Skuggan över Namsos

PROLOG

Inom ramarna för vad den profana människan mäktar uppfatta om sin verklighet, existerar sällan något utrymme för överjordisk nyfikenhet med substans. Det hör också till vanligheterna, att det råder en total avsaknad av både ambition och vilja att tillgodogöra sig den yttersta sanningen.

Människan har aldrig någonsin existerat som en fri varelse. Vi har sedan urminnes tider levt och verkat under uppsikt och observation.

Under upplysningstidens Europa, lyckades en handfull fritänkare komma över några arkeologiska fyndigheter från en utgrävning i Sydafrika. Fynden skulle komma att bli bevis för att en tidigare okänd ras hade levt på jorden, långt innan människan. Det hela tystades ner, och många av dem som gick i bräschen för att sanningen skulle nå ut till allmänheten, sattes i fängelse eller avrättades. Några klarade sig dock undan förföljelserna och lyckades fly till bland annat Sydamerika. De som klarade sig undan skulle senare komma att grunda organisationen S.I.R, som i hemlighet fortsatte att forska i sådant som många ville tysta ner.

Det cirkulerade en historia, som mer eller mindre betraktades som en myt. Någonstans där ute skulle det finnas en amulett, som en gång hade tillhört någon av de forna kejsare som för länge sedan regerade över jorden. Den hade formats till hans avbild, och enligt sägnen var det ett halssmycke.

Det gick även rykten om att någon som en gång hade jobbat åt S.I.R i London, lyckades komma över denna artefakt. Nicholas Andrews, som under en kväll i november 1881, hade brutalt mördats och sedan hängts upp- och ned under Tower Bridge. Kort efter att Nicholas döda kropp påträffades, hade allt hans forskningsmaterial beslagtagits. Av någon okänd anledning, hade även byggnaden där han hade sitt kontor bränts ner till grunden.

Niels Severin lade ifrån sig lägesrapporten från 1883 på det lilla runda bordet.
”Det är alltså sant”, utbrast han och tittade med stora ögon på Paula. Hon satt fortfarande och höll i sin halvfulla kaffekopp.
”Ja, det verkar inte bättre”, svarade hon.
Hon log uppgivet mot Niels, som satt mitt emot där inne på det stimmiga caféet.
Han hällde i sig den sista kaffeslurken och bad sedan om notan.
”Vad är det för dag idag?”
”Det är torsdag Niels. Torsdagen den 4 maj!” svarade Paula retsamt.
”Och året är 1932”, fortsatte hon med ett leende.
”Tack! Det räcker så”, svarade Niels.
Från ingenstans dök plötsligt servitrisen upp med notan.
”Den tar jag hand om” sade Paula och tog lappen.
”Ska du betala?” frågade Niels lite besvärat.
”Idag ska jag det”, svarade hon. ”Det är ju inte varje dag man får sällskap över en kopp kaffe i Paris.”
När det var dags att gå, kysste han henne på kinden. Hon gav honom en lång kram. Sedan skildes de och gick åt varsitt håll på den livliga och folkfyllda gatan.


KAPITEL I

Det röriga kontoret var dimmigt och helt inpyrt av cigarettrök. Mannen som satt där var mycket sliten, och sömnbristen gjorde heller inte det ask-vita ansiktet fagrare. Han tog brevkniven och sprättade upp det stora bruna kuvertet. Poststämpeln var daterad till den 18 oktober 1936. Han tömde innehållet på det stökiga skrivbordet. En silverkedja med en amulett landade på bordsskivan, samt ett brev som hade skrivits med en hastig och tämligen slarvig handstil.

Han drog ett sista bloss och sänkte hastigt ner fimpen i det överfulla askfatet. Överrumplad av fasa höll han upp amuletten som liknade en hybrid mellan en drake och en människa. I brevet fanns ett kortare meddelande på engelska.

Till Niels Severin
12 oktober 1936

Det är mycket olyckligt att denna börda nu lägges på just dina axlar, men jag visste inte vem jag annars skulle skicka den till. Du måste genast ta amuletten till det Europeiska högkvarteret.

Niels, du svävar i stor fara! De kommer att försöka hitta både dig och amuletten. Om de lyckas, så överlever du inte. Dessutom kommer de att förstöra smycket som är ett av de sista bevisen vi har för deras existens. Lycka till!

/Paula Castillio

Niels drog ett djupt andetag och tände sedan en ny cigarett. Han var alldeles darrig och trötthetskänslan som förut höll på att övermanna honom var nu som bortblåst. Nervöst stoppade han ner amuletten i byxfickan. Han smög fram till fönstret och kikade ut för att skingra tankarna en stund – det ösregnade. För två dagar sedan hade en kraftig storm dragit in över Norges västkust. Ovädret hade orsakat en mängd problem i det lilla samhället Namsos, bland annat med fallna träd över elektriska ledningar. Med jämna mellanrum bröts strömmen, för att sedan återkomma en kort stund innan den försvann igen.

Niels hade valt att bosätta sig i Namsos för lite mer än tio år sedan. Tidigare var han yrkesverksam som journalist på tidningen Aftenposten i Oslo. När det uppdagades att Niels hade bedrivit sin privata forskning under arbetstid, hade han som följd av detta fått sparken, och även hängts ut i media som mentalt ostabil. Dessutom hade han blivit bannlyst på varenda tidningsredaktion. Efter denna händelse var det omöjligt för Niels att stanna kvar i Oslo, vilket resulterade i att han sökte sig norrut för att hitta en annan plats att arbeta ostört på.

Vid den här tiden hade Niels redan varit medlem i det hemliga forskningssällskapet S.I.R i tretton år. Namnet S.I.R var en engelsk förkortning för ”Society For Independent Research”, (Sällskapet För Oberoende Forskning). I de kretsarna var han såklart fortfarande väl ansedd och uppskattad, både som forskare och utredare.

I hopp om att finna en lugn plats där han kunde fortsätta arbeta med sin forskning, hade han av okänd anledning kommit till Namsos. Niels ansåg att detta regniga och vindpinade samhälle passade utmärkt som stationeringsort. Eftersom att ingen i byn visste vem han var, så ingav även anonymiteten ett visst skydd. Åtminstone för en tid.

Niels drog ett djupt bloss på cigaretten och blåste ut röken mot fönsterrutan. Han tänkte i sitt numera upprörda sinne, att om de var där ute och sökte efter honom, så skulle de i alla fall inte vandra torrskodda. Han slog sig ner vid skrivbordet och tog sedan upp telefonluren. Efter tre signaler svarade någon i andra änden.
”Hallå?”
”Hej. Det är jag.”
Det blev tyst en kort stund.
”Varför ringer du nu?”
”Jag behöver din hjälp”, svarade Niels.
”Vad för hjälp?”
”Identitetshandlingar.”
”Är det brådskande?”
”Jag reser imorgon kväll”, svarade Niels otåligt.
”Hur ska jag hinna...”
Niels avbröt irriterat och upprepade ännu en gång att läget var kritiskt och att alla papper skulle vara färdigställda till kvällen därpå.
”Du ska göra ditt jobb!” tillade Niels med hård ton.
Det blev tyst på linjen i några sekunder.
”Du kan hämta dem på det vanliga stället”, svarade rösten i andra änden och lade sedan på luren.


KAPITEL II

Natten blev i stort sett sömnlös och den brist på vila som han led av var nu mycket påtaglig. Vid tresnåret hade han klivit upp och hällt i sig ett stort glas konjak – detta i hopp om att få några timmars sömn innan gryningen. Det hade inte hjälpt. Det gjorde det aldrig. Niels visste detta mycket väl, men hade ändå tagit till alkoholen i ett försök att använda den som insomningsmedel.

I sin smått druckna vånda gav han till slut upp och satte sig vid köksfönstret för att ta ett bloss. Om Niels hade inbillat sig eller ej, gick inte att säga med säkerhet, men för ett ögonblick tyckte han sig ha sett tre skuggliknande figurer stå nere på gatan och blicka upp mot lägenheten. Kan hända att sömnbristen gjorde att tankarna skenade iväg en aning. Det skulle i så fall inte vara första gången.

När cigaretten var utslocknad i askkoppen kastade han återigen ett öga ut mot gatan. Där ute, i den regniga och kolsvarta natten, fanns inget mer än mörker och isande kyla. På det ställe han tyckte sig ha sett figurerna, fanns inget annat än den gamla gatlyktan som stod och flämtade med sitt svaga sken. Kan hända att skuggorna som dansade runt lyktan hade spelat hans upptrissade hjärna ett litet spratt.

Vid sjusnåret fick han nog och tog återigen på sig skjortan och den slitna kostymen. En gång i tiden var den svart, men under årens lopp hade favoritkostymen blivit allt mera grådaskig. Hatten hängde alltid på sin plats i hallen, ovanför ytterrocken.

Dörren till lägenheten var preparerad med tredubbla lås, samt en kraftig kedja. Den var speciellt framtagen för just inbrottssäkerhet och den hade konstruerats med en inre kärna av stål. Om någon händelsevis skulle försöka ta sig in i lägenheten utan att använda nyckeln, så vore nog det enklaste att slå ett hål i väggen.

Niels hängde på sig rocken och lyfte sedan hatten av kroken. När dörren var upplåst kikade han försiktigt ut i trapphuset och försäkrade sig om att inget var i görningen. Han skyndade ut i trappan och låste dörren. Lägenheten låg på översta våningen i det relativt nybyggda fyravåningshuset. Det var en liten vindslägenhet med ett rum och kök som disponerades av S.I.R, men det hade ingen annan vetskap om förutom Niels och fastighetsägaren.

Ronald, som också var medlem i organisationen, hade istället för att ägna sin tid åt forskning, fått i uppgift att tillhandahålla lokaler och andra nödvändiga utrymmen åt S.I.R. Han var en viktig nyckelperson för att den nordiska delen av organisationen skulle vara väl fungerande. Utan ostörda platser, bortom offentlig insyn och kontroll, skulle detta arbete vara omöjligt att utföra.

Niels skyndade ner för trapporna utan att hälsa på tant Ursula som var på väg upp till andra våningen. I vanliga fall hade han stannat till och språkat med henne en stund, men den här morgonen var allt annorlunda. Han skyndade ut på gatan och började gå i rask takt mot tågstationen. Han ville försäkra sig om en plats på kvällståget mot Trondheim och det vara lika bra att införskaffa en biljett redan nu. Det fanns inget utrymme för några som helst misstag eller bekymmer.

Väl framme vid det lilla biljettkontoret lade han märke till att kön denna morgon var obefintlig. I vanliga fall brukade många gå hit på fredagsmorgnarna för att köpa sina tågbiljetter. Men idag var det annorlunda.

Bakom biljettluckan satt en liten man med skruvad mustasch.
”God morgon.”
”Morn, morn”, svarade Niels otåligt medan han rotade efter pengar i fickan. ”Jag vill ha en enkelbiljett till Trondheim. Kvällståget tack.”
Den lille mannen började genast söka igenom tidtabellen.
”Skulle tåget som avgår klockan tio passa?”
”Tack, det blir bra”, svarade Niels och räckte fram en femtiokronorssedel.
Den lille mannen gav honom biljetten.
”Behåll växeln”, sade Niels och stoppade ner tågbiljetten i innerfickan på kavajen.
”Trevlig resa herrn”, ropade den lille mannen halvt stående bakom biljettluckan och vinkade med femtiokronorssedeln. Niels hörde inte. Han var redan ute på gatan och gick nu i rask takt hemåt.


KAPITEL III

Det hade börjat skymma över Namsos och den lilla kuststaden låg snart insvept i oktobernattens dunkel. Det annalkande höstmörkret rörde upp ännu mer obehagliga känslor hos Niels.
På grund av att han nu hade den kontroversiella amuletten i sin ägo, hade de förmodligen satt ett pris på hans huvud.

Han tog upp den ännu en gång och betraktade avbilden av den groteska hybriden. Den hade i stort sett likadana kroppsliga proportioner som en människa, men det som var något avvikande var den kraftiga muskulaturen. Kroppen var dessutom täckt av fjäll och huvudet kunde lika gärna ha tillhört en ödla eller en orm. I handen höll den ett kraftigt grepp om ett klot. Vid första anblick visste Niels omedelbart vad denna urtida symbolik innebar och det var just detta som gav honom kalla kårar. Trots att han under årens lopp hade undersökt många av de artefakter som var i omlopp, fick han ändå rysningar varje gång han kom i kontakt med dem.

Han tog sig för pannan och slöt ögonen. Nu kände han verkligen hur sliten och utmattad han var. I ett försök att ta kontroll över dåsigheten slog han sig lätt på kinderna.

På köksbordet låg fem arkivmappar som omgående skulle postas till Europahögkvarteret. Det var säkerhetskopior av den senaste månadens arbete. En av de viktigaste förpliktelserna man hade som medlem i S.I.R var den månatliga korrespondensen. Alla forskare som jobbade åt organisationen var skyldiga att skicka kopior på sitt forskningsmaterial. Kopiorna arkiverades vid högkvarteret som en ren säkerhetsåtgärd, i händelse av att någon forskare riskerade att avslöjas eller i sämsta fall lönnmördas.

Niels packade ner mapparna i en kartong som han sedan klädde med brunt papper. Därefter satte han sig vid sekretären i det stora rummet. Han slog upp sin lilla röda dagbok för att nedteckna några rader innan det var dags att gå bort till tågstationen.

När han hade skrivit klart den sista raden och lagt ifrån sig pennan, knackade det plötsligt på dörren.
Niels försökte dra sig till minnes, men han väntade inte något besök. Det gjorde han aldrig.
Hade de kanske hittat honom?
Det pulserade vid tinningarna och adrenalinet pumpade hans kropp till stridsberedskap. Niels samlade panikartat men ändå instinktivt ihop sina tillhörigheter. Han rusade ut i köket och slet tag i det bruna paketet med arkivmapparna.

Ronald hade ordnat med en hemlig flyktväg via en lucka i taket. På så vis kunde man ta sig till brandstegen vid norrsidan av huset och klättra ner på gatan.

Det bultade nu rejält på dörren och för ett kort ögonblick började Niels tvivla på att den förstärkta dörren skulle hålla. Han vred om en av strömbrytarna på väggen. En lucka i taket öppnades och en smal stege fälldes ner. Han släckte ljuset i lägenheten och skyndade sedan upp för stegen och ut på taket. Under armen höll han paketet, vilket gjorde det besvärligt att klättra med bara den ena handen fri.

Även fast han nu befann sig uppe på taket och vid ändan av huset, så hördes det ändå tydligt hur den förstärkta dörren till lägenheten nu gav vika. Först kom en högljud smäll och sedan ett djuriskt läte som gav Niels isande rysningar. Någon, eller något, vrålade hysteriskt där nere i lägenheten.

Niels klättrade så snabbt han förmådde de fyra våningarna ner för brandstegen. Snart nådde hans fötter mark, vilket i den pressande stunden ingav en gnutta hopp om livet. Han skulle precis ta ut riktningen mot tågstationen då han plötsligt stelnade till av fasa. Niels hade i allt detta vansinne glömt bort något fullkomligt avgörande – han hade inte bränt sitt forskningsmaterial som förvarades på kontoret. Han slet fram fickuret för att se efter hur mycket tid han hade till förfogande. Klockan var redan halv tio. Det skulle bli en kamp mot tiden men det var fortfarande möjligt att hinna. Först till kontoret och bränna alla papper och sedan till stationen för att kliva på tåget. Om man promenerade i rask takt så kunde man inom loppet av tio minuter vara framme vid kontoret. Vid lätt språngmarsch gick det säkert att korta ner tiden till fem minuter. Niels satte fart och sprang nu allt vad han orkade genom det regniga oktobermörkret.


KAPITEL IV

Niels hade nästan kommit fram till den gamla byggnaden då han till sin förvåning upptäckte att det lyste där inne. Det var en smula besynnerligt eftersom han alltid såg till att det var ordentligt reglat och släckt innan han gav sig därifrån. Ingen skulle vid första anblick ha kunnat ana att det fanns ett kontor där inne. Huset hade tjänstgjort som lokstall åt skogsindustrins lilla växellok. För ett trettiotal år sedan byttes hela fordonsparken ut mot kraftigare och modernare lok. Man fraktade även bort det lilla ångloket, vilket resulterade i att lokstallet inte längre fyllde någon funktion.

Ronald ägde även denna byggnad och den passade utmärkt att använda som ett mindre kontor. Att det gamla lokstallet även stod till organisationens förfogande möjliggjorde en relativt låg hyra.

Den kringliggande växtligheten hade tagit sig ända in på husknuten. På sommaren tjänade lummigheten och de grönskande lövverken som ett utmärkt kamouflage, men så här på senhösten var insynsskyddet en aning sämre. Det enda som kunde locka dit nyfikna besökare under dagtid var det gamla järnvägsspåret som fortfarande låg kvar. Visserligen hade en kraftig bom monterats tvärs över rälsen en bit bort, vilket fick de flesta att vända tillbaka. Det var ändå inget trevligt ställe att vandra på. Längs med banvallen hängde de vildvuxna trädkronorna som hotfulla urtidsdjur över den rostiga rälsen.

Niels såg sig nervöst omkring där i skogsbrynet. Det gick nätt och jämt att se handen framför sig där i nattmörkret.

Väl framme vid dörren tänder han en cigarett för att stilla nerverna en aning. Han tar sedan upp nyckeln ur rockfickan, men när han ska vrida om upptäcker han att det är olåst.

Det är inte möjligt, tänker han.

Niels stoppar tillbaka nyckeln i fickan och trycker försiktigt ner handtaget. Han öppnar dörren och kliver långsamt in. Lampan över skrivbordet lyste och några av arkivlådorna var utdragna.

Försiktigt stänger han dörren bakom sig.

Kan hända att det är några ungdomar som gjort inbrott, tänker han.

Niels går bort till fönstret för att se efter en gång till om någon har skuggat honom. Inte en enda rörelse syntes till där ute, förutom regnet och blåsten som nästan bröt av trädstammarna. Ovädret rörde upp ett vågspel av skuggor i det svaga ljusskimret från det kringliggande samhället.

Han släppte den glödande fimpen på golvet och släckte den med skosulan. Kort därefter tände han en ny cigarett och drog några djupa bloss och blåste ut ett tjockt rökmoln tvärs över rummet.
”Niels Severin. Vet du inte att det är farligt att röka?” väste en hes röst. Han tappade fattningen för ett kort ögonblick och släppte paketet med arkivmapparna rakt i golvet.
”Vem är ni?”
Tre mörkklädda figurer trädde då fram ur skuggorna. De bar alla långa svarta kåpor med huva. Niels försökte att urskilja några ansiktskonturer, men i det svaga ljuset var det omöjlig.
”Vi har letat länge efter dig”, väste figuren i mitten.
Niels stod där bara, helt tyst, utan att röra ett finger. Att fly var uteslutet och i sämsta fall skulle han nu vara bortom all räddning.
”Du är inte vidare talför, Herr Severin!”
Han drog ett bloss på cigaretten och försökte samtidigt fixera blicken på figuren i mitten. ”Hur hittade ni mig?”
”Genom din vän, Paula Castillio.”
Niels svarade inte.
”Vi fick tag på henne strax innan hon skulle kliva på en fiskebåt på Azorerna.”
Figuren i mitten tog ett par tunga kliv rakt emot Niels, som nu stod och svettades okontrollerat. Den svartklädda främlingen trädde nu fram i skenet från skrivbordslampan. Niels fick då syn på något som fick honom att frysa till is. Det var ingen människa som han stod öga mot öga med. Ansiktet, och händerna som mer liknade klor, var försedda med fjäll. Hans blick möttes nu av två mörkgula ögon med vertikala pupiller.
”Vart är amuletten?” fräste den groteska varelsen. Niels hade den fortfarande i fickan, men han höll tyst.
”Ge den till oss”, väste den hotfulla varelsen och tog ytterligare ett kliv mot Niels.
”Vad tar du mig för? En idiot?” svarade Niels. Hans rädsla började sakteliga övergå i hat och hans sinne svartnade av blint raseri.

De två andra figurerna som hittills hade hållit sig i bakgrunden, klev nu också fram i ljuset från lampan. Niels kastade ett snabbt öga på dem båda – de hade samma sorts fjälliga hud och likadana gula iskalla ögon.

I ett impulsivt försök att klara livhanken, och om möjligt fly undan, drog Niels fram en liten fällkniv som han alltid bar med sig i rockfickan. I en yvig rörelse försökte han hugga figuren i mitten, men träffade istället en av de andra groteska varelserna. Den vrålade rakt ut – ett fruktansvärt läte – samtidigt som den höll ena klon mot halsen. Knivbladet hade träffat pulsådern och blodet forsade nu fram emellan fingrarna.

Han gjorde ytterligare ett försök att hugga med kniven, då plötsligt ett pistolskott brann av.

Benen orkade inte bära honom längre och Niels föll kraftlös mot det kalla betonggolvet. Kulan hade borrat sig rakt in i bröstet och punkterat ena lungan. Amuletten hade i fallet rasat ur fickan och låg där nu och blänkte på det smutsiga golvet. Lite längre bort låg den svårt skadade varelsen i en stor pöl. Den höll på att dö av blodbrist.

Den groteska figuren som hade avlossat skottet, stod nu lutad över Niels. I den ena handen höll varelsen i Niels revolver som förvarades i ett av arkivskåpen. I den andra höll den nu upp halskedjan med amuletten.
”Ni kommer aldrig att klara det”, lyckades Niels pressa fram. Den sönderrökta lungan rosslade av blod och tjära.
”Kom ihåg detta, Niels Severin”, väste figuren. Det känslolösa ansikten var nu bara några centimeter från Niels huvud.
”Vi levde här först. Långt innan er simpla ras skänktes förmåga att uppstå ur intet.”
Niels kämpade för att hålla sig vid medvetande, men insåg nu att slutet var annalkande. Hans kropp började kännas som att den var på väg att inträda i ett tillstånd av viktlöshet.
Varelsen observerade Niels medan livet allt snabbare rann ur honom. I ett sista krampaktigt försök att manövrera sin döende kropp, lyckades han hålla upp sitt fickur. Klockan var nu strax efter tio.
”Jag missade tåget”, suckade han ångestfyllt. ”Förlåt mig Paula”, utbrast han och somnade sedan in.


KAPITEL V

De båda varelserna sökte av rummet med sina stirrande blickar. I nästa sekund upplöstes de i tomma intet. De var nu spårlöst försvunna. Kort därefter upplöstes även den döda varelsen som låg på golvet strax intill det stökiga skrivbordet.

I samma ögonblick som Niels föll mot golvet, så hade en liten röd bok hoppat ur innerfickan på kavajen. Kulan hade gått rakt igenom boken, men sidorna var fortfarande läsbara. Där låg den nu – uppslagen – bredvid Niels Severins döda kropp.

Namsos
24 oktober 1936

Aldrig under min tid som forskare åt S.I.R har jag upplevt ett större hot än det nu rådande. Må hända att mitt liv snart är till ända, men det är i så fall inget annat än priset jag får betala för detta riskfyllda åtagande. För hur skulle världen se ut, om vi aldrig var villiga att ta några risker?

Jag har under stolthetens fana utfört detta heliga uppdrag med livet som insats. Detta för att sanningen en dag skall kunna läggas fram i ljuset.

Människan förtjänar att få reda på sanningen, om sitt ursprung och den värld hon lever i. Men fram tills dess att tidpunkten är den rätta, kan vi intet annat göra än att hålla oss tålmodiga. Inte bara för vår egen skull, utan också för vår planet – vårt hem.

Vad vi än må taga oss för, så bör den oförstörda sanningen vara vårt ledljus i mörkret.

Författare:

Publicerat

Dela: