Sjöjungfrun

SJÖJUNGFRUN

Ervin Rude

”Din far bor djupt, väl famnar sju;
Hans ben, de är koraller;
Hans ögon är pärlor nu;
I havet intet faller,
Som inte förvandlas i dess flod
Till någon kostelig klenod.
Men havsfrun hon styr dödsklockans sång;
Lyss, lyss, nu hörs det: bing, bingelibång
Bing, bång!”

William Shakespear, ”Stormen”



Minibussen masade sig fram i maklig takt på vägen. Fortare, tänkte han och önskade att han själv satt vid ratten. Ju fortare, desto bättre. Han älskade att åka bil. Kanske berodde det på att han så sällan fick sig en biltur. Hur länge sedan var det sist? Tre månader? Eller var det fem? Kanske till och med ett år? Nåväl, det var bra länge sedan han fick se öppna landskap och främmande människor.
Han blundade och drog flera djupa andetag genom näsborrarna. Det luktade sommar: syrén, gran, koskit i en lagom mix samt en liten nypa bilavgaser. Underbart. Det gällde att njuta i fulla drag, ty när som helst kunde hans medpassagerare, eller han själv för den delen, föröda tillvaron med sin ofrivilliga avföring, vars lukt inte ens den bästa blöja kunde dölja. Skitgubbar, kallades han och hans gelikar av personalen. Givetvis inte i någon anhörigs närvaro.
Hon som körde kallade han kort och gott Tjockisen. Bredvid henne satt fröken Skitförnäm; hon som öppet avskydde att ta hand om exkrementer, än mindre spyor. De sjöng gällt och högt, en schlager eller poplåt av något modernt slag. Han sneglade på sin dreglande ”kompis” vid sin sida i baksätet. Ögonen var tomma, och de blåtonade läpparna slappa. Vad kunde väcka Gunnar till liv? I vart fall inte två skränande skräcködlor som sjöng något som var milsvida från vad Gunnars och hans egen generation skattat högt. Respektlöshet, det var det rätta ordet.
Han stängde ute sången och tittade ut genom minibussens sidoruta. De närmade sig kusten. Bondgårdarna blev färre. Granen övergick till vindpinad tall. Lukten av tång och sälta trängde sig på. Det stod inte på förrän de var framme vid sitt mål. Havet.
Han hade väntat länge på denna resa. Den skulle ha blivit av förra året, men ställdes in på grund av dåligt väder – för gott det året. Han kom ihåg det väl, som vore det igår. Och den efterföljande djupa depressionen. Ack, vad han hade sett fram emot den resan. En rastlös och manisk längtan. Men nu skulle den bli av. Havet hade fött och livnärt honom under större delen av hans produktiva liv. Det skulle bli ett kärt återseende. Förhoppningsvis.
”Hjalmar!” sade fröken Skitförnäm och vände sig om. ”Ska det inte bli roligt att besöka Skärså, dina barndomstrakter?”
Han tittade trött på henne och nickade.
”Om du vill kan jag skjutsa dej runt i rullstolen till de platser du vill se.” Han nickade igen och lade hennes ord på minnet.
Han vilade sitt huvud mot sidorutan och lät minnena få fritt spelrum på näthinnan.


Det var en magisk sommar; en sommar då regnet aldrig föll. Jag var en liten och spenslig sjuåring. Det var sommarlov. Tillsammans med brodern Oskar ägnade vi dagarna åt allsköns förströelse, såsom att sparka boll med de andra pojkarna och flickorna i trakten, fiska, bada och segla. När far kom hem från fiskafänget på eftermiddagen, hjälpte vi honom att ta hand om fångsten av gädda, lax och abborre. Även mor brukade komma ner till bryggan. Hon brukade sitta på en liten pall som hon burit med sig från farstukvisten och rensa fisk med flinka händer. Rundhylt i klänning, träskor på fötterna och det nötbruna håret uppsatt i en knut i nacken. Och så det rosiga, fylliga ansiktet som alltid hade lätt för skratt och sång. Sådan var mor, snäll och godmodig, oavsett om hon umgicks med bönder, tattare eller adel. Far var motsatsen; liten, tunn och allvarlig. Inte ens en miljonvinst kunde rubba hans anletsdrag. De var helt enkelt skurna i granit. Snuggan satt som gjuten i ena mungipan. Jag kunde inte ådra mig om jag någonsin sett den tänd.
Vi hörde honom långt ute till havs. Ett dovt gläfsande, en röst som bar på urkrafter från fornminnes tider. Orden var främmande för våra öron.
Far stannade upp från sitt arbete och tittade bort mot inloppet till fiskeläget. Snuggan vippade lätt.
”Nu kommer Sergeanten, full som en alika”, väste han mellan tänderna, och återgick till sina sysslor. Mor ryckte på axlarna och log.
Oskar och jag stannade upp i vårt arbete. Vi var som trollbundna av denne man, som dagligen återkom varje eftermiddag med sin båt från okänd destination, för att senare på kvällen lägga ut i nattdimman och försvinna i all tystnad. Detta pågick under sommarens varmaste månad, varken mer eller mindre. År efter år. Under denna månad var gubben som mest jovialisk. Annars passade vi oss noga för honom. Även de äldre höll sig på respektfullt avstånd från gubben. Bortsett från den där månaden varje sommar, satt Sergeanten mestadels och kurade i sin stuga. Ingen visste vad han hade för sig, ingen brydde sig heller. Så länge han höll sig på sin kant.
Sergeanten hade fått sitt öknamn från tiden som soldat i första världskriget. Ryktet sade att han stridit som frivillig på de allierades sida under större delen av kriget. En dag hade han lämnat in sin rensel och vapen och tagit anställning på ett transportfartyg som skulle till Amerika. Mitt ute på Atlanten sköts fartyget i sank av en tysk u-båt. Sergeanten hittades två veckor senare på en flotte, tagen men vid förvånansvärt god hälsa. Märkliga omständigheter uppdagades i samband med räddningen. Det visade sig att flotten var väl surrad och stagad. Timmer av okänd härkomst hade buntats till ett stadigt flytetyg. Var Sergeanten funnit virket kunde ingen ana. Inte heller hittade man spår av förnödenheter eller vätska på flotten. Hur mannen klarat livhanken var och förblev ett mysterium. Efter några år i Amerika återvände Sergeanten till sin fädernesgård i den hälsingska skärgården. Vad han levde på visste ingen. Ryktet ville berätta att han grävt guld i Amerika och skapat sig en förmögenhet.



Minibussen bromsade in.
”Framme!” skrek Tjockisen och drog åt handbromsen. Bussen stannade tvärt. Gunnar ramlade framåt och slog pannan i framsätet. Träskpaddorna hade glömt att sätta på honom säkerhetsbältet. Gunnar var orörlig. Saliven rann i en lång sträng ner på bilgolvet.
Tjockisen och fröken Skitförnäm steg ur minibussen. Sedan de sträckt på sin feta lekamen, plockade de fram var sin cigarett och tände på. Medan de småpratade satt han och Gunnar i minibussen. Det blev varmt. Riktigt varmt. Gunnar flämtade. Tiden gick.
Så småningom plockades rullstolarna fram ur bagageluckan. Gunnar, som vid det här laget var blå i ansiktet, drogs ur passagerarstolen och placerades i rullstolen. Han undvek att titta Gunnar i ansiktet – den tomma blicken gav honom rysningar. Till skillnad från Gunnar kunde han på stapplande ben sätta sig själv i rullstolen.
”Är du torr?” frågade Tjockisen. Han nickade, men hon tog ingen notis. Hennes hand letade sig innanför byxlinningen och blöjan. Handen grävde runt. Folk tittade.
”Torr”, konstaterade Tjockisen glatt och drog upp handen ur hans allra heligaste. Han sade ingenting, lät det hela passera trots att hans inre skakade av ilska.
”Då så”, sade Tjockisen till fröken Skitförnäm. ”Du kan ta Hjalmar så tar jag Gunnar.” De rullade ner mot hamnen.


En dag denna sommar föreslog Oskar att de skulle följa efter Sergeanten när han gav sig ut på sjön på kvällen. Jag tvekade först. Gubben var ju inte normal. Den glödande blicken hade för övrigt injagat skräck i bygdens barn. Oskar stod på sig. Han var övertygad om att Sergeanten hade sin guldreserv ute bland öarna, undangömd på något skär. I Oskars sinnevärld, som kunde vara väl så övertygande för en sjuåring, satt Sergeanten i sin skattgömma och räknade in sina guldklimpar han samlat på sig i Amerika. Jag ställde mig undrande till detta. Varför räknade han inte pengarna på vintern? Oskar förklarade att snön täckte gömman. Men hösten och våren, de var ju snöfria. Varför for han inte ut dagligen ut med sin båt då? Oskar var inte svarslös. Förklaringen var enkel. Gubben räknade in guldklimparna en gång per år. Och det tog precis en månad att räkna klart. Så var det med det. Oskar hade övertygat mig.
På kvällen, efter kvällsmålet, ljög vi för mor och far. Vi sade att vi skulle ta lillbåten till Gustav – en kamrat ute på en av öarna strax utanför Skärså. Där skulle vi berätta spökhistorier för varandra långt in på natten. Mor och far tog ingen notis – det var inte första gången vi gjorde något dylikt.
Senare på kvällen låg vi på lur nere vid hamnen. Sergeanten lullade ner till sin båt, kastade loss och satte segel i den svaga brisen. Vi lät honom lämna den lilla lagunen innan vi vågade lämna vårt gömställe. Kort därpå satte vi själva segel på familjens lilla segelbåt och tog upp förföljelsen på den galne mannen.
Oskar bar på pappas dyrbara kikare. Det tog honom inte lång tid att finna Sergeanten i kikaren. Kursen sattes norrut.
Efter en, som det tycktes, evighet lade Sergeanten till vid en ö som för oss var okänd till namnet. Skärgården var full av dessa små öar, frodiga av växtlighet. Oskar rapporterade genom kikaren gubbens förehavanden. Först när han försvunnit ur sikte vågade vi närma oss ön.
Ön var typisk för kuststräckan. Bergig och sårig av sprickor. Tvärs över dess rygg sträckte sig en ravin, lummig av grönska. Där hade gubben försvunnit ur sikte, lät Oskar berätta. Vi bestämde oss att lägga till vid öns västra sida, klättra upp på berget och smyga oss försiktigt på gubben. Guldet hägrade.
Sagt och gjort. Båten förtöjdes noga. Allt gjordes i ordning för en hastig flykt. Därefter tog klättringen vid. Berget var brant. Oskar ledde och jag följde efter. Under oss stupade bergsidan ner i havet. När vi nådde krönet uppfattade våra små öron Sergeantens bullrande röst. Vi lade oss platt på det alltjämt solvarma berget. Öronen på spänn. Gubben var inte ensam. Oskar och jag tittade frågande på varandra. Kvinnoröster! Pärlande skratt som lät som ljuv musik. Gubben hade sällskap. Spänningslystnaden hos mig och Oskar steg. Vilka kvinnor umgicks med en sådan lurv? Vi kröp mot rösterna.


”Hjalmar, vad vill du?”
Han pekade ut mot bryggan.
”Hjalmar vill ut på bryggan”, sade fröken Skitförnäm till Tjockisen, som var på väg att köra in Gunnar i restaurangen.
”OK, kör ut honom på bryggan och låt honom sitta där ett tag.”
Fröken Skitförnäm körde ut på bryggan, spärrade hjulen och klappade honom på huvudet. Som vore han en hund.
”Hjalmar”, sade hon. ”Sitt här nu snällt ett tag. Jag kommer tillbaka om några minuter.”
Skit på dig, tänkte han utan att röja med en min sina tankar. Fröken Skitförnäm lämnade honom. Han tittade efter henne tills hon försvann in i restaurangen.


Oskar och jag kravlade sakta mot rösterna och blickade slutligen ner mot en liten strand. Vad vi såg fick våra små pojkhjärtan att slå frivolter. Nackhåret reste sig.
Sergeanten satt lutad bekvämt mot en sten och skrattade gott. I ena handen höll han en butelj som han höjde mot sitt sällskap. Runt honom, i en cirkel, satt de mest bedårande varelser jag sett. Det var flera nätta kvinnor med långt, svallande hår, vackra ögon och röda läppar. De bar inga kläder. Håret slingrade sig runt de fylliga brösten. Det som fick Oskar och mig att dra efter andan var kvinnornas underkroppar. De saknade ben! I stället övergick deras bål i en stor fiskstjärt, vars fjäll skimrade i regnbågens alla färger. De skrattade gott åt Sergeanten, som såg ut att roa dem.
Åsynen av dessa sjöjungfrur i sällskap med Sergeanten var för mycket för mig. Jag ville genast från platsen, och utan att tänka mig för rusade jag upp på benen, vände tvärt och sprang allt vad tygen höll. I min panik såg jag inte var jag satte fötterna. Jag snubblade och föll med ett skrik över klippkanten. Efter ett fall som kändes som en evighet slog jag i vattenytan och tappade medvetandet.
När jag vaknade till liv låg jag på bryggan hemma. Jag var genomblöt och nedkyld. Ingen människa i närheten, ty klockan var alltför tidig på morgonen.
Sakta kravlade jag mig upp på benen och lommade in i vårt hus. Jag smög in i Oskars och mitt rum, klädde av mig de våta kläderna och lade mig till sängs. Jag noterade att Oskar inte låg i sin säng. Min förvirring var stor. Den ena stunden faller jag över klippkanten, den andra stunden ligger jag på mors och fars brygga. Hur gick det ihop. Och var fanns Oskar? Jag skakade av oro över vad som egentligen hänt.
Svaret fick jag av Oskar när han väl kom hem, något senare på morgonen. Det var en lättnad att se honom. Han berättade att han sett mig falla över klippkanten och försvinna i vattnet. Just när han skulle ta språnget ut i vattnet för att leta efter mig, dök de ljuva sjöjungfruarna upp. I sina armar bar de på min livlösa kropp. De hade sagt till Oskar att det inte var någon fara med mig och bett om hans tillstånd att snabbt föra mig till mor och far. Oskar gav sitt samtycke, klättrade ner till båten och satte segel hemåt. Det sista han såg var Sergeanten, som stod på öns topp och blickade med sina glödande ögon på honom.
Oskar och jag lovade varandra heligt att aldrig berätta vad vi gjort och sett denna sommarkväll. Från den dagen log alltid Sergeanten åt mig och Oskar. Den följande vintern försvann han. Någon hade sett honom gå ut på isen. Där försvann spåren efter honom.
Jag trodde länge att mötet med sjöjungfruarna var det första och sista i mitt liv, men ödet ville annorlunda. I tonåren mönstrade jag som sjöman på ett handelsfartyg. Detta blev inledningen på ett långt yrkesliv på havet samt många äventyr. Under det andra världskriget arbetade jag i den brittiska handelsflottan. Vid ett tillfälle en natt torpederades vårt fartyg. I den allmänna paniken föll jag i havet. Jag var mekaniker och hade fickorna fulla av verktyg, vilka drog mig hjälplöst ner mot havets mörka botten. Jag höll på att ge upp andan och fylla lungorna med vatten för att snabbt få ett slut på mitt liv när jag omslöts av mina ljuva vänner. De gav mig konstgjord andning och förde mig till ytan. Snabbt byggde de en flotte åt mig och närde mig därefter med havets frukter. Några dagar senare räddades jag av en amerikansk jagare.
Sedan dess har mina fagra vänner alltid funnits vid min sida, varhelst jag behövt dem. De räddade mig vid ytterligare tre sjötillbud. På min ålders höst blev jag kapten på ett eget handelsfartyg. Vi min pensionering fortsatte jag att segla i all ensamhet. Jag bildade aldrig någon familj, ty jag hade en redan. Mina flickor följde mig överallt. Bättre sällskap kunde ingen man få. Allt fick ett abrupt slut när jag fick min hjärnblödning för några år sedan. Min ena sida förlamades, och min förmåga att tala upphörde. Jag blev institutionaliserad.

Han log för sig själv och gladde sig åt de små virvlarna som krusade vattenytan. Där nere i vattnet kunde han se, trots sina skumma ögon, de skimrande fjällen. De var här. De väntade på honom.
Han blickade in mot land. Folk var upptagna med sitt. Han var ensam på bryggan.
Händerna famlade efter handtaget till bromsen på rullstolen. Han förde den ur sitt spärrade läge, greppade hjulen och rullade över bryggans kant.

Skriven av: Ervin Rude