Sju små ord

En liten mening, 7 små ord, var allt som krävdes för att allt skulle rasa. Det kändes som om någon kört en kniv i magen på en och vred om. En smärta i magtrakten som inte ville gå bort. Den här lilla meningen fick verkligen allt till att vända sig upp och ner. Nu var det avgjort, det skull aldrig bli vi två någonsin allt var förlorat.

Allt hade börjat för kanske ett halvår sedan. Det var då hon kom in i mitt liv, då jag såg hennes vackra uppenbarelse första gången. Blyg som man är så dröjde det ett tag innan man vågade sig på att ta kontakt med henne, men efter det där första trevande steget så rullade det på för fullt. Vi talades vid om allt mellan himmel och jord antingen på raster eller via mail och snart började vi känna varandra ganska bra. Hon blev en av dom största anledningar till att jag gick till jobbet, det var inte jobbet som lockade mig längre utan det var denna underbara tjej. Ibland var det till och med så att jag trodde att hon kanske kände likadant på något sätt.

Tiden rullade på och vi hade det roligt och trevligt på jobb och allt var frid och fröjd. Det var fester och roligheter och en hel del dans och dom här känslorna blev större och större. Jag hade aldrig känt så här för någon kvinna tidigare och det var ganska omskakande. Varje gång hon kom mot mig lyste jag upp och kände en stor glädje i mig allt var underbart.

Det var nog ungefär nu det började gå utför tror jag. Avundsjukan började växa i mig och av någon anledning blev jag otroligt svartsjuk. Det var en annan som fick hennes uppmärksamhet nu, en annan som fick alla kramar och närhet. Allt detta som jag hade drömt om och längtat efter. Varje gång jag såg det kände jag hur det sved till i magtrakten. Vad var det som hände? Hur hade detta gått till?

Jag försökte låta bli att tänka på det. Försökte få allt att vara som vanligt men det var så otroligt svårt. Känslorna var så starka och översvallande. Här hade jag världens underbaraste tjej, en otroligt snygg, sexig och söt, rolig tjej som dessutom pratade med mig. Innerst inne viste jag förståss att jag aldrig skulle ha någon chans på denna fantastiska kvinna men med tiden hade man byggt upp stora förhoppningar och dom kom plötsligt till att grusas ner till intet.

Det här var å andra sidan typiskt för mig. Med ett självförtroende som precis håller sig över bottenläget och en syn på sig själv som man inte skulle önska sin värsta fiende. Vad jag menar är att här är jag, en väldigt snäll kille som ställer upp i alla väder och som dom flesta tycker om som vän. Men det är just där som det stannar, vem skulle vilja ha mig?

Jag svalde hårt och försökte att fortsätta som vanligt och det fanns stunder då hoppet glimtade till i mig. Hoppet om att det skulle bli vi två en dag. Ibland när jag såg henne i ögonen trodde jag att hon faktiskt såg mig på ett annorlunda sätt. Det snurrade på ganska bra i mitt huvud, ena stunden fylld av hopp och i andra fullständigt nertryckt och bortskyfflad. Jag kunde gå från att vara hur glad som helst till att bli fullständigt deprimerad och ofta med den här smärtan i magen.

Jag vet inte om det var kärlek, men det var det starkaste jag någonsin har känt för någon. Det var även därför det smärtade så otroligt mycket. Det gick ytterligare någon månad innan jag fick reda på vad som hänt. Det kom som en chock och plötsligt föll alla pusselbitar på plats. En mening bestående av 7 små ord ändrade på allt. Det fanns inget hopp längre och känslan i magen var starkare än någonsin. Allt var förlorat det skulle aldrig kunna bli vi och det gjorde fruktansvärt ont. Plötsligt var allt förändrat och frågan var om det någonsin kunde bli likadant igen. Glädjen jag kände tidigare var nu som bortblåst, kvar finns bara en enda stor tomhet..

Skriven av: Thomas Lindh