Publicerat
Kategori: Novell

Sjukdomen som förstörde allt.

Precis där vattnet tar slut och stranden tar sin början. Precis där, där det varken finns vatten eller mark. Där det varken är vått eller torrt, precis där levde jag mitt liv. Jag levde i ingenting, ett stort tomrum. Inte varmt, inte kallt. Inga känslor. Ingenting alls.

Vi var kusiner och hade varit bästa kompisar hela livet. Vi växte upp tillsammans. Lovisa var en del av mitt liv. Hon var min tvillingsjäl. Vi hade mycket gemensamt. Vår stora passion var musiken. Vi kunde sitta i timtal och lyssna på Eagles och Chicago. Vi grät oss igenom balladerna och dansade - så gott vi kunde - till rocklåtarna. Mitt största minne är när vi fick åka till Göteborg för att se Eagles live. Hon var en underbar människa. Hon var en sådan som ville alla väl, som inte kunde göra någon något illa.
Beskedet om sjukdomen kom när vi var 16 år. Lovisa hade drabbats av cancer. Första tanken var: det dör man av. Jag tänkte inte alls på alla människor som räddas varje år. Jag tänkte att Lovisa skulle dö, att hon skulle försvinna. Läkarna tog henne ifrån mig. Hon behövde vara på sjukhus för att få behandlig. Nu fanns hon inte längre tre kvarter bort utan på ett sjukhus många mil hemifrån. Jag fick bara hälsa på henne ibland. Det var sommarlov så jag åkte dit så ofta jag kunde. Det var inte alltid säkert att hon fick ta emot besök. Hon hade helt enkelt inte ork till det. Ibland kunde jag träffa henne flera dagar i veckan. Andra gånger kunde det ta flera veckor mellan besöken. Det blev många dyra tågbiljetter, men det var värt varenda krona. Fem månader i sträck låg hon på sjukhuset i Uppsala. Fem månaders helvete för mig. Jag isolerade mig från alla mina andra vänner. Den enda jag träffade var min mamma. Jag såg bara Lovisa. Till en början var mycket som vanligt, bara att jag inte kunde träffa henne så ofta. Jag trodde att det var så det skulle förbli. Jag trodde fel. Helvetet började när den tunga medicineringen kom igång. Läkarna pumpade i Lovisa så mycket hon tålde. Hon blev bara svagare och svagare. Jag såg en ung, vacker flickas kropp brytas ner. Hon var så liten, blek och tunn där hon låg i sin säng. Hon såg genomskinlig ut, som ett spöke. Hon hade inget hår kvar på huvudet. Hennes tjocka, blonda, fina hår vart borta. Det gick inte en enda dag utan att jag grät. När det hade gått tre månader och skolan skulle börja vägrade jag gå dit. Då tyckte mamma att det hade gått så långt att jag fick träffa en psykolog. Jag var tvungen att prata med någon. En gång i veckan skulle jag träffa Margareta. När jag gick därifrån andra gången, gick jag för att aldrig komma tillbaka. Hon kunde inte rädda livet på Lovisa, exakt så löd motiveringen till att inte gå dit. Vad jag inte förstod då var att det inte var Lovisas liv psykologen skulle rädda, det var mitt.
Efter fem månader av ständig medicinering fick Lovisa komma hem. Nu kunde jag träffa henne varenda dag. Men hon var inte som vanligt. Det enda jag kände igen hos henne var leendet. Hennes underbara leende. Det räckte för mig. Så länge hon kunde le visste jag att hon levde. Hon var på sjukhuset en gång i månaden och fick behandling. På grund av hennes relativt låga värden kunde hon inte träffa så mycket folk, och fick därför inte gå till skolan. Mitt val att stänga in mig som i en puppa stod fast. Jag träffade aldrig någon annan än Lovisa. Till slut blev även det outhärdligt, och jag tänkte ta mitt liv. Jag stod många gånger med rakbladet i handen, men varje gång insåg jag att det vore ett svek. Att jag skulle svika min allra bästa vän. Jag kunde inte.
Jag trodde att Lovisa var på väg att bli frisk. Hon var nästan som vanligt, och vi kunde göra nästan samma saker vi gjort innan. Vi pratade aldrig om sjukdomen. Vad jag inte förstod var att det tar flera år innan man friskförklarar en cancerpatient.
Beskedet ett år senare kom som ett slag i magen. Hennes tumör hade spridit sig. Den hade spridit sig till lymfsystemet. Jag förbannade all medicin och de forskare som framställt den. Det var inte rättvist. En cancermedicin måste få bort cancern. Nya tuffa månader med medicinering väntade, och all styrka och glädje som Lovisa och jag byggt upp tillsammans försvann. Denna gång insåg jag att det inte skulle hjälpa om jag var där varenda dag. Jag var i skolan på vardagarna och skötte mina studier så gott det gick, jag träffade skolkuratorn en gång i veckan. Och på helgerna fick jag åka till Uppsala för att träffa min Lovisa. Nu gick det fort. Fortare än jag ens trodde att det kunde göra. Den nya medicineringen tog inte. Den fungerade inte på Lovisas kropp. Återigen fick jag se min bästa väns kropp tyna bort. Hon var tunnare och blekare för varje gång jag såg henne. Det var hemskt.
Jag tror det var den sjunde helgen jag var i Uppsala. Jag hade haft en känsla i magen hela dagen. En känsla som jag inte visste vad den betydde. Jag skyndade mig från tågstationen till sjukhuset. När jag kom dit kände jag att något var fel. Tanken slog mig att Lovisa kunde vara död. När jag gick in till henne satt hennes pappa också där. Och nu var det första gången jag grät inför henne. Det var en sak jag hade lovat mig själv, att aldrig gråta så att Lovisa såg. Det skulle bara göra henne svagare. Men nu grät jag. Tårarna rann ner för mina kinder. Det var ett fint sätt att gråta på, och när jag mötte Lovisas blick log hon. Bakom tårarna log jag också. Det var första gången på dessa sju helger jag såg henne le. Hon var mycket svag, det syntes. Hon tog sats att säga mig något.
- Malin. Du är den bästa vän jag någonsin haft. Jag älskar dig.
Det var det sista hon sa. Hon vände hon blicken mot sin pappa. Han höll hennes hand och jag såg att tårarna rann ner för hans kinder. Sen var hon borta. 18 år gammal.

Begravningen var det vackraste jag varit med om. De spelade hennes favoritlåt, Eagles-låten Desperado och hennes lillasyster sjöng Tears in heaven. Jag gick fram till kistan, lade tre röda rosor på den och viskade:
- Jag kommer snart. Mitt syfte här på jorden var tillsammans med dig.
Jag gick aldrig på minnesstunden. Jag skulle ha hållit tal, men jag klarade det inte. Jag gick hem.

Jag står med rakbladet i handen. Det är meningen att vi ska vara tillsammans. Jag kan inte leva utan henne. Sjukdomen tog inte bara hennes liv, det tar mitt också. Den här gången vågar jag!

Du var min ögonsten och vackrast på jorden.
Förlåt, jag är inte lika stark längre.
Vill inte finnas utan dig, min ängel.
Snart är vi tillsammans.





Skriven av: Sara Skoog

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren