Skenbar vänskap Del 1

Skenbar vänskap

DEL 1

En berättelse om kontroll och maktkamp


Dansstället var fullt med folk. Anders som hade kommit en halvtimme innan gick omkring och studerade de andra människorna som liksom han befann sig där. Han hade aldrig varit ute på krogen i denna mellansvenska, mellanstora stad tidigare. Vid ett par tillfällen hade han besökt den som hastigast. Nu var han nyfiken på hur tjejerna i den här staden var. Det var något som han var fast besluten att ta reda på. Han var ledigt klädd i finbyxor och tröja. Stället som han hade valt att gå ut på hade inte kavajtvång. Det passade honom alldeles utmärkt. Han hade aldrig varit mycket för att klä upp sig men han var en stilig grabb. Han var något över medellängd och välbyggd. Han var blond och hade manligare drag än vad som var vanligt bland unga män i hans ålder. Han var runt tjugo år. Han drog blickarna till sig från fler än en tjej den här kvällen. Anders var nästan nykter. Han hade bara druckit en öl. Det var hans avsikt att hålla sig någorlunda nykter den här kvällen. Han ville ju inte förstöra något som kunde bli riktigt bra bara för att han råkade bli för full. Av någon märklig anledning, han kunde inte riktigt avgöra vilken, kände han sig upprymd och förväntansfull. Han hade starkt på känn att något skulle hända denna kväll. Frågan var bara vad.

Vivian och Miriam stod i kön in till samma dansställe som Anders var på. De kände inte varandra men delade samma upprymdhet och förväntan. I motsats till Anders hade de ofta besökt de olika krogarna som fanns i staden. Den enkla orsaken var att de bodde där och gillade att gå ut och dansa och träffa nya människor. Framför allt tyckte de om att lära känna nya killar. Bägge var singlar och skulle inte ha något emot att träffa den rätta. Just den här kvällen skulle inte vara sämre vald än någon annan kväll för det ändamålet. Som alla tidigare gånger som de varit ute hade de lagt ner mycket tid på att förbättra sina utseenden. Ingen av dem var ful men heller inte klassiskt vacker. De såg ut som tjejer i allmänhet. De var små och nätta till växten. Vivian hade långt, ljust men inte direkt blont hår. Miriam däremot var mörkhårig med halvlångt hår. De var ungefär i Anders ålder. De hade avancerat längst fram i kön. Äntligen blev de insläppta. Det var inte en sekund för tidigt. De hade börjat känna sig frusna. Men det skulle inte ta lång tid förrän de blev upptinade.

Anders gick lite förstrött omkring inne i krogen. Han hade kommit själv dit. Men hans självkänsla var så stor att det faktiskt inte störde honom nämnvärt. Han kunde reda sig själv när det var nödvändigt. Han gick i riktning mot insläppet. Han var undrade lite grann för sig själv om några intressanta tjejer hade kommit in den sista stunden. Det tänkte han ta reda på. Han skulle just till att gå förbi två inkomna tjejer. Han skulle antagligen inte ens ha lagt märke till dem om det inte varit för det öppna och inbjudande leendet som den ena av tjejerna gav honom. Han kände sig tvingad att le tillbaka mot henne. Han höll sedan nästan på att fortsätta förbi de två tjejerna. Men i det ögonblicket möttes hans och den leende tjejens blickar. Hon var inte uppseendeväckande vacker. Men hon såg definitivt bra ut. Och i hennes ögon kunde han skymta ett rörligt intellekt. Oberoende av hans vilja började ett intresse för denna unga kvinna växa sig stark. Hon såg inte alls illa ut i sitt ljusa långa hår. Nu log de mot varandra i samförstånd men sa ingenting. De hade inte bråttom. De hade gott om tid på sig. Hela kvällen låg framför dem. Nu visste Anders vad det var som han hade haft på känn. Han hade just upplevt det. Han skulle inte behöva jaga mer den här kvällen. Nu behövde han bara invänta rätt tidpunkt att plocka det nedlagda bytet. Och han tvivlade inte det minsta på utgången. Så säkert hade han träffat.

Vivian andades till lite häftigt när hon såg Anders för första gången. Han såg oförskämt bra ut. Hon kände att det var nödvändigt för henne att få lära känna den här killen. Men han tycktes inte uppmärksamma henne. Men hon tänkte inte låta det här tillfället glida henne ur händerna. Han var bara ett par meter ifrån henne och han kom gående mot just hennes håll. Hon flyttade sig nästan omärkligt. Men tillräckligt för att hon nästan skulle komma att blockera vägen för honom. Och när han nästan var invid henne log hon sitt mest inbjudande leende mot honom. Och precis som hon hade hoppats kunde han inte undgå att se hennes leende. Han log till och med tillbaka mot henne. Hon ansträngde sig för att ge honom ett så intresserat ögonkast som möjligt. Inte heller den kunde han undgå. Vivian kände nu att halva segern var vunnen. Sakta ändrades hans från början lite ointresserade leendet till ett mer intresserat sådant. Vivian sa ingenting. Hon ville inte gå för fort till väga. Det visste ju alla att killar inte tyckte om allt för påflugna tjejer. Men nästa gång de stötte ihop skulle hon tilltala honom. De höll sig på varsitt håll till en början. Anders för sig själv och Vivian tillsammans med Miriam. De stod framme vid baren och drack en varsin öl. En och annan kille kom fram och bjöd upp antingen den ena eller den andre av dem. Men alla fick nobben av Vivian. Hon ville visa Anders att hon inte var intresserad av andra killar. När hon druckit ur sin öl tänkte hon gå fram och prata med honom. Men det hann aldrig bli mer än en tanke. Rätt som det var stod han framför henne och frågade om hon ville dansa med honom. För ett ögonblick kände hon sig alldeles knäsvag men fann sig sedan snabbt. Honom nobbade hon inte. Han förde ut henne på dansgolvet. Han blev den första och enda som hon dansade med på hela kvällen. Lyckan hon kände var fullständig. Aldrig förut hade hon känt en så intensiv vilja och längtan att få äga en karl. I hennes ögon var han den perfekte mannen. Det var inte bara hans utseende som var perfekt. Han var också snabbtänkt, vältalig och hade humor. Han var trevlig och lågmäld på ett angenämt sätt. Och så var det hans röst. Hans manliga, djupa och smeksamma röst. Hon misstänkte att han skulle kunna förföra en kvinna med hjälp av bara rösten. Hur som helst var åtminstone hon fångad av honom. Hon visste att hon inte hade det minsta att sätta emot honom längre. Hon var förlorad på gott och ont.
Kvällen förflöt utan att Vivian knappt var medveten om det. Anders uppfyllde nästan hela hennes sfär. Emellanåt skymtade Miriam förbi. Men det var knappt att Vivian var medveten om ens henne. Sinnet hos Anders var desto mer vaket. Visst tyckte han att Vivian var en trevlig och i vissa mått en ganska attraktiv tjej. Men passionen som drabbat paret var bara ensidig. För Anders var inte det här mötet märkvärdigare än många andra mötet som han haft. Men han kunde ju spela med ett tag till. Det var ganska spännande och det skulle ge avsett resultat. Sanningen att säga var det ganska stimulerande. På det sätt som det så ofta är när man träffar på en ny partner. Och då behöver det inte ens vara frågan om någon förälskelse. Det räcker om båda känner sig nog attraherade av varandra. Och det gjorde Anders.
Danskvällen började lida mot sitt slut. Anders, Vivian och Miriam bestämmer sig för att bryta upp. De hämtar sina ytterkläder och beger sig därifrån. Miriam går hem till sig. Anders följer med Vivian hem. Under den kommande natten kommer han att föra upp henne till himmelska höjder. Men kanske tar han upp henne för högt. Vad som är säkert är att han inte kommer att hålla henne kvar på dessa svindlande höjder. Hans känslomässiga engagemang räcker inte till för det. Men det är något som Vivian ännu är lyckligt omedveten om.
Anders träffar Vivian några gånger till. Hon låter sig lyckliggöras av honom. Hon är för visso inte helt uppslukad av honom längre. Nej hon umgås rent av med sina väninnor också. Hon umgås en del med sin kompis som hon bor ihop med sedan ett par månader tillbaka Men Liselott som hon heter har ett jobb att sköta vilket inte Vivian har. Så det har inte velat sig bättre än att de fått olika vakenperioder. På dagarna då Liselott jobbar sover Vivian. Och på nätterna när Liselott behöver sova för att orka jobba är Vivian ute och roar sig. Därför tillbringar Vivian det mesta av sin tid istället med Miriam. Och det faller sig helt naturligt eftersom inte heller Miriam har något jobb att gå till. Också Miriam lär känna Anders. De tre blir bästa vänner. Anders hälsar på ofta och under de täta besöken får han bo hos Vivian. Den enda som inte lär känna Anders är Liselott. Vivian, Miriam och Anders håller sig bort från lägenheten så mycket det går. Kanske gör de det av hänsyn till Liselott. De vill kanske att hon ska få sova och jobba ifred. Livet är desto mer lättsamt för de andra tre. De lever ett bekymmerslöst liv en dag i taget. Liselott vet inte så mycket vad de sysslar med. Det är ingen som berättar något för henne. Men egentligen bryr hon sig inte så mycket. Sakta har ett beslut börjat slå rot i hennes huvud. Hon funderar på att flytta. Men Liselott kommer inte att hinna flytta innan något annat händer.

För Vivian ter sig tillvaron ljus. Hon har aldrig känt sig så uppskattad och uppmärksammad tidigare. Och det är Anders förtjänst. Han visar hela tiden sitt intresse tydligt för henne. Det är hon inte riktigt van vid. Istället hade hon vant sig vid att stå i skuggan av sin vackrare och äldre syster. Hon är en mörkhårig skönhet som heter Marianne. Tursamt nog för Vivian hade storasystern flyttat till Malmö. Det stora avståndet gjorde att Vivian aldrig numera behövde presentera sina pojkvänner för systern. Det hade mer än en gång slutat snöpligt för Vivian. Det var inte helt ovanligt att killar hade mist sitt intresse för Vivian till förmån för Marianne när de fått träffats. Men det skulle inte få hända denna gång. Andres skulle aldrig få träffa Marianne. För Liselott oroade sig Vivian mycket mindre. Henne kunde Anders få träffa hur ofta som helst. Skillnaden mellan Vivian och Liselott var lika stor som skillnaden var mellan Vivian och hennes syster. Och det till Vivians fördel kunde hon konstatera förnöjt. Hon var inte alls orolig. Liselott var visserligen ganska trevlig men hon såg för alldaglig ut . Det som var riktigt snyggt hos henne var möjligen hårfärgen. Hon hade mörkt mahognyfärgat hår. Men för säkerhets skull hade Vivian vid ett sällsynt tillfälle när Anders och Liselott råkat träffa varandra varnat Liselott för att bli för nära bekant med honom. Han tillhörde ju henne och därför ville hon att Liselott skulle hålla sig borta från honom. Vivian hade inget särskilt emot Liselott. De hade känt varandra i ett par år. Under dessa år hade de hunnit med en hel del. De hade bland annat fått många gemensamma bekanta. Men gemensamma vänner fanns det inte gott av. Om det nu fanns någon överhuvudtaget. Men saken var den att Vivian kände sig lite överlägsen Liselott. Dels var hon snyggare och så var de flesta i bekantskapskretsen egentligen hennes vänner. Och så ville hon ha det i fortsättningen också. För i deras vänrelation var det hon som bestämde mest. Och det var en roll som passade henne utmärkt. Det var ju bättre att vara den som bestämde än att vara den som alltid rättade sig efter andra.
Miriam däremot var inte lika lätthanterlig. Hon hade märkt av ett svagt intresse från Anders sida för just henne. Det var något som irriterade Vivian en hel del. På sista tiden hade Anders och Miriam haft oroväckande mycket att prata om. Men Vivian intalade sig själv att han omöjligt kunde intressera sig mer för Miriam än henne själv. Hon var ju faktiskt snyggare än henne också. Så Vivian avgjorde att hon inget hade att frukta från Miriam heller. I värsta fall kunde hon och Miriam träffas mindre. Det skulle hon med bestämdhet se till. För hon hade en gång för alla bestämt sig för att hon och ingen annan skulle ha Anders. Och alla medel var tillåtna för det ändamålet. Hon tyckte att Anders var värd varje ansträngning som hon kunde offra. Hon hade aldrig träffat en sådan man som han och det gjorde honom väldigt speciell i hennes ögon. Och hon tänkte minsann se till att hon förblev lika speciell i hans ögon.
Men trots alla ansträngningar från Vivians sida verkade Anders bara bli mer och mer intresserad av Miriam. I ett försök att förhindra Anders och Miriam att komma ännu närmare varandra slutade hon träffa Miriam. Inte helt men de träffades bara sporadiskt. Till en början verkade det fungera. De första veckorna var hon tillsammans med Anders nästan varje dag. Hon kände sig lycklig för hon var övertygad om att hennes list hade lyckats. Men det tar inte lång tid förrän lyckan börjar grumlas. Det började bli glesare mellan hennes och Anders träffar. Vivian tvingas nu inse att allt inte står riktigt rätt till. Och hennes farhågor blir besannade en dag när hon inte har träffat Andres på nästan två veckor. Den dagen ringer Miriam och berättar att Anders nu är tillsammans med henne.
Liselott hyser medkänsla för Vivian. Hon kan se att det som hänt tagit hårt på hennes vän. Hon vill inte sätta sig till doms över andra men kan inte låta bli att tycka att Miriam varit väldigt oschyst som gått bakom ryggen på Vivi. Men samtidigt kan hon heller inte låta bli att tycka att Anders faktiskt har rätt att välja den kvinna som intresserar honom mest. Han och Vivian hade ju inte hunnit speciellt långt i sitt förhållande. Om man nu kunde kalla det som varit dem emellan för ett sådant. Liselott var tveksam i den frågan.
Vivian känner sig sårad, ledsen och arg. Det som hon inte hade trott skulle hända hade ändå gjort det. Det som var svårsmält för henne var att Anders i hennes tycke hade valt den fulare av dem. Hon kan bara inte begripa hur han kunde föredra Miriam före henne. Hon känner sig rent av förödmjukad. Hon lovar sig själv att aldrig mer låta något liknande ske. Ingen ska någonsin mer få dra fördelar på hennes bekostnad. Det kommer att bli hennes rättssnöre här i livet. Men det är också viktigt att ingen ska märka hur kränkt hon blivit av det som hänt. Så hon fortsätter att leva ett utsvävande liv för att verka så oberörd av händelserna som möjligt. Och i ärlighetens namn finner hon en del tröst i det. Hon träffar olika killar som hon känner. De flesta är hon intim med. Men ingenting känns längre riktigt meningsfullt. Ingen av killarna kan ersätta Anders. Men eftersom ensamheten känns ännu mer meningslös fortsätter hon att träffa killar. På gott och ont. Och innerst inne hoppas hon att hon ska träffa någon annan som kan bli den rätta för just henne. Hon önskar att hennes längtan inte ska behöva bli alltför långvarig.
Den allra närmaste tiden efter separationen mellan Vivian och Anders tänkte Liselott bo kvar hos Vivian ett tag till. Hur länge vet hon inte riktigt. Men hon känner att hon inte kan överge sin vän just i den stunden. Men snart stor det klart för henne att Vivian inte tänkte ändra på sin livsstil. Att sköta sitt jobb var det viktigaste för Liselott. Om hon fortsatte dela lägenhet med Vivian var hon rädd att hon kanske skulle dras in i hennes livsstil. Då skulle hon kanske inte kunna sköta sitt jobb som hon borde. Och sitt jobb ville hon inte riskera. Inte ens för Vivian. Hon visste att det skulle bli ett dråpslag för Vivian men det kunde inte hjälpas. Och mycket riktigt blir det just det. Liselott försöker förklara sin syn på saken men hon är inte säker på att det når ända fram. Vivian tycker att hon blir sviken av Liselott. Att hon lämnar henne ensam när hon behöver henne som mest. Hon vägrar att inse att det är hennes livsstil som drivit fram Liselotts beslut. Och hon säger att hon inte tänker ändra på sig. Hon har rätt att leva sitt liv som hon vill. Liselott påpekar för Vivian att även hon har rätt till det. Slutligen blir Vivian tvungen att acceptera det som händer. Innan Liselott hinner flytta får hon träffa Anders och Miriam. De två och Vivian har beslutat sig för att försöka sluta fred med varandra. De träffas hos Vivian.. Liselott sitter i den slitna soffan som hon brukar sova i. Så mycket mer möbler finns inte i rummet. Ett bord bara. Och ett par stolar. Hon tittar ut genom fönstret mot husets innergård. De andra sitter i det lika enkelt möblerade köket. Där finns bord, stolar och den säng som Vivian och Anders brukade sova i. Hon håller sig avsiktligt lite på avstånd från de andra. Hon är ju inte direkt inblandad i det som hänt mellan de tre. Men hon kan inte undgå att höra ett och annat av det som sägs. När hon förstår att de håller på att försonas känner hon sig lättad. Nu kan hon flytta utan att behöva få alltför dåligt samvete. Det känns skönt. Innan Anders och Miriam lämnar dem kommer Anders in och sätter sig bredvid Liselott. Han spänner blicken i henne.
-Jaså, du överger gänget nu, säger han.
-Jag har aldrig känt att jag tillhört gänget riktigt, svarar hon. Liselott förstår att Vivian har berättat för honom att hon tänker flytta.
-Jag tycker att du gör rätt. Man ska göra som man själv vill och inte som andra vill. Speciellt inte om det försämrar ens livskvalitet. Liselott tycker det känns skönt med lite medhåll från någon.
-Det är skönt att du tycker det, för Vivian gör det inte , får han till svar.
-Bryr dig inte om vad hon tycker. Det viktiga är att du gör det som du tycker är rätt.
-Att flytta känns mest rätt för mig.
-Gör det då.
-Jag håller som bäst på, förklarar Liselott. Anders tänker just resa sig när han vänder sig mot Liselott en sista gång.
-Du verkar vettigast av er tre. Hade du varit snyggare hade jag valt dig, säger han.
-Men då skulle jag kanske ha valt någon annan än just dig, svarar hon kyligt.
-Men du kan väl bättra på ditt utseende. Det är många före dig som lyckats med det, envisas han. Liselott svara inte. Skitstövel, just du är kanske inte värd den ansträngningen, tänker hon för sig själv istället. Anders kastar en menande blick på Liselott innan han och Miriam går.
-Vad pratade ni om, undrade Vivian som kommit fram till henne.
-Eftersom det inte är du som är ihop med Anders längre så angår det väl inte dig, svarar Liselott korthugget.
-Men Miriam kanske vill veta.
-Då får hon väl fråga Anders själv, svarar Liselott med en tonfall som förkunnade att diskussionen var slut. Liselott var fullt medveten om att hon kanske riskerade vänskapen dem emellan. Den hade ju sats på prov redan innan och skulle kanske inte tåla så mycket till. Men till sin förvåning kände hon att hon inte alls brydde sig så mycket om det. Hon kände sig inte ängslig ens. Kunde det bero på att deras vänskap inte vilade på rätt grund. Det sista halvåret hade inte känts helt bra. Därför hade det varit så lätt att svara emot Vivian. Det gladde Liselott. Nu kände hon sig aningen mer stark och självständig. Det var en positiv känsla.
Känslorna som fyllde Vivian däremot var inte det minsta positiva. De var snarare destruktiva. Men hon dolde sina känslor väl. Hon verkade nästan lika oberörd som vanligt när Liselott flyttade ifrån lägenheten för gott. Men i sina tankar letade hon efter en möjlighet till vedergällning. Men det var något som undgick Liselott helt.

Vivi, Anders och Miriam hade lyckats bli vänner igen. Anders hade ganska okänsligt dumpat Vivi men hon tyckte att det var bättre att vara vänner. Då fick hon ju träffa honom ibland. Och kanske kunde hon vinna honom tillbaka igen. Hon skulle definitivt göra ett försök..

Liselott lyckades nästan med en gång få tag på en egen lägenhet. En etta med stort kök. Hon behövde heller inte köpa några möbler. Hon hyrde lägenheten möblerad.
Under en period tappade Liselott nästan kontakten helt med sina vänner. Men genom andra gemensamma bekanta får hon reda på att den inbördes vänskapen mellan de tre vännerna inte hade hållit i sig. Efter ett tag hade de slutat umgås. Och efter ytterligare ett tag hade tydligen Anders tröttnat på Miriam också. Han hade helt sonika lämnat henne och flyttat hem till Stockholm. Men innan han gjorde det hade han hunnit göra henne med barn. Det hade sagts att hon tänkte behålla barnet. Ett inte helt populärt beslut för alla. Men det var inget som bekom Liselott. Hon hade inte haft något att göra med Anders. Och nu var han tydligen bara ett minne blott för de andra. Eller kanske inte. Det fick tiden utvisa. Under tiden går livet vidare för Vivi, Miriam och Liselott.

Strax efter att Liselott flyttat ringer Vivi till en av sina väninnor. Malin heter hon och hon är nästan vän med Liselott också. Deras samtal kommer rent av att handla om Liselott. Vivi berättar för Malin vilken svikare hon tycker att Liselott är. Och hon kan absolut inte tåla den fräckhet som hon visat mot henne. Det kan hon bara inte tolerera. Hon säger att hon inte har en tanke på att låta det som hänt passera utan vidare. Hon tänker minsann ge igen på Liselott. Hon vill veta vems sida Malin tänker stå på. Malin är egentligen inte en person som ägnar sig åt intriger men hon grips ändå av spänningen i det som håller på att ske. Hon vill gärna följa det som komma skall. Att hon väljer att ställa sig på Vivis sida beror mest på att hon är starkare och mer handlingskraftig än Liselott. Och hon lovar att hjälpa Vivi när det behövs. Hon vill stå på vinnarens sida. Inte förlorarens.

Två år har gått sedan Liselott flyttade till egen lägenhet. Under den tiden har hon också bytt jobb. Nu jobbar hon i en verkstad och trivs med det. Hon har bra arbetskompisar. Vivi och Malin har hon bara träffat lite sporadiskt de gångna åren. Det mest anmärkningsvärda som hände var att Vivi blev med barn.

Den som Liselott nu umgås mest med är Åsa. Det är en trevlig och rättfram vän som sätter ärligheten främst. Hon ser bra ut i sitt halvblonda och halvlånga hår. Hon har lite runda former men inte så det stör. Liselott har också bättrat på sitt utseende. Hon har börjat jogga. Periodvis har de umgåtts dagligen. Vanligtvis brukar de träffas hos varandra över en fika. Men de går också ut och fikar ofta. Och emellanåt besöker de danskrogarna i stan. Under ett av dessa besök träffar Åsa en trevlig kille. Han är bara på tillfälligt besök. Hans fotbollslag har spelat match där. Det kan inte undgå någon närvarande att det är frågan om en äkta förälskelse mellan dem. Och så kommer det sig att Åsa börjar träffa Mats, som han heter, allt oftare. Liselott gläds för Åsas skull. Hon tycker att det är roligt att Åsa träffat en så trevlig kille.
Mats och Åsa bor inte i samma stad och det är oftast hon som åker och hälsar på honom. Liselott är för sig själv allt oftare. Men hon beklagar sig inte. Hon och Åsa hade umgåtts så intensivt en period att det nästan känns skönt att få vara för sig själv. Men hon hinner aldrig känna sig riktigt ensam. En dag hör Malin av sig. Hon undrar om de inte ska träffas. Det har de inte gjort under lång tid. Liselott tycker att det vore trevligt. De bestämmer en tid nästa dag.
De träffas på ett av stadens fik. De beställer in choklad med vispgrädde på. Det värmer gått eftersom det blivit ruggig höst. De berättar för varandra vad de sysslar med och vad som hänt under året. Malin undrar om hon trivs på sitt nya jobb. Och Liselott svarar att det gör hon. Malin är kvar på det jobb som hon har haft de senaste fyra, fem åren. Hon börjar tröttna berättar hon. Malin påpekar att Liselott förändrat sitt utseende mycket. Och det till det bättre. Hon undrar hur hon burit sig åt. Liselott tackar för komplimangen och förklarar att hon börjat motionera. Numera joggar hon varannan dag. Malin undrar om hon inte ska följa med och hälsa på Vivi någon dag. Det kan Liselott tänka sig. Innan de skiljs bestämmer de när de ska träffas nästa gång.
Det blir hos Vivi som de träffas igen. Det är Vivis ide. Hon har längre ingen kontroll över vad Liselott sysslar med. Liselott träffar varken henne, Malin eller Miriam så värst ofta. Vivi har fått höra att hon istället umgås med någon som heter Åsa. Det gillar hon inte. Hon vill inte att fler personer ska dras in i komplotten mot Liselott. Då kanske det inte går som hon hoppas. På något sätt måste hon försöka få insyn och kontroll igen över Liselotts liv. De fikar och pratar om vardagliga och ganska opersonliga saker. Till en början. Även Vivi undrar hur Liselott lyckats förändra sig så. I hennes röst går att höra en knappt märkbar avundsjuka. Graviditeten och förlossningen har satt spår på hennes egen kropp. Liselott förstår att det inte är en önskvärd förändring. Speciellt inte som hon själv lyckats hyfsa till sin kropp. Därför undviker hon att tala om det.
Vivi undrar hur hon kan trivas på en mansdominerad arbetsplats. Har man inga kvinnliga kolleger så kan man ju inte prata om privata saker så mycket. Liselott förklarar att många av hennes manliga arbetskamrater har hennes förtroende. Faktiskt mer än vad kvinnor har.
-Så du litar mer på dina manliga arbetskamrater än på oss, frågar Vivi.
-I alla fall lika mycket, svarar Liselott.
-Men du kan lita på oss. I alla fall mig.
-Det var ju bra. Man behöver vänner som man kan lita på.
-Jag vill att du inte ska dölja något för oss. Behöver du någon att prata med kan du vända dig till mig eller Malin. Vi är faktiskt dina bästa vänner.
-Jag lovar att göra det. Jag har egentligen ingen annan att prata allvarliga saker med.
-Än Åsa då, undrar Vivi.
-Ja, henne kan jag ju också prata med om jag skulle behöva. Men hon har träffat en kille. Hon är mest tillsammans med honom. Man vill ju inte tränga sig på.
-Varför har du varit så mycket med henne. Vi trodde att vi var dina riktiga kompisar.
-Ni har ju inte hört av er så ofta. Och Åsa och jag kommer bra överens.
-Men det gör väl vi också, eller hur.
-Jo, det är klart. Det kanske var dumt av mig att höra av mig så sällan. Men ni hörde ju heller inte av er.
-Men vi tycker att det var lite din skyldighet att höra av dig till oss.
-Ja, du har säkert rätt. Vi kan ju höras av lite oftare i fortsättningen.
-Ja, det hoppas jag. Jag tycker att vi ska bli lika bra kompisar som vi var förr.
-Det borde inte vara för svårt. Vi är ju ganska sociala av oss alla tre. Liselott känner att hon vill få slut på diskussionen. Den känns inte alls äkta. Hon är övertygad om att ingen menar det som sägs. Hon blir på sin vakt men utan att visa det för de andra. Hon väljer att hålla masken och låta de andra tro att hon gått på allt vad som sagts. Hon börjar nästan känna sig road av det.
-Har du träffat någon kille, blir nästa fråga som Vivi ställer.
-Nä, faktiskt inte, svarar Liselott sanningsenligt.
-Men om du träffar någon så måste du lova att presentera honom för oss.
-Ja, det är klart att jag kommer att göra. Ni är ju de enda vänner jag har, svarar Liselott fast mindre sanningsenligt. På sista tiden har hon faktiskt börjat träffa ett par gamla klasskompisar.
-Det är bra. Jag tycker att vi och dom killar vi träffar ska bli som ett gäng. Liselott svarar inte. Men hon bestämmer sig för att aldrig presentera någon kille för Vivi. Hon har heller inte för avsikt att umgås särdeles mycket med henne. Hennes instinkt varnar henne för det. Malin som suttit tyst det mesta av tiden undrar om hon inte kan få se bebisen. I och med det tar diskussionen slut. Liselott tycker att det är skönt. Den höll på att bli påfrestande. Vivi går in och hämtar sin bebis. Den sover lugnt och stilla. Både Malin och Liselott tittar länge på honom. Vivi lägger bebisen i Malins famn.
-Skulle du vilja ha en sådan här, frågar Vivi Malin. Det skulle jag, svarar Malin.
-Än du då, Liselott.
-Jag föredrar att vänta några år. Jag vill inte slå mig till ro riktigt än. Jag vill ha min frihet ett tag till, svarar Liselott avsiktligt provokativt eftersom hon visste att Vivi inte hade kvar sin. Det får avsedd effekt. Vivi kastar en frostig blick på henne men tittar sedan snabbt bort. Liselott var inte överdrivet förtjust i barn och tänkte heller inte låtsas. Ännu så länge värderade hon sin frihet högre. Och det gjorde hon inte någon hemlighet av.
Malin och Liselott stannade en stund till men resten av tiden pratade de om endast opersonliga saker. Till slut var det dags att bryta upp. De begav sig därifrån.
Vivi är lite osäker på vad hon egentligen har uppnått med sin list. Hon retar sig på att Liselott är friare än vad hon själv är. Hon har för avsikt att försöka begränsa Liselotts frihet. Hon vill ha fullständig kontroll över sin vän.
Efter några dagar ringer Vivi till Liselott och frågar om hon inte kan komma och hälsa på. Innerst inne känner inte Liselott för att träffa Vivi så snart igen. Men av ren vänlighet säger hon att det kan hon visst. Den här gången kommer hon ensam till Vivi. Nu bor hon i en stor lägenhet med tre eller fyra rum. Och i ett barnvänligt bostadsområde. Och det passar ju bra tänker Liselott eftersom Vivi nu för tiden är en förälder. Men hon avundas henne inte det minsta. Det är något som retar Vivi. De går in i köket och sätter sig. Vivi häller upp kaffe åt dem båda och ställer fram bullar. De börjar med att bara prata struntsaker. Sakta men säkert leder Vivi in samtalet på hur jobbigt hon tycker att ansvaret för att ta hand om ett barn är. Speciellt med tanke på att hon måste göra det ensam. Hur svårt det kommer att bli för henne som ensam förälder att uppfostra sitt barn. Liselott säger att hon tycker att Vivis släktingar borde göra en insats för henne. Det är ju ändå dom som står henne närmast. Det står klart för Liselott vart Vivi vill komma. Men hon säger inget om det utan låter henne fortsätta. Hon undrar hur långt hon kan tänkas gå i sitt resonemang. Vivi förklarar att hennes släktingar har för mycket att göra. De har inte tid att hjälpa henne. Men nog skulle väl Liselott kunna ställa upp och hjälpa henne ibland. Liselott frågar hur ofta ibland är. Det vill inte Vivi svara på. Hon reser sig ur stolen och börjar gå mot sovrummet där barnet ligger och sover. Hon säger åt Liselott att följa med. Det gör Liselott lydigt. De ställer sig och tittar på det sovande barnet.
-Du är egentligen den enda som jag skulle våga lämna Oskar till, försöker Vivi säga så övertygande och förtroendeingivande som möjligt. Det är tydligt att Vivi har en förhoppning om att åsynen av det sovande barnet ska beveka Liselott. Men hon låter sig inte påverkas.
-Jag har inte någon vana av barn alls. Det måste finnas många som är bra mycket bättre än jag på att ta hand om barn, svarar henne Liselott.
-Det räcker att man har sunt förnuft och det vet jag att du har.
-Det finns många andra som har det också.
-Men du är min bästa kompis.
-Men jag är inte ditt barns vårnadshavare. Har han ingen far förresten.
-Vi har knappt någon kontakt med varandra alls.
-Men han kanske kan sitta barnvakt i alla fall.
-Jag har inte frågat honom och tänker inte göra det heller.
-Det borde du.
-Jag vet. Han vill ha sin frihet men det vill jag också, svarar Vivi indignerat. Så där kom det fram alltså, tänker Liselott. Vivi vill ha lika mycket frihet som andra barnlösa kvinnor. Att hon skaffat barn var enbart hennes beslut och ingen annans. Men det bryr hon sig inte om. Istället försöker hon vältra över det ansvar som ett barn betyder på någon annan. Det viktigaste för henne är att ha lika mycket frihet som sina barnlösa väninnor. Och för att få det försöker hon begränsa sina vänners frihet. Därför sitter hon nu här och försöker manipulera Liselott till att ta lika stort ansvar som hon för ett barn som inte är Liselotts eget. Som hon inte ens är släkt med. Liselott genomskådar henne med en gång. Men hon har svårt att tro sina öron. Hon undrar hur inbilsk och självisk en människa kan bli. Att försöka begränsa sin väninnas frihet bara för att hon inte ska ha mer frihet än hon själv. Och att sen barnet är hennes beslut, bedrift och ansvar vägrar hon inse. Och den som Vivi har utsett är Liselott. Liselott undrar lite förstulet om Vivi skulle ha utsett någon annan om hon inte hade funnits till hands. Antagligen skulle hon ha gjort det. Liselott bestämmer sig för att driva hela saken till sin spets för att få veta exakt vad Vivi har i tankarna.
-Vid vilka tillfällen hade du tänkt dig att jag skulle hjälpa dig, frågar hon försiktigt.
-Kanske mest när jag ska gå ut och dansa.
-Inte annars då.
-Nä, på dagarna finns det andra som kan ställa upp.
-Ja, det är ju tur det eftersom jag jobbar varje dag.
-På helgerna ibland kanske.
-Jaha.
-Men mest kanske på kvällarna när jag ska gå ut.
-Hur ofta då.
-Ett par gånger i månaden. Ibland varje vecka. Liselott undrar om Vivi skojar med henne. Det hon begär låter helt sanslöst. Hon tänker inte ställa upp på det här. Tvärtom funderar hon på att säga upp bekantskapen med denna kvinna. Men ändrar sig snabbt. Så drastiskt behöver hon inte gå till väga.
-Men tänk om jag själv vill gå ut. Jag har ingen kille och skulle gärna vilja träffa någon. Och också jag tycker om att ha roligt. Någon gång kan jag sitta barnvakt men inte mer.
-Men du är skyldig mig det här, säger Vivi med en röst som blivit skarp.
-Varför då.
-För att du svek mig när du flyttade . Det skulle du inte ha gjort. Nu gör du det här. På så vis blir vi kvitt.
-Ledsen men jag tänker inte ta ansvar för ett barn som inte är mitt. Tids nog får jag egna barn. Dom tänker jag ta ansvar för.
-Du gör som jag säger, nästan väser Vivi. Hennes ansiktsdrag är smått förvridna i en ilsken grimas. Liselott tyckte att situationen började bli smått komisk.
-Nej jag gör som jag själv vill. Och jag tänker gå ut ofta för jag vill träffa någon som jag kan få egna barn med. Liselott känner att det håller på att spåra ur rejält mellan dem. Hon beslutar sig för att ta sig därifrån så fort som möjligt.
-Inte tillsammans med Malin i alla fall om du nu trodde det.
-Jag har andra som jag kan gå ut med.
-Men vi skulle bli kvitt och sen skulle jag aldrig begära mer från dig, fortsätter Vivi att envisas.
-Det är ingen mening att vi pratar om det här mer. Jag har bestämt mig och jag ändrar mig inte. Så därför går jag härifrån nu. Liselott går ut från sovrummet och in i hallen med snabba steg. Hon har redan fått på sig sina ytterkläder när Vivi kommer efter. Vid dörren vänder sig Liselott mot Vivi.
-Så vi skulle bli kvitt om jag satt barnvakt åt dig så ofta du ville.
-Ja, säger Vivi med hoppfull röst.
-Vet du. Vi kommer aldrig att bli kvitt i så fall, upplyser Liselott henne om innan hon går.
Vivi känner sig ursinnig. Hon hade inte alls uppnått det resultat som hade hoppats på
Redan ett par veckor senare hör hon av sig till Liselott. Hon vill att hon ska sitta barnvakt åt henne. Hon direkt kräver det av henne eftersom Liselott lovat att göra det någon gång. Liselott vet vad hon lovat och bestämmer sig för att hålla sitt löfte. Således kommer hon att sitta barnvakt åt Vivis barn. När hon kommer dit är Vivi vänligheten själv. Hon tycker att det är så schyst av Liselott att ställa upp för henne. Men Vivi stannar inte länge utan lämnar snart Liselott ensam med barnet. Det blir en ganska lätt uppgift att sitta barnvakt. Barnet sover mest. Men tiden går långsamt och Liselott hittar inget bra sätt att fördriva tiden. Hon går och lägger sig tidigt istället. Att hon ska sova över har de kommit överens om. För det är inte trevligt att åka hem mitt i natten. Hon vaknar till när hon hör Vivi komma hem men somnar snabbt om. Morgonen blir inte som hon har väntat sig. Hos Vivi finns inte ett spår av tacksamhet kvar. Bland det första hon säger när de har vaknat och gått upp är att hon inte tänker tacka Liselott för att hon suttit barnvakt. Istället säger hon att hon tycker att det bara är Liselotts skyldighet att göra det. Liselott stannar inte längre än nödvändigt. Hon säger att hon inte är hungrig så Vivi behöver inte duka fram frukost åt henne. Och hon säger att hon har saker att uträtta på dagen och därför måste hem snabbt. Så går hon. Hon tycker att det inte är någon måtta på Vivis fräckhet. Men hon känner sig inte arg. Hon känner bara att Vivi inte är värd att ödsla så mycket mer energi på. Och så har hon ju infriat sitt löfte. Hon hade lovat att sitta barnvakt någon gång. Och vill man kan man ju säga att en gång är just någon gång. Och barnvakt åt Vivi kommer hon aldrig mer att sitta. Det är ett heligt löfte som hon ger till sig själv. Och det tänker hon inte bryta. Inte under några omständigheter.



Fortsättning följer

Skriven av: Ellen