Skolans stolthet

Hon har alltid varit skolans stolthet, när hon säger något lyssnar alla, när hon skämtar skrattar alla. Ja rent utsagt alla ser upp till henne.

Det var lunch, alla satt vid bordet och skämtade och skrattade. Hon sa inte så mycket, det gjorde hon aldrig nuförtiden. Någon gång då och då drog hon till med någonting och då skrattade alla, såklart. Hon åt ingenting heller, aldrig. Ingen märkte att hon hade slutat äta, ingen tänkte på att hon kunde må dåligt. Hon var ju så perfekt, ingen behöver se till någon så perfekt.
Allt fortsatte i vanlig ordning, allt var som vanligt. Förutom att hon nu hade blivit omänskligt smal. Det gick bara längre, alla trodde att allting var som vanligt, alla blundade för verkligheten. Inom sig såg hon sig själv som frisk, det gjorde alla.

Efter ett tag brydde hon sig inte om någonting, hon isolerade sig. Hon var som i en bubbla det enda hon brydde sig om var musiken som hon alltid bar med sig. Nu gjorde hon ingenting, åt inte ett enda dugg sa aldrig något, hon var bara inne i musiken. Det var där hennes värld låg, hon kunde inte komma tillbaka till verkligheten.

Sedan kom hon inte till skolan något mer, då hade hennes föräldrar märkt problemet och ringt till ABC. Då var det redan försent. Sandra Johansson dog i anorexi bara 13 år gammal. Ingenting skulle någonsin bli som vanligt igen, aldrig.

Författare:

Publicerat

Dela: