Själslig Död

Själslig Död

Själen, det allra innersta i vårt väsen, är ett bräckligt ting. Själen är den del av människan som känner känslor såsom kärlek, hat, avund, glädje och avsky. Denna, det mest heliga vi har, bör vi vakta noga och sköta om på ett tillbörligt sätt, annars kommer den långsamt att krympa och tyna bort och lämna ett allt större tomrum för likgiltighet att frodas i. För vissa kan det gå så illa som det har gått för mig, själen blev så liten att den inte längre finns där. Sen dess har jag varit död. Inte fysiskt, tvärtom, ur fysisk synvinkel har jag aldrig mått bättre, inte heller psykiskt, ty jag är nu mer skärpt än någonsin. Nej med död menar jag att jag har en total oförmåga att känna något. Jag har inte kännt glädje, lycka eller ens hat de senaste åren av mitt 'liv'. Istället har jag ett enormt tomrum innuti mig. ett tomrum som inte går att fylla. Tomrummet i sig växer och blir större och slukar allt mer av det övriga livet. På sista tiden har till och med livet börjat att rinna ut ur mina ögon, de har börjat bli stela, livlösa och kalla. Jag har märkt att jag blinkar allt mer sällan, det kan ibland gå ett flertal minuter, kanske upp emot en kvart innan jag blinkar. De flesta av mina moraliska och etiska gränser har börjat att blekna och bli betydelselösa. Att tillfoga mig själv smärta är inte något jag längre har 'problem' med. Men det som kanske skulle kunna kallas för mest tragiskt är att jag har blivit totalt likgiltig, jag bryr mig inte om någonting längre. Jag kan leva, jag kan dö, mig spelar det ingen roll för egentilgen är jag redan död. Innan jag 'dog' var jag rädd för mörker, död och ensamhet. Idag spelar inte något av detta någon större roll. Jag har blivit en levande maskin.
Själv frågar jag mig vad som egentligen hände under den period, då för så länge sen, som jag dog. Jag har försökt att gräva i minnet men det är svårt att egentligen hitta något. Jag tror att det var ungefär någon gång under mellanstadiet, jag var lite fetlagd och jag hade inte så många vänner. Jag blev ofta trackaserad och för att jag inte skulle bli helt utmobbad så började jag att bygga upp murar kring mina känslor för att inte visa svagheter. I början var murarna veka och svaga och de bröts ofta ner. Känslorna kom flödande och jag fick grova vredesutbrott och det hände att jag var nära att döda några av de som trackaserade mig. Åren gick och som alltid så blir man bättre med övning. Mina murar blev högre och mina känslor fick stanna där de var, inlåsta och okända. Dessa tidiga murar hade dock hål. Hål som ett fåtal känslor kunde komma igenom, känslor som jag själv lockade fram på ett eller annat sätt genom saker jag gjorde. Det kunde vara stolthet, empati eller det som troligen blev min undergång, självförakt, hat mot mig själv eller en känsla av otillräcklighet. Redan i det här stadiet hade tomrummet och likgiltigheten börjat få fäste. Eftersom de känlor som muren släppte igenom ofta var negativa mot mig själv började jag att täppa till hålen i murarna och bygga dem högre. Efter ytterligare ett par år var murarna klara. Helt täta, gjorda av tegel och så höga som de kan bli. Tomrummet började att allt mer ta över sinnet och likgiltiheten kom krypande långsamt och omärkbart. Vid det laget hade jag inte haft några riktiga känslor under ett par år. Det var då något hände. Jag kom upp på gymnasienivå och fick nya klasskamrater. Murarna började långsamt att brytas ner, dock alltför långsamt, för man får inte vänner av att inte kunna skratta eller skämta. det hela ledde till att jag började bli allt mer isolerad. Murarna var dock fortfarande på väg nedåt. Tillslut hände något som jag alldrig hade trott skulle kunna hända mig. Murarna hade blivit så låga att jag släppte igen kännslor igen, detta ledde till att jag blev kär. Det var nog det sämsta som kunda har hänt för efter ett par månader insåg jag inte var speciell och att känslorna inte var besvarade. Det ledde till en depression som inte gick att ta sig ur. För att skydda mig själv igen så byggde jag upp alla murar. Den här gången byggde jag dem av stål. Stål som inget rår på. Så nu står mina murar där och de begränsar alla känslor och själen blev för alltid fängslad innanför och tillslut tynade den bort. helt och hållet.
murarna försvann för de behövdes inte längre och jag är sen dess föralltid död. Jag väntar nu bara på att bli begraven.

Skriven av: Cygeen