Skoldagen

Fortfarande sovande och halvt omedveten om vad hon gjorde tryckte Martina ner den stora knappen på mobilskärmens mitt. Yrvaket försökte hon komma till minnes var hon var någonstans, och när det efter ganska många sekunders tomt stirrande ut över rummet gick upp för henne föll huvudet tungt tillbaka mot kudden, första skoldagen på terminen. Att kravla sig upp ur sängen var svårt vilken dag som helst, men det gick inte att förneka att just denna dag kändes det lite extra svårt. Fötter och ben kändes ovanligt tunga när det landade på golvet, efter ett inte helt graciöst ”sving” från Martinas sida, men vad gjorde detta när det enda vittnet var, den lagom stora, katten som låg och spann i korgstolen på sängens högra sida.
Den korta vägen från sovrum till badrum avslöjade att Martina för tillfället var den enda av familjens fyra medlemmar som hade lyckats ta sig upp i rimlig tid denna morgon, men, tänkte hon för sig själv, vad kunde man egentligen förvänta sig av en far som arbetade natt en mor som hade tagit en rejäl dos morfin kvällen innan och en syster som var arbetslös. Men i nästa andetag blev hon istället irriterad och kunde inte hjälpa känna sig smått övergiven då ingen förmådde sig att spendera morgonen med henne. När vattnets kalla strålar träffade hennes ansikte började hon sakta men säkert att komma till liv och hon kände sig mycket piggare efter hon virat in sig i den gråblommiga morgonrocken, som var en eller två nummer för stor.
Halvvägs ned för den något vridna trappan konstaterade hon med en suck att hennes svarta axelbandsväska inte hängde på sin plats, stolen i hallen. Hon var dock mycket väl medveten om att hennes mor hade fått ett mindre anfall om hon visste att hallstolen klassades som väskans ”plats”. Men då hennes mor för tillfället spenderade större delen av dygnet i säng tyckte Martina detta inte spelade någon större roll.
Frukosten bestod idag, likt alla andra dagar, av en skål med onyttigt sockrade choklad flingor dränkta i mjölk. Detta slukades framför den nyinhandlade platta teven som visade en smaklös amerikans komedi där publien hade lagt till sig med en något irriterande vana att alltid skratta efter de sämsta skämten. Halvvägs genom den sönderskrattande serien puffade en kall nos Martina på armen och meddelade att familjens två yngsta medlemmar, de två yviga spetsarna, var redo för sin morgonpromenad. Med midjekopplen säkert fästa flög Martina likt den stuckna tjuren Ferdinand ut genom dörren och försvann bort mot skogsdungen.
När hon en stund senare kom insläpande på de tillsynes oberörda hundarna slängde hon ett öga på köksklockan och fick brått. Även om skolan bara låg ett stenkast bort behövde Martina fortfarande byta från den förstora morgonrocken, som hon precis tagit en promenad i, samt lösa mysteriet med den försvunna svarta väskan. Hon valde att börja med den lättaste av de båda uppgifterna och slängde på sig ett par jeans och en enkel blå tröja innan hon började vända upp och ner på sitt rum för att se vad väskan kunde ha tagit vägen. När rummet var väl genomsökt och klockan visade att hon hade exakt tre och en halv minut att hitta väskan, om hon inte ville komma försent första dagen på sista året vände hon blicken till sin arbetslösa systers rum.
Nu fanns det ingen tid för att visa hänsyn för sin kära syster utan Martina ryckte upp dörren och tände den lilla lampan ovanför tavlan av den sjungande kvinnan. Med undantag från den långa snarkning som undslapp systern fans det inget tecken på att hon skulle vakna, detta var tur för Martina då systern inte alls var rolig att ha att göra med på morgonen. I ärlighetens namn var hon aldrig rolig att ha att göra med, tänkte hon samtidigt som hon sökte av rummet med blicken. Mellan en hög med cd-skivor och en annan med kläder låg den svarta väskan Martina nästan hade blivit tokig av att leta efter, detta skulle stå systern dyrt när skoldagen var över. Innehållet som bestod av systerns alla ”utekvällssaker” tömdes ut på golvet innan Martina lämnade rummet med ett lika högt ljud som hon hade anlänt med.
Skorna och den tunna jackan kom på i en rasande fart samtidigt hon ännu en gång kollade på klockan och konstaterade denna gång att hon antagligen skulle komma inrusade i salen samma sekund som Aldin Andersson läste upp sin adress, personnummer och allt annat som läraren så nödvändigtvis behövde veta.
Den långa backen upp till skolan, som hon vanligtvis slöade uppför, gick idag på några sekunder då hon sprang som en dåre. Väl inne i den omoderna skolan tog hon sikte på den gamla no-salen som man behövde gå igenom hela byggnaden för att nå. Visst var hon medveten om att hon var lite försenad men inte trodde hon att det skulle vara så tomt och nästan spöklikt på skolan en dag som denna.
En trappa ner och sedan till vänster, men då hon rundade det sista hörnet, innan målet, krockade hon med en stressad, pappersbärande jordnöt. – Vad gör du här?, grymtade rektor Bergås när han försökte fånga några fladdrade papper i luften. Martina kunde inte hjälpa att fnissa, han var på pricken lik en jordnöt, speciellt efter sommaren då han hade lyckats få en gyllenbrunton. – Jag vet att jag är sen, sa Martina och lyckade haspla ur sig några ursäkter om mammans brutna arm och familjens allt för många husdjur som imorse drabbats av inkontinensproblem. – Vadå sen, muttrade jordnöten som inte verkade uppsatta Martinas historier. – Du är ju för tidig! Martina tittade förvånat ner på det vita armbandsuret som just nu visade tio minuter över tio. – Men jag är säker på att det stod att vi började klockan tio, sa hon. – Javisst börjar ni klockan tio, sa rektorn nu med en antydan till skratt i rösten, - klockan tio imorgon. – Va, klockan t
io imorgon, Martina tog sig för pannan, hon hade självmant förkortat sommarlovet med en hel dag, detta fick inte vara sant!

Författare:

Publicerat

Dela: