Skenbilden


Spegeln var husets hjärta. Den var Janes husdoktor, sekreterare och bästa väninna.

Varje morgon ställde hon sig naken framför spegeln och snurrade runt ett varv. Spegelns byggde upp en trådmodell av hennes kropp. Modellen kläddes med hud och hår och blev till en perfekt kopia, en skenbild, av Jane. Skenbilden fick liv och gav sin utvärdering.

- Du är lite mörk under ögonen i dag och ditt hår börjar bli glanslöst. Du måste äta dina B-vitaminer och sova mer.
Ditt hår behöver toppas, ska jag beställa tid åt dig?

- Det vore snällt, vilken frisör tycker du jag ska ta?

- 'Salong Carita' på Avenyn har fått mycket beröm i hårspalterna. Jag tycker du ska pröva den. Be dem göra en inpackning ochså.

- Som du vill. Är det något mer?

- Du behöver snart vaxa armarna, men det är inte akut. Det kan vänta en vecka eller två. Gå och duscha nu så gör jag i ordning frukosten.

- Du är en ängel.
Jane kastade en slängkyss mot skenbilden som log och försvann.

I köket puttrade kaffebryggaren och och brödrosten spottade ut två röstade franskbrödskivor. Jane satte sig vid matbordet klädd i frottebadrock och en handduk svept om det nytvättade håret.

- Du borde äta en nyttigare frukost, sa skenbilden som nu format ett hologram.

- Snälla du tjata inte på mig.

Hon bredde smör på en brödskiva och tog en tugga.

- Jag har något att berätta för dig. Andy kommer hit i kväll så du får du visa dig från din bästa sida.

- Hmm. Jag ska hålla mig undan, alltså?

- Ja, sötnos. Inga flashiga hologram, inga spökbilder i spegeln, bara tyst och lugnt. Snälla?

- Hmm. Jag lovar inget.




- Nå vad tyckte du om honom?

Jane satt med korslagda ben på täcket och borstade håret. Rullgardinen var nerdragen men neonljusen och skenet från gatlyktorna lyste igenom den tunna väven.

- Han är ett fynd, sa hologrammet drömmande.

- Men lite väl fåfäng, tycker du inte det? Varje gång jag vände bort blicken så sprang han fram och kollade sig i spegeln.

Hologrammet skrattade.

- Men jag var en snäll flicka. Jag visade mig inte alls.

- I kväll skulle jag nästan önskat att du busat lite med honom. Han hade så bråttom hem, ochså. Jag trodde att han ville ligga över.

- Du är inte klok, du kan inte lägga upp dig så där för vem som helst. Du får dåligt rykte.

- Det är min sak. Kan du försvinna nu. Jag ska sova.
Hologrammet tonade bort och lämnade Jane ensam i sovrummet.

Nästa morgon snurrade hon runt framför spegeln som vanligt.

- Jag har bokat in dig på aerobics och styrketräning dag, blev den korta utvärderingen.
Jane blev så förvånad att hon inte kunde få fram ett ljud.

- Har jag gått upp i vikt?

- Nej, tvärtom. Du börjar se sjukligt smal ut, folk som ser dig tror att du har anorexia. Du behöver lite muskler på benen, de är smala som tändstickor.

- Jaha. är det något mer när vi ändå håller på?

- Ja, du borde färga håret. Titta här, sa spegelbilden och lät håret bli ett par nyanser ljusare.

- En uppnäsa vore sött, förresten, oh nässpetsen åkte upp ett par millimeter.

- Glöm det, aldrig att jag låter en plastikkirurg gå lös på min näsa.

- Men bara ett par millimeter.

- Ett par millimeter hit och ett par millimeter dit, det är ändå ett stort ingrepp. Jag skulle få gå med bandage i flera veckor.

- Menar du det?

- Ja, visste du inte det? De hugger loss bitar ur näsan med hammare och stämjärn.

- Hmm, men läpparna då? Du kan lägga in lite i slikon i dem, det skulle vara snyggt.

- Ge dig! sa Jane och gick mot badrummet.

Vid frukostbordet fick hon nästa övveraskning.

- Jag tyckte det var dags att du ändrar dina frukostvanor.

- Örtthe? Kruskakli? Var har du fått tag i det här? Och vad är det där?

Hon pekade på en hög av tabletter i många färger.

- Matvarorna beställde jag hem i natt. Vitaminerna ochså, jag hittade en nattöppen hälsokostbutik. Det är bara för ditt eget bästa.

- Med såna vänner behöver man inga fiender, mumlade Jane för sig själv.

På eftermiddagen, när hon kom från jobbet var spegeln tyst. Skenbilden hade ringt till Janes mobil flera gånger i olika ärenden, det var inte alls likt henne. Hon tog av sig kappan och hängde upp den, sedan gick hon fram till spegeln. Den var blank och reflekterade omgivningen själlöst.

- Äh, kom fram nu. Jag vill prata med dig.
Spegelbilden rätade på sig och korsade armarna.

- Att du inte skäms. Du tar inte hand om dig själv ett dugg

- Igår hade du inga synpunkter.

- Svara mig inte på det viset. Du låter din kropp förfalla. Titta nu; så här skulle du kunna se ut om du bara brydde dig. Spegelbilden förvandlades. Håret blev några nyanser ljusare, läpparna blev fylligare, benen och armarna fick mer muskler, kindknotorna höjde sig och huden mörknade några nyanser. Skenbilden gjorde ytterligare ett dussintal små justeringar för att få fram en idealbild av Jane.

- Det där är bara en fantasi, snälla du. Det skulle ta flera år att gå igenom alla dessa plastikoperationer och motionsprogram och hälsokurer, som du vill att jag ska ta. Du kan se ut så där, men inte jag.

Skenbilden suckade och lät alla förändringar gå tillbaka.

- Du har väl rätt, som vanligt. Det var bara ett infall jag fick.Vad ska du göra ikväll? Andy ringde och frågade om han fick komma hit, jag sa att det gick bra.

- Ring och avboka, jag ska ut med ett par kompisar, sa Jane lättad. - Vad tycker du att jag ska ha på mig?

- Låt mig tänka efter en stund. Jag beställde hem en svart skinnklänning för ett par veckor sedan, som du inte använt. Kommer du ihåg den?

- Nej, plocka fram den.

- Det är något fel med klädvisningen. Du får gå in i klädkammaren själv.

-Okey.

Jane gick in i klädkammaren och tände ljuset.

- Jag ser den inte. Var hängde du den?

- Du får gå längre in.

Jane trevade sig fram mellan klädställen. Dörren gled igen bakom henne. Låset klickade till.

Skenbilden log nöjt och ringde upp Andy.

- Hej älskling. Det är mycket att göra på jobbet just nu, men du kan väl komma hem någon gång nästa vecka?

Författare:

Publicerat

Dela: