Skepnaden av en känsla

Hur vet vi vad vi ska säga? Hur väljer vi orden, väljer om, sväljer det vi egentligen vill säga, sätter orden i gramatiska meningar, tänker över budskapet en smula och till sist särar vi på läpparna och tungan leker och en ett eller flera förstår vad vi säger.
Vi är helt beroende av substantiv, adjektiv och verb. Vi känner oss ensamma utan substantiven, utan adjektiven hade vi inte vetat vilka av substantiven vi ville ha och utan verben hade vi inte fått våra älskade substantiv.
En ett eller flera. Dig vill jag ha och dig vill jag inte ha. Du får gå och du får stanna. Du får ligga och du får stå.
Hade Miranda aldrig träffat Emilia hade jorden kanske inte varit rund. Hade Emilia aldrig träffat Jonatan hade himlen kanske inte varit blå. Hade Jonatan aldrig träffat Miranda hade kanske gräs inte varit grönt.
Hur vet vi vad som är en känsla och vad som inte är det?

Miranda hade älskat Emilia så länge hon kände henne. Emilia med de ljusa ögonen, med det svarta håret. Emilia som vågade vara annorlunda, som inte kände någonting. Som hatade världen, som gjorde motstånd mot mänskligheten med sina svarta kläder och sin musik. Miranda älskade Emilia på det där alldeles blossande underbara sättet, på det där sättet som får en att vilja skrika och skratta samtidigt. Men Miranda visste att hon var för mesig för Emilia. Det var därför hon bestämde sig.

Emilia hatade alla. Hon hatade sin mamma, sin lillebror, sin gamla elaka morfar, sin klass. Men hon kunde inte hata Jonatan. Jonatan som sa de konstiga sakerna på lektionerna, som skrev de konstigaste dikterna på svenskan, som var längre än de andra, med ögon som verkade punktera henne och det alldeles ljusröda bångstyriga håret, som nästan aldrig sa något på rasterna, som hellre satt inne och skrev dikter än var med de andra killarna. Det var inte tillåtet för henne att älska honom, hela hon var ju gjord för att hata. Hon var född att hata världen, men hon älskade Jonatan så att det flimrade för ögonen, så att hjärtat sprang maraton. Hon älskade honom så att kroppen gjorde uppror. Hon skulle inte älska, hon skulle hata.
Det var därför Emilia bestämde sig.

Jonatan älskade att skriva. Och allt han skrev var om Miranda.Varför han älskade Miranda visste han inte. Det var ingenting häftigt med henne. Miranda med de vanliga kläderna, med det ljusa håret. Miranda som blev oerhört blyg när hon skulle hålla föredrag inför klassen, som hade så lätt för att rodna.
Henne älskade han. Han visste inte varför han älskade henne så, hon var ju inget speciellt, han visste bara att hon gjorde honom svimfärdig. Han älskade henne så att det värkte i hjärtat och lungorna, luften var svårare och andas när hon var i närheten. Men hon hade aldrig sagt någonting till honom, hon visste kanske inte ens att han existerade.
Han ville inte finnas utan henne.
Det var därför han inte orkade mer.

En gammal kvinna är påväg hem från en väninna. Det är kväll och ganska mörkt.
Hon går längs en trottoar och mot henne kommer en flicka, med svart hår och svarta kläder. Den gamla kvinnan går över gatan, det hade man ju hört, vad sådana ungdomar gjorde med gamla damer.
Två gator längre ner kommer en ljushårig flicka emot henne. Flickan är ljushårig, med vit, stickad tröja och skrämmer inte dem gamla damen alls. Då de går förbi varandra nickar flickan åt den gamla kvinnan, ler och hälsar. Kvinnan känner sig uppiggad. Det var en ordentlig flicka som hälsade och hade anständiga kläder på sig.
Kvinnan svänger runt ett hörn och går rakt in i någon. Hon är nära att falla men hittar stöd mot väggen. Pojken hon sprungit ihop med har ljusrött hår och ser frånvarande ut när han mumlar fram sin ursäkt och skyndar vidare.
Den gamla damen har ingen aning om att de tre ungdomarna har allting gemensamt.

Det gamla parkeringhuset är högt och helt perfekt. Emilia öppnar dörren sju minuter innan Miranda och tar hissen upp till taket.
Sju minuter senare öppnar Miranda dörren och tar hissen upp till taket.
Två minuter senare öppnar Jonatan dörren och tar trappan upp till taket.
När han kommer upp får han först syn på Emilia. Hon sitter på det ganska höga staketet som omger takvåningen och dinglar med benen i det fria.
- Emilia? Frågar han,
Emilia vänder sig om och hjärtat slår en volt när hon får syn på sitt substantiv. Hennes ögon fylls med tårar när hon ser honom.
Plötsligt får Jonatan även syn på Miranda som kliver ur hissen, med skräcken lysande i hennes ögon då hon ser på Emilia, Emilia som hon älskar. Hon stirrar först på Jonatan sen på Emilia, överväger vad hon ska göra och går sedan fram och sätter sig brevid Emilia.
Jonatan vet ingen annan råd än att sätta sig på andra sidan Emilia. Han väger frågan på guldvåg.
- Har ni också kommit för att dö? Frågar han men vet svaret.
De nickar.
- Varför? Frågar han.
Emilia rycker till och ser plågat på honom.
- Jag vill dö för att jag älskar någon som inte älskar mig. Säger hon.
- Jag vill dö för att jag älskar någon på fel sätt, säger Miranda.
Jonatan ler sorgset.
- Och jag vill dö för att den jag älskar aldrig kommer att älska mig.
Emilia ser först på Jonatan, sedan på Miranda.
- Men om vi nu alla ska dö, kan vi inte först få säga vem det är vi älskar.
Jonatan nickar och det gör Miranda också.
- Jag börjar, säger Miranda och de andra ser uppfodrande på henne.
- Jag älskar dig Emilia, säger hon tyst.
Emilia ser chockad ut men vänder sig till Jonatan.
- Jag älskar dig, Jonatan, säger hon och Jonatan vet inte vad han ska säga.
- Jag älskar Miranda, säger han utan att se på henne.
Det blir tyst.
De tar varandras händer och hoppar.

Skriven av: Hannafehre