Skam

Åhh, är jag ensam nu eller?
Varför gjorde jag sådär på Karins födelsadagskalas?
Nu kommer alla att slå mig i skolan!
Varför tänkte jag på tändstickor och eld och igen?
Kan jag inte bara vara som alla andra.
Nu har jag gjort bort mig för alltid.
Elins ansiktsuttryck. Skriket. Skriken.

"vafan, gör du ditt äckliga svin"
"du är inte FRISK, du får gå hem nu Anders och var så säker på att jag kommer ringa till din mamma"
"du kommer att spärras in, vi ses aldrig mer"
Spott, kalabalik, ett hårt slag i bakhuvudet, mera skrik och fula ord.
Sprang därifrån i strumplästen, utan jacka mitt i smällkalla vintern.
Ropen bakom mig tystnar snart nog.

Fortsätter att springa så fort jag kan.
Andfådd och plågad.
Den kalla vinterluften bränner i mina lungor.
Fötterna gör så ont.
Fortsätter att springa, smärtan kanske kan ta bort det dåliga jag gjort.
Det känns som att jag hamnar i trans.
Smärtan är skön.
Jag fokuserar blicken på en punkt långt fram och tänker att jag ska dö om jag inte klarar mig utan att gå.
Om igen.
Om igen, förbi mitt hem.

Mamma ropar från balkongen men jag bryr mig inte.
Hon väntar bara på att döma mig och skrika ut hemska oförstående fördömanden.

Smärtan är helt borta nu, kvar finns bara pumpande armar.
Flåsande lungor. Fötter?
Staden försvinner bort och landsvägen tar vid.

Tillsynes ändlösa skogar, mörka och blöta med vita fläckar av slaskig snö.
Viker av, över en åker och snubblar några gånger.
Lerigt brun.
Faller men reser mig som i trans, ivrig att fortsätta för att inte förlora transen.

Mörker.
Granskog med kvistar som river skönt i skinnet.
Svårt att springa nu.
Som en dimma framför ögonen men jag är fri nu, jag har inte gjort något fel.
Jag har sonat allt, alldeles snart...

Nu.
Nu har jag sonat och är fri.
Ramlar omkull.
Så kall.
Så varm.
Jag omsluts av granens vassa barr och torra grenar.
Orkar inte löpa mer.

Jag darrar, oförmögen att resa mig.
Inser att jag kommer dö snart.
Ångest?
Hjärtat slår långsammare nu och tankarna är flyktiga och vimsar omkring.
Nu ser jag elden, jag ser pappa som står med vidöppna armar.
Kom min son, allt är förlåtet, säger han med sin gest.
Inga synder är så hemska att de inte kan gottgöras, tänker jag.

Jag reser mig upp, fylld av styrka går jag pappa till mötes.
Eld... Tändstickor och oförsiktig lek...
Allt förlåtet nu....

Mörker...
Glömska...

Författare:

Publicerat

Dela: