Sjöjungfruarnnas värld

SJÖJUNGFRURNAS VÄRLD!

Laura stod och beundrade sitt verk, sin värld, det hade tagit henne flera tusen år att få den perfekt, men nu var det klart. Hon hade skapat den vackraste världen i hela universum. Lauras värld var en undervattensvärld med sjöjungfrur och fisk av olika slag. Laura var nu gammal och sliten, hon hade lagt ner hela sin själ på att få färdigt världen. I hela sitt liv hade hon kämpat för att få klar världen. Nu skulle hon få dö i frid, med vetskapen att hennes vackra dotter Leigh skulle bli ny drottning och vårda sitt folk lika bra som hon själv hade gjort. Leigh var en fantastisk liten varelse, hon var vacker, energisk och spännande. Hon passade precis som ledare för ett folk. Så somnade Drottning Laura in stilla och fridfullt, nu var det Leighs tur att ta över. Hon ställde sig på palatsets balkong för att tala med sitt folk. ”Mina underbara sjöjungfrur, jag måste tyvärr meddela att min mor, er Drottning har gått bort, vi visste alla att detta skulle hända snart, men vi kommer att sakna henne och minnas henne. Det är tack vare henne vi är här, det är tack vare henne vi fick denna underbara värld. Utan henne skulle vi fortfarande varit vilseledda själar på väg efter något att tro på, men hon kämpade och gav oss det här. Men nu är vi ett folk och vi ska kämpa för att behålla våran värld. Sjöjungfrurnas värld.” När Leigh hade talat till punkt hurrade alla varelser för henne, och Leigh kände sig stolt och stark. Under de närmsta dagarna jobbade Leigh hårt, och hon blev genast populär och omtyckt av sitt folk. Leigh älskade att vara i centrum och älskade sitt jobb, men det fanns några som inte tyckte om att hon var så populär. Hennes närmsta vänner vände sig mot henne. Crystal och Faith hatade att Leigh var så omtyckt och duktig, dom hatade att Leigh aldrig hade tid att vara med sina vänner och dom tänkte göra allt som stod i deras makt för att ta bort henne från tronen.

En tid senare stod hela palatset i panik. Den värdefulla kraftdiamanten, Orsifina, hade blivit stulen ifrån guldrummet. Det var ett rum där man förvarade palatsets värdesaker. Det värdefullaste som fanns i hela världen var Orsifina. Om man behandlade den rätt gav den visdom till personen och dess värld, men det var endast få personer som hade gåvan att behandla en diamant som denna. Både Leigh och hennes mor var kloka och hade gåvan att behandla den, den gav vishet till Leigh och lycka till världen. Men nu var den borta, försvunnen, och alla misstankar riktades mot Leigh, hon var den enda som hade nyckeln till guldrummet och ingen annan än hon visste att hon hade nyckeln under sin gyllene kudde i sitt sovrumt. Eller? Folket var rasande och palatsets varelser visste inte vad dom skulle tro. Plötsligt stormade Crystal och Faith in. ”Hur kunde du? Vi som litade på dig, du var ju vårt stora hopp nu efter Laura,” skrek Crystal. Leigh såg sin väns förtvivlade blick, men hon hade inte gjort något, hon hade inte en aning om vad som hänt med diamanten. Men det fanns två som visste vart diamanten fanns, två stora bedragare. ”Snälla ni jag har inte gjort något, ni måste, ni måste tro mig,” sa Leigh med tårar i ögonen och svag röst. Leigh försökte titta Faith i ögonen men Faith slog ner blicken. Crystal spände ögonen i Leigh, och sa ”Sök igenom hela palatset och palatsgården, någonstans måste hon ju ha den.” Ingen gjorde sa emot utan gick i väg och letade. ”Och nu är du så snäll och följer med mig in så får vi se vad vi kan få ur dig,” fortsatte hon. Leigh följde med Crystal och Faith in i ett av rummen. Där undersökte hon Leigh, men fann såklart ingenting. Leigh var en ärlig varelse och skulle aldrig beröva sin världs lycka och stolthet. Hon började tala ”Snälla Faith jag har inte tagit den, du måste tro på mitt ord. Jag älskar mitt folk och skulle………” men Faith var inte sen att avbryta. ”Sluta tjata. Vi vet alla att det var du som tog den. Ingen kommer att tro på dina löjliga lögner, så det är lika bra att du lägger av,” röt hon åt Leigh. Leigh var helt förstörd. Efter det tog Faith ut henne på palatsbalkongen och ropade ut mot folket. ”Detta mina vänner är synden, det är hon som stulit våran diamant för eget bruk. Vi litade på henne men det tog bara en kort tid innan hon svek oss. Det hon gjort är oförlåtligt.” Folket hurrade för Faith. Men någon kom och frågade om dom hittat diamanten än. ”Nej, vi har inte funnit diamanten än, men vi söker och hoppas att vi snart finner den, om inte Leigh avslöjar vart hon gömt den,” ropade hon åt folket. På bara några timmar förvandlades Leighs liv till en mardröm. Först torterade dom henne fruktansvärt. Hon piskades med piskor med spetsiga glasbitar i, blev slagen med stora klubbor, sparkades och blev riven. När hon hade så ont att hon bara ville dö, kom Faith in i hennes plågorum. Leigh kunde inte urskilja vad hon sa, men hon visste att det var något hemskt, men det sista Faith sa var: ”Vi har funnit diamanten, den låg i ditt smyckeskrin,” Leigh öppnade munnen för att säga något men stängde den för det gjorde för ont för att hon skulle klara av att tala. Plötslig lyfte Faith upp henne hänsynslöst och bar ner henne till fängelsehålorna och kastade henne skoningslöst på golvet. ”Där kan du ligga tills vi har bestämt vad vi ska göra med dig,” sa Faith hårt, sedan gick hon upp på balkongen. ”Kära medborgare, vi har nu funnit diamanten. Den fanns i Leigh smyckeskrin. Än så länge vet vi inte vad vi ska göra med henne. Men vi måste välja en ny drottning, ” sa Faith. ”FAITH, FAITH, FAITH” ropade folket. ”Vill ni att jag ska bli den nya drottningen,” sa Faith med spelad förvåning. ”JA,” ropade folket. ”Då säger vi så,” sa Faith och tog på sig Leighs smycken och krona. ”Hurra för Drottning Faith,” hurrade folket. ”Vad ska vi göra med Leigh?” frågade Faith majestätiskt. ”Mitt förslag är att vi utvisar henne från vår värld helt enkelt,” fortsatte Faith. ”JA,” ropade folket. ”Då bestämmer vi det,” sa Faith och gick majestätiskt ut från balkongen. Hon gick ner till Leigh. ”Du, din skurk ska utvisas från vår värld,” sa Faith med avsky i rösten. ”Men…jag…jag …har…” försökte Leigh. ”Håll tyst,” skrek Faith och slog henne till marken

Några dagar senare när Leigh fått tillbaka det mesta av sin styrka, tog dom ut henne till gränsen av världen. Faith stod och höll tal när Crystal smög sig fram till Leigh. ”Du måste förlåta mig,” sa hon. Leigh bara tittade på henne med sorgsna blå ögon. ”Det var jag och Faith som tog diamanten. Vi ville bara få ut dig ur palatset, för du ville ju aldrig vara med mig och Faith längre, så vi ville hämnas på dig. Men vi gick lite för långt och Faith blev helt galen av all uppmärksamhet. Jag är ledsen men nu är det som det är. Om du berättar sanningen kommer ingen att tro dig, och jag kan inte stå på din sida, jag har lovat Faith att stå vid hennes sida,” sa Crystal med tårar i ögonen. Leigh sa ingenting utan bara stirrade efter Crystal när hon gick i väg. Var det sant? Frågade hon sig själv. Hade hennes bästa vänner verkligen förrått henne? Skulle hon verkligen utvisas? Ja, det var verklighet. Hon blev utskickad till månen och stjärnorna, ut ur sin egen värld. Där skulle hon ensam vandra i tusen och tusen år. Eller? Skulle hon kanske hitta någon som kunde ge henne trygghet och ett hem? Det var det ingen som visste!

SLUT

Skriven av: Cecilia Ekmna