Själens skriande tomhet

Svenne hade nyss anlänt till sin arbetsplats. Han arbetade på ett IT-företag, som ung visionär/utredare. Inkomsten var god, men ändå var han inte helt lycklig. Något fattades. Det fanns en skriande tomhet inombords. Som inte kunde botas av en kopp kaffe. Eller fem. Eller tio. Eller ens två dussin koppar kaffe. Inget hjälpte. Inom en snar framtid planerade han att dricka hundra koppar kaffe för att se vad som hände. Kanske skulle han dö. Kanske skulle han se på livet med förnyad världsbild.

Han traskade genom korridorerna in till sin avdelning, där han hade ett eget litet rum med kontor. De var alla så lyckliga tänkte han när han traskade mot sitt kontor, de log mot honom och han log tillbaka. Underbart. Men de skulle bara veta. De skulle bara veta vilken tomhet som gapade i hans inre. Att hela han var ett tomt, gapande skal. Innan han gick in på sitt kontor, slogs han av en hastig tanke, vände sig tvärt mot de andra anställda, spärrade upp ögonen och började gasta.

'Jag har en vision! Ett företag i symbios med omvärlden, där alla anställda känner en innerlig samhörighet med varandra. Där alla ställer upp med blommor, medkänsla och kaffe när någon anställd har det jobbigt, svårt, är ledsen, traumatiserad. När själen tillfogats sår som aldrig läker! DÅ, då! DÅ, då, då...' Han kom av sig.

'Jag mår inte så bra.'

Chefen rusade ut ur sitt kontor från andra sidan avdelningen, som var stor som en matsal, med pelare och bord utställda lite här och var. Avdelningen alltså, inte chefen.

'Jag hörde allt det där!' Skrek han. 'Du är inte anställd här för att må dåligt! Du är här för att utreda och vara visionär! In nu på ditt kontor! Jag vill inte se dig mer!' Han var helt röd i ansiktet av ursinne. Det var han förövrigt jämt. Ända sedan Svenne anställdes hade han varit irriterad. För Svenne var enligt honom, en prestigefylld, överbetald slöfock som inte hade någon egentlig arbetsfunktion förutom att han utarmade företagets resurser.

Nu var Svenne tryggt inne på sitt kontor. Han var måttligt förtjust i sin avdelningschef. Om han skulle ta och utreda honom?

Arbetsplatsutredning.
Objekt: Karl Sten Iofshaka.

Plitade han ner med på datorn och begrundade teckensnittet. Vad skulle han skriva mer om sin chef?

'Dålig syn, temprament. Demoraliserande, konsumerar för mycket bläck, gem, blyerts. Reducerar arbetsmoralen, klampar på mitt kreativa utrymme.
Åtgärd: Omplacering till lokalvård...

Han tvekade.
Suddade.

...Omplacering till trivseltekninker, bör ej ges tillfälle att förändra sin arbetssituation som varnande exempel för övrig personal.

Visionär/utredare,
Svenne.

--------

Detta var tröttande. Han gick ut till kaffeautomaten för att klunka i sig lite morgonkaffe. Den var trasig! Det ramlade inte ner någon mugg! Panik!

Snabbt sträckte han fram sina kupade händer under kaffestrålen. Det var varmt! Han skrek! Riktigt högt och klagande. Han lät sin själs tomhet skrika, han behövde bara öppna munnen. Nu sträckte han ner sitt huvud mot sin händer och började dricka. Kaffet brände sönder hans tunga, kaffet rann ner i halsen likt svavelsyra, han ville skrika för sitt liv men kunde inte. Det enda han kunde göra var att försöka få i sig det infernaliskt heta kaffet. Klunk efter klunk. Skrik, efter skrik. Det var för varmt. Han kunde inte. Det svartnade för ögonen.

När han sakta kom till medvetande igen låg han på en sjukhusbrist, uppblickandes mot det kala sjukhustaket. En mjuk röst hördes. 'Svenne, du har legat på intensiven i över en månad, de trodde att döden slutgiltigt tagit din ande i besittning.'

'öhh...'

'Jomenvisst. Mitt namn är Hildgurd', sa rösten strålande. 'Jag kommer från De Tusen Harmoniernas Boning. Vi har varit här varje dag och vakat över dig.'

Det steg några fler personer, de var enhetligt klädda i vita skjortor, kavaj, och rutiga slipsar. Förutom Hildgurd som var klädd i röd sidenklädnad ihopsytt och mönstrat med guldtråd. Det såg i alla fall ut som guld.

'Vad vill ni mig?' undrade han något förvirrat. Men ändå exalterad. Vad var detta för något? Undrar om de har något kaffe?

'Vi är det heliga folket från De Tusen Harmoiernas Boning. Vi rekryterar lite på måf...' Hildgurd stampade den som börjat tala på foten. Han skrek. Högt. Tills han insåg att ingen brydde sig om att hans fot ömmade.

'Vi är som Lars säger från De Tusen Harmoniernas Boning, och vi är heliga. Vi är utvalda. Dag som natt, natt som dag, har vi letat efter dig. Du kommer att vända vårt mörker till ljus, vår natt till dag, vår smärta till gläde, och vår ångest till längtan efter det sanna ljuset din själ utstrålar!'

'Jaha, så roligt!' Världen försvann från honom än en gång.

Några veckor senare efter möten, föreläsningar, behandlingar hade Svenne åter kommit tillbaka till livet. Fullt återställd. Fullvärdig initierad i De Tusen Harmoniernas Boning. Nu gick han stressad genom Stockholms tunnelbana. Han var sjukledig så han hade egentligen inte bråttom någonstans, men han antog att man skulle verka stressad när man var här. Det verkade naturligt. Han ville ju inte bli rånad eller liknande. Så han fortsatte stressat mot ett obestämt mål.

'Ge av ditt överflöd till en hemlös!' hörde en ett litet utrop när han gick förbi en miserabelt klädd figur.

'Javisst!' svarade han, knäppte upp skjortan och räckte den till den hemlöse som såg frågande ut. 'Jag delar med mig av min skjorta till dig som ingen har, jag har två, så det gör inget, du får den ena, som jag hade på mig.'

Den hemlösa mannen tog emot den och såg lite skeptisk ut. Folk runtomkring som bevittnat händelsen snyftade till och en man lade sin hand på hans axel. 'Det där var riktigt fint gjort. Vår bibel säger oss att vi ska ge vår näste en skjorta om vi har mer än en. Jag är präst inom Svenska Kyrkan, så jag vet.'

'På så vis' svarade Svenne häpet. 'Så fascinerande! Själv är jag med i De Tusen Harmoniernas Boning!'

Prästens ansikte skiftade färg, han blev som förbytt!

'Ditt djävulens kryp som dricker av Isobels onda skökovin! Vik hädan, annars ska jag låta min vredes bägare rinna över!'

'Vadådå?'

'Va? Vet du inte? De Tusen Harmioniernas Boning har starka kopplingar till blandannat: Aum-sekten, ETA, MUF, Scientologkyrkan, New Age, AFA, Oprah, Maharishi Mahesh Yogi, Ordo Templi Orientis, Hare Krishna, VAM och mycket mer!'

Prästen log lite medlidande, gav honom sitt visitkort och skyndade därifrån.

Svenne blev helt ställd.

'Öh, du! Jävla Svenne! Hit me stålarna!' Svenne vände sig förskräckt om. 'Va? Hur visst NI vem JAG var? Det måste vara mitt inre ljus som ska vända ert mörker till ljus, er natt till dag?'

Där stod några gettoungdomar som hotfullt stirrade på Svenne. De vill ha pengar.

'Vafan jävla Svenne vad...'

'Jag kommer från de Tusen Harmoniernas Boning och vill ge er en värld där ni är herrar, där mänskligheten darrar nedanför era knän, där ni är allsmäktiga, kosmiska ljusvarelser!'

'Öh! Kosmiska ljusvarelser? Det har du ju stulet från en intervju med Tomas DiLeva!'

'Ja, det må jag ha gjort' erkännde Svenne plitskyldigt. 'Men det beror på att vi tillhör en kosmisk dimension där alla religioner strålar ihop från ett starkt färgspektra till en gemensam punkt av ljus. Jag bär det ljuset inom mig. Gå med mig och ge upp era gamla liv eller stanna kvar i misären, ni har ett val, välj nu!'

Med sitt eldiga tal, med sin brinnande blick och lysande övertalningsförmåga lyckades han få dem att välja.

'Vi följer dig, jävla Svenne!'

Svenne log och slog ut sina armar mot himlen och kom av sig igen.

Han fortsatte vandra stressat, nu upp i stockhoms centrum från tunnelbanan med sina nyfunna efterföljare tätt bakom sig. De vandrade runt i Stockholm i timmar, tills de kom in i gamla stan och dess vackra omnejd. Det började lida mot dagens slut och de vanliga människorna ute på gatorna började sakta med säkert bytas ut mot råa skinheadsgäng. Svenne och hans efterföljare, som hade börjat rappa gick nu rakt mot ett sådant gäng. Svenne hörde rappandet som ett mummel i sitt höra som sveptes iväg av vindens brus. Därmed hörde han endast lösryckta ord som 'yo', 'betongen' och 'shit'

'Hej, grabbar, har vi inte några invandrarepuckon här? Höhöh. Den invandrarfientliga gruppen glodde stint på dem.'

'Öh! Rasister!'

'Hör på här', sa Svenne lugnade. 'Vi är med i De Tusen Harmoniernas Boning! Så så vi är orörbara! Rör ni oss kommer De Tusen Harmoniernas förbannelse att döda er på fläcken!'

De två gängen såg hotfullt och granskande på varandra. Precis när ledarkillen såg ut att göra ett utfall så fick Svenne plötsligt en stor, varm, och innerlig kram!

'Min bror! Min försvunna bror!' Snyftade han. 'Jag älskar dig, min enda bror! Jag har letat hela livet efter dig!'

Svenne kom av sig ännu en gång. Detta var högst oväntat.

'Huaih!' utbrast han förskräckt.

'När jag föddes' började skinskallen 'kom det hem 45 siare, så som traditionen bjuder i min släkt. En dem förutspådde att jag skulle slå in på hatets väg. En annan att jag skulle se solen stiga upp och gå ner på samma gång. De andra sa också liknande kryptiska saker. Men den sista sa 'På hatets kulmen kommer du att möta hatets, som senare ska bli kärleken i ditt livs, representativa grupp. Då kommer du också att möta din broder som stals från din livmoder av onda skuggor som tog hans själ' Han hämtade andan 'Vi måste nu slå in på din väg, jag och mina vänner, och förena oss med de som vi en gång hatade.'

De andra blev så häpna att de av ren häpnad gick med i de tusen harmoniernas boning och följde upp bakom honom.

När de senare satt utanför ett kaffe fråga Svenne sin bror 'Nå? Kan jag få tillbaka min själ, kan jag få stilla tomheten i mitt inre?'

'Ja, det ska du få svarade han.'

Han gick iväg. De satt och väntade. Solen gick ner och solen gick upp igen. Han kom tillbaka där de satt och väntade. Han hade en termos i sin famn. Han hällde upp kaffet i Svennes mugg...

Svenne drack.
Svenne återfick sin själ.

Skriven av: Daniel Lundberg