Publicerat
Kategori: Novell

Sjön

Jag trampade för allt jag var värd. Trampade iväg på den smala cykelvägen bredvid skogen. Trampade iväg i mörkret. Framlyktan var trasig men fullmånen lyste upp min väg. Gruset sprutade och jag närmade mig snabbt den lilla avtagsvägen in mot skogen. Kurvan var plötsligt bara någon meter framför mig och jag svängde hysteriskt, men cyklen sladdade i gruset och jag föll handlöst ner i diket. Gräset var vått och kallt. Mina kläder var aningen fuktiga och ett präktigt skrubbsår glänste på min vänstra armbåge när jag ställde mig upp och satte mig på sadeln. Såret sved och både jag och cykeln gnällde en aning när jag fortsatte in på den nästan igenvuxna grusvägen. Håret fladdrade i vinden och jag fick snabbt upp farten igen. Det dröjde inte länge förrän jag såg sjön närma sig. Den låg och glittrade i den lilla skogsgläntan bland de höga tallarna och buskiga granarna. Bara några enstaka lövträd stack fram här och var.
Jag hoppade av cykeln i farten, slängde den i det daggvåta gräset och rusade fram till sjön. Vattenytan var alldeles slät och månen speglades tillsammans med trätopparna. Ingen mer än jag visste att sjön låg där. Att den låg där i all skönhet och harmoni och bara väntade på mig om natten. Att den drev upp mig ur sängen så fort det mörknade. Att den fick mig att sätta mig på cykeln och trampa iväg hit i vild iver, utan att bry mig om att jag skulle upp tidigt nästa morgon eller att mamma var arg och tvingade mig att gå och lägga mig.
Jag nästan slet av mig kläderna och satte foten i det svala vattnet. En underlig välbehagskänsla spred sig inom mig som en eld som bestämt växer upp inom en. Jag tog några steg längre ut och kände hur vattnet smekte mina ben. När det nådde mig till hakan sköt jag ifrån mot bottnen och simmade utåt. Ut mot mitten, där jag drog ett djupt andetag och dök ner under ytan. Mina ögon stängdes instinktivt men jag tvingade mig själv att öpnna dem, trots den isande kylan som tryckte mot ögonlocken. Jag såg inget annat än mörker. Kallt mörker som omfamnade mig och fick mig att känna mig trygg. Här hörde jag hemma.

När jag slog upp mina morgontrötta ögon stod mamma där. Hon tittade ilsket ner på mig med den där välkända blicken som betydde att nu låg jag risigt till. Jag satte mig långsamt upp i sängen. Håret var fortfarande fuktigt men tryggheten hade vid det här laget försvunnit och bara lämnat rädslan och ångesten kvar. Mamma satte händerna i sidan och såg hotande ut.
- Vad? frågade jag uppriktigt oförstående.
- Vad har hänt med min cykel? frågade hon argt.
- Jag vet inte, mumlade jag och vek undan blicken.
- Det är en stor buckla på stänkskärmen. Varken pappa eller Emily har rört den. Har du varit ute och cyklat med den utan lov?
Jag klev skamset upp ur sängen och närmade mig dörren. Orkade inte lyssna, ville inte lyssna.
- Jag pratar med dig, Emilia! Hur många gånger måste jag säga att vi bara har en cykel här ute, och den är min. Den används bara för att åka ner till affären och handla med, om det inte är ett absolut nödläge. Du får absolut inte cykla iväg på den sådär utan vidare!
- Jag har inte cyklat iväg på den, ljög jag.
- Vad kommer då bucklan ifrån?
- Fråga inte mig.
Jag öppnade dörren och klev ut på trappan i bara t-shirt och trosor. Det var ändå ingen här som såg. Här kunde man vara klädd hur man ville utan att någon brydde sig. Mamma kom envist efter mig. Tjatande. Gnatande.
- Vill du ha en egen cykel får du köpa en. Du vet att jag och pappa inte har råd att köpa en åt dig.
- Sälj den här förbannade sommarstugan då, om ni har så ont om pengar! fräste jag ilsket men ångrade mig genast.
Mamma tystnade häpet.
- Jaså, du tycker att vi ska sälja den!? nästan skrek hon.
Jag teg. Det var försent att ångra sig, nu när jag redan hade sagt det.
- Varför ska det alltid bli såhär? Varför kan du aldrig vara nöjd? Du bara bråkar och skriker hela tiden. Skärp dig, Emilia! skrek mamma med gråt i rösten.
Hon var alltid så känslig. Ett enda litet ord kunde få henne att börja störtböla.
- Jag måste kissa, viskade jag och smög iväg mot buskaget i skogskanten.
Utedasset var inte riktigt färdigbyggt än. Vi hade köpt sommarstugan i höstas, för nästan ett år sedan. Huset hade bara ett enda rum, men det var stort nog för att få plats med fyra bäddsoffor och ett bord. Mamma och pappa älskade den lilla stugan. Den låg mitt ute i ingenstans. 'In the middle of nowhere' som mammas väninna Jasmine alltid sa. Det var flera kilometer till närmaste affär och drygt en mil till närmaste hus. Ingen som störde. Inga bullrande bilar eller skrikande ungdomar. Bara en stilla tystnad. En tystnad som långsamt kvävde mig till döds.
Jag satte mig på huk bakom en buske, irriterad över mammas känsliga humör. En liten buckla var väl inget att oja sig över. I och för sig hade jag inte sett skadan själv, så jag reste mig och gick bort mot eken där både bilen och cykeln stod parkerade. Pappa satt på huk bredvid cykeln och inspekterade stänkskärmen. Han märkte mig inte förrän jag satt bredvid honom och kikade på skadan jag åstadkommit. Det var sannerligen inte mycket att klaga över, bara en liten bula längst ner. Knappt synlig. Jag fnyste.
- Varför blir ni så upprörda över det där lilla?
Pappa suckade.
- Det är inte bucklan som är problemet, Emilia. Det är att du inte lyssnar på oss. Vi har ju sagt att du inte får cykla iväg utan vårt tillstånd. När cyklar du egentligen? Tidigt på morgonen när vi inte sover?
- Nej, mumlade jag och hoppades att han inte skulle fråga mer.
- Cyklar du på natten då? fortsatte han envist.
Jag svarade inte. Aldrig i livet att jag skulle avslöja min hemlighet för honom. Aldrig i livet att jag skulle berätta att jag varje natt under sommarlovet hade cyklat till sjön i skogen och sakta sjunkit ner under den blanka vattenytan. Han skulle inte få hindra mig från att känna lycka och trygghet. Aldrig i livet.
- Cyklar du på natten? upprepade han.
Jag kände hans ljusblåa ögon fastklistrade på mig och reste mig bestämt.
- Lägg av, försökte jag och började gå därifrån.
Han kom efter mig och lade en hand på min axel.
- Emilia, du får verkligen inte cykla iväg så där på natten! Det kan vara farligt.
- Farligt? Vad skulle kunna vara farligt här ute? fräste jag och skakade bort hans hand.
- Men snälla du! Det förstår du väl att så kan du inte göra, sa han upprört med märkbar oro i rösten.
Typiskt honom. Alltid så orolig. Alltid så rädd.
- Sluta, suckade jag och sprang mot huset.
Jag behövde inte vända mig om för att förstå att han inte sprang efter. Både han och jag visste att det skulle vara slöseri med tid. Han återvände till cykeln och jag klev ilsket in genom dörren till den lilla stugan. Emily satt på sin som vanligt obäddade säng och läste 'Frida'.
- Du borde inte läsa sån där smörja, det står bara en massa skit, påstod jag och studerade henne stående.
Hon tittade irriterat upp på mig.
- Vad vill du? frågade hon.
Jag teg och slängde mig på sängen. Emily lade ifrån sig tidningen och glodde retsamt på mig.
- Mamma och pappa är skitsura på dig för att du snodde mammas cykel.
- Jag snodde inte mammas cykel, väste jag och gav henne en mördande blick.
- Nehe, vad gjorde du då? retades hon.
- Men lägg av! Det har väl inte du med att göra heller, snorunge!
Hon knep ihop munnen och ögonen blev smala. Hon såg riktigt förbannad ut.
- Du borde inte säga sådär till mig.
- Varför inte? sa jag och kände själv att nu höll jag på att gå för långt.
Hon lade sig surt ner i sängen och fortsatte läsa sin tidning.
- Passa dig, mumlade hon.

Jag väntade tills jag var helt säker på att de sov. Då smög jag försiktigt upp, drog på mig en kofta och ett par byxor och gick ut till cykeln. Den stod lutad mot eken och bara väntade på mig. Jag ledde ut den på grusvägen, satte mig på sadeln och började trampa. Till min förvåning gick det ovanligt trögt. Jag klev ner och studerade hjulen noga. Då upptäckte jag att någon hade dragit ur sprinten ur bakdäcket.
- Emily, mumlade jag argt men hoppade envist upp på cykeln och trampade iväg.
Vinden rev och slet i mig och det tog längre tid än vanligt innan jag var framme vid avtagsvägen, men när jag cyklat över den igenvuxna grusgången en bit såg jag sjön närma sig. Vattnet såg klarare ut än någonsin. Jag slängde cykeln åt sidan, kastade av mig kläderna och vadade ut i vattnet. I mitten av sjön dök jag som vanligt ner och kände tryggheten. Det var en underbar känsla, omöjlig att beskriva. Ingen skulle få ta den ifrån mig, inte ens mamma och pappa. Allra minst Emily.
När jag kände hur lungorna började skrika efter luft tog jag några simtag uppåt och såg hur den stjärnklara himlen närmade sig på andra sidan vattenytan, men precis när jag skulle dra upp huvudet ur det svarta djupet och ta ett djupt andetag kände jag en kall hand om vristen. Jag kämpade förtvivlat och kände paniken växa. Lungorna tryckte i bröstet på mig och jag viftade vilt tills greppet om foten äntligen släppte och jag flöt upp till ytan som en boll. Förskräckt och flämtande rusade jag upp ur vattnet och ställde mig en bit bort. Betraktade den lugna ytan och krusningarna som bildats efter min sprattlande kropp. Hjärtat slog hårt i bröstet på mig, lungorna sved och det tog ett tag innan jag andades normalt igen. Vad det var som hade hållit fast mig visste jag inte, men jag visste att det inte skulle hindra mig från att cykla hit nästa natt igen. Jag kämpade med mitt medvetande och lyckades tillslut få hjärnan att insistera på att det bara var lite sjögräs som hade fastnat när jag viftade med foten. Jag drog på mig de fuktiga kläderna och cyklade hem.
När jag närmade mig huset började jag genast känna mig olustig. Det var något som inte kändes rätt. Jag ställde cykeln mot eken, kontrollerade så att det inte hade blivit fler bucklor och smög sedan tyst upp mot huset. När jag öppnade dörren mötte mig en syn som jag definitivt inte förväntat mig. Mamma, pappa och Emily satt klarvakna upp i sina sängar och såg arga ut. Jag blev stående i dörröppningen med handen på dörrhandtaget och munnen vidöppen i totalförvåning. Mamma for ursinnigt upp och stod plötsligt framför mig och stirrade ilsket med blodsprängda ögon.
- Vad har du för dig egentligen!? Varför cyklar du ut mitt i natten!? Fattar du inte att det kan vara farligt! skrek hon.
Jag ville inget hellre än att fråga hur de kunde vetat att jag var ute, men när jag såg Emilys belåtna min bakom mammas axel förstod jag genast. Hon hade varit vaken hela tiden och väckt mamma och pappa så snart hon sett att jag gett mig iväg. Jag kände ilskan stiga.
- Du är ju genomblöt! Har du varit och badat? Herregud, Emilia! Hur länge har du hållit på såhär?
Jag sjönk ner på golvet och föll i gråt. Det var ovanligt att jag grät. Tårar var något jag saknade. Men nu kom de bara. De rann nerför kinderna och droppade ner på mina skakande händer. Jag berättade motvilligt om sjön, om sjöns starka dragningskraft och om den iskalla handen som hade tagit tag i min fot. Mamma och pappa bleknade. Emily stirrade förskräckt på mig.
- Har du cyklat dit varje natt under hela sommaren? frågade mamma förfärat.
Jag nickade. Pappa kunde inte få fram ett ord.
- Jag tror att jag ska gå och lägga mig nu, mumlade jag, kröp ner under täcket med mina dyngsura kläder och somnade.

Jag vaknade av att fyra poliser stod framför min säng och tittade ner på mig. Deras allvarliga ansiktsuttryck fick mig att genast sätta mig upp.
- Vad är det om? frågade jag halvt förvirrat, halvt skräckslaget.
En ambulanskvinna med stora, runda glasögon klev fram och drog upp mig ur sängen.
- Så ja. Det är inget farligt. Vi måste ta med dig till sjukhuset ett litet tag bara. Oroa dig inte, sa hon lugnande och ledde mig ut till ambulansen.
Jag vred och vände på huvudet. Två polisbilar, en ambulans och en mörkblå volvo stod parkerade runt vårt lilla hus och det kryllade av poliser och journalister.
- Var är mamma och pappa? frågade jag.
- De blir förhörda, meddelade ambulanskvinnan och föste in mig i ambulansen.
- Vad är det frågan om egentligen? utbrast jag med gråten i halsen.
Jag såg Emily i en halv sekund innan bildörren slog igen framför mitt ansikte. Hon stod en bit bort och såg förskräckt ut. Det smala ansiktet hade en nästan grön ton och hon utstrålade för en gångs skull osäkerhet och rädsla. Ambulansmannen framför ratten vred om bilnyckeln, svängde snabbt ut på grusvägen och körde iväg med väldig fart.
- Varför så bråttom? Hallå? Vad händer här egentligen!? nästan skrek jag.
Ambulanskvinnan hyschade och försökte lugna ner mig.
- Hallå!? Kan ingen tala om vad det är som händer? vrålade jag och tårarna trängde fram ur ögonen.
Ambulanskvinnan tog ett djupt andetag och började förklara.
- Tidigt imorse ringde dina föräldrar till larmcentralen och berättade det som du tidigare hade berättat för dem. De var misstänksamma och bad oss att ta reda på mer om den där sjön. Polisstationen sände ut några poliser för att undersöka den lite närmare, men de kom tillbaka nästan genast och meddelade att de inte hade hittat någon sjö, utan bara en skogsglänta med ovanligt högt gräs. Det låg ingen sjö utmärkt på kartan heller, men när de sökte i arkivet lyckades de få fram information om en sjö som för många, många år sedan legat i skogsgläntan. Sjön hade varit känd i området för att vara bottenlös, och ingen vågade så mycket som doppa tån i vattnet, eftersom det sas att den bar på en förbannelse. Men en ung flicka hade en natt cyklat ner till sjön för att bevisa att det inte alls var farligt att bada där. Hon hade simmat ut till mitten av sjön och dykt, men inte kommit upp igen. Hennes kompis som hade stått en bit bort och tittat på hämtade genast hjälp och man började söka igenom sjön utan att hitta något. Flickans pappa var en väldigt viktig person i den lilla byn nära sjön och hade därför låtit torrlägga sjön i hopp om att flickans lik skulle dyka upp. Men det enda de hittade var flickans halssmycke, så folket i byn hade planterat gräs i gläntan där sjön hade legat och begravde halssmycket där, till minne av den stackars flickan. Dina föräldrar blev väldigt oroliga när de fick den här informationen och bad att du skulle läggas in på sjukhus för observation. Vi ansåg inte att det var nödvändigt, eftersom vi inte är särskilt vidskepliga, men de envisades. Det är inget att vara orolig för, vi ska bara ta några prover. Jag tvivlar på att det skulle vara några fysiska fel på dig.
Hon log. Jag kände obehaget stiga. Illamåendet kom krypande och jag var övertygad om att jag skulle kräkas.
- Jag kommer spy, mumlade jag och svimmade.

När jag öppnade ögonen kände jag genast illamåendet slå mig rakt i ansiktet. Jag såg mig omkring och konstaterade att jag låg i en sjukhussäng. Rummet var helt tomt, sånär som på en ovanligt välbäddad säng intill min.
- Hallå? ropade jag och en sjukhussyster kom omedelbart inspringande.
Hon började genast känna på mig och kontrollera att all utrustning omkring mig fungerade som den skulle.
- Vad är klockan? frågade jag sömndrucket.
- Vad skönt att du vaknade. Du har legat i koma sen igår, vi började bli lite oroliga, sa sjuksystern lättat och efter en stund kom det in mer sjukhuspersonal och började frenetiskt pilla på alla aparater och känna på min hand och min panna.
- Har ni tagit proverna än? Är det något fel på mig? frågade jag.
Alla stannade genast upp och såg beklagande på mig. Jag kände återigen den obehagliga känslan stiga när jag såg deras skamsna miner. De nickade åt varandra och gick ut. Strax därefter kom en doktor i vit rock in och ställde sig framför mig. Han log vänligt och tog min hand. Jag drog snabbt undan den. Avskydde när andra rörde vid mig. Var inte van vid beröring.
- Vad är det? frågade jag rakt på sak och lade märke till de bekymrade vecken i hans panna.
- Vi har gjort ett antal prover...
Han tystnade. Jag tittade otåligt på honom.
- Ja?
- När vi tog röntgenbilder fick vi syn på ett litet metallföremål som hade fastnat mellan två av dina revben. När vi sedan sökte igenom din mage och fick ut föremålet och sökte igenom den information vi hade kom vi fram till att det är samma halssmycke som man hittade i sjön.
Allting började plötsligt snurra. Världen blev med ens väldigt dimmig.
- Jag förstår inte, sluddrade jag.
- Vi vet inte hur det kunde hamna inuti dig, men hoppas kunna få en naturlig förklaring inom en snar framtid.
Illamåendet tog över och jag kräktes. Jag kräktes vatten. Sötvatten. Sjövatten. Smaken av vattnet påminde om smaken av vattnet i sjön som jag badat i varje natt. Sjön som inte fanns. Jag kräktes ännu mer och sjukhuspersonalen strömmade in. De försökte envist få mig att sluta spy upp vatten, men ingen av deras metoder fungerade.
- Mamma, lyckades jag få fram mellan kräkningarna.
- Jag är här, älskling, sa en gråtmild röst vid min sida.
Mamma kramade min hand och jag slutade kräkas och såg upp på henne. Såg upp på mamma. Min mamma.
- Lova att aldrig mer låta mig cykla iväg på natten igen, sa jag, sjönk ner mellan de blöta lakanen och försvann in i det svarta hålet. Det svarta hålet som kallas döden.

Skriven av: Karin Ahlsén Larsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren