Själar vill ha sin ro

Det snöar, det är en sen vinterkväll. En isande vindputs sveper förbi och hon känner den i håret, påminner henne om att hon aldrig ska glömma mössan igen.
Hon går på en ihålig och dyster grusväg, här finns inget annat än misär. Döda växter, inga löv på träden, bara död.
Musiken högt spelande i öronen, hon hör ingenting förutom den slående basen och de fula orden på ett välkänt språk. Tankarna flimrar förbi och hon drömmer sig bort. Faller sig in i drömmarnas värld medan hon får ungefär samma vindputs som förut, fast den här gången kallare och hon känner den inuti sin kropp. Hennes hjärta och hennes tankar blir frusna och vassa som istappar.
Han är blek, smal och lång. Är han naken? Ansiktet är smalt och avlångt, svarta ringar runt ögonen, ögonen ser ihåliga ut. Hans kropp är mager och liknar en kropp som en fastande i ett dödligt krigstillstånd. Hon ryser när hon ser honom. Varför står han och kollar på henne? Hennes tankar försvinner bort och hon tänker det värsta. Den bleka mannen går emot henne, hennes hjärta slår snabbare. Han är snart här, hennes ben vill springa, de skakar och rör på sig, men hon kommer ingenstans, hennes hjärna vill stanna på plats. Hon låter mannen komma närmare, på något sätt så vill hon uppfatta de känslor av den fruktan som kommer att inträffa.
Han står framför henne, hon känner hans andetag emot sina kinder, känner hur den fylliga, varma andedräkten smeker hennes frusna ansikte, han säger ingenting, bara iakttar hennes rädsla.
Mannen med den bleka, nakna kroppen och den varma andedräkten ligger ovanpå henne, på något märkligt och undermedvetet sätt så har han fått ner henne på den frusna marken. Han håller fast hennes armar i ett stadigt och hårt grepp. Men greppen är inte smärtsamma, snarare behagliga. Fast att den här obehagliga och främmande mannen har ett behagligt grepp om hennes kropp så känner hon rädslan pumpa ut ur hennes hjärta, känner hur hjärtat bankar och slår för att kunna försvinna från sin naturliga plats. Han andas hårda och tunga andetag, han är svulten, vill ha hennes flickaktiga kropp. Med upphetsad andning så viskar han knappt förstårligt, hur han vill att hon ska vara hans.
Hon fryser. Hennes kropp känns tom och förtunnande, vad är det som har hänt? Smärtan i hennes kropp går inte att beskriva, hela skalet på hennes kropp har en stark, bedrövande värk, hennes allra mest slutna, orörda kroppsdel känns öm, som ett stort nytt blåmärke. Hon har inte längre kvar sin orördhet.
Ögonen på den unga flickan går inte att öppna. Lika snabbt som hon tvingar upp ögonlocken så stängs dem, och det lilla hon ser är ett dimmigt och stark ljus som tränger in i hennes iris.
När hon försöker lyfta sin klena arm så känner hon att hon är naken, känner något blött och kallt. Hon ligger på snön på grusvägen där hon hade träffat på den bleka, nakna mannen. Nu ångrar hon att hon hade behovet av att känna rädsla, när hon hade chansen att fly ifrån det. Hon skulle ha varit hemma nu, med varma och behagliga känslor i sin välbäddade säng. Istället ligger hon på en död mark med sin döda kropp, ingen har lagt märke till henne, ingen har försökt hjälpa henne.
”Du har ett nytt meddelande, togs emot den 31 november klockan 02.33”. I luren hörs det viskningar. Viskningarna är otäcka och kalla, ger obehagliga känslor i ryggraden, rösterna i det mottagna meddelandet är otydliga, kan inte höras vad som sägs men ett ord som hörs svagt och ofta är ”hjälp”. Mottagaren till detta meddelande kan inte tyda vem det är som svagt söker efter hjälp, men ändå så känner den att det behövs hjälp genomgående.
Kroppen hittas i en dunge. Förhör efter förhör, bevis efter bevis. Allt tyder på flera gånger påtvingad akt och kraftiga törnar på en ung kropp. Det letas efter misstänkta, inga möjliga, dag efter dag, månad efter månad, år efter år går. Själar vill ha sin ro.

Skriven av: nathalie