Skrik Pontus

Visst, varsågod, förstör min kväll. En egen kväll, eftersom föräldrarna åkte till landet som vanligt och vännerna var upptagna eller ointressanta. Jag pluggade, var jätteflitig så länge det behövdes. Sen var det filmdags. Jag åt vattenmelon och choklad. Ingen vidare kombination, men man ska ju inte småäta så då får man helt enkelt äta allting samtidigt. Huset var så mörkt och ibland inte så tyst som man hade hoppats. Det knakade lite här och knäppte lite där. Istället för att utveckla rädsla så blev jag bara mer och mer dyster. Nu när jag för en gångs skull spenderade en hel fredagskväll hemma i soffan kunde väl mamma och pappa ha stannat? Kom hem och rädda mig.

Filmen var ganska bra, men lite för deprimerande på något vis. En amerikansk thriller, inte ska den framkalla jobbiga känslor. Just nu behövde jag inget sånt. Kom hem och rädda mig! Jag tror jag vet hur ni ser ut nu. Mamma sitter och sover i soffan med hängande mun. Pappa sitter och byter kanal oändligt många gånger i hopp om att hitta något mer givande, trots att vi bara har tre kanaler. I kaminen sprakar en brasa, för det var visst krångel med elementen. Mamma har världens ryggskott, men tänker inte så långt fram i tiden när hon är trött. När hon vaknar om ett par timmar har pappa gått och lagt sig. Hon kommer försiktigt rätta till sin bräckliga käke och sedan lugnt och kontrollerat försöka resa sig.

Mobilen ringer. Det är nog Mimmi, jag skulle ringa om jag drog ut ikväll. Jag drog inte ut och jag ringde därför inte heller. Nu vill hon nog höra av sig. Gulligt. Henne gillar jag. Ibland skryter hon för mycket, men annars är hon en av mina roligaste vänner. Det är inte Mimmi som ringer. Det är Pontus! Ännu gulligare, så han gillar mig än? Som kompis alltså. Det är så skört det där känns det som, jag vet inte vad han tycker. Men nu ringer han, ska säkert fråga var jag är nånstans. Synd att jag är hemma då, annars hade vi kunnat träffas. Han var en av dem som jag hade kommit fram till att jag faktiskt ville spendera den här kvällen med. Men nu blev det inte så, jag försökte inte ens.

Han skriker! Skriker rakt ut flera gånger, sen skriker han något som är tänkt att man ska förstå och några skrattar i bakgrunden. Kanske skrattar de åt något annat, men vem vet? Vem vet vad han har sagt om mig. Kanske har de diskuterat mig länge, hur äcklig jag är och hur jag tror att jag är något. Jag kan höra er prata. Vet exakt vilka du sitter med och vad ni skulle kunna klaga på. Men jag bryr mig inte, vill inte bry mig, det är ditt problem. Jag har andra vänner, behöver inte dig. Tro inte att jag ska skratta åt det här på måndag.

Tro inte att det du gör går obemärkt förbi, tro inte så mycket! Jag tänkte att kanske var det något mellan oss, vi har en speciell sak gemensamt. Kan inte tyda dig, tänk om du ringde för att du gillar mig. Men vad skrek du? Jag tänker inte ringa upp, det skulle vara alldeles för mycket min stil. Du ringde, du skrek, du får förklara. Filmen fortsätter, föräldrarna kommer inte hem och vattenmelonen tar slut. Jag sätter mig och skriver nånting lika obegripligt som det du skrek. Visst, varsågod, förstör min kväll.

/Maria HT05

Skriven av: Maria