Slagna

Blåmärken sprider sig över de tunna och smala kropparna.

Smärtan finns överallt.

Ingen bryr sig, ingen har tid.

Någon bryr sig, men kan inte göra något åt det.

Blod rinner från öppna sår.

Kropparna ligger slängda i en hög, i diken.

Smutsiga försöker de resa sig upp.

Men smärtan tynger de ner igen.


Luften som pressas ut ur bröstkorgarna.

Luft från personer många inte tyckte var värda att leva.

Slagen och orden trängde in i deras huvuden och gjorde så att varje människa var, i deras ögon, farliga.

Skynda sig hem, för att inte bli slagen.

Men ändå slår de hemska de.

Tårar som faller, meningslöst.

Ögon som stirrar hatiskt på de.


Några av dessa sönderslagna kropparna kyrkogården.

Kanske går någon annan slagen mellan de många gravarna.

Det lugna friden som kyrkogården har, försvinner i deras ögon.

Hos någon av de växer det ett hopp.

En längtan av att snart få slippa smärtan, slagen och livet.

En rädsla att snart hamna där, växa upp i ett nytt liv och bli slagen igen.

I någons värld är ni viktiga.

Hos någon skulle ni vara trygga.

Tillsammans med någon skulle ni vara lyckliga.

Där skulle ni somna utan rädsla.

Somna utan smärtan.

Men vägen till tryggheten är lång.

Men chansen finns.

När någon tar er under vingarna.

Författare:

Publicerat

Dela: