Skrovlig.

Jag väntade mig att rösten skulle vara skrovlig men, jag blev förvånad.
Djupt inne i tankarna var jag rädd. Som ett litet föl. Liten och benig smal hals, jag hade inget att säga… Sedan när jag väl rörde tungan, såg jag alla vända sina ansikten bort, och inte lyssna.
Om jag bara kunde få säga till någon, mina åsikter om saker.
- Hallåja Hjärtat dunkade mer en någonsin, och fick hela marken att vibrera, sakta fast fort ändå.
- hej Nästan tänkte jag eftersom jag sa det så lågt.
Jag kände hur det sved till i ögonen, mina ögon började sukta efter det salta.
Jag rös, från andra luren, kunde jag känna en kyla av otålighet. Denne lyssnade ej.
vad fanns det att säga?
Ingenting. Jag kom inte på. Jag visste ingenting.
Ett tårögt hat mot mig själv.
Jag ville bara säga allt! Skrika! Ge honom mina tankar och känslor.. lika lätt som luft.
Om förflutet, om allt.
Det är ju igentligen bara jag som lyssnar på mig själv.
Hahaha, jag skrattar åt min egen dumhet ibland. Sedan börjar jag gråta… om natten.
Jag gav upp nu.
Jag tryckte på den lilla knappen med den röda luren, den som betyder, ”här lägger du på”
Meningslösheten kom alldeles över mig. Jag andades in den kall-varma luften från det öppna fönstret som kändes så otäckt nära.
Allt fick mig trött, jag slöt ögonen, ville inte öppna dom igen, aldrig! ville aldrig säga ett ord mer.

Författare:

Publicerat

Dela: