Slagen På Tummen ... (1)

Jag är bara en tjej, bara en vilsen tonåring.
Vad bryr sig världen om mig? Ingen bryr sig om mig.
Mina vänner bryr sig bara om kläder och utseendet, precis som alla killar. Jag gör ingen nytta i denna värld. Det fínns inget jag kan göra! Få MVG i allt och åka till FN och rädda Irak? Bli veterinär och rädda en ko? Skapa det nya franska modet?
Jag vill SÅ gärna göra något för mig själv! Inte för någon annan, för det har jag gjort i hela mitt liv. Jag vill synas! Jag vill att folk ska se mig!
Bli en rockstjärna, författare, journalist, ordförande ... Jag vill bara att ni där ute ska veta vem ni ser på. Att ni ser på en helt vanlig tjej, men stora drömmar.

Jag sitter på skolbussen. Klockan är halv åtta. Vi kör förvi flera hus tills vi stannar utanförs Majas. Maja sätter sig bredvid mig på bussen.
- Okej! Jag kan allt inför Matte provet! Kan du?
- Nej.
- Har du inte övat?
- Nej.
- Är du sur?
- Nej!
Fattade Maja trögt? Ibland vill man ha lite utrymme, personer behöver inte vara så närgångna! SOM MAJA! Lite senare hoppade Daniel på bussen. Han är visst kär i mig.
Dessutom är han en tönt med tandställning och hänglsebyxor. Inte min typ.
Han hälsade på mig men jag ignorerade honom bara. Jag förtjände någon bättre.
Som t ex killarna längst bak. Sebastian! Han var den populäraste och snyggaste killen i hela plugget! Det betydde att jag kunde drömma om honom.
Jag är inte mobbad, det är bara det att alla tror jag är en bitch som går runt med pms hela dagen och surar. Fast vänta lite, det stämmer nog.
Jag är väldigt deppad. Svarta kläder, svart/vitt smink och en rå attityd.
Strax därpå var vi framme vid skolan. Alla rusade av.
Jag kunde se hur alla ställde sig i sina grupper. Kul att se.
Det var Sebastian och några tjejer och killar. Sedan var det töntarna (David bla) som pratade om Kemi. Vi hade också de tuffa punkarna och rökte en bit bort.
Sedan var det vi tjejer. 'Mitt gäng'. Jag, Maja, Sofie och Amanda.
Vi var 'mellan-brudar'. Inte poppis, inte töntar. Och det irriterade mig!
Jag ville väl också vara som den där tjejen som får klänga på Sebastian. Blond, glad, dyra kläder. Men skit i det för det ringde in. Alla (förutom punkarna) gick bort till sitt klassrum. Det var Fysik först.

- Kan Louise (det är jag asså) svara på frågan? Frågade Magister Colt.
- Va.. Ö... Förlåt, jag typ tittade ut genom fönstret och hörde inte ... (jag är en idiot!) Klassen skrattade.
- Vill Louise ha kvarsittning?! Du ska vara med på lektionerna!
- Men FÖRLÅT DÅ!! Du kan inte bestämma över mig!
Den dagen fick jag en timmes kvarsittning.

När jag äntligen kom hem tittade mamma argt på mig.
- LOUISE?! KVARSITTNING - IGEN?!
- Ja ... Låt mig va.
- NEJ, du får inte vara ohyfsad mot er lärare!
Jag ignorerade henne och gick upp till mitt rum. Jag hörde hur hon skrek efter mig. Jag satte på min CD- spelare. Det var något rockband, hade lånat skivan av min storebror. Jag började gråta. Jag vet inte varför men jag kännde mig ledsen!!
Jag hatade mitt liv, hatade min mamma, hatade Maja, hatade Daniel, hatade magister Colt - HATADE ALLA!
Jag kom på iden med självmord. Jag sprang ner till köket och hämtade en kniv. Ingen såg mig. Jag sprang tillbaka till mitt rum igen. Tårarna rann nerför kindera, men nu kunde jag inte backa ur. Jag började med att skära försiktigt på min arm.
Det kom lite blod på mattan, men vad spelade det för roll? Jag skulle ju dö!
Men i det ögonblicket släppte jag kniven. Jag var feg, en patetisk nolla!
Jag kunde inte bara ge upp nu - nej, kämpa för det jag vill ha! Jag ska gå min våg och det ska jag göra NU. Ska skita i allt annat, och aldrig ge upp!
För jag är en fighter ...

Skriven av: Sanne J.