kunnat ge dem.

Natten hade varit lugn och Sten mådde något bättre, man hade kunnat minska lite på hjälpen från läkemedel och respiratorn. Barnen började hoppas att han ändå skulle överleva.

Hon satt och tittade på brevet hon hade i handen, både kuvertet och brevpappren hade en svag blå ton som mattades av mot mitten. Ganska centrerat på kuverten hade någon skrivit med en vacker handstil, ”till mina barn”. Hade hon inte vetat annat skulle hon ha trott att det var en kvinnas handstil. Bokstäverna var jämnstora och hade exakt samma lutning. En perfektionist skulle hon nog ha gissat, om hon skulle värdera författaren. Hon hade nyss fått brevet av sin mor. Brevet var skrivet av hennes far och var adresserade till hans fem barn varav hon var det äldsta.
Hon vägde brevet i sin hand, så lätt det kändes, tänk att en människas liv kunde sammanfattas på några pappersark och stoppas i ett kuvert. Livet kändes så avhugget och kort när hon såg på brevet. Är det detta som återstår av oss när vi lämnar jordelivet, en runa som ryms på några papper. Just då kände hon närheten till oändligheten så stark. Hon såg för sin inre syn en oändlig rymd och sig själv som en passagerare som steg på vid en station och fick gå av vid nästa. Det var livet. Så obetydligt det kändes, men ändå så otroligt betydelsefullt den tiden kunde vara, både för mig själv och för min omgivning. Då insåg hon hur viktigt det var att utnyttja minuterna rätt.
Fadern hade känt att livets utförsbacke börjat bli ganska brant den sista tiden. Då hade han satt sig för att skriva till sina barn. Han hade bett Elisabeth att förvara brevet till ett lämnligt tillfälle. Han ville att syskonen skulle läsa breven tillsammans, ett sätt att förena den trodde han.
Tillsammans tog de del av hans budskap och det var många frågetecken som rätades ut. Men det var ändå slutorden som de skulle minnas och som skulle komma att avgöra hans öde.

Så här löd hans slutord, som Siv nu läste upp för sina syskon.
”Min far hamnade på intensiven efter en hjärnblödning, han hade fallit ner för en stege och ådragit sig en blödning. På sjukhuset gjorde de en datorundersökning av hjärnan och de såg en mindre blödning. Han hamnade på intensiven i väntan på eventuell transport vidare till hjärnspecialister. Men det visade sig att blödningen inte var så stor och de trodde att den skulle läka ut av sig själv. Han fick i alla fall stanna kvar där för övervakning. Jag hann vara hos honom drygt ett dygn och det jag såg av smärta och ångest runt mig var nog för resten av livet. Jag hoppas att jag aldrig behöver hamna i en sådan situation själv. Om jag blir så dålig att jag inte själv kan prata för mig vill jag att ni hjälper till att få mitt liv avslutat. Jag vill inte bli fånge i min egen kropp.

Under kvällen hade det hänt en bilolycka, en äldre kvinna hade blivit påkörd på ett övergångsställ av en yngre kille. I bilen hade han sin flickvän med. Jag hörde ju hur anhöriga pratade med personal och poliser medan vi satt där. Så jag förstod vad som hade hänt.
Kvinnan som just hade fyllt 80 år hade fått i present av sina barn en resa till Indien, hon skulle resa om några dagar. Hon hade varit på banken och växlat pengar och kanske hade hon redan varit i Indien i tankarna, när hon gick ut på övergångsstället, vad vet jag. Kanske gick hon för sakta eller också körde han för fort. Kanske sade flickan som satt bredvid i framsätet något så han var okoncentrerad en stund, ingen får nog veta orsaken, men helt plötsligt var hon bara där framför bilen. Reflexmässigt hade han bromsat och rattat lite, men kvinnan blev ändå träffad och föll åt sidan, själv körde han rätt in i en stolpe som stod vid trottoarkanten. Bilen blev intryckt på högersidan och flickvännen blev ganska skadad. Pojken som kört bilen hade bara fått en fotledsfraktur som nu var opererad. Kvinnan som blev påkörd, hade fått lårbenet och överarmen på högersidan brutna och en handledsfraktur på vänster sida. Men framför allt var hennes drömmar överkörda. Hon som hade sett fram emot denna resa så länge, att få träffa sina barnbarn. Hon visste ju att hon hade tiden emot sig. Det skulle dröja innan hon kunde bli så bra att hon orkade företa någon resa om hon någonsin orkade komma igång igen. Just nu kände hon bara sådant hat mot honom som förstört barnens gåva till henne. Bredvid henne satt den av hennes barn som bodde kvar i Sverige. Hon hade rest 15 mil för att sitta här hos moder.
Salen var inte så stor att det gick att gömma sig för varandra. Och ganska snart stod det ju klart för dem vem av de andra patienterna det var som hade kört bilen. Pojken hade också kommit ut dit efter operationen och hans föräldrar satt där hos honom. Skuldkänslan och oron turades om att slåss om platsen därinne i föräldrarnas inre. Dottern till kvinnan pratade ganska högt om de grusade planerna så det skulle höras bort till bilisten och hans anhöriga. Hon ville att de skulle få del av moderns sorg.
Flickan hade skickats upp till en traumaröntgen för hon var okontaktbar när ambulansen kom till platsen. Hon hade precis kommit ner till intensiven nu. Hon hade stora hjärnskador och bilderna hade just skickats till närmaste neurologsjukhus för bedömning. Hon låg i sin säng orörlig och kopplades upp till en respirator. Hon var mycket allvarligt skadat förstod jag. Läkaren hade pratat med hennes föräldrar och de var införstådda med den dystra prognosen. Alla dessa anhöriga skulle samlas här i samma rum. Personalen gjorde så gott de kunde för att inte lägga någon av dem för nära varandra, men de kunde inte trolla, det fanns inte hur mycket utrymme som helst men de insåg också dilemmat med att ha anhöriga för nära varandra. Vad som rymdes i anhörigas inre var inte så svårt att gissa sig till, men det låg också en ensam kille i en säng som insåg vad han hade orsakat av smärta och lidande för andra. Kanske skulle hans flickvän aldrig mer vakna, han hade förorsakat en gammal människa en stor skada. Hur skulle han orka leva vidare med denna vetskap och den egna skadan skulle väl alltid göra honom påmind om denna dagen. Vem orkade bry sig om hans mentala skada just nu. Ingen tänkte på att han kanske hade behövt något professionellt stöd. Vem brydde sig om honom?
Som om inte allt detta vore nog, så var det en annan bild som fastnade i min näthinna för alltid.
Lite längre bort låg en kvinna som hade en slang genom halsen, som var kopplad till en respirator. Hon var ”trackad” sade personalen. Men hon var vaken också, hon låg där vaken och såg på allt elände runt om kring sig. Såg dessa unga människor komma in, såg och hörde allt, och hennes blick var så sorgsen. Hon ville inget hellre än bli av med sin slang hon ville inte vara med längre. När personalen var en bit därifrån passade hon på att plocka bort slangen från respiratorn. Men det gick ju inte så bra för då tjöt det från apparaten och personalen gick dit och satte den på plats igen. Hon bara skakade på huvudet när de kom. Jag vill inte mer. Men personalen hade inte någon möjlighet att hjälpa henne. Hon hade legat där i flera veckor men kunde inte klara sin andning själv och kunde inte heller gå till någon annan avdelning så hon låg där och såg dåliga människor komma och gå.
Just nu hade hon nog gärna delat med sig av sitt liv till flickan där i hörnet. Varför kunde inte vår herre vara lite mer rättvis tänkte hon. En ung människa som borde ha hela livet framför
sig ligger där, och kanske slocknar hennes liv snart medan jag ligger här och inte kan göra något. De passar på mig hela tiden, jag kan inte ens smyga bort slangen utan att de märker det. De vill ju bra väl, men jag då. Vad har jag gjort för ont för att behöva sluta mina dagar så här.

Just bilden av denna kvinna som tittade på sina medpatienter med sorgsen blick och kontrasten till denna unga flicka som inte kunde titta på någon alls längre, och som inte skulle leva så länge till. Den lever för alltid kvar inom mig. Varför? Läkarna kom in och berättade att blödningarna var så stora och omfattande att det inte fanns något hopp. Det var bara att invänta slutet. Gråtande anhöriga, skyldiga anhöriga, pojken som ingen tyckte synd om och kvinnan som bevittnade allt. Det blev bara för mycket för mig.
När personalen fick veta att flickan inte skulle vidare, började de placera om så att kvinnan fick byta plats med henne, där i hennes hörna var det lite lugnare och anhöriga slapp att sitta så nära pojken som kört den olycksdrabbade bilen. Kvinnan såg lite nöjd ut, hon kunde åtminstone erbjuda flickan en lite bättre plats de sista timmarna hon är i livet, tänkte den gamla kvinnan.. När sängarna möttes under bytet tittade kvinnan på flickan som låg där, hon kom att tänka på Snövit. Precis så såg hon ut, alltför ung, och ett underbart hårsvall som inramade det bleka ansiktet som inte hade så många yttre skador. Det rann lite blodfärgad vätska från näsan men annars såg hon så oskadad ut. Hon kände medlidande med pojken och hans föräldrar Föräldrarna kan inte ha det lätt tänkte hon, de måste vara både oroliga för hur det skall gå för flickan, det var ju trots allt pojkens flickvän som de tyckte mycket om. Sedan var de säkert oroliga för hur det skulle gå för honom både straffmässigt och mentalt. Hur klarar man som ung detta. De var säkert upprörda över att han hade kört för fort eller okoncentrerat och orsakat denna tragedi.
Hon kände också medlidande med den gamla kvinnan som låg där, vars drömmar så här på livets höst hade gruvats så snabbt och definitivt. De tror nog att jag varken hör eller registrerar något bara för att jag har slangen i halsen, konstigt att folk tror man är mentalt skadad bara för att man är i behov av respiratorhjälp tänkte hon. De skulle bara veta vad som har lagrats här inne i min hjärna under de senaste veckorna. Så många livsöden jag sett passera förbi.

Kvinnan tittade på mig, hon kanske undrade varför min far låg där, om han var allvarligt skadad, Jag kände att jag var tvungen att berätta för henne varför vi var här mitt i denna olyckliga skara. Hon nickade när jag berättade. Jag frågade inte varför hon låg där jag visste ju att hon inte kunde prata, men jag funderade mycket.
Jag lyckades genom hennes son som jag träffade nästa dag, få veta vad hon hette. Och jag måste säga att jag med tacksamhet såg hennes dödsannons ett par veckor senare.
Vi får inte hjälpa någon att förkorta livet. Men jag ber er ändå. Om jag skulle hamna i en situation där jag ligger som ett kolli hjälp till att avsluta det, För mig är det oetiskt, man skall inte behöva dö så. Efter att jag fick veta att jag har drabbats av cancer vaknade jag en natt efter att ha drömt att jag låg fastbunden i sängen och inte kunde röra mig, inte kunde förmedla mig. Men jag var fullt medveten om allt som hände runt mig.. Samtidigt som sjukdomen åt upp mig inifrån, kände jag hur jag försvann inifrån bit för bit. Paniken när jag vaknade var hemsk. Om jag är vaken och själv får välja tänker jag avböja hjälp, men tänk om de hittar mig medvetslös någonstans då kan jag ju inte välja, undrar just om man kan skriva något kort, att man inte vill hamna så där.

Sköterskeexpeditionen var en öppen plats mitt i korridoren. På alla sidorna runt om fanns det patientrum med stora glasade sidor som vette mot expeditionen, så man kunde se in till patienterna som låg där. Sedan fanns det ytterligare två dubbelrum med plats för fyra patienter, för dem som inte var lika sjuka. Det var låg personaltäthet här under helgen. Två sköterskor och tre undersköterskor hade ansvaret för åtta patienter. Det fanns inte personal så man kunde sitta inne på alla rummen, så därför var det fri insyn till de närmaste rummen. Man drog bara för när man var inne i rummet. Avdelningen var anpassad för sängliggande patienter så ingen tyckte det var konstigt med de öppna fönstren. Men verkligheten ville annat. På grund av neddragningar och besparningar ville sjukhusledningen att alla salar skulle beläggas. Så ofta låg det uppegående patienter på avdelningen också, som hade fri insyn till sina medpatienter. Personalen mådde mycket dåligt av det etiska dilemma de var utsatta för, men de blev inte fler för det.
När någon patient hade anhöriga hos sig, drog man för gardiner så de fick chans till lite personlig integritet på rummet. Hade man som i Stens fall anhöriga som var sjukvårdskunniga, så kände personalen att de kunde koppla av lite mer. Just nu var personalen upptagna med en akut dålig patient och de hade frågat anhöriga om det var okey att de lämnades ensamma bakom stängd dörr med sin far.

Hon satt och tittade på fadern. Tänkte på hur han haft det den sista tiden, visste hur mycket han förfallit. Hjärtinfarkten var bara droppen på en längre tids problem. Efter trettio år inom samma företag hade han blivit av med sitt jobb för några år sedan. Företaget hade lagt ner verksamheten på orten. Han skulle ändå snart gå i pension, men att bli permitterad var förnedrande för honom. Han var för gammal för att få något nytt jobb och accepterade en förtida pension med långa tomma dagar som följd. Vad skulle han göra med all ledighet, han som alltid jobbat, han kände sig bokstavligen utslängd från samhällsgemenskapen. Han hade tagit till spriten när bitterheten blev för stark. Under de här åren hade han trevande försökt att närma sig barnen igen, med olika framgång. Just hon hade tagit emot den utsträckta handen. Kände att hon var redo att se honom som den han var, i all sin nakenhet, utan skönmålningar eller anklagelser. Han hade också berättat för henne om den nyupptäckta cancern. Han ville inte opereras, han hade hoppats att det skulle gå fort och såg det som en utväg från allt. När de ringt från intensiven blev hon först förtvivlad, men när hon såg honom ligga där kände hon det ändå som om döden skulle komma som en befrielse för hennes far. Hon visste att han aldrig mer skulle orka resa sig. Idag efter ronden hade läkaren sagt att han var lite bättre, men fortfarande mycket dålig. Tänk om han skulle överleva nu, när äntligen alla var här, och sedan åker vi iväg och så dör han ensam när vi är på väg härifrån. Hon stod vid hans huvudända. Så lätt det var att ta en av sprutorna och ge honom en extra dos, så han skulle få somna in, nu när alla barnen var samlade här hos honom. Sakta rörde sig handen mot en av sprutorna, upphetsningen steg inom henne. Hon var ensam just nu, det var nu hon hade chansen, ingen skulle märka vad som hänt. Inte heller var det ondska, det var godhet, övertalade hon sig själv, som drev hennes tankar. Hon ville befria honom från den grymma verkligheten. Händerna var på plats nu, sprutan lossades från pumpen och hon hade makten i sina händer med en enkel rörelse skulle hon kunna påskynda förloppet. Hon hörde steg i korridoren och snabbt sattes sprutan på plats igen. Hon lutade sig över faderns ansikte och tog ett förhoppningsvis, sista farväl.

– Kom och drick kaffe nu, vi har bryggt nytt, sade Lars. Jag sitter här inne en stund nu.
– Fint, jag känner att jag börjar bli trött, behöver sträcka på mig lite.
Efter en stund hörde de personalens snabba steg i korridoren, det var larm från faderns rum som fick dem att rusa dit.
– Helt plötslig började det larma från skåpet och jag såg att han började sjunka i puls och blodtryck sade Lars som suttit där inne. Nu står det att han har asystoli.
Personalen kämpade i en halvtimme för att rädda Stens liv men det fanns inget mer att göra. Hans hjärta orkade inte mer. Han förklarades död klockan 19.45.

Under tiden som personalen kämpade för att rädda faderns liv, satt syskonen samlade i avdelningens anhörigrum. De visste att hoppet var näst intill obefintligt nu.
– Hur kunde han helt plötsligt bli så dålig, de sade ju efter ronden att han hade blivit lite bättre. Det stämmer inte sade Birgitta som var polis. Det är säkert min misstänksamhet som polis som spökar. Men allt såg så lugnt ut och röntgen från eftermiddagen visade att han blivit bättre. Vad hände egentligen. Jag vill ha klarhet.
– Vad bråkar du för, du åkte ju ner för att ta farväl av honom. Det är ju därför vi är här. För att invänta fars död tillsammans, sade Lars.
– Sluta låt så kall och likgiltig, sade Stefan, det är vår far du pratar om.
– Jag är inte likgiltig, protesterade Lars, men döden är något naturligt, far var sjuk. Döden kan vara en befrielse, jag möter dagligen personer som inget hellre vill än att få dö
– Jag håller med Birgitta, sade Stefan.
Alla tittade på honom, helt plötsligt hade det blivit en gemenskap över tidigare familjegränser som inte funnits förut.
– Vi vet ju att om det är något onaturligt med hans död kan vi alla vara skyldiga, påpekade Birgitta, vi har turats om att sitta inne hos honom ensamma eller två och två hela dagen. Vi kommer att misstänka varandra för alltid om vi inte får någon klarhet i det hela.
– De kommer aldrig att söka efter någon misstänkt om inte vi uppmanar dem till det, sade Lars, hans död var väntad. Vi har ju blivit inringda för att han låg för döden, dessutom hade han cancer.
– Jag vill i alla fall veta hur han dog sade Birgitta och jag tänker begära obduktion. För mig var inte detta naturligt. Även om jag är glad att jag han träffa honom och ta farväl.
– Okey, jag kan delvis ge Birgitta rätt, sade Siv. När vi nu äntligen har samlats och fått chans att lära känna varandra skall hans död inte få skapa misstänksamhet mellan oss igen. Den har vi ju känt i så många år. Jag har under de sista dagarna känt hur det är att ha fyra syskon istället för två. Om han kunde se oss just nu skulle han vara lycklig tror jag. Och om det skulle vara så att någon av oss här har hjälpt honom på vägen kan jag tom respektera det, jag tycker det är modigt att våga det.
– Jag tror också att far är lycklig just nu sade Karin. Han skulle aldrig orka komma tillbaka, vetskapen om cancern åt upp honom inifrån sista tiden. Vare sig han har dött naturligt eller med hjälp tycker jag vi skall vara glada att vi var här allihop, att vi fick en chans att vara tillsammans med honom de sista timmarna. Vi måste se det med fars ögon, han orkade inte kämpa mer och han ville att vi skulle förenas. Han ler säkert i himlen just nu.

Epilog
Obduktionen visade att Sten hade stora mängder av ett flertal läkemedel i kroppen, men det var väntat eftersom han hade haft de läkemedlen i kontinuerliga infusioner i flera dygn. Men det var ett ämne som var extra högt, så här efteråt gick det inte att säga om han hade fått en extra hög dos eller om det läkemedlet hade haft en kvardröjande effekt i kroppen. Ingen ytterligare utredning gjordes därför angående dödsorsaken, som fastställdes till, komplikationer efter massiv hjärtinfarkt. Men samtidigt anmälde sjukhusledningen fallet till ansvarsnämnden.
Den patientansvarige tjänstgörande sjuksköterskan tilldelades en erinran för att hon inte haft tillräcklig uppsikt över patienten, samtidigt som hon lämnat anhöriga ensamma med honom. Det är inte förenligt med god vård att ha skymd insyn, när inte personal finns på rummen. Att det som vid detta tillfälle fanns uppegående patienter på avdelningen, får inte inskränka på säkerheten. Man får inte heller förlita sig på anhörigas yrkesutbildning. Inte heller det faktum att sjuksköterskan hade fyra mycket dåliga patienter att tillse ansågs som tillräckligt ursäktande för att fria henne. Sjuksköterskan borde ha protesterat mot den höga arbetsbelastningen. Men den höga arbetsbelastningen vid denna tidpunkt gjorde att domen stannade vid en erinran.

Fakta är att personalen klagat över arbetsbelastningen under flera år utan att få gehör. Det är heller inte sjuksköterskan som bestämmer vilka eller hur många patienter som skall läggas in på avdelningen utan de tjänstgörande läkarna. Efter det inträffade hände heller ingen förändring. Det blev istället större brist på sjuksköterskor eftersom en del sade upp sig i protest efter domen och inga nya kom istället.
Men sjukhusledningen har svart på vitt att de tog händelsen på allvar. Någon måste offras-någon måste dömas

Författare:

Publicerat

Dela: