Skoltid

Det var en sommarnatt klockan 00.30, närmare bestämt den 13 juni 1980. Värkarna pockade på så outhärdligt att mamma insisterade på att åka in till BB. Natten vilade med ett lugn i villakvarteret, dit mina föräldrar ett halvår tidigare hade skaffat sitt första gemensamma boende. Huset var ett mindre trähus i två plan, med en källare.
Pappa körde ut bilen ur carporten och skyndade sedan in i köket, där mamma satt och väntade på en stol. Hon var blek och utmattad av kampen mot smärtorna. Pappa strök försiktigt sin hand genom hennes hår, samtidigt som han kysste hennes varma panna.
Han ledde därefter ut henne till bilen, i den stjärnklara nattens kylslagna stillsamhet.
Tanken slog honom; det är nu två blir tre. Det är nu sista gången som vi lämnar uppfarten som en familj bestående av två individer. Det är nu vi styr skutan mot ett nytt liv; in i det okända.

Väl framme vid Danderyds sjukhus gick processen blixtsnabbt. Som mina föräldrar ofta skojat om så hade jag bråttom ut. Bråttom ut till en värld och ett liv som jag inte hade minsta aning om vad det innebar. Denna tidiga morgon den 13 juni så byttes kravlös trygghet ut mot verklighet. Jag var numera ett levande faktum.

Mina första år på bjälkstigen minns jag endast ytterst fragmentariskt. Den fridfulla miljön erbjöd, åtminstone till synes, en harmonisk och trygg uppväxt. Villaområdet i Norrort bestod främst utav familjer i övre medelklass.
Jag minns att familjerna mest levde parallellt bredvid varandra. Det betydde i praktiken att man inte gärna umgicks spontant. I efterhand har jag funderat över detta och förmodligen var det så att det inte ansågs särskilt klädsamt med grannjippon. Man prioriterade integritet och tradition före värme och lättsamhet.
Sommaren då jag fyllde sju så förlorade pappa abrupt jobbet, vilket ledde till att mamma och pappa var tvungna att sälja huset. Vi flyttade in i en lägenhet i grannkommunen.
Familjen Johansson började nu om på nytt i en främmande miljö, något som skrämde mig fasansfullt mycket.

Redan första skoldagen kom att prägla en väldigt stor del av mitt liv. Kan än idag gripas av känslan av att plötsligt gå från en era till en annan, och allt vad det betydde för ens personlighet, utveckling och psykiska välbefinnande. Hur det nya allvaret för första gången fick en att reflektera över vem man är. Skolan definierade ens karaktär; var man någon som tog plats eller någon som gav plats åt andra? Jag kom att tillhöra den sistnämnda kategorin.

Adam Johansson? Ropade fröken högt och tydligt bakom katedern.
- Ja.. svarade jag lite tyst och nervöst.
- Har vi en Adam Johansson här i klassrummet..?
- Ja! Svarade jag igen samtidigt som jag räckte upp handen.
- Du får prata högre så att man hör, sa lärarinnan innan hon gick vidare till nästa elev.
Jag kände hur jag rodnade, kände svetten samtidigt som jag hörde att det fnissades bakom mig. Känslan slog mig hårt i magen; är det så här det är att gå i skolan?
Jag minns även att jag gick hem och lade mig på sängen. Tankarna snurrade i mitt huvud. Hur skulle jag stå ut? Vilken roll hade jag i klassen? Ett virrvarr av funderingar.
Vid sextiden ropade mamma från köket – Adam nu är det mat!
Vid middagsbordet ville mamma och pappa höra hur min första skoldag hade varit.
- Jo, bra sa jag. Inombords knöt sig magen så att det nästan krampade.
Jag ville bara skrika ut min rädsla och nervositet över hur det egentligen var i skolan. Jag var inte redo för detta. Inte redo inför att stå upp för mig själv med vässade armbågar. Det var inte jag.

Nästa dag var jag tidigt i skolan. Vankade fram och tillbaka utanför klassrummet tills fröken dök upp.
- Hej Adam, du är tidig?
- Ja, mamma skjutsade mig så därför.
Fröken låste upp klassrummet och jag gick och satte mig vid min bänk, nästan längst bak i klassrummet.
Geografi stod på schemat och det kändes för första gången uthärdligt att vistas i skolan, trots att jag inte kände någon. Jag höll ju dessutom på att lära känna mig själv.
Vi blev indelade i grupper om två. Jag parades ihop med kille som hette Johan. Johan kom att bli min parhäst under låg och mellanstadiet.

Åren som följde ligger som ett dunkel djupt i mitt inre. De stunder då jag tillåter mig själv att gräva fram skolminnena så upplever jag konstant en obehagskänsla fylld av rädsla och oro. Lika kul och spännande som det kan vara att gå i skolan, lika tufft och mentalt utmanande är det för vissa. Det blev lite lättare att gå i skolan under slutskedet av gymnasiet, men fortfarande fanns känslan av nervositet närvarande. Sårbarheten sätter sina spår i själen. Från tidig ålder. Man formas inte enbart av genetiken, utan i hög grad även av miljön man vistas i.
Klassrumsmiljön var inte min miljö.

Skriven av: Gustav Murray