Publicerat
Kategori: Novell

Slagskämpen





Del 1
Efter Andreas självmord ligger Indra och hennes familj i djup sorg och har svårt att få vardagen att gå ihop. Dom brottas med djup ångest och förtvivlan. För Indra hänger allt mellan liv och död.

i snart fyra år har jag blivit mobbad.
I Höstas när vi började nian på Baggbyskolan som ligger i Hässelby blev allting bara värre.
Orden blev värre och lapparna fler.
mina föräldrar gjorde allting dom kunde för att få ett slut på allt.
Dom försökte iallafall.
Hela familjen var förstörd efter Andreas självmord.
Min bror vart också mobbad under den tiden han gick i skolan.
Tillslut tog hoppet slut och han hoppade framför tåget. 19 år, 3 dagar före studenten.
Han hade sett fram emot det jättelänge.
Dom är så rädda för att samma sak ska drabba mig.
Jag försöker verkligen och det har flera gånger slutat med att jag låst in mig på rummet och skrivit självmordsbrev.
- Indra! gör dej klar och kom ner.
Vi måste skynda oss.
-Ja chilla! Jag kommer.
Jag drar ett sista drag med med mascaran och går in på mitt rum för att raffsa ihop dem sista grejorna.
- Hjärtat, Kent ringde förut och berättade att han vart sjuk så Putte Larsson kommer träffa dej istället.
Och vem är det? frågar jag och sätter mig i bilen.
- Han är barnpsykolog på BUP.
- Helvete! ropar jag rakt ut.
Mamma kollar förvånat på mig.
Du vet ju att jag hatar nytt folk.
Jo jag vet gumman.
Hon kollar bedjande på mig.
- Ja okej. Säger jag surt.

För tre månader sen kom mina föräldrar fram till att jag var i behov av att prata med en psykolog.
- Hoppa ur bilen nu.
Jag läser på skylten. BUP
( Barn och Undomspsykatrin )
Jag har vart här så många gånger förut men ändå gick jag på skakiga ben in igenom den stora entre´n.
Vi hinner knappt sätta oss ner när en ung kille, knappt 30 år hälsar på oss.
- Hej! Putte Larsson heter jag och jobbar som psykolog på BUP.
Kent vart tyvärr sjuk idag.
Men du får handskas med mig.
- Det går väll lika bra? han skrattar till och visar mig sedan igenom en lång korridor.
Till slut kommer vi till ett litet rum.
- Jaha Indra, börjar han.
Det var ju tråkigt att Kent vart sjuk, men jag tänkte gå igenom lite grejer med dej.
- Du hade väll en utredning för inte så länge sen. Inte sant?
Jag nickar stumt.
Putte kollar igenom alla sina papper men hittar dom tillslut.
Här! han ler och börjar läsa upp Kent´s anteckningar som han skrivit under våra samtal.
Det lyder såhär:
" Indra är är en väldigt blyg och tillbakadragen person. Hon berättar för mig att det hon går igenom nu är något av det värsta och mest plågsamma hon någonsin har gått igenom. Hon bara gråter och bältas hela tiden. För några veckor sedan höjde läkaren en medicin, en stämningsstabilliserande medel med en del andra effekter. Och vad blev resultatet? Indra svarade att hon svarat på medicinen. Massor av symtom är borta, bara sådär. Massor av symtom hon har haft i flera år. Hon säger att hon borde vara överlycklig, men hon är helt förkrossad. Hon är inte van vid att allt inte är kaos eller att känna riktig glädje. Glädje är den hemskaste känslan hon just nu vet. Hon hatar den.
Hon säger även att hon är van vid att vara Indra med djupa depressioner, kraftiga humörsvängningar, alldeles för starka känslor, röster i huvudet, starka impulser, monster under sängen, dissociationer, självskadebeteende och allt annat därtill. Hon berättar att hon inte vill vara Indra utan detta, för det är det som känns som hennes riktiga jag. Hon har mått dåligt sen hon var åtta år gammal. Och blev sjuk tre år därefter. Och nu tycker hon att det är precis som att någon bara har bytt ut hela henne mot en främling på några få veckor. En främling som hon avskyr och bara vill förinta från jordens yta. Hon säger att hon hatar sig själv. Det allra värsta är nu när hon börjar komma ut i ljuset, och ser allting hon inte sett när hon vart djupt där nere i mörkret. För det Indra ser när hon tittar omkring sig är hur hela hennes liv ligger i spillror. Precis allt är ruinerat till grunden, allt är trasigt och ingenting finns kvar. Hon berättar att det gör så ont i hela henne att hon bara ligger och skriker rakt ut. Men det är som att någon nu plötsligt räcker fram livet åt henne och ger Indra valet att följa med eller stanna. "

- Nå, vad tänker du Indra? frågar Putte och lägger papperna framför sig?
Asså jag vet inte riktigt svarar jag och stryker bort en hårslinga.
-Nä, jag förstår Indra.. Sånt här är aldrig lätt.
Jag nickar.
-Är det något du vill att vi ska prata om idag?
-Ja, eller jag vet inte. Jag skruvar lite på mig.
-Jo berätta
-Jag kan inte
-Försök Indra, säger han mjukt, och ler emot mig.
-Jo, asså jag saknar min bror så himla mycket.
Jag känner hur mina ögon tåras så jag torkar försiktigt bort dom och kollar ner i knät för att inte visa hur svag jag egentligen är.
Kan du berätta vad du tyckte vad som vart bra med din bror?
Andreas fanns alltid där för mig, i både vårt och torrt. Och vi hade en sådan bra relation till varandra. Vi kunde hitta på en massa grejer ihop. Jag kommer aldrig glömma sista gången jag pratade med honom. Det var när jag satt inne på BUP, han hade precis vart där och hälsat på. Andreas hade köpt med sig en liten Nallebjörn och en ask choklad till mig. Sen när han vart på väg hem ringde han mig och berättade hur mycket han älskade mig och att han hoppas allt blir bra med mig. Jag tyckte han betedde sig lite annorlunda men jag brydde mig inte.
Sedan bestämde vi att vi skulle ses på lördagen igen.
Men han kom aldrig, sen ringde min mamma och sa att han hoppat framför tåget samma kväll. Jag riktigt känner hur det hugger till i bröstet.
Och tillslut klarar jag inte av att hålla emot längre så jag låter tårarna rinna nerför mina kinder. Det blir tyst en stund, tillslut hostar Putte till och frågar om vi ska avsluta för idag.
-Ja.
Får jag ur mig.
Vi reser oss upp och går ut ur rummet och igenom den oändligt långa korridoren.
Tillslut kommer vi fram till mamma.
Hon reser sig upp och jag springer rakt in i hennes famn.
-Gumman, är du ledsen? frågar hon och pussar mig på pannan.
-Det blev lite känsligt där inne. Viskar han och klappar mig på axeln.
-Men annars gick det bra? frågar mamma och stryker mig över håret.
Han nickar.
-Vi pratade lite om hennes bror.
-Men tack för idag Indra! Han sätter sig på huk och försöker få kontakt med mig.
-Du var jätteduktig, och så får vi hoppas att Kent är frisk på Fredag.
Mamma nickar och tackar.
Vi går ut igenom dörren och sätter oss i bilen.
Jag skruvar på radion och ut kommer min favorit låt- Little Things med One Direction.
-Indra, jag tänkte att du och jag kunde åka i helgen och shoppa lite. Bara du och jag. Vi kan ha tjejkväll.
Mamma ler sådär vackert som bara hon kan göra.
-Visst! Gud vad kul. Säger jag och försöker låta glad, fastän jag inte känner någonting. Känner mig varken glad,lycklig eller arg. Ingenting.
Nu släpper jag av dej i skolan, sedan ska jag åka iväg med jobbet ikväll.
-Aha vart ska ni då?
-Ekerö, men pappa kommer hem vid 16:45.
Jag kommer hem på Fredag igen.
-Trodde jag kunde få klara mig själv.. snäser jag åt henne och vänder mig om i sätet så att jag sitter med ansiktet utåt mot fönstret.
-Men snälla Indra, du vet ju att du inte får vara själv just nu.
-Mamma! Jag är 16 år! hon bara kollar på mig och suckar.
-Hoppa ur bilen ni gumman.
Hon parkerar utanför skolan.
Jag reser mig upp med en suck.
-Vi ses på Fredag, och glöm inte att pappa kommer hem vid kvart i fem.
Jag nickar.
- Hej då.

På vägen in möter jag Samir och Adrian som går i min parallellklass.
Jag går snabbt förbi dom, nästan springer in den sista biten för att slippa höra deras elaka kommentarer.
Jag möts av en stor enda röra.
Allt blir för mycket för min lilla hjärna.
Så jag lämnar av mina grejor i skåpet och smiter in på skoltoaletten.
Allt är så mycket lugnare här.
Jag hör hur mobilen ringer och ser att det är pappa.
-Ja hallå..
-Indra?
-Vad är det pappa? säger jag otåligt.
Du måste ju svara ordentligt i mobilen.
Säger han irriterat.
-Din lärare ringde förut och berättade att du missat lektionen.
Vad är det du håller på med?
-Hallå? skynda dej därinne. Det finns fler härute som behöver gå på toa.
Jag hör hur det bankar på dörren.
-Vi hörs sen.
Jag lägger på och och smyger ut.
Försöker att inte möta deras arga blickar.
Stanna Indra! hör jag hur nån ropar.
Matte Olaf springer upp bredvid mig.
Jag har några grejor till dej.. Säger han andfått.
Han räcker mig en mattebok och några uppgifter.
-Till på Onsdag. Försäkrar han.
Jag nickar och tar emot det med ett stort fejkat leende.
När matteläraren har gått går jag direkt till papperskorgen och river sönder hela boken och slänger sedan det.
-Vad gör du? hör jag hur någon frågar lite försiktigt.
Jag vänder mig blixtsnabbt om och ser att Maximilian i 9 F står där.
-Eh asså jag.. jag hittade en bok som låg här på golvet och var trasig, så jag tänkte att jag lika gärna kunde slänga den. Säger jag nervöst. Och känner hur det riktigt hettar till i ansiktet.
-Du behöver inte ljuga Indra, jag fattar ju att du gjorde sönder den med flit. Han ler lite gulligt.
-Hur visste du mitt namn? frågar jag.
- Dedu. Han blinkar med ena ögat.
-Säg, skrattar jag, och är själv förvånad över att jag ens vågade prata med honom.
-Nä men du känner väl, eller inte känner men du vet säkert vem Adrian är i 9E?
-Ja, svarar jag och känner hur det suger till i magen.
-Vi var polare förut, men jag sa upp kontakten. Han är en jävla mobbare.
Jag nickar och börjar känna hur det börjar krypa i hela kroppen. Jag är så dålig i sociala sammanhang. Maximilian märker nog det för helt plötsligt lägger han handen på min axel och frågar om jag vill följa honom till hans lektion.
-Jag börjar om fem minuter. vill du hänga med?
-Visst.
Jag har aldrig fått den frågan förut så jag riktigt känner hur euforisk jag blir. Men plötsligt kommer en röst inom mig som säger att jag måste ner på jorden och att jag ska ta detta med en nypa salt.
Han börjar gå och jag bara följer efter honom som en liten valp.
Haha du behöver inte gå bakom mig, kom, han räcker fram handen.
Jag blir så överrumplad att jag inte riktigt vet vad jag ska göra.
Vill HAN hålla mig i handen? Tusen tankar hinner gå igenom hela mitt huvud.
Tillslut tar han tag i min arm och släpper sedan när vi går bredvid varandra.
-Om du vill kan du sitta här och vänta tills lektionen är slut..
-Hur länge är den?
-Han kollar på klockan.
- 45 minuter bara.
-Du fixar det. Han klappar mig på axeln och går sedan in.
Jaha nu sitter jag här helt ensam på en bänk och väntar. Jag tar upp min mobil och tänker smsa mamma men ångrar mig i samma stund.
-Men tjenare Indra! hör jag Äckel Adrian ropa längst bort i korridoren.
Jag suckar och kollar ner i stengolvet. Han kommer närmare.
Just nu står han precis över mig.
-Gå.. säger jag tyst.
-Va? sa du något.. tyckte jag hörde någon prata. Han puttar till mig på axeln.
-Dra åt helvete! skriker jag och reser mig upp, så att mobil och allt flyger iväg. Jag riktigt ser hur Adrian tappar hakan av förvåning.
-Kan du ge dej nån gång? skriker jag och riktigt njuter av makten jag har just nu över honom.
Jag knuffar till honom så att han faller till golvet.
-Din- Adrian reser sig upp och tar tag i mig. Det gör sjukt ont men ändå så njuter jag av smärtan han ger mig.
-Öh lägg ner, Adrian släpp henne. Hör jag någon ropa långt bort. Alldeles för långt bort för mig att fatta vem det är.
Plötsligt känner jag hur två kraftiga armar tar tag i mig, bort ifrån monstret Adrian. Bort ifrån allt.
Rektorn, och Lovisa som jobbar som svensklärare i 8A särar på oss.
Släpp mig gapar han och jag riktigt ser hur han kämpar för att komma loss.
-Lugna ner dej Adrian.
-Ja! jag ska till mina polare. Tänker inte röra henne.
Dom släpper han och jag ser hur han springer bort till Samir.
-Hur är det Indra? gick det bra?
jag nickar.
-Ja det gick bra.
Mer hinner jag inte prata för ut kommer Maximilan och hans klass.
-Hallå, vad hände förut, hörde att du och Adrian bråkade.
Han springer upp bredvid mig.
-Asså det är lugnt. Säger jag irriterat.
- Okeej. Du behöver inte bli så arg.
-Asså förlåt, men det blev bara så mycket nu.
-Jag förstår. Säger han medlidande.
-Oj! säger jag förskräckt,
Jag har Svenska med Lovisa nu. Maximilian kollar på klockan och nickar.
-Jag följer dej vännen. Han stryker mig över håret och ler.
Medans jag tar följe med Maximilian så ser jag hur allas blickar fastnar på mig.
Jag kan nästan höra vad dom tänker.
Jag hör hur två killar ifrån 8an viskar
" Hur fan kan Indra va polare med honom?!
För första gången på länge njuter jag av uppmärksamheten jag får.
Men den känslan varar bara några få minuter.
Plötsligt faller jag till golvet. Allt gick så snabbt. Hör en massa röster både från höger och vänster. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.
-Indra.. Indra..? Maximilians hand vilar på min axel.
-Vad hände? frågar jag förvånat.
-Dom fällde dej. Hur går det med huvudet.
Jag tar min hand och känner lite försiktigt.
Aa mycket riktigt.. Jag känner en pulserande värk i huvudet.
-Aj, fan. svär jag och får hjälp upp utav Maximilian och Mia som jobbar i 9C.
-Vill du att jag följer dej till skolsyster? frågar hon och stryker mig över huvudet.
Jag hör några kvävda skratt längre ner i korridoren.
- Nä det är lugnt, viskar jag med gråten i halsen, och jag känner riktigt hur tårarna bränner bakom ögonlocken.

Skriven av: Miriam Nord

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren