Skräckens ljus

Berg väggarna tryckte Amy mot den kalla bergs väggen.
Hon kunde knappt andas.
Hon kunde inte prata heller.
De andra flickorna,Rebecca,Jamie och Felicia höll hus nånstans långt inne i grottan.
Så kände Amu hur grott väggen trycktes ännu hårdare mot henne medan vattnet som var Amy upp till låren forssade in allt fortare.
Astma inholatorn!
Hur Amy än kämpade fick hon inte tag på den lilla plast dosan.
-Jag kommer dö,viskade hon.
Men det lät bara som ett suck.
Plötsligt hörde hon röster.
-Var tror ni hon är nånstans?,frågade Jamies oroliga röst.
-Hon har väl drunknat,sa Felicias nonchalanta.
Men Amy hörde oron i hennes röst.
Vattnet hade nu stigit Amy till ansiktet och var tvungen att hålla andan.
Hon kände paniken.
Hon skulle snart dö!
Hon kände det.
Det tunga vattnet lade sig på hennes ansikte medan hon fick svårt att hålla andan genom paniken.
Just då blev Jamies ansikte synligt.
-Hon är här!,vrålade hon utan att tänka på att hon kunde utsätta sig själv till fara.
-Han får inte hitta dig!,stönade Amy.
Men det hördes knappt.
Panik och skräckslagen insåg hon att hon fick vatten i både näsa och mun.
Amys medvetande var helt svart.
Var hon död eller levande?
Hon tyckte sig själv se sin kropp ligga där mellan Rebecca och Felicia.
Jamie arbetade snabbt med händerna på Amys bröst.
Amy hostade till och slog upp ögonen.
Felicia log och klappade Amy på axeln.
-Du,tappra flicka. Vissta väl att du skulle klara dig.
Hon lät ungefär som om Amy bara fått en skorpa eller nånting,fast Amy i själva verket fått ett djupt såg rakt in i benet.
-Har ni sett honom?,frågade Amy och for vettskrämd upp.
-Vem,Amy? Vem har satt dig in dit! AMY BERÄTTA!,skrek Jamie och skakade om Amy.
-Sluta!,skrek Rebecca. Förstår du inte att du tröttar ut henne?
Jamie tittar ner och Amy facklar med blicken innan hon slöt dem.
-Vi äter lite och slår läger här,sa Rebecca eftersom deras ledare Amy låg medvetslös på bergs golvet.
-Ni får inte,kom ett svagt ljus från Amy. Han kan hitta er,ni måste gömma...
Så slöt hon ögonen igen.
Flickorna åt i tystnad.
Felicia kammade sitt långa blonda hår och bättrade på läppglansen.
När de ätit färdigt släpade de med Amy till en springa i grottan som varit väl dold.
Där bäddade de ut sovsäckar och försökte somna.
Amy väckte flickorna så fort hon vaknade.
Klockan var åtta på morgonen.
Alla gnuggade utvaket på ögonen.
Amy tog en ost smörgås och började långsamt äta fast hon inte var hungrig.
Bilderna från dagen innan speglas i hennes huvud.
-Hur länge har jag sovit?,frågade hon.
-Från klockan 16.21 till klocka.... Till när du vaknade,sa Rebecca.
-Vem är ''han''?,undrade Jamie.
Amy rös,hon ville inte berätta för de andra.
Hon ville hålla det för sig själv.
Men det måste bli sagt.
Amy tittade ner i grott marken medan tårarna sved bakom ögonlocken.
Men de skulle få reda på att hon svikit dem.
-Allt är mitt fel,viskade Amy och försökte hålla rösten stadig. Jag skulle inte tagit hit er.
Hon talar vanligt,en aning dämpar ifall han skulle höra.
-Nähä,tröstade Jamie. Du sa ju att grottan var försäkrad,att det inte fanns nåt farligt här. Det är helt och hållet deras fel...
Amy tittade in i Jamies blågröna ögon.
-Är det...?,frågade Jamie fröskräckt.
-Jag ljög,snyftade Amy. Jag ville visa att jag var modig. Och så ville jag visa hur vacker den här grottan är! Den var så vacker där i början!
Stora våta tårar rann nedför hennes kinder.
-Allt är mitt fel! Ni skulle inte hamnat i den här soppan om det inte vora för mig!
Amy försöker hejda tårarna men det är omöjligt.
Hon tittar på sin styvsyster,men också hennes bästa vän,Jamie.
De blågröna ögonen gnistrade av vrede.
-Ska vi fortsätta?,sa hon och reste sig hastigt upp. Amy vill tydligen....
-Jag vill höra vem ''han'' är först,avbröt Rebecca.
-Han...,sa Amy och svalde. Jag vet inte. Jag kände hans hårda händer... Jag var inne i grott-fällan. Han tryckte på en knapp och vattnet forssade.
Amy svalde sin gråt och stirrade framför sig.
Minnet av den märka rösten gav henne fortfarande gåshud.
''Du dör nu Amy-flickan. Jag vet du vart här,dör du inte nu,dör du senare.''
Ammy kände nya tårar bränna.
Hon var livrädd och skräckslagen.
Hon sa de orden tyst för sig själv.
dör du inte nu,dör du senare. Dör du inte nu,dör du senare.
Kompisarna tittade oroade på varandra.
Till och med Felicias blåa ögon var fulla av oro och tårar.
-Vi måste hitta vägen ut,sa Amy och kom på fötter. Ut innan han hitter er!
Hon drog ett flämtande andetag och snyftade till.
Rebecca hjälpte henne att fortsätta.
-Men ingången där vi gick in rasade ju ner,sa Felicia och tog ett steg bort från Amy.
-Det MÅSTE finnas NÅN annan utväg,påpekade Jamie som lade handen på Amys axel.
Men Amy hörde inte på.
Hon hörde fotsteg.
En skugga blev synlig.
-Spring!,skrek Amy medan paniken sköljde genom henne. Sping,spring era jä...! Spring bara!
Hennes panikslagna röst ekade i grottan.
Rebecca började halta med Amy stödjande mot axeln.
-Släpp mig!,vrålade Amy medan hon försökte kravla sig ur Rebeccas grepp.
-Jag lämnar dig inte,vislade Rebecca om och om igen.
-Spring eller så mördar han oss allihopa! Spring då din usla dumskalle!,skrek Amy när hon hörde stegen närma sig. Snälla gå!
Hon knuffade undan Rebecca och tittade sedan på Jamie.
Du är en underbar syster,sa Amy. Men spring,snälla! Jag ber dig att springa.
-Du då?,frågade Jamie.
-Jag kommer efter.
Amy försökte resa sig men skrek till av smärta.
Hon började halta,hon brydde sig inte om att det gjorde ont.
Jamie hade börjat springa.
Det kändes som ett svek,men hon hade ju själv sagt att hon skulle springa.
-Diy förskr nt smitta ha?,skrek rösten somm var alldeles bakom Amy. Men diy ess svaaaah...
Joo.... Amy var svagare än nånsin nu.
Svag och hjälplös.
Händerna tog tag om Amys midja hon skrek högt och försökte kravla sig loss.
Men händerna kring midjan hårdnade.
Mannen slog henne med huvudet mot väggen och hon förlorade medvetandet.
Amy vaknade igen och låg inne i en fälla och kunde inte komma ut.
Hon behövde sin astma inholator!
Så insåg hon att hon var i en störra fälla just nu.
Hon greppade tag i den lilla plasdosan och andades in.
Sådär ja.
Amy kurade ihop sig och suckade av rädsla.
-Nej!,kved en annan röst. Låt mig vara! Det är väl inte du va?
Amy lutade sig över springan och fick syn på en liten flicka som såg ut att vara ett par år yngre än Amy.
Ungefär tio nio.
Amy var ju tolv.
-Vem är du?,frågade Amy.
Flickan svängde på de blonda lockarna och Amy såg in i de vackraste små gröna ögonen.
-Jessica,sa flickan och skakade av rädla. Du då?
Hon tryckte sig mot väggen.
-Jag ska inte göra dig illa,sa Amy. Jag räcks inte ens.
Jessica drog på munnen.
-Jag har bara så ont,flämtade hon. Hans slag är så hårda. Han sa att han skulle döda mig om två timmar.
Hon var tyst ett tag.
-Hon bredvid mig,sa Jessica och pekade. Det är Sarah. Vi är tvillingar. Inte enäggs.
Hon är tyst ett tag till.
-Jag är så rädd!,skrek hon och hennes ögon började spilla tårar. Min syster harv varit medvetslös sedan han slog henne jättehårt! Hon är den närmaste jag har.
Plötsligt fick jag syn på en sak som flittrade i Jessicas hår.
-Jessica,vad är det där? Det du har i håret!?
Jessica kände frånvarande på spännet.
-Min lyckospänne,hurså?,frågade Jessica.
Den var spätsig och vass.
-Den skulle kunna ta upp låset på dem här fällorna!
-Det är av glas,påpekade Jessica.
-Joo,sa Amy och log. Men det går att öppna med nyckel. Har han sett dig med spännet.
Jessica snörpte på munnen.
-Såklart inte! Han skulle kunna ta bort min LYCKOSPÄNNE!
-Lyckospänne,är den verkligen!,sa Amy. Har du använt mejsel förr?
-Jag förstår vad du menar,sa Jessica med en nick.
Snabbt började hon arbeta med spännet i nyckelhålet.
Just då hördes steg.
-Snabbare Jessica!,skrek Amy som började känna sig desperat.
Jessica arbetade skickligt men samtidigt började vatten forssade in i våra fällor.
De fyllde så snabbt.
Jessica jobbade och jobbade.
Hon låg nu och flöt.
Vi kommer dö,tänkte Amy medan vattnet igen fyllde min mun och näsa.
Men Jessica dök ner,gav dörren en puff och...
Den gled upp.
Amy pekade panikslaget på sin dörr när hon såg mannen komma emot dem!
Det var han! Han såg vad Jessica gjorde.
Han störtade emot Jessica och Amy samtidigt som Jessica fick upp glasdörren.
-Nu springer vi,skrek Amy till Jessica.
-Sarah då?,frågade Jessica.
Jessica lät så ynklig på rösten att Jessica tyckte synd om henne.
-Spring Jessica,sa Amy och suckade. Jag kommer efter.
Jessica nickade och flydde.
Amy kastade sig över Sarah tog upp henne på ryggen och började springa i samma riktning som Jessica.
Just då kände hon händer framför munnen.
Det krävdes kraftanstägning,men Amy lyckades bita hans händer.
Hon vände sig om,sprakade honom mitt emellan benen och så sprang hon igen.
Hon sprang ifatt Jessica och tillsammans sprang de så fort som de någonsin gjort förut.
-Ett ras!,skrek Amy samtidigt som det började mullra av stenar som slog mot grott marken.
-Där är ett ljus,skrek Jessica.
De sprang i riktning mot ljuset och så.....
-Rebecca! Felicia! Jamie!,skrek Amy och kastade sig om halsen på Jamie,Rebecca och Felicia.
-Vi klarade det!,skrek Amy och hoppade upp och ner. Förresten,det här är Jessica.
Hon pekade på Jessica som log svagt.
-Vi tar dig hem,dina föräldrar är säkert oroliga.
Jessica kurade sig mot Amy.
-Han dödade mina fosterföräldrar,viskade Jessica. Vi var inlåsta en lång tid!
-Usch! Jag ångrar att jag följde med dig!,skrattade Jamie.
-Det var ödet,log Amy. Jag skulöle annars inte ha kunnar rädda Jessica och Sarah.
Hon tittade på flickan som precis vaknat.
-Jesica,du kan sova över hos mig,erbjöd sig Amy.
Jessica nickade.
-Det kan vi väl göra allihopa?,mfrågade Felicia och Amy nickade.
Alla flickorna tillsammans gick lyckliga och skrattande hem till sina trygga hem...

Så här hände det sen:
Amys föräldrar adopterade Jessica och Sarag en kort tid innan de hittade sina biologiska föräldrar.
Alla brukar skömta så här.
Men sån tur som Amy och flickorna hade,är väldigt sällsynt.
Och som Amy brukar säga:''Det är ödet...''

Skriven av: Tamara