Skyskrapan

Skyskrapan
En bil körde förbi på gatan, Nadja kände den kalla asfalten mot kroppen. Hon hade spenderat natten på gatan idag igen. Det hade hon gjort ofta nu för tiden. Hon ville inte vara hemma, hennes mamma hade börjat dricka för mycket och var aldrig nykter. Den mesta tiden låg hon utslagen på golvet eller mumlade att hon ville ha mer av de leverförstörade dryckerna. Nadjas pappa hade lämnat dem när hon var nio år men det var hon bara glad för, nu sålde han knark och var efterlyst.
Nadja tog upp skolväskan som låg bredvid henne och gick iväg mot toaletterna jämte torget som så många andra dagar, efter en snabb koll på torgklockan konstaterade hon att bussen snart skulle vara här.
På toaletten kammade hon ut håret och satte upp det i en tofs, drog ett drag med mascaran, bytte tröja och sprang sedan iväg mot bussen.
Det var tomt i skolan, Nadja åt frukost i caféet. Hon hade inga vänner och hon tyckte inte hon behövde några heller. Folk kände till om hennes pappa och var därför lite rädda för att ta kontakt.
Efter skolan gick hon hem för att byta ut smutstvätten i väskan mot rena kläder. Som vanligt luktade det illa i den lilla lägenheten och hennes mamma låg och sov i badrummet. Nadja kastade ner det hon behövde i väskan och gick sedan ner till bussen. Hon åkte in till centrum och gick bort mot en stor, skinande skyskrapa som låg på andra sidan av en grön park.
På taket av skyskrapan kunde hon stå i timmar varje dag. Här kände hon sig fri, levande. Om hon stod riktigt nära kanten och blickade ut över gatorna, parken och de större byggnaderna längre bort kändes det som om hon flög. Många gånger hade hon tänkt hoppa men hade aldrig vågat ta det där sista steget.
På väg ner i hissen kom hon tillbaka till verkligheten. Hennes usla liv målades upp som stora, svarta fläckar på ett vitt papper. Nadja hatade sitt liv.
Det var söndag och Nadja var hemma för att byta kläder då ytterdörren smälldes igen. En man kom in och slet upp hennes mamma från köksgolvet. Trots att det var längesen Nadja sett sin pappa hade hon aldrig glömt det där hårda, kalla uttrycket i hans ansikte och nu var han här. Nadja stod i dörröppningen och såg sin mamma bli omkullkastad och sparkad på. Till slut började hennes mamma gråta där hon låg på golvet och nickade sakta. Nadjas pappa gick mot dörren och stannade framför henne. Han luktade rök och hans gula tänder och torra läppar bildade något som skulle se ut som ett leende.
- Jag ska bo här ett tag, sa han.
Nadja nickade. Hon började gå mot dörren men när hon sträckte ut handen mot handtaget grep en hans smutsiga, grova händer tag i henne.
- Du går ingenstans!
Ett hårt slag träffade Nadja i magen och hon kunde knappt stå kvar på benen. Tårarna kom krypande, precis så här hade det varit innan hennes pappa flyttade. Hon fick inte gå någonstans, utom till skolan dit hon blev skjutsad. Om hon försökte rymma blev hon bara slagen ännu mer.
Med kinderna våta av tårar sprang hon in på sitt rum och stängde dörren, hon tryckte kudden över huvudet för att slippa höra sin mammas skrik och lade sig sedan på sängen och grät sig själv till sömns.
Dagen därpå satt hon på sitt rum och grät, hon fick inte gå till skolan för då kunde hon kontakta polisen. Nu ville hon bara dö.
Hon hade vetat att den här dagen skulle komma men ändå så var hon inte beredd på den. Nadja tänkte på skyskrapan, på den hårda asfalten nedanför, på sin pappas knutna nävar som aldrig lät sig hindras, på sin mammas smärta, på dom vassa knivarna i köket och på hur djupt de skulle kunna skära in i hennes handleder.
I tre veckor var Nadja instängd i lägenheten. Hon åt knappt någonting och blev allt magrare. Hennes föräldrar bråkade oavbrutet och alltför ofta tog hennes pappa till våld för att vinna debatten.
Efter ännu en sömnlös natt smög Nadja ut i köket. Lägenheten var alldeles tyst, något som den inte varit på länge. Där på köksgolvet låg hennes föräldrar. Blod fläckade mattan och ur hennes mors skuldra stack ett knivskaft ut. Hennes pappa sov med en tom spritflaska i handen.
Tårarna kom, de gick inte att hindra. Sen kom ilskan, hon hatade mannen som låg där. Hon hatade honom av hela sitt hjärta. Ursinnig, med tårarna rinnande i strida strömmar slet hon kniven ur sin mammas rygg och skakade om sin pappa. Han öppnade ögonen sakta och såg slött på sin dotter.
- Lägg undan den där och gå och hämta en öl.
Det blev hans sista ord. Nadja lät kniven glida över hans strupe och blodet sipprade ut ur den djupa skåran.
Nadja stod på skyskrapans tak. Tårarna rann oavbrutet och hon skakade i hela kroppen. Nu var hon verkligen ensam. Minnen från hennes barndom dök upp, minnen från tiden då det bara varit hon och hennes mamma. Ingen misshandel, ingen sprit. De var de bästa minnena Nadja hade, Nu insåg hon att hon skulle ha hjälpt sin mamma med alkoholen istället för att fly därifrån.
Solen höll på att gå ner då hon släppte en röd ros över kanten på skyskrapan. Den singlade sakta neråt och de sköra bladen spriddes för vinden. Sedan tog hon steget, det sista steget.
Snabbt föll hon och det kändes som om hon flög på riktigt men alla som flyger måste också landa.
Folket omkring skrek men Nadja kunde inte höra dem. Hon var i en annan värld, en värld av mörker och tystnad och hon var fri.


//Linda Levin

Skriven av: Linda Levin