Skæg og ballade

Jag gjorde i min ungdom en resa till Anholt. Precis som min ständige förebild Knud Langkow tog jag en grästuva på mitt huvud. Nåja, kanske hade han ockulta förbindelser – han fick ju träffa både häxor och amiral Nelson – medan jag inte såg något som kunde uppfattas som minsta övernaturligt.
Till råga på allt höll jag på med att göra förarbete inför en artikel jag tänkte skriva för ett Internet-sällskap.
Kanske gjorde jag inte på rätt sätt? ”Äsch”, tänkte jag. ”På hur många olika sätt kan man sätta en grästuva på huvudet?” Tydligen fanns det minst två, ett korrekt och ett felaktigt. Hur det nu än låg till med den saken så bestämde jag mig för att fortsätta min rundvandring på ön.
Jag gick tillbaka ut på öns enda asfalterade väg som gick i en cirkel mellan byn och hamnen. Innan dess tog jag grästuvan av mitt huvud och såg noga till att borsta bort jorden som följt med. Jag följde vägen ner mot hamnen. Skogen jag varit inne i låg uppe på en kulle och dess utsikt över havet var magnifik. Jag följde vägen ner för kullen och mötte i backen en mycket söt flicka.
Hon var brunhårig, iklädd en sommarklänning och svarta solglasögon. Jag nickade glatt om än förläget mot henne, men jag såg inget tecken på att flickan bakom solglasögonen ens sett mig. Jag lät henne gå förbi, medan jag stod kvar att beundra utsikten. När hon passerat mig vände jag mig om. ”Vilken flicka!” tänkte jag för mig själv. Det var nära att jag vände på kosan och följde henne tillbaka in mot byn, men jag hade ju faktiskt kommit till ön för att jaga häxor och inte danska sommargäster. I och för sig var det väl teoretiskt möjligt att vara både häxa och sommargäst, men om det fanns någon som jag var säker på inte var häxa, så var det flickan som just gått förbi mig. Hon var sett ifrån uppdraget helt ointressant.
Jag fortsatte nerför vägen. Då jag kom till hamnen bestämde jag mig för att strosa i solskenet, längs med kajen där fiskarna just lossade dagens fångst. Det var en vacker dag och hela hamnen var full av turister.
Jag fortsatte min vandring in bakom en fiskebod, där jag tvärstannade efter att ha fått syn på den vidrigaste gubbe jag någonsin skådat. Han stod och gnagde på bitar av torkad fisk som han skar av med en rostig morakniv. Han stördes tydligen av att jag stirrade på honom, och mest för att skrämma bort mig höll han fram mot mig. På riktigt grötig danska frågade han något som jag uppfattade som ”skä du hä?” Jag avböjde så artigt som jag efter omständigheterna förmådde och flydde så snabbt jag kunde vidare inåt ön.
Jag följde vägen åt andra hållet in mot byn. Efter att ha gått några hundra meter kom jag fram till öns ökända campingplats. Den fungerade som tillhåll för hippier och holländare. Vad de båda hade gemensamt behöver väl inte förklaras vidare. Faktiskt såg jag också några människor iklädda färglada kläder och dessa människor satt även och rökte något som de försökte hålla utom synhåll ifrån vägen.
Jag blev nyfiken på dem, så jag bestämde mig för att ta mig en närmare titt. Jag klättrade in bland buskarna som skymde deras tält. Jag var rädd att skrämma dem, men deras reaktionsförmåga verkade vara ganska begränsad i deras nuvarande tillstånd.
Jag hade tidigare känt lukten av marijuana. När jag en gång gick på en gata med min pappa såg vi en man som betedde sig mycket underligt. När han kommit utom hörhåll sa min pappa ”Han rökte maja”. ”Hur kan du veta det?” hade jag frågat misstänksamt. Han svarade som om det vore en självklarhet ”Jag har ju bott i New York!”
Hur som helst gick jag jag fram till människorna som satt samlade i en ring. Jag hälsade och satte mig ner utan att de kom med några invändningar. De skickade en joint emellan sig och efter ett tag var det min tur att röka. Jag drog flera djupa bloss. Jag hade aldrig tidigare rökt, inte ens tobak. Därför kände jag mig efteråt svagt illamående och tog mig ytterligare några bloss. Efter att jag hållit på alldeles för länge började de andra stirra förebrående på mig.
”Jag skall väl tacka för mig då!” sa jag och lämnade över jointen till den som stod näst i tur, en man med skägg ner till midjan och som bar glasögon. Han var i trettioårsåldern och var iklädd en orange och paprikamönstrad anorak. Han gav mig ett kort tack på nederländska, men jag kunde nu förstå alla språk.
Jag tog mig med stapplande steg ut på vägen och sedan vidare in i en liten skog. Jag ryckte en grästuva ur marken, nu visste jag allt hur den skulle sitta. Jag vinglade vidare och fann mig snart sjunga allsång med närmaste buskage. Vad ni än hört om buskar, så är de flesta av dem tondöva. Men jag skrålade på så högt jag kunde.
Snart sjöng också hela skogen med mig. Detta lockade fram två figurer som jag såg komma gående emot mig på stigen. Jag kunde tydligt se att det var Sätramumien och själve baron von Munchausen som kom för att hälsa mig välkommen till detta dårskapens gyllene paradis. Baronens skepp hade strandat på ön efter det blodiga slag som utspelade sig här mellan den danska och den engelska armén den 27 mars år 1811, i vilket danskarna brutalt slaktats. Hans gode vän mumien var dock något av en politisk flykting. Vilken mumie kan väl leva i en storstad där halva befolkningen ifrågasätter ens blotta existens och andra befolkningshalvan förföljer en utan pardon. Att börja sin karriär som allsmäktig härskare i det varma Egypten, och sedan jagas genom grå Stockholms-förorter är inget ens den hårdnackade värsting hade klarat av.
Baronen hade medlidande med sin gamle vän och bestämde sig för att bjuda denne på ett glas. Vi tog farväl och jag fortsatte min vandring på heden. Då jag kom till den andra sidan av den höga kullen hade jag en fantastisk utsikt över ön. Jag tittade ut över öknen och såg att solen var på väg ner bakom mig. Det var när den kastade sina sista strålar över den brungrå ökensanden som jag såg en ensam häxa komma flygande över den nu lätt stjärnströdda himlen.
Jag påbörjade nu min långa vandring ner till havet, mot en obefolkad kust. Jag var inte ännu i stånd att möta civilisationen. Jag satte mig således mellan två gräsbevuxna sanddyner och lyssnade till vågorna som bröts mot stranden i sommarnatten.
Jag hade sett häxan flyga hitåt, trots att jag visste att vissa av dem skyr vatten. Efter en stunds väntan såg jag att en gestalt jag väl kände igen närmade sig mig. Det var flickan jag tidigare mött på vägen. Hennes bruna hår såg kolsvart ut i natten, men det glittrade svagt i stjärnornas stilla sken.
”Nej, men var det trots allt du som var häxan!” hälsade jag henne med förvånad röst. Hon gav mig ett hemlighetsfullt leende och gav sken av att inte ha förstått mig.
”Jag är Rae”, sa hon på danska. Hon kom ifrån Aalborg och var mycket riktigt en av öns sommargäster. Jag förklarade mitt ärende här på hennes sommarö, och hon gav mig ett konfunderat leende, än mer mystiskt än det förra. Hon fortsatte genom att fråga om även jag hade svårt att sova. Det kunde jag säga utan att överdriva. Då förklarade hon att hon aldrig kunde sova om sommaren, utan föredrog att tillbringa de varma sommarnätterna där bredvid havet.
När jag frågade henne om hon alltså inte var rädd för vattnet. ”Inte med dig här!” skrattade hon till svars. ”En man med grästuva på huvudet kan väl inte rädas något”, förklarade hon vidare. ”Jag är ledsen, men jag måste lämna ön redan imorgon” svarade jag, och vände bort min blick. Hon gnydde ängsligt och gav mig en puss på kinden för att få mig på andra tankar. Jag förklarade då vidare att det inte gick att ändra, jag hade andra uppdrag annorstädes.
Våra blickar möttes, och jag kysste Rae. Vi gick ner till stranden och älskade i sanden, i den ljumna sommarnatten. Hon var verkligen mycket vacker, och jag älskade henne innerligt. Vi skiljdes först när solen kastade sina första strålar över skummet i strandkanten.
Jag såg henne gå ifrån mig. Det var som om hon inte gick på riktigt, utan snarare gled framåt. Mitt hjärta bultade, det var med tårar i ögonen jag gick tillbaka mot ingen, bort från Rae. Uppdraget var iallafall slutfört och jag hade helt klart något att rapportera.
Detta är mitt reportage, och allt är sant. Allt förutom det att vi älskade. Jag älskade henne, det gör man lätt efter dryga veckor på havet och därom kan jag berätta flera anekdoter. Nej inte ens en danska eller häxa kan älska en man med grästuva på huvudet, och jag var fortfarande oskuld det år jag fyllde 18.

Skriven av: schiller