Skottet

Skottet

-Du behöver inte vara så sur, det blir inte roligare än vad du gör det till.
-Jag är inte sur, men jag känner ju knappt någon. Det här är ju dina kompisar.
-Jag känner faktiskt inte heller så många, men till skillnad från dig så tycker jag det är kul att lära känna nya människor. Du umgås ju bara med dina gamla klasskompisar och lumparkompisar. Tänker du göra det resten av livet?
-Nu är vi i alla fall framme.
Alex bromsade in bilen och svängde in på en grusplan där det redan stod ett tiotal bilar. Framför dem så tornade ett stort gult hus med vita knutar och svart tak med betongpannor. Bakom huset så skymtade en stor trädgård men flera blommande fruktträd. Alex och Linda klev ur bilen och stod ett ögonblick och betraktade omgivningen innan de började gå mot dörren.
-Välkomna, gå in så får ni en drink. Vilket härligt väder vi fått, tycker ni inte det. Det var Sara som tog emot dem.
-Ja, varför har ni inte dukat i trädgården, frågade Linda lite skämtsamt.
-När vi har jobbat så mycket för att få i ordning på insidan. Ni måste se den stora salen, den är som gjord för att ha fest i. Men var inte orolig, en överraskning väntar till kaffet.
-Det var verkligen en fantastisk gammal herrgård ni köpt sa Alex och slöt upp vid Lindas sida.
-Ja, på utsidan finns det ju fortfarande mycket att göra, men gå in nu så visar Roger er runt.
De gick in och fick varsin drink, Roger tog emot dem och började stolt guida dem runt tillsammans med de andra gästerna. Han berättade om renoveringen, nästan varenda rum hade de tapetserat under vintern.
-En rulle räckte bara till tre våder, förklarade han, så högt i tak är det här. Så det var inte lätt att nå högst upp.
-Men en sådan härlig rymd det är här, sa en gästerna.
-Ja, och vi har försökt att vara konsekventa med tapetvalet så att det inte skulle bli så stora stilbrott mellan rummen. Här har vi det största rummet som vi kallar salongen, det är på hela 96 kvadrat.
De gick in och berömde tapeterna och stuckaturen i taket. För att inte tala om det nymålade burspråket som vätte mot trädgården.
-Ska vi behöva gå runt och lyssna på hans skryt, muttrade Alex.
-Det här är ju jättefint, väste Linda. Var inte så avundsjuk.
-Skulle jag… sa han halvhögt men avbröt sig.
-Vi behöver ju lite mer möbler förstås, fortsatte Roger. Men Saras farfar dog ju för ett halvår sedan och vi kommer att få lite mer därifrån.
-Så lägligt för dem då, flinade Alex.
-Tyst, sa Linda och vände sig mot värden med ett leende.
-Saras föräldrar är bara tacksamma att vi tar hand om dem, de hade ingen plats att förvara dem.
Sällskapet drog vidare och Alex såg till att han kom sist i klungan.
-Jag blir trött bara jag ser allt jobb de har lagt ned.
-Hade du haft en bråkdel av deras energi så hade vi kanske kunnat få nytt kakel i köket som jag länge velat, väste Linda med en stänk av bitterhet i rösten.
-Så det är en Roger du vill ha?
Linda vände på klacken och följde efter de andra och Alex kom suckande eftersläntrande.
I ett av gästrummen drog ett stort hagelgevär till sig uppmärksamheten, särskilt hos den manliga delen av gästerna.
-Vems är det där?
-Arvegods från samme farfar. Ja vi har ju inte licens om någon undrar så det måste pluggas igen, det har bara inte blivit gjort än. Men vara bara lugn det är inte laddat, det har inte blivit använt det senaste 20 åren minst.
-Vilket vackert gevär, sa någon. Se på sniderierna på kolven.
-Det blir något att hänga upp på väggen i salongen.
Geväret lyftes upp och började vandra runt i sällskapet.
-Var försiktig, sa en orolig kvinna som hette Elisabeth.
-Äsch, utan kulor och krut kan inget hända. Slutligen nådde det fram till Alex som ångrat att han kom sist in i rummet. Han grep ivrigt efter det. Det var tyngre än vad han hade trott men själva tyngden fick honom att växa i styrka och manlighet. Kolven med avtryckaren satt som gjuten i högerhanden och stålet från de dubbla piporna kylde vänsterhanden. Plötsligt kände han sig förflyttad till en annan värld, bort från det trista sällskapet, bort från det dagliga trälandet på datafirman, bort från det så vanliga radhuskvarteret. Bort till en värld full av äventyr, frihet, vidder, mod och styrka. I en enda elegant rörelse satte han geväret mot axeln och lade an. Han häpnade själv över hur säkert han hanterade det. Det var ju faktiskt första gången som han höll i ett skjutvapen. Han siktade längs den övre pipan bort mot fönstret mot ett inbillat mål.
-Pang, sa han med ett flin och tryckte av. Inget hände, avtryckaren gick inte ens att rubba. Men Linda var inte sen att klandra honom.
-Du är ju inte klok, tänk om det var laddat.
-Då hade jag inte gjort så, begriper du väl, svarade han irriterat.
Till Lindas stora lättnad lämnade han ifrån sig geväret som lades tillbaka på bordet.

Så småningom blev det dags för middag. Inte en minut för tidigt enligt Alex. Det var bortåt trettio gäster nu, inte illa för en enkel inflyttningsfest som Sara skrivit i inbjudningskortet. Middagen var naturligtvis inte sämre än att den anstod en nyrenoverad herrgård. Saras mamma och syster hade hjälpt henne: ugnsbakad lax med hasselbackspotatis. Men först fick de snittar till förrätt. Systerns dotter hjälpte förtjust till med att hälla upp vin åt de som så önskade.
-Jag körde ju hit...sa Alex och såg menande mot Linda tvärs över bordet.
-Försök inte, utbrast hon. Det är min tur idag. Därmed var saken utagerad.
-Tack det verkar som om jag får ata av cidern istället, sa han till flickan. Men vad kan en sådan här fröken heta.
-Sandra och jag är ingen fröken. Jag är faktiskt bara åtta år. Hon knyckte på nacken så att den korta flätan vippade. Det var en kavat tjej med pigga bruna ögon, med en ljusblå blommig sommarklänning.
-Åtta år är väl inte så bara, och du kanske ska bli en fröken?
-Nej, jag ska bli isprinsessa
Hon trippade vidare med vinflaskan, väl medveten om sitt viktiga uppdrag.
Det blev en uppsluppen stämning kring bordet och Alex och Linda glömde sitt tidigare gnabb. Till att börja med blev herrgården det givna samtalsämnet.
-Hur har de råd, undrade Alex sin bordsgranne. Jag menar, de kan ju inte ha några fantasilöner, som förskollärare och vaktmästare.
-De fick visst huset billigt, det var ju också i stort behov av renovering. Och Rogers pappa har ju snickerifirma så där har de fått mycket hjälp.
-De kanske är ekonomiskt sinnade helt enkelt, fyllde Linda i. Konsten är att ha små utgifter, inte stora inkomster. Men Alex brydde inte om hennes förnumstiga kommentarer.
Efter middagen bröt de upp. Kaffet skulle avnjutas ute i den natursköna omgivningen. Några kilometer bort fanns en dunge med körsbärsträd som stod i blom, så hela sällskapet skulle promenera iväg med filtar, termosar och allt. Solen sken nästan obarmhärtigt, det måste ha varit årets varmaste dag.
-Jag lämnar kavajen, sa Alex. Vi ska ju ändå tillbaks och hämta bilen sen.
Folk gick i små grupper om fem till sex stycken, glatt pratande. Till och med Alex blev på riktigt gott humör. Vägen till 'körsbärsdalen' gick längs en liten grusväg med en och en annan bil som körde sakta förbi. De passerade en klunga hus som skulle föreställa ett samhälle. Efter en knapp halvtimmes promenad så kom de fram och började slå sig ner under de blommande träden. Alla njöt av den vackra försommardagen under den intensivt blå himlen över sig. Det var helt enkelt underbart att lägga sig på rygg i gräset under det vitrosafärgade paraplyet som skuggade.
-Vilken jättebra idé detta var, sa Linda och började dra upp plastmuggar ur korgen som hon burit på. Sara gick runt och såg till att alla fick sitt kaffe med vetebröd och småkakor. Snart satt de alla samlade under olika träd och lät sig väl smaka. Aldrig hade väl kaffet smakat bättre än vad det gjorde då.
-Är du med Alex så tar jag ett kort.
Linda gick en bit bort för att få med lite av det blommande trädet och knäppte bilden.
-Nej, utropade hon genast när kameran började veva in filmen med ett surrande ljud. Filmen är slut!
-Det finns en butik bara en kvarts promenad härifrån i byn som vi gick förbi, sa Sara, där har de film.
Linda så vädjande på Alex.
-Jag hade verkligen velat ta lite kort idag.
Han hade just tänkt säga at då kan du väl gå och köpa filmen själv, men såg plötsligt en möjlighet att få vara för sig själv en stund. Till Lindas förvåning så accepterade han utan protester.
-Vi har tagit med boule och kubb, så vi kommer bli här ett tag, ropade Sara efter honom.
Han började raskt gå tillbaka samma väg. Tänk att bara kunna njuta av den underbara dagen och naturen utan behöva tänka ut något trevligt att säga.
Han kom snart fram till det lilla samhället, som faktiskt var lite större än vad man först kunde se. Där fanns en kombinerad servicebutik med post och till och med bankärenden kunde man göra där vissa tider. Ett café som just öppnat för säsongen, en handelsbod där olika konstnärer sålde sina produkter och så en telefonautomat. Fast konstnärsboden var bara öppen ett par månader om året under turistsäsongen.
Han steg in i den sömniga butiken som hade lite av allt. Filmerna var närmast kassan. Han tog två paket och skulle just betala när han kom på att han ju hade finbyxorna på sig som hade en sådan liten bakficka att plånboken inte fick plats. Därför hade han lagt den i kavajen som var kvar i herrgården. Ett ögonblick så grämde han sig men var på för gott humör för att bli riktigt irriterad. En liten extra promenad hade han egentligen inget emot och han skulle ju kunna ta bilen därifrån så då skulle han inte förlora någon tid. Efter att ha förklarat saken för expediten så gav han sig av.
Hellre promenera i Guds fria natur än att spela kubb med en massa människor som han ändå inte hade lust att lära känna, tänkte han. Väl framme klev han in genom den öppna dörren. Först nu kom att tänka på att huset ju mycket väl hade kunnat vara låst, det var ju ingen kvar. Men av någon anledning så var det i alla fall öppet.
Det var alldeles tyst, nästan ödsligt där inne, det var knappt man kunde tro att det var samma hus med tanke på all livaktighet där inne för bara någon timme sedan. Han hade hängt av sig kavajen i den mindre hallen som vätte mot trädgården och gick igenom huset. Han hejdade sig plötsligt, han hade precis passerat rummet där den där hagelbössan låg. Den skymtade i hans ögonvrå låg där och liksom lockade på honom. Han tvekade ett ögonblick och så gick han in, geväret drog honom till sig som en magnet utan att han kunde förklara varför.
Han hade aldrig varit intresserad av vare sig jakt eller skytte tidigare. Kanske vapnet representerade allt det som han saknade i sitt liv. Han lyfte upp den tunga klenoden och vägde den i sina händer, han var ju ensam i huset så ingen skulle lägga märke till hans fixering. Han rös av välbehag när han lyfte upp vapnet till axeln och siktade mot inbillade mål genom fönstret. Avtryckaren gick fortfarande inte att rubba, kanske hade det rostat fast. Men det fanns ju inga tecken på rost.
Han tog ned vapnet från axeln och började syna det närmare. En liten knapp av metall drog till sig hans uppmärksamhet och han började fingra på den och han märkte att det gick att trycka ned den. Sen började han återigen sikta omkring sig i rummet med fingret på avtryckaren.

Hur det hela egentligen gick till sen skulle han aldrig riktigt få klart för sig. Om det var att han hörde ljudet av flickan först eller om han fick se henne i dörröppningen först. Klart var i alla fall att han inte varit ensam i herrgården, det var därför som dörren hade varit öppen. Sandra, Saras systerdotter hade inte brytt sig om att följa med ut. Hon hade läxor att göra hade hon förklarat för sin mor. Nu hade hon hört någon röra sig i nedervåningen och gått ner för att ta reda på vem det kunde vara.
När hon dök upp i dörröppningen så hade Alex precis svängt geväret så att de bägge piporna pekade rakt mot henne på mindre än fem meters håll. Han hade egentligen inget minne av att han tryckte av men det måste han ju ha gjort. Geväret skulle ha varit oladdat men vad ingen vetat var att det under tjugo års tid legat en hagelpatron i det ena loppet. Där hade den legat och väntat och väntat på att få avfyras.
Och nu small det. Med en fruktansvärd knall rusade det dödliga haglet ut ur loppet ivrigt att söka sitt mål. Alex var en ovan skytt, han hade inte pressat kolven tillräckligt hårt mot axeln, vapnet ryckte till som en skadeskjuten hingst, stegrade sig och drämde till honom på den högra kindknotan. Han hann aldrig fatta vad som hände. Han såg aldrig de av fasa uppspärrade ögonen som om flickan såg svärmen av blykulor som närmade sig henne med en hastighet av 400 meter per sekund. Flickkroppen bokstavligen lyftes från golvet och slungades bakåt av den samlande kraften. Huvuddelen av haglet träffade henne över högra axeln och fick hennes kropp att vrida sig i fallet och hon blev liggande i en förvriden ställning på golvet.
Långsamt kvicknade Alex till. Han stod lutad mot väggen med geväret slappt hållande i högerhanden. Genom den svaga dimman av krutrök såg han det blodiga byltet liggande på golvet, alldeles blick stilla. Han såg och såg, men såg ändå inte vad han såg. Den blommiga klänningen var snart missfärgad av blod.
Vapnet föll ned på golvet ur hans slappa hand, på skakiga ben lyckades han ta sig fram och sjönk ner på knä bredvid henne. Höger axel var söndertrasad men ansiktet var nästan oskadd. Han rörde sig som i trance när han sträckte fram handen mot hennes hals för att försöka hitta någon puls. Och under den varma vibrerande huden anade hans fingertoppar ett knappt märkbart pulserande.
-Du lever, viskade han. Mirakulöst nog så gjorde hon det. -Jag måste hämta hjälp sa, jag kommer strax tillbaka.
Full av handlingskraft störtade han upp, han rusade iväg till sin kavaj och fiskade upp sin mobiltelefon. Som han redan anade så var det ingen täckning, men telefonautomaten i byn kom han ihåg.
Med kavajen i handen nästan flög han ut mot parkeringsplatsen. Han startade med en rivstart och körde så fort han vågade ut på den smala grusvägen, helt fokuserad på det som skulle göras.
Med gruset sprutande kring de slirande hjulen närmade han sig i hög hastighet det lilla samhället. Han tvärnitade och sprang in i telefonautomaten och slog larmnumret. Med andfådd röst berättade han vad som hänt.
-Hon är skadad, men lever. Jag måste tillbaks nu. Kom fort, det var inte mening att skjuta henne, det var en olyckshändelse men hon lever. Så fort han blev förvissad om att de förstod var det var och en ambulans var på väg lade han på luren och gick ut. Där blev han stående utan att röra sig. Det var som om han långsamt vaknade till liv ur en ond dröm. Kunde det verkligen vara sant det som alldeles nyss hänt, att han vådaskjutit en människa. Ja, fortfarande ömmade hans högra kind så att han begrep att han inte inbillat sig något, och han förstod att hans liv skulle aldrig mer bli detsamma efter detta.
Men nu hade han ringt, han hade gjort vad han kunnat och all den beslutsamhet som han tidigare haft rann ur honom. Kvar stod han som ett tomt skal.
-Ursäkta. Expediten lade handen på hans axel för att väcka hans uppmärksamhet. Ursäkta mig, du glömmer väl inte dina filmer? Hon log brett och sträckte fram dem mot honom. Det tog en lång stund innan han begrep vad hon pratade om och hon tittade egendomligt på honom. Till slut tog han emot de framsträckta filmerna.
-Det blir 109 kronor.
-Va?
-Ja, det blir 109 kronor, det var väl plånboken som du var iväg för att hämta.
-Javisst, den blev visst kvar i bilen. han rafsade fram den ur kavajfickan och tog fram en hundralapp och en tjuga.
-Här, det blir jämnt.
-Tack det var snällt. Hon tog pengarna och gick in i butiken igen.
Alex stod villrådigt kvar. Han hade gjort vad han kunde, vad skulle han nu göra? Återvända till herrgården? Hela hans kropp gjorde motstånd mot den tanken.
Han satte sig i bilen och blev sittande några minuter. Efter ett tag trängde ett stigande ljud in i hans medvetande. Det var först efter en stund som han förstod vad det var.
-Ambulansen, sa han högt och i nästa nu for den förbi i en våldsam fart bara någon meter i från honom. Ett stenskott träffade vindrutan på hans bil och lämnade ett krossmärke efter sig.
Hon kommer att klara sig, tänkte han. Allt kommer att bli bra, det kommer att bli som om det aldrig har hänt.
Han startade motorn och började köra långsamt mot körsbärsdungen där de andra lyckligt ovetande om katastrofen höll till. På vägen dit så gnagde en tanke sig fast i honom. Hade hon sett honom? Hade hon hunnit registrera vem han var. Skottet brann ju av i samma ögonblick som hon dök upp. Hon kanske aldrig hann se vem det var som höll i vapnet. Antagligen inte. Med andra ord, han kunde återvända med filmerna och låtsas som ingenting. Dörren hade ju varit öppen, vem som helst hade kunnat ta sig in där, och för Sandra och hennes föräldrar kunde det väl ändå inte spela någon roll vem som skjutit. Huvudsaken för dem var väl att hon klarade sig. Det skulle kanske till och med vara bättre för dem om det var en helt okänd som hade gjort det. Och att hans fingeravtryck var där gjorde knappast något; att han tillsammans med ett tiotal andra hade hållit i vapnet, ja det var ju inget problem att erkänna. Han hade bara varit i byn och köpt film, han hade inte varit i närheten av någon herrgård.
Han parkerade, steg ur och gick mot den pratande och kubbspelande samlingen med filmerna i handen.
-Vad bra Alex, tack för att du gjorde dig besvär. Linda gick fram och kysste honom hastigt. -Förlåt att jag var lite jobbig förut. Ska du inte vara med och spela kubb så får jag ta kort på dig med träden i bakgrunden. Det kommer att bli vackert som ett vykort.
Alex nickade till svar, han vågade inget säga än, osäker på om rösten skulle avslöja något. Men snart var han igång och spelade och försökte se så avspänd ut som möjligt. Sirenerna från en förbipasserande ambulans störde friden ett ögonblick, men det var nog egentligen bara Alex som lade märke till den. Nu är hon på väg till akuten, tänkte han.
Han lyckades ganska bra att låtsas som ingenting, men det var en människa som grävde ett stort hål inuti honom. Det var Elisabeth, systern till Sara och mamma till Sandra. Han försökte undvika henne, hålla sig borta från henne, men hon förföljde honom. Hon hamnade i samma kubblag som han. Och när det plockades fram flädersaft för att släcka törsten så slog hon sig ned på samma filt. Dessutom gick Linda omkring och plåtade för glatta livet. Hon hade säkert tagit tio bilder vid det här laget och på flera av dem hade Elisabeth fastnat, och med Alex på samma bild i åtminstone två fall.
Naturligtvis begrep han att han handlat fel, men vad skulle han göra åt det nu? Luta sig mot henne och säga: ursäkta men jag råkade skjuta din dotter, hon kämpar just nu för sitt liv på akuten. Det kunde han ju inte göra. Inte nu, det var försent för det. Nu kunde han bara fortsätta på den inslagna vägen. Så han log och pratade lite nonchalant med en kille bredvid honom medan de drack sin flädersaft. Men Elisabeth kunde han inte se i ögonen.
Så småningom bröt de upp och folk började skingra sig. De flesta skulle återvända till herrgården eftersom de hade sina bilar där, men Linda och Alex klev in i sin Ford där den stod parkerad vid vägkanten. Till Alex lättnad ställde Linda inga frågor om bilen. Han skulle just starta när en polisbil passerade med hög fart men utan sirener eller blåljus. Hans hjärta stannade mellan två slag. Ta det lugnt, tänkte han intensivt. Gör inget misstänkt, var bara lugn så ordnar sig allt.
-Var trevligt det här blev, det kan du väl åtminstone hålla med om, sa Linda.
-Jovisst, det blev faktiskt trevligt.
-Ja, där ser du, du hade inte behövt vara så avogt inställd från början.
-Nej, visst, du har rätt.
Linda tittade lite förvånat på honom men sa inget, förrän han började köra.
-Varför kör du den här vägen, det är väl närmare det andra håller, förbi herrgården.
-Kanske jag ville bara se mig omkring lite, det är ju sällan vi är i de här trakterna.
-Okej, men vi behöver väl inte bli för sena hem.

De hade just börjat äta kvällsmat när telefonen ringde. Linda svarade. Alex lyssnade. När hon sa: 'Vad är det du säger' i ett förfärat tonläge begrep han vad det var fråga om. Nu gällde det att låta förskräckt och överraskade på ett trovärdigt sätt när hon skulle berätta vad som hänt.
Linda blev stående tyst med luren i handen, det var som om hon glömt Alex och han blev tvungen att fråga vem som ringt.
-Det var Sara, det har hänt något fruktansvärt. Kommer du ihåg den där lilla flickan som serverade vin vid bordet tidigare idag.
-Ja, jo jag tror det.
-Hon är svårt skadad, hon har blivit skjuten.
Alex spärrade upp ögonen och släppte gaffeln som han höll i handen. Den föll ned med ett klirrande på tallriken.
-Vad är det du säger, sa han.
-Ja, hon ligger på akuten och opereras, men det är osäkert om hon överhuvudtaget kommer att överleva. Elisabeth, ja hennes mamma, hon är helt förstörd av förtvivlan.
-Är hon medvetslös?
-Vem, Elisabeth?
-Nej, Sandra förstås. Är hon medvetslös?
-Sandra, inte visste jag att hon hette det.
-Men det sa du väl?
-Nej, jag vet inte vad hon heter, men hon svävar mellan liv och död så då kan hon ju inte gärna vara vid medvetande. Varför frågar du det?
-Jag vet inte, jag bara... Men hur fick de veta vad som hänt?
-Ja, hon tycks ha blivit skjuten med det där gamla geväret som låg där, det måste ha varit laddat. Och flickan hade åkt i ambulansen till akuten under tiden som vi hade picnic, kan du tänka dig! Och polisen hade väntat på alla när de hade återvänt. Alla hade blivit utfrågade. Det märkliga är att polisen tror att det var mördaren själv som ringde efter ambulansen.
Alex studsade till.
-Mördaren! Vad menar du? Så kan du väl inte säga.
-Nej, flickan är ju faktiskt inte död än, måtte hon klara sig.
-Det måste ju ha varit en olyckshändelse förstår du väl. Varför skulle någon vilja ha ihjäl en åttaårig flicka.
-Ja, en olyckhändelse. Det tror polisen också, men de söker den som gjorde det. Apropå det, Sara sa att polisen nog kommer att kontakta oss också. De ville prata med alla som hade varit med på festen.
-Med oss! Men varför det? Vi vet ju ingenting.
-Nej, men de har väl sina rutiner.

-Du återvände alltså till byn för att köpa film sa du. Hur tog du dig dit?
-Till fots, det var ju bara tio minuters promenad.
-Okej, och du fick tag på film i butiken?
-Javisst.
-Och sen gick du raka vägen tillbaka?
-Ja.
-Då var du borta i, låt oss säga 25 minuter?
-Ja… kanske något längre, jag vet inte säkert.
-Jaha, ja då var det inget mer, vi hör av oss i så fall.
-Kan jag gå nu?
-Visst, gå bara ut i rummet intill, så får du lämna dina fingeravtryck där.
-Fingeravtryck, varför det? Är jag misstänkt?
-Nej, men alla som var närvarande på festen får göra det. Har du något att invända?
-Nej, självfallet inte, men jag höll ju i det där geväret så mina fingeravtryck hittar ni där.
-Dina plus sexton andra. Sammanlagt har sjutton avtryck identifierats. Och någon av dessa måste det ju vara.
-Men det är väl ändå osannolikt att det var någon av oss i sällskapet. Jag menar, vem som helst kan ju ha gått in där och fått syn på vapnet. Han var en hårsmån från att säga; dörren var ju öppen.
-Det är det som vi ska ta reda på. Som sagt vi hör av oss om det är något mer vi undrar över.

Efter att ha lämnat sina fingeravtryck så kom Alex ut ur polisstationen. Han stannde till och lutade sig mot en lyktstolpe, alldeles knäsvag.
-Det kommer att gå bra mumlade han. Allt kommer att gå bra. Efter en stund kom även Linda ut. Hon slängde upp handväskan över axeln i en bekymrad gest.
-Verkligen synd att vi inte kan hjälpa polisen på något sätt. De måste ju hitta den som har gjort det.
-Ja, fast det verkar ju hopplöst, jag menar det kan ju knappast vara någon som var med på festen och då är det ju omöjligt att veta.
-Fast de kan väl sitt jobb.
-Hur länge sa du att jag var borta, förresten?
-Va, borta. Du menar när du skulle köpa film?
-Ja, precis.
-Drygt fyrtio minuter tror jag att det var. Varför frågar du? Du tror väl inte att de misstänker dig, var inte så paranoid.
-Nej, självklart inte, sa han med ett nervöst skratt. Jag kom bara inte själv ihåg hur lång tid det tog.
Alex gned sina tinningar. Han hade huvudvärk och hade sovit dåligt. Och de korta stunder som han lyckats slumra in så plågades han av mardrömmar, där han såg hur Sandra höll på att sugas in i en svart virvelvind. Hon sträckte armarna hjälplöst mot honom för att han skulle hjälpa henne men han stod som förstenad och tittade på. Långsamt sögs hon in i det svarta hålet, utan att jämra sig, utan att klaga, hela tiden stirrande rakt in i hans ögon. Det märkliga var att det inte fanns något anklagande i hennes blick, de var bara stelt stirrande av förtvivlan.
-Vad gör vi nu, sa Alex när de var framme vid bilen.
-Vi behöver handla, sa Linda och tog fram bilnycklarna. Jag har en lista så vi tar väl bilen till köpcentret.
-Men Sandra då?
-Va?
-Hur tror du att det går för henne?
-Om hon överlever, jag vet inte? Förlåt mig Alex men det är ju knappast något som vi kan göra något åt. Jag menar inte att låta cynisk, men vi känner ju varken henne eller hennes mamma. Vad hade du tänkt dig att vi skulle göra?
-Kanske hälsa på henne på sjukhuset, eller hennes mamma?
-Hälsa på henne, varför? Vi har ju inte träffat dem tidigare, vore inte det lite konstigt om vi bara dök upp.
-Jag vet inte, men jag känner starkt att jag skulle vilja göra det, men du behöver inte följa med.
Linda stod vid förarsidan och tittade på sin sambo över biltaket.
-Menar du det? Det hade jag inte väntat mig av dig. Men tänk om ditt besök missuppfattas då, tänk om hon tar det för morbid nyfikenhet, snarare än omtanke.
-Den risken får jag väl ta. Ta du bilen, jag tar bussen, vi ses hemma.
Linda såg undrande efter honom och hoppade in.

Alex stegade på som i feber. Han drevs av tanken att han måste se henne, det var det enda han kunde göra. Inte för att det var något, men att bara ignorera henne, det vore som att skjuta henne på nytt. Vid entrén på lasarettet fick han syn på en kiosk där de sålde blommor. Han tvekade ett ögonblick. så tänkte han att det inte vore så bra att komma tomhänt. Han köpte en bukett tulpaner. Efter att ha frågat vid informationen så hittade han till rätt avdelning.
Han träffade på en sjuksköterska och frågade efter flickan.
-Är du hennes far?
-Nej, inte riktigt men...
-Hon ligger där inne, sa hon och pekade. Hon är fortfarande i koma och det är ytterst osäkert hur det kommer att gå. Vi på avdelningen har blivit väldigt tagna av det som hänt.
-Var är hennes mamma?
-Hon är bara ute och tar sig något att äta, annars har hon varit vid sin dotter sida hela tiden.
Han gick in i rummet och blev stående innanför dörren med tulpanerna i handen. Det dröjde några sekunder innan han fick syn på flickan, men där låg hon med en slang i munnen och flera andra slangar i kroppen. Det var alldeles tyst i rummet förutom ett väsande ljud från en av apparaterna. Efter ett tag förstod han att det var en respirator. En TV-skärm visade den oregelbundna hjärtrytmen. Men i övrigt var allt så stilla som om rummet var själva porten till dödsriket. Här finns det två utgångar, tänkte han. En som han nyss kom in genom, tillbaks till de levandes land. Och en annan, osynlig utgång till de dödas rike.
Han gick lite närmare och såg på det arma barnet. Höger axel var helt inlindad i bandage, men ansiktet var nästan oskadat. Hon hade ljus hy med rena drag och det såg ut som om hon bara låg och sov. Ändå kunde hon inte andas utan hjälp, hennes liv var så bräckligt, vilken minut som helst kunde det avbrytas.
-Vem är du?
Alex vände sig om och under en halv sekund så stod han öga mot öga med Elisabeth. Sen slog han hastigt ned blicken.
-Förlåt att jag tränger mig på, men jag hörde ju om det hemska som hänt, jag var ju med på festen som du kanske minns.
-Ja, nu känner jag igen dig.
-Jag heter Alex, sa han och sträckte fram blommorna.
-Elisabeth, tack. Hon tog emot blommorna och ställde dem en vas på ett bord, där det redan stod ett flertal buketter. Sen satte hon sig på en stol vid sängen och nickade att han kunde göra likadant. De satt tysta en liten stund och lyssnade på respiratorns väsande.
-Läkaren har gett henne mindre än 50 procents chans, sa hon efter en stund.
-Om någon skulle överleva en sådan här ska så är jag säker på att din dotter skulle göra det.
-Det var snällt sagt. Men det var något uppgivet i hennes röst, som om hon långsamt börjat släppa taget om sin dotter.
-Har du någon idé om vem det skulle kunna vara? Alex höll andan medan han väntade på svar.
-Jag vet inget annat än att jag hatar honom, sa hon stilla. Om det var en inbrottstjuv som tänkte stjäla vapnet och blev överraskad vet jag inte. Men jag vet att jag avskyr honom. Även om det var ett vådaskott, för det jag hatar allra mest är att den ynkryggen inte kunde stanna kvar och stå för det han gjort.
Hon sa det utan märkbar vrede i rösten men varje ord etsades fast i Alex sinne och han förstod att nu var han dömd att leva med sin fruktansvärda hemlighet för resten av livet. Om han hade snuddat vid tanken att berätta när han gick hit så förstod han nu att han aldrig skulle kunna avslöja det. Han skulle aldrig orka möta hennes hat. Inom sig började han nu ångra att han gjorde det där ödesdigra valet. Om han ändå hade återvänt och varit där när ambulans och polis hade kommit, då hade han åtminstone inte varit en ynkrygg. Om han bara hade haft mer tid att tänka efter då hade han säkert valt rätt. Nu var allt försent.
När han kom hem var det sent på eftermiddagen. Han hade inte tagit bussen utan gått.
-Hur länge var du där, undrade Linda.
-Inte så länge, en halvtimme ungefär.
-Hur var det med henne?
-Illa. hon varken andades eller hade en egen hjärtverksamhet utan hölls igång med en hjärtlungmaskin.
-Hur var Elisabeth?
-Hon verkade förvånansvärt lugn och samlad.
-Chocken över det som hänt kanske inte kommit än.

De åt kvällsmat. Linda berättade om en besvärlig person som alltid dök upp på hennes jobb om måndagarna.
-Han kommer väl imorgon också, muttrade hon. Ständigt samma tjat om mer pengar.
-Det är väl inte så lätt att kllara sig på socialbidrag.
-Andra gör det. Och den här har verkligen bränt alla chanser som man kan få. Jag vet inte hur många jobb som han sumpat.
-Så, du menar om man gör ett felaktigt val i livet, då är det kört.
-Ja, någon gån blir det kört, sa Linda med en suck. Vart vill du komma egentligen?
-Kan man inte få en andra chans. Jag pratar inte om honom nu, utan rent allmännt. Jag menar om man en gång gjort fel val, får man leva med det resten av livet?
-Det går säkert att rätta till ett felaktigt val, men bara om man är beredd att ta konsekvenserna av det. Och det är inte den här mannen, han bara skyller ifrån sig. Inget är hans fel.
Hon reste sig från bordet och började duka av.

Plötsligt ringde det på dörren. Linda gick och öppnade.
-Det är polisen, sa hon över axeln till Alex. De vill visst ställa fler frågor.
En man och en kvinna, bägge civilklädda gick in. Linda bjöd dem att slå sig ned vid köksbordet och Alex hälsade avmätt på dem.
-Vi ska inte bli långvariga, sa kvinnan, men det är bara en sak vi vill ha klarhet i.
-Kan vi hjälpa er så ställer vi naturligtvis upp, sa Linda. Men tyvärr vet vi inte mer än det vi redan sagt.
-Ja, precis, sa Alex utan darr på rösten. Ta det bara kallt tänkte han inombords och slog sig ned vid det nyligen avdukade bordet.
-De flesta som vi har pratat med tror att det är en inbrottstjuv som har gjort det, började kvinnan. Men det skulle i så fall vara ett märkligt beteende av tjuven att hantera vapnet så att han vådasköt flickan. För vi utgår ifrån att det var en olyckshändelse. En tjuva hade snabbt rafsat med sig geväret plus en hel del annat värdefullt som fanns i närheten, men vi hittar inga sådana tecken.
-Han kanske bara låtsassiktade ett ögonblick, sköt Alex in. Och så kom hon ivägen.
-Säger du det, men tills vidare är det vår teori att det var någon i sällskapet som utförde dådet. Samme person ringde på hjälp från en telefonkiosk i den lilla byn i närheten, vi vet att det var samme eftersom han uttryckligen säger så på det inspelade samtalet till S.O.S. Det skulle inte heller en tjuv göra, gentlemannatjuvar finns inte.
-Men det är ju förfärligt, utbrast Linda, om det verkligen är så. Att man smiter utan att säga något.
-Att döma av samtalet till S.O.S så tänkte han nog inte göra det. Han säger där att han ska återvända. Men strax efteråt så fattade han ett mycket dumt beslut.
-Men har inte alla som var där alibi? Vi hade ju picnic allihop.
-Ja, de flesta hade alibi. Men det var fem stycken som körde hem direkt, när ni andra gick till picnicplatsen, tre som avvek lite tidigare från platsen. Ingen av dem har någon tillfredställande alibi. Också har vi Alex som körde för att köpa film.
-Jag var bara i byn, jag var aldrig framme vid herrgården.
-Ja, det kan jag bekräfta, filmen i min kamera var slut så han gick iväg för att köpa mer.
-Men du var ensam, det var ingen som var med dig?
-Nej, visserligen inte.
-Och du körde direkt till byn, köpte din film och körde direkt tillbaka igen?
-Just det, sa Alex utan att darra på stämman.
-Jaha, då får vi väl gå igen då. De reste sig och gjorde sig färdiga att gå.
I dörröppningen så vände sig den kvinnliga polisen om.
-Vem det nu än är så vore det bäst för honom att själv anmäla sig.

Efteråt var Alex och Linda tysta länge. De gjorde sina kvällssysslor och slog sig ner framför TV:n. Alex plågades av tanken att Linda kanske anade något, men i så fall visade hon inget.
Det blev ytterligare en sömnlös natt för honom. Han slumrade till då och då men vaknade för varje ljud, han inbillade sig att polisen tänkte slå till och gripa honom vilken minut som helst. Flera gånger gick han upp, drack ett glas mjölk, försökte koncentrera sig på ett korsord, men det var omöjligt att samla tankarna. Han blev sittande vid köksbordet medan han lyssnade till klockans tickande. Skuldens demon höll honom i ett fast grepp som han omöjligen kunde ta sig ur.
Det bästa vore om han berättade det själv hade den ena polisen sagt. Var det så att de redan visste, men att de ville ge honom en chans att överlämna sig? Eller var det bara ett trick som de sa vid varje tillfälle när de förhörde någon?
Hade de frågat ut butiksbiträdet? Hon var ju den som skulle kunna avslöja honom. Hon hade ju dessutom med egna ögon sett honom stå i telefonkiosken vid den tidpunkten. Om de pratade med henne var det kört.
Vad skulle han göra? Om polisen redan visste så var naturligtvis det bästa att erkänna, då skulle han framstå i bättre dager. Men om de inte pratat med henne, då hade de inte mycket att gå på, då borde han klara sig undan.
Men skulle han klara sig undan själv? Skulle han orka leva med sig själv, kunna se sig själv i spegeln. Han kanske kunde fly undan rättvisan, men att fly från sig själv och sitt dåliga samvete var värre.
Han gick ut och ställde sig på trappan. Den kyliga nattluften bet i hans bara hud, han hade bara kalsonger på sig. Men han stod kvar ändå, som om han ville vakna ur den onda dröm som han levde i.
Om han bara hade åkt tillbaks till huset och varit där när ambulans och polis kom och berättat precis som det var. Nu kändes uppgiften oöverstiglig, och för varje dag som gick blev det allt omöjligare. Alla hans vänner skulle avsky honom, Elisabeth skulle hata honom för resten av livet. Själv skulle han hamna i fängelse och Linda… Linda… Vad skulle hon göra?
Han kände intensivt att han till varje pris inte ville mista henne. Aldrig hade hon varit viktigare för honom än nu. Det var underligt, han hade väl egentligen aldrig varit så stormande förälskad i henne, men nu skulle han inte kunna leva utan henne.
Till slut var det tanken på att förlora Linda som fick honom att bestämma sig, hellre leva med en mörk hemlighet än utan henne.
-Alex, vad gör du här ute? Det var Linda som stod i dörröppningen, med morgonrocken slängd över axlarna.
-Du är ju alldeles kall, du huttrar, var gör du?
-Jag kunde inte sova, jag tänkte bara att lite frisk luft skulle hjälpa.
-Kom in och lägg dig. Linda förde honom tillbaks till sängen och han kröp ner i värmen intill henne. Äntligen somnade han.

Nästa dag så sjukskrev han sig. Det var en övermänsklig uppgift bara att ta sig upp ur sängen. Linda lagade frukost till honom innan hon gick. Han tog ett par huvudvärkstabletter innan han drack sitt kaffe i så djupa klunkar att det var på gränsen att han brände sig. Långsamt släppte nattens ångest sitt grepp om honom. Han läste tidningen i lugn och ro. Städade lite, diskade upp och började läsa en bok. Strax innan middag ringde Linda.
-Hej, hur är det? Känner du dig bättre?
-Ja, något. Imorgon kan jag nog gå till jobbet.
-Jag pratade med Sara nyss, tillståndet har visst försämrats allvarligt för den stackars flickan.
-Vad säger du?
-Ja, det har uppstått inre blödningar som inte går att stoppa. Visst är det hemskt.
-Kommer hon alltså inte att överleva?
-Det verkar inte så, vi kan väl bara hoppas. Jag kommer förresten hem lite tidigare, jag har en del flex att ta ut.
Alex stod lamslagen efteråt. Skulle hon dö, skulle han inte bara bli en smitare utan en mördare också? Utan att han egentligen fattade ett viljemässigt beslut så drog han på sig skor och jacka och gick ut. Benen förde honom till hållplatsen och han tog bussen till sjukhuset. Men det var inte förrän han befann sig utanför entrén om det gick upp för honom vart han tagit sig. Nu stod han där, osäker på vad han skulle göra. Att bara klampa in kändes fel, men han var ju tvungen att ta reda på hur det gick för henne, om hon skulle klara sig.
Den här gången behövde han inte fråga sig fram för att hitta, han ställde sig i korridoren utanför och tittade in på avstånd. Mellan några skärmar och skynken skymtade han sängen där Sandra låg. Några läkare och sjuksköterskor rörde sig i rummet, men annars var det så märkligt lugnt och stilla. Varför gjorde de inget? Borde det inte råda en hektisk stress för att hålla henne vid liv. Borde inte läkare och kirurger trängas runt sängen för att operera henne och sköterskor assistera med instrument. Istället rådde en livlös tystnad, an avslagen stämning som om alla precis missat något stort och viktigt. Han tog ett steg in i rummet och fick syn på Elisabeth. Hon satt på en stol i ett hörn och stirrade tomt framför sig. Han skulle aldrig glömma hennes blick, något mer intetsägande hade han inte varit med honom. Det var som om människan Elisabeth var tömd på mening och innehåll. Och i det ögonblicket så förstod han att Sandra var inte mer. Hennes kamp var slut och hade ersatts av den eviga tystnaden. Det knöt sig för Alex vid den insikten, hans inre organ drog ihop sig, musklerna spändes som för att gardera sig mot ett slag i veka livet. Han stapplade ut i korridoren och sjönk ner på en bänk i korridoren. Där satt han i en hopkrupen ställning. Mördare! ekade det inom honom. Barnamördare, du är en barnamördare! Han pressade sina knutna nävar mot bröstkorgen så hårt att han bara kunde andas i små korta andetag.
-Hur är det fatt egentligen? Det var en kvinna i vit rock som stod där. Kände du flickan?
-Jag vet inte. På sätt och vis, ursäkta mig. Han for upp och störtade i en dubbelvikt ställning längs korridoren. Vilt famlande efter en toalettdörr fick han upp den och hängande över toastolen fick han upp allt inom sig. Han kräktes tills han trodde att han skulle gå sönder.
Efteråt grät han för första gången. Han sköljde ansiktet i handfatet och grät, sköljde och grät. Det var som om hans frusna inre äntligen tinade upp och nu rann allt över.
Till slut tog han sig ut och promenerade hem. Där var Linda redan hemkommen.
-Var har du varit? Jag sa ju att jag skulle komma hem tidigare?
-Ute och gått bara.
-Tur att du kommer, för jag har satt på kaffe, du har väl ätit middag?
-Middag? Nej inte direkt, men det räcker med ett par mackor för min del. Han sjönk tacksamt ner vid bordet. Nu insåg han hur oerhört trött han var. Det var som om han precis sprungit ett maratonlopp och var fullständigt utpumpad.
-Vet du vad, sa Linda medan hon tog för sig ett vetebröd. Sara ringde igen, precis när jag kommit hem och berättade att Elisabeths flicka nyligen dött. Bara för ett par timmar sen. Är det inte förfärligt, hon var ju bara ett barn?
-Jo, mumlade Alex, förfärligt.
-Läkarna hade gjort allt som stod i deras makt, men skadorna var för omfattande. Och fortfarande har de inte funnit den som gjort det, en sån borde ju in på livstid.
Alex sa inget, han var för trött för att spela med, och Linda övergick till att prata om hur hon hade haft det på jobbet. Hennes besvärlige klient hade givetvis dykt upp. Han hummade till då och då för att hon skulle tro att han lyssnade.
Den kvällen gick han och lade sig tidigt, klagade på huvudvärk. Han skulle nog få vara hemma imorgon också när allt kom omkring. Mekaniskt borstade han tänderna och klädde av sig. Hans ögon stirrade tomt framför sig, det var som om hans hjärna hade gått in för sparlåga. Om det nu berodde på att han var såpass utmattad, så somnade han direkt.

Mitt i natten vaknade han med ett ryck. Han hade drömt att Linda lämnat honom och att han stod ensam kvar och övergiven i ett tomt hus. Mattor, möbler, tavlor, allt hade hon tagit med sig. Ångesten över att bli ensam med sig själv hängde kvar även i vaket tillstånd.
Han satte sig upp till hälften i sängen.
-Sover du, viskade han och sträckte ut högerhanden för att treva sig fram till henne. Men till sin förskräckelse träffade han inte på något annat än kuddar och filtar. Linda var inte där. Förskräckt studsade han upp ur sängen, hade han drömt en sanndröm. Hjärtat bultade häftigt, medan han intalade sig att det var orimligt, att Linda bara skulle ha rest sig upp och gett sig iväg, för övrigt visste hon ju inget om vad han gjort.
Han drog på sig sin morgonrock och gick ut i köket. Där stod hon med ryggen vänd mot honom, tittande ut genom fönstret. Ljuset från gatlyktan fick hennes figur att avteckna sig som en svart siluett. Alex andades ut märkbart lättad, men insåg snart att något ändå var på tok. Hon vände sig inte om trots att hon borde ha hört honom. Alex avvaktade en stund, men hon rörde sig inte och till slut gick han lite närmare.
-Linda, försökte han, kan du inte sova? Hon svarade inte.
-Hur är det fatt Linda? Hon svarade fortfarande inte och med en suck vände han sig mot diskbänken för att hälla upp ett glas vatten.
-Bilen, sa hon plötsligt vilket fick honom att hejda sig.
-Vad sa du?
-Bilen, upprepade hon, men utan att vända sig om.
-Vad menar du Linda?
-Du ljög för polisen, du sa att du inte hade varit vid herrgården, men du hämtade ju bilen där.
-Ja, det gjorde jag kanske men...
-Sluta! Hon spottade ut ordet samtidigt som hon vände sig häftigt om. De stirrade på varandra under några sekunders tystnad. Han kunde nätt och jämnt urskilja hennes ansikte, men ögonen lyste som glödande kol i mörkret och han såg tydligt hennes förtvivlan. Det rådde inget tvivel om saken; hon visste.
-Alex, tänk dig noga för, sa hon sakta med betoning på varje stavelse. Du kan ljuga för polisen men inte för mig. Ända sen i förrgår har du inte varit dig lik, du har gått omkring som dvala, men jag tror inte på att du är sjuk. Jag tänker ställa en fråga till dig och du ska tänka dig noga för innan du svarar. Om du ljuger och jag förstår det så kommer du aldrig få en andra chans, förstår du?
Alex nickade.
-Var det du som sköt Sandra? Tystnaden sänkte sig ned, sekunderna tickade iväg . Det var redan försent för honom att på ett trovärdigt sätt förneka det. Han var inträngd i ett hörn men började långsamt förstå att det just därför fanns en väg ut, kanske hade han fått en ny möjlighet att göra det rätta.
Med tårarna rinnande ner för ögonen så nickade han.
-Ja, det var jag som sköt henne. Sekunden efter så rasade allt för honom. Han hade sagt de förbjudna orden och nu sjönk han gråtande ner på knä. Linda stod kvar och stirrade på honom. Kanske hade hon in i det sista hoppats att det bara var ett av hennes vanliga infall, att Alex skulle ha varit den som sköt. Men nu var mardrömmen ett faktum. Hon sjönk ner på en stol och gömde ansiktet i sina händer.
-Alex, sa hon tonlöst. Alex, vad är det du gjort?
-Jag har mördat, snyftade han. Jag är en mördare, du borde lämna mig.
-Det var en olyckshändelse, sa hon sakta.
-Jag är inte värd dig, Linda.
-Varför sa du inget till mig med en gång?
-Jag var så rädd att förlora dig. Vad tänker du göra nu?
Hon sa inget på en lång stund.
-Tänker du lämna mig nu Linda? Jag kommer inte klandra dig, jag lovar.
-Jag vet inte Alex. Det värsta är att du försökte smita ifrån alltihop. Jag kan inte lova något. Så småningom kanske jag ger dig en andra chans, men då måste du ge mig tid.
-Men vad gör vi nu?
-Vi ska gå till polisen, Alex och berätta alltihop.
-Jag kommer att hamna i fängelse.
-Då får jag väl hälsa på dig där.
-Är det säkert? Vad kommer dina vänner att säga? Sara? Hon kommer att tvinga dig att välja mellan henne och mig.
Linda svarade inte på det.
-Var inte du Alex, nu måste du visa att du är beredd att ta konsekvensera av det du gjort.
-Men vågar jag gå till polisen?
-Ja, om jag följer med dig.
-Du har rätt, imorgon går vi dit.
-Nej inte imorgon, nu på en gång.
-Nu mitt i natten?
-Ja, nu.
Plötsligt kände Alex en våg av längtan att få berätta allt, det som han våndats så över, nu hade han inte en sekund att förlora. Ett fängelse av sten och galler var det enda som skulle kunna befria honom från själens fängelse som han nu befann sig i. Snabbt drog de på sig kläderna, sen tog Linda hans hand innan de gick ut i natten.

Författade av Tobias Bäckström

Besök gärna min hemsida: http://hem.passagen.se/tobiasbackstrom för att läsa mer om mitt skrivande.

Skriven av: Tobias Bäckström