Publicerat
Kategori: Novell

Släpp mig fri

1
Richard såg den röda pricken i hörnet och visste utan tvekan vad den var för något. Den rörde sig inte mycket, men han kände lukten. Den var inte stark, men efterssom han i princip inte såg något i det mörka rummet, kunde han lägga all kraft på luktsinnet. Ciggarettlukten kliade i hans näsa, han kvävde en nysning och tog tre steg frammåt. Att försöka läsa något på lappen han fått var omöjligt, så han fick helt enkellt lita på sitt minne. Richard ville inte veta vad som hände om han tog ett felaktigt steg. Han tog tre steg frammåt till, sedan två åt höger. Cigarretten rörde sig fortfarande inte, men han gissade att den var ungefär två meter från hans nästipp. Han satte sig långsamt och försiktigt och upptäkte att han inte kommit många centimeter fel. Han träffade nästan perfekt på stolen, trots att han såg lika mycket som en mullvad i dagsljus. Richard satt stilla och väntade. Han väntade, blixtstilla i säkert tio minuter innan han hostade och gav upp,
'-Kan du vara snäll och släcka ciggen, innan jag får andnöd, grabben?'. Cigaretten dalade mot marken, innan den träffade golvet och slocknade. En mansröst hördes ur mörkret;
'-Är du beredd att offra allt för pengarna? Är du beredd att ta skit?'. Rickard väntade runt två sekunder innan han svarade
'-Ja, det får jag väl göra då.' Tystnad.

Två minuter senare reagerade inte Richard Wernblom tillräkligt snabbt, ett hårt slag mot nackkotan fick honom att falla med huvudet före ner på golvet. En hand tryckte hans huvud tätt i marken med stor kraft.
'-Är du redo? Är du redo? Är du redo?', skrek en annan mansröst.
'-Ja!', fick Richard, bräkande, ur sig. Han fick en spark i magen och svalde sin egen spya. En hård spark till, den här gången i ryggen, fick honom att känna blodsmak i munnen. En spark i ansiktet gjorde att han tillfälligt kröp ihop i fosterställning. Sparken i huvudet var inte så hård, men den var tillräkligt hård för att det skulle knäcka till i näsan. Han grymtade av smärtan, men det var också sista slaget han fick. Han låg kvar utan att röra sig och lampan tonades upp.

När Richard lyckats resa sig upp på sina darrande ben, hade han också ställt in synen tillräkligt för att kunna se sig om i rummet. Det var ett helt kalt, gult, rum, förutom då stolen som han troligen själv suttit på och en man sittandes på en likadan stol i ena hörnet. Richard satte sig på sin egen stol och fortsatte titta på mannen i hörnet. Han hade jeans och en vit skjorta på sig. Ansiktet var fårat och näsan såg aningen deformerad ut. Efterssom en stark spotlight lyste i Richards ansikte, som om han stod på en scen någonstans, kunde han inte se mer av mannen, och han nöjde sig med det. Richard höll tyst.

En bit framför fötterna på honom såg han en halvtorkad blodfläck. Han synade sin egen, nyss ljusblå skjorta, och såg att den var till hälften fylld med torkade blodfläckar. Hans näsa värkte, hans mage värkte, t o m hans rygg värkte.

'-Är du fortfarande med?', frågade cigarettmannen, ur vars munn det flöt ut rök igen. Hans ögon kändes tomma för Richard, men dom sa honom ändå att han nog inte hade mycket att välja på;
'-Japp. Kan du vara snäll och fimpa igen? Någon råkade sätta sina tår på min näsa...det svider som fan av röken.'. Åter igen dök cigaretten mot marken och ciggarettmannen stampade lugnt på den;
'-Varför sökte du dig hit?'. Richards blick dök mot golvet, som om han ville göra en halvfärdig loop;
'-Det är en lång historia. Den orkar du inte höra på'.


'-Testa mig', Richard såg tvekande på mannen med det sargade ansiktet; '-Okay, skyll dig själv'; tänkte efter och började nogrannt berätta.


Jag hade kännt Danne ganska länge och trodde att jag verkligen kände honom. Jag visste ju inte vad han gick och dolde på. Du vet Danne höll alltid på sina principer, trodde jag, han höll sig till sanningen och ljög mycket sällan. Det samma gällde med Magnus. Dem var väldigt lika på det sättet att dem hade samma intresse. Samma passion för en sak.

Jag hade för en gångs skull gått med på att följa med på en tälttur i skogen, Danne var bombsäker på att det fanns ”utomjordingar” där. Du vet, jag trodde inte på utomjordningar och gör det fortfarande inte. Alltså små gröna varelser som kommer i flygande tefat då, självklart finns det liv utanför vår lilla planet, utan tvekan, men vafan, varför skulle en rymdfarkost vara strömlinjeformad? Jaja vi behöver inte gå in på det där nu, säg till om jag pratar för snabbt bara. Jag ska försöka få det överstökat fort, bara berätta det viktigaste.

Vi kom inte fram till platsen förrän strax innan midnatt, och det värkte i benen. Vi satte oss vi den nytända brasan och åt upp våra mackor. Jag var först ner i sovsäcken, efterssom jag inte njöt lika mycket som Danne och Magnus av den iskalla natten. Dem satt bara och snackade om rymden, ärumed? Iallafall så dröjde det någon timme innan dem kom och la sig, och jag hade inte direkt hunnit somna. Fast nu var det mitt i natten.

Vi låg och snackade om våra såkallade äventyr, vi snackade om den gången när vi hällde en hel flaska vim i någon dansk fontän när vi drog till Köpenhamn med tåget. Fontänen blev helt överlöddrad och danskarna blev helt galna, men fan vad kul vi hade, vi flydde som stuckna grisar över halva byn – fast detta var ändå i utkanterna av stan - tills vi kom ner till hamnen...det var snart tio år sedan nu, jag är ju snart tjugofyra....ojsan där drev jag visst iväg igen...

Iallafall så låg vi och snackade när vi hörde ett tjut...nej ett skrik...ja, ett skrik var det definitivt, ute i skogen. Jag blev livrädd, men Danne och Magnus blev helt upprymda. Dem fick för sig att det var en utomjording, och skulle definitivt ut och plåta...dem hade flera kameror var med sig så dom greppade vars en kamera och skyndade sig ut genom tältet. Jag kände mig ju tvungen att följa med, om inte annat bara för att stoppa dem. Väl ute genom tältet började dem gå långsamt mot skogen, mot mörkret, mot vad som kändes som ingenting. Jag grep tag i Danne och sa åt honom, nästan skrek, att det vore bara idiotiskt att springa ut i skogen. Dem skulle ju bara gå vilse och i denna kyla skulle dem inte klara sig många timmar där. Men när jag tittade in i Dannes ögon så kände jag inte igen honom. Det var som om hans ögon brann, på något sätt, fattar du vad jag menar? Det gör du säkert inte, men det kan vara skitsamma. Jag knuffade till Danne i magen och då verkade han vakna. Han sa att jag hade rätt, att det inte var så klokt. Dem verkade lugna ner sig båda två.

Vi drog på oss våra sovsäckar, och satte oss vid lägerelden, som inte hunnit slockna och började snacka skit igen. Magnus började, skrattande, berätta om en gång när jag blivit uthissad på en kran över vattnet, på min födelsedag, jag satt där i säkert en timme, medan dem kastade ägg på mig och sjöng födelsedagsvisor. Då var inte bara dem med, utan nåra andra också, fast dem har egentligen inte med saken att göra...men jag måste erkänna att jag i efterhand också skrattade ganska gott åt det, även om det just då kanske inte var så kul, utan....oj nu snackar jag visst iväg igen, sorry.

Tyvärr dröjde det inte så länge innan ännu ett skrik kom, den här gången lite närmare kändes det som...jag hade ingen chans att hindra varken Danne eller Magnus, dem flög upp snabbt som fan, jag hann knapp reagera fören dem var ur sovsäckarna och uppe på benen. Vi är strax tillbaka, viskade Danne och båda sprang iväg mot varifrån skriket hade kommit. Vänta skrek jag, och slängde vår enda ficklampa efter dem. Magnus stannade och plockade upp den, innan han sprang efter Danne igen. Jag sov inget den natten, jag låg bara och hoppades att dem skulle återvända, välbehållna.

Så fort det blev ljust, klev jag upp och tog vad jag kunde bära...dem hade fortfarande inte kommit tillbaka, och jag hade inget val mer än att gå hem, fast på hemvägen skulle jag ju titta efter dem så gott jag kunde. Jag ägde ingen mobiltelefon på den tiden...jag tvivlar på att det hade gjort någon nytta...men i vilket fall som helst hade dem sprungit i en riktning som var någorlunda åt hemvägens håll. På kartan var det bara en liten omväg.

Enligt stegräknaren, hade jag gått runt en kvarts mil, genom en tråkigt grå skog kan jag tillägga, när jag hörde en kvävd hostning i närheten. Jag tittade mig omkring för att hitta ursprunget, min puls började slå rejält snabbt, för jag kände på mig att det var antingen Magnus eller Danne.

Jag såg något, eller någon, röra sig en bit bort, bakom en stor gran och sprang dit direkt. Jag såg inte en jävel, utan jag fortsatte titta. Efter några minuters letande, och lite huttrande, såg jag att det stack ut en grå jacka bakom en tall. Jag gick bort mot tallen...nej, denna gången smög jag faktiskt...jag smög, och jag hade en ganska lång kraftig pinne i handen, som jag just plockat upp. Jag tog ett par meters avstånd till tallen när jag gick runt den. Mitt hjärta bultade snabbare och snabbare, som vanligt kändes det som. Så snabbt att det faktiskt gjorde ont. Jag vet inte varför jag var rädd, men personen gömde sig ju troligen av någon anledning. När jag kommit runt träden, såg jag en snubbe som var nästan helt täckt av skit... - eller, ja, smuts iallafall - i ansiktet, han tittade knappt på mig, utan började springa direkt. Det var Danne. Det var jag, och är jag fortfarande, helt övertygad om, han var inte så skitig att det inte gick att se det. Dessutom kände jag ju igen hans kläder.

Iallafall så sprang jag efter, jag sprang allt vad jag kunde, men han var snabbare än mig, jag skrek hans namn, och jag tror han hörde mig, men han fortsatte. På något sätt lyckades han springa rätt väg och jag fel. Du förstår, detta var tidigt på våren, men det var inte minusgrader. Jag sjönk längre och längre ner i gyttjan jag sprungit in i, och tillslut gav jag upp. Jag skulle inte hinna ikapp honom. Vi hade ändå sprungit över hundra meter, och jag var inte längre säker på var jag var. Jag såg honom försvinna bort mot den djupaste delen av skogen, det verkade ta evigheter och jag fortsatte skrika. Jag skrek både hans förnamn, Daniel, och hans efternamn, Johansson. Men mest av allt skrek jag...Danne...han verkade inte reagera på nån av dom, förutom en gång då, när jag skrek alla tre namnen. Då stannade han upp några sekunder, och jag fick upp hoppet, men sedan stack han iväg igen. Det var det sista jag såg av Danne.

Detta var inte den sista chocken jag skulle drabbas av den dagen, det kan jag lova dig. När jag gått tillbaka ett hundratal meter, där jag först hittade Danne, stötte jag på Magnus. Han låg, till hälften dold, under en hög löv...jag ska vara ärlig, det var inte Magnus jag stötte på. Det var hans kropp. Du förstår, han var stendöd. Död som ett berg, strypt som en hund, men såg ändå levande ut...han hade all färgen kvar. Det betyder alltså att han nyss var levande. Jag föll ner på knä, men grät inte. Istället såg jag att det var strypmärken runt hans hals. Jag försökte verkligen lyfta upp honom och bära hem honom, men han var ju inte pinnsmal, och jag såg ingen särskilld mening med det. Jag nöjde mig med att känna efter hans puls, trots att jag visste att det var meningslöst. Jag kände bara att jag var tvungen, det hör till liksom.

När jag kommit tillbaka till byn, den närmsta civilisationen på ett par mil, berättade jag naturligtvis vad som hänt för alla, och snuten kallades in. Halva byn gick skallgång genom skogen, dom hittade Magnus kropp, men inget annat. Den ända sorts ledtråd dem hittade var mina fingeravtryck på hans hals...naturligtvis. Jag kände ju efter hans puls när jag hittade honom. Men vad tror du händer då? Jag blir anklagad för att ha haft ihjäl mina kompisar.

Dem kom inte på något motiv, men fingeravtrycken räckte, jag förhördes, och blev inoficiellt dömd av allmänheten. Det blev aldrig någon rättegång, efterssom dem inte hade tillräkligt med bevis, men vafan hjälpte det mig? Jag var ju redan anklagad. Du vet, i en sån liten by som Kalina, går djungeltrumman fort, och det finns ingenting som skyddar dig. Jag blev utfryst på mitt jobb, detta var väl för två år sedan, såpass utfryst att jag bestämde mig för att sluta, och söka jobb någon annanstans. Problemet var bara att vart jag än kom ville dom inte ta emot mig. Inte i byn iallafall. Min utbildning var väl ingenting att skryta med heller.

Jag hade en liten etta, som jag med mycket möda lyckades bo kvar i, och som jag bor i fortfarande. Det har inte varit lätt och jag ville inte leva på existensminimum. Jag blev tipsad om detta stället av...jag säger inte vem...gick hit...och...ja...nu sitter jag här...kan jag få ett glas vatten?


Mannen mitt emot Richard, reste sig upp utan att säga något och gick ut genom dörren. Richard räknade sekundrarna. Exakt (trodde han iallafall) trettiotvå sekunder senare var maffiamannen tillbaka. I ena handen hade han ett glas vatten, i andra handen en bit bröd och en fuktig handduk;
”-Här”, sa han och räkte fram handuken, ”-Torka dig nu i ansiktet, så du får tillbaka din värdighet”. Richard tog emot den blåa handduken och torkade sig nogrannt i ansiktet. Varenda gång han snuddade vid näsan, stack det till så att han var nära att skrika. Richard såg att den ljusblåa handduken blev rödfärgad. Mannen framför honom sträckte fram vattnet, lät honom dricka upp allt, gav honom sedan brödet och sträckte fram handen;
”-Sidney Govou”, Richard sträckte fram sin hand, och deras händer möttes. Richard ångrade det genast. Sidneys handslag var extremt hårt. Han brukade inte ha något emot folk som skakade hand rejält, men detta var så han fick ont, hans högerhand blev nästan krossad av trycket. Han slet snabbt till sig handen, så snabbt att Sidney blev rejält förvånad och bara stod och glodde på Richard.

”-Jadu, dem flesta brukar låta sig tas med hård hand, men du drog åt dig handen. Du är faktiskt den första som gör det. Plus i kanten”, Sidney blinkade med högra ögat åt Richard. ”-Okey, jag ska vara ärlig, du kan få hjälpa oss här, men du börjar på botten och får jobba dig upp. Följ med mig”. Mannen gick mot dörren och Richard reste sig och gick med. Väl utanför dörren pekade Sidney på en lite yngre kille, som nog bara var några år äldre än Richard själv.
”-Där har du Tom Boork, honom ska du hjälpa. Du gör vad han säger, oavsett vad han säger...bryter du mot reglerna så...”, mannen drog pekfingret över sin egen hals och gick bort mot Tom. Richard gick ett par sekunder efter. Sidneys hår var flottigt och okammat, det rörde sig knappt i luftdraget efter honom, Richard ville må illa av den, men kunde inte. Mannen med det flottiga håret presenterade Tom och Richard för varandra, sedan försvann han utan att Richard kunde se vart han tog vägen.

2
”-Du vet vad som gäller va”, Tom granskade Richard med ett öga, medan han försökte hålla det andra ögat på vägen, som började ta slut.
”-Javisst, men hur ska jag kunna se vilken dörr jag ska gå in i...och hur vet jag att dem inte skjuter mig så fort vi gjort bytet?”, Richard såg att Tom höll båda ögonen på vägen igen, och försökte inte längre titta på Richard
”-Det vet jag inte, det är smällar man får ta i detta jobbet”. Richard suckade, hörde en åskknall nånstan i bakgrunden, och kände på sig att det snart skulle börja regna. Tom stannade bilen framför ett radhus, som såg något felplacerad här ute i Malmö-industrin, men han stängde inte av motorn.
”-Så, iväg med dig nu, väskan står vid dina fötter, och du får chansa på någon utav dörrarna. Nu har du varit här i snart ett år, du borde ha lärt dig hur det går till”.

Richard tog väskan, öppnade dörren, klev ut, och stängde sedan dörren igen. Han gick sakta frammåt den mellersta dörren i huset. Han försökte urskillja om det stod något på någon utav dörrarna, men kunde inte se något. En större knall hördes nu, och det började regna. Han hade ingen lust att bli dyblöt, så han började gå lite snabbare mot dörren.

Richard kände på dörrhantaget. Det var låst. Han gick till dörren till höger om honom. Den gled sakta upp. Han tittade in genom dörren, och där stod tre män, som inte verkade ha märkt att någon tittade på dem. I samma sekund som Richard var inne genom dörren flög männen runt med laddade pistoler (Richard kunde ingenting om skjutvapen, så han visste inte vad det var för några...vid närmare eftertanke spelade det absolut ingen roll).
”-En, två, tre pickadoller mot en svart väska? Jag chansar på att väskan vinner!”, sa Richard bestämt och dem tre männen sänkte sina pistoler en bit.
”-F E S?”, frågade mannen längst till höger,
”Nej, skattemyndigheten. Här har jag den heliga väskan.”, svarade Richard med sarkastisk röst.
”-Försök inte vara smartrolig nu, grabben, då har du kommit fel”, sa mannen längst till vänster, utan att han verkade särskillt arg.

Den mörke mannen i mitten gick fram till Richard och grep tag i väskan. Richard höll kvar den stadigt i handen,
”-Låt mig se ert bidrag först”. Den färgade mannen vände sig åt de andra männen och nickade. Mannen som stått till höger gick bort till bordet, grep tag i en grå väska och gick sedan bort till Richard. Den svarte mannen tog Richard väska och förklarade att ”kollar inte du, så kollar inte vi”. Richard nickade och tog emot den gråa väskan. I ögonvrån kunde han se hur den svarte mannen greppade sin pistol som han kört ner i bältet.

Richard reagerade snabbt, men inte tillräkligt snabbt. Mannen hann få upp sin pistol och avlossa två skott mot honom, skotten gick rätt i dörren Richard var på väg mot. I samma sekund som han flämtande kom fram till dörren, small det av ett skott till, skottet träffade i dörrlisten och slog upp stora flisor, som i sin tur träffade Richard i ansiktet. Halvvägs ute genom dörren kände Richard Wernblom hur något varmt skar intill hans vänsterarm. Ett skott till hade gått av, och denna gången hade det snuddat vid hans kropp. Richard var ute genom dörren. Ute, och han hade väskan med sig.

Hela händelsen kändes som en långfilm för Richard, men i själva verket handlade det bara om ett par sekunder. Richard var ute, men bilen var borta. Han fick panik. Återigen användes hans ögonvrår till att se saker han hade nytta av. Alla tre männen var på väg ut genom dörren, och Richard började springa. Han var på väg åt höger, men valde vänster. Han lät kulan visa vägen. Och trors allt, kontainern han såg på vänstersidan, skulle nog fungera som ett bättre gömställe än cykelstället på högersidan. Richard dök in bakom den, vad han skulle beskriva som pissgula, kontainern, och tryckte sig intill den smutsiga plåten. Hans hjärta gick på högtryck, och han försökte andas så tyst som möjligt, trots att han egentligen hade velat flåsa som en hund.

Tre snabba skott ljöd genom luften, och Richard försökte (även om det var slöseri med krafter) att trycka sig närmare intill hans skydd. Det blev tyst. En tystnad som skrämde honom mer än de klampande fötterna tidigare. Men på något sätt gjorde det att han vågade titta ut med ett öga utanför kontainern. Där stod en annan, yngre kille, med huvudet böjt över över tre kroppar. Kropparna var dem som tidigare jagat honom. I handen hade han en pistol, som han höll löst i skaftet. Sakta släppte han taget om pistolen. Den gled ur handen och föll till marken.

Richard ansträngde blicken för att försöka se lite tydligare vad det var för någon typ som kommit och räddat (hoppades han) honom. Tom? Nä knappast, så mycket stake var det inte i honom. Mannen som hållt i pistolen, hade långt rufsigt hår och han vände sakta huvudet mot kontainern. Richard drog in huvudet och tryckte sig mot kontainern igen. Han började bli rejält nedkyld i regnet, som nu satt igång på allvar och han fick lägga all sin kraft på att inte börja skaka, eller ännu värre: hacka tänder.

Det började blåsa. En riktigt kall vind från norr dessutom och Richard försökte dra åt jackan så gott han kunde. Han försökte tänka på varmare tider, varmare platser men blev avbruten av en hes röst. Han rykte till så han slog huvudet i kontainerplåten;
”-Richard Wernblom?”. Richard hoppade upp så snabbt han kunde för att försvara sig, men sa samtidigt att ja, det var han.
”-Känner du inte igen mig?”, fortsatte mannen. Hans ansikte var fullt av sår och märken och Richard upptäckte att mannen också saknade högerörat. Mannen såg mycket trött ut. Men han kände igen honom, fast han kunde inte säga varifrån.



”-Det är ju för fan jag...Danne!”, Richard frös till, han fick inte fram något att säga, men visst var det Danne, det såg han nu. Danne fortsatte;
”Du ser ju för helvete ut som om du sett en rymdvarelse...jaja, det är väl inte konstigt om du har många frågor...vi får ta det sen, nu måste vi iväg snabbt som fan, jag har en bil en liten bit bort”, Daniel pekade uppåt gatan, varifrån Richard hade kommit och han såg att det faktiskt stod en bil några hundra meter längre upp.

Det började skymma och dem började gå i rask takt. Samtidigt började Richard återfå talförmågan igen;
”-Men vafan...vad i helvete...vad har hänt egentligen??”. Daniel kisade mot Richard, medan han började gå snabbare och snabbare,
”-Det är en lång jävla historia, vi får ta den i bilen. Just nu har jag snarare brottom härifrån. Jag skulle inte vilja vara här när deras polare kommer tillbaka”, Daniel nickade mot de tre döda männen. Han började jogga, även om han haltade rejält, och Richard joggade efter.

”-Ska du eller jag köra?”, Danne hade öppnat dörren till förarsätet och stod nu och tittade in i bilen. Richard stod bakom, men började gå mot passagerarsätet,
”-Du kör, du pratar, jag lyssnar”. Bilen var en klassisk gammal blå Volvo 240 och medan Richard klev in i den, funderade han på om den överhuvudtaget skulle starta. Den var i mycket risigt skick, den bruna rosten hade börjat täcka större delen av lacken och båda framlyktorna var krossade.

Daniel vred om nyckeln och bilen började hosta och spotta. Trots detta dröjde det inte länge innan motorn började snurra och dem började rulla iväg. Richard tittade på Danne, som tittade tillbaka, nickade och harklade sig;


Jag och Magnus hade inte hunnit långt ut i skogen, du såg själv hur vi var, vi tyckte det var så jäkla spännande. Jag trodde på så mycket dumma saker på den tiden, jag trodde på små gröna män, var kommunist och trodde dessutom på gud, på nåt jävla sätt. Allt det där ångrar jag idag, det förstörde så mycket för mig. Jag ska inte sitta och spotta ut moralkakor och jag lovar att inte försöka berätta mina memoarer, utan jag ska försöka behålla det du inte behöver veta för mig själv.

Jag och Magnus hade som sagt inte hunnit så långt ut när vi fattade hur korkade vi hade varit. Batterierna i ficklampan var nästan slut och vi kom överrens om att vi skulle vända hem direkt. Vi kom tyvärr inte längre än ett femtiotal meter innan ficklampan slocknade helt och vi stod där som två stora idioter utan en aning om hur vi skulle ta oss hem. Vi såg bara knappt nån meter framför oss, nåt månsken var det ju inte att tala om, men vi lyckades iallafall hitta en gran att sätta oss under. Vi fick ju värma varandra och sova i pass. Efter runt en timme hörde vi nåt jävla tjut igen, som denna gången var betydligt närmare än innan. Denna gången blev vi skiträdda. Att det skulle vara någon rymdvarelse funderade vi inte ens på längre, jag vet faktiskt inte varför, men vi började väl inse allvaret, skulle jag väl gissa.

Iallafall så var detta ju bara början, nu kom det ena skriket efter det andra, rop skrik avlöstes sedan av dova skott. Jag skulle gissa att detta var mycket lägre än dem skrik som vi hörde vi tältet. Det gjorde nog det hela ännu värre. Vi tryckte oss tätt intill granstammen, ungefär som du gjorde vid kontainern. Så höll det på till inpå morgonen, och vi blev värre och värre vrak ju längre tiden gick. Så fort det började bli ljust, reste vi oss upp på kraftigt darrande ben. Jag kan inte säga varför, men vi började smyga mot varifrån nattens underhållningen kommit ifrån.

Vi hittade dit, och jag kan lova dig, att om jag fått en chans, så hade jag gjort allt jag kunnat för att inte hitta dit, för att slippa se det som vi blev tvungna att se.

Landskapet var ganska platt, men vi trodde att vi borde vara ganska säkra bakom en kulle vi hittade. Även om det förvånade mig att ingen annan hittade dit, så tycker jag på något besynnerligt sätt, att det inte var så konstigt. För att nå dit, var vi tvungna att vada genom flera hundra meter bred gyttja. På vissa ställen var den över en meter djup.

Bakom kullen fanns ett stort djupt, och jag menar verkligen djupt, uppgrävt hål...alltså det var mellan tjugofem och femtio meter djupt. Och...sitter du fastspänd nu? Du kommer inte att tro dina öron...I detta hål, uppgrävt av ett antal grävskopemonster, kastades det stora jordhögar...trodde vi...tills vi kröp närmare och kände igen både stanken av lik och synen av lik. Det var kanske inte så många, men nog fan var det ett tjugotal. Runt om oss började morgonljuset bränna upp en ganska klar bild till våra ögon, men inte fan fick det oss att se vad det var för nån sorts människor. Magnus spydde bakom en buske. Högt och ljudligt. Dessa kroppar var nämligen både torterade och skändade, så mycket kunde vi se.

En hand grep mig hårt i nacken, och i rent självförsvar, smällde jag till den med yttersidan på min högerhand. Det hjälpe inte. Fem idioter hade smygit sig upp bakom oss, Magnus låg redan tryckt mot marken med gevärskolven i nacken, medan en annan gevärskolv var riktad mot mitt bakhuvud. En av männen sparkade mig i ryggen så jag föll med ansiktet ner i moder jord.

Vägen är kort, och allt som hände härefter är ganska irrelevant, men jag ska ändå försöka få fram det viktiga.

Vi blev bundna och inslängda i en liten ful jeep som tog oss till en gård, fortfarande inne i skogen. Långt senare fick vi veta att människorna som begravdes egentligen var Asiater, som blivit hitlurade. Hur vet jag inte, men det dem fick göra, var att bära kärnavfall...ja du hörde mig rätt, bära kärnavfall. Dem hade handskar och skydsutrustning på sig, men inte fan hjälpte det, efter ett par veckor var dem slutkörda, ungefär som stavarna i kärnkraftverken blir slutkörda efter ett tag.

Det var inte svenskt kärnavfall detta, att få tag på det skulle varit svårare än att ta sig in i Vita Huset vid fjärde juli. Skräpet kom från östtaterna, jag vet inte exakt varifrån efterssom jag aldrig blev insatt i det hela. Senare skulle jag lära mig att den som visste minst levde längst, därför är jag rätt tacksam för det. Jag vet inte heller exakt vad det användes till, mer än att det såldes...jag skulle gissa till organisationer som har intresse av att återanvända det...kanske till en smutsig bomb.

I vilket fall som helst, så började Magnus att slåss, började skrika att dem är sjuka i huvudet och att dem kunde dra åt helvete. Han blev strypt direkt. Jag vet inte om dem vill tatuera ett exempel mot mig. Ett exempel på Magnus hals. Jag vet inte heller vart han tog vägen, troligen i samma hög som Asiaterna.

Men vi var inte kvar länge, dem körde tillbaka mig och slängde ut mig i skogen. Jag tror det var något sorts test, för sedan blev jag jagad i flera timmar runt i skogen, innan dem plockade upp mig igen och körde tillbaka mig.

Sen dess har jag varit deras...ja vad ska man säga? Jag antar att slav är rätta ordet. Jag fick göra allt skitarbete, jag tänker inte berätta exakt vad, men jag torterades tills jag blev så klen att jag torterade folk själv och då steg jag i rankingen här. Jag kom med på ”utejobb” där det helt enkellt handlade om att sälja små kärnavfallsbitar...jag tror att det kommer att vara det nya sortens vapen bland terrorister och hos maffian...som dem du var med...appropå det, hur fan har du hamnat där?

Richard satt med uppspärrade ögon och gapande mun i passagerarsätet och stirrade på Danne. Deras blickar möttes igen och Richard halvviskade,
”-Hur långt har vi kvar?...I minuter alltså...vart vi nu ska...jag har också en ganska lång historia”. ”-Runt tio minuter skulle jag gissa...fast jag har inte bestämt mig för vart...men sätt du igång.”.

3
Danne hade stannat bilen och klivit ut. Han stod lutad mot förarardörren som han stängt. Han suckade och tittade upp mot himlen. Richard tvekade en stund, men klev sen också ut. Dem hade stannat vid kalkbrottet och fastän resan inte ens hade tagit en kvart sammanlagt, kände de sig ändå mörbultade. Richard vände sig mot Danne,
”-Så vad fan gör vi nu? Vi är säkert jagade båda två och inte fan skulle vi slippa undan om vi gick till snuten”. Danne gick och satte sig på motorhuven, han satt där en stund och stirrade på bilarna som åkte förbi, innan han la sig ner istället,
”-Vi har tre alternativ, antingen sticker vi till Havaii, eller så går vi till snuten. Alternativ tre är att vi sticker tillbaka där vi var och låtsas som om ingenting har hänt”.

Richard hade ryckt till och stod och klappade i händerna,
”-Du är ett snille, Danne, vafan, självklart sticker vi härifrån”.
”-Jaha, och hur fan har vi råd till det”. Richard såg nöjd och otålig ut ut, lika otålig som ett barn på skolavslutningen, han svarade direkt,
”-Kommer du ihåg väskan jag bar på när du hittade mig?”
”-Ja, kanske”, svarade Danne, fast han egentligen inte såg ut att komma ihåg.
”-Jag tror det var pengar i den. Mycket pengar.”. Daniel stirrade mot Richard ett par sekunder, innan han ryckte till och gled ner för motorhuven,
”-Vafan väntar vi på? Rör på dig nu!”.

Fem minuter och många kraftiga inbromsningar senare, sprang Richard och Danne återigen ner för gatan där dem sprungit en gång tidigare samma dag. Båda flåsade, men ingen av dem stannade för att vila. Deras ögon lyste och dem hade inte sagt ett ord på över fem minuter.

Richard var först in bakom kontainern, han grep tag i väskan och var precis på väg att vända sig om, när han hörde ett skott. Han dök in bakom kontainern och satt på samma sätt som han suttit tidigare. Han hörde inget mer, men satt ändå kvar bakom kontainern i ytterligare tio minuter, rädd som en hare, innan han vågade titta ut igen. Intill sidan på kontainern låg Danne. Död. Richard lutade sig mot den pissgula plåten igen och dunkade, försiktigt, så tyst han kunde, huvudet tre gånger i den. Han satt i ytterligare fem minnuter och funderade på vad han skulle göra, innan han reste sig upp. Han tittade ut bakom kontainern än en gång, konstaterade att ingen syntes till, innan han sa högt till sig själv,
”-Ja, vafan, man får chansa nån gång i livet!”, sträckte sig fram, tog bilnycklarna i Dannes ficka och sprang.

4
Richard gick bort till den blåa kontainern på parkeringen på Sturups flyplats. Han gjorde sig säker på att ingen såg honom, innan han försiktigt öppnade väskan. Till sin förtjusning såg han att han hade haft rätt. I väskan fanns det gott om pengar, han bestämde sig för att inte vara hagalen, utan började plocka ut pengar från den. Han plockade ut runt hundra tusen i hundra, femhundra och tusenlappar, stoppade en del i fickorna och det andra i kläderna. Sedan stängde han väskan och gick lugnt in mot terminalen.

När han gick förbi tobaksaffären strax utanför ingången, vände han om och gick in i den. Han frågade expediten om hon hade skrivpapper, brevpapper, frimärken och en penna. Han svarade att visst det hade hon, och vart skulle han skicka det. Richard berättade vart och mannen med klara ljusblåa glänsande ögon tittade på honom, rynkade pannan lite lätt och rykte på axlarna,
”-Vill du att jag ska skriva adressen, medan du skriver ditt brev?”
”-Ja tack, gärna, det hade varit fint”, en kort sekund började Richard fundera på om expediten skulle ringa till polisen och säga att är stod minsann en smutsig, kanske blodig galenpanna, som dem kanske skulle ta en titt på, men slog bort tanken.
”-Vad kostar kalaset?”
”-Tjugofem kronor prick”, expediten verkade inte längre bry sig om Richard, utan hade börjat skriva på kuvertet. Richard tog pappret och pennan och bytte dem mot en tjuga och en femkrona. Richard ställde sig och började skriva, medan han i ögonvrån såg hur expediten började frankera kuvertet. Efter runt tio minuter var Richard klar, lämnade det ihopvikta pappret till mannen och blå tröja bakom disken, som stoppade det i kuvertet och lovade postade brevet åt honom.

Den blonda tjejen i kassan hade inte haft många sista-minuten biljetter kvar, men en till Nice hade hon med viss fundering plockat fram. Richard köpte den utan att tveka. Han brydde sig inte att folk stirrade på honom. Han gick bort mot gaten och brydde sig inte om han blev fast i någon koll. Han hade lärt sig att ta risker, efterssom han alltid kunde råka illa ut hur fan han än bar sig åt. Han brydde sig inte att han borde anmäla allt som hade hänt. Han brydde sig inte längre om moral, han struntade i vad som händer i framtiden. Nu brydde han sig bara om vad som hände just för stunden. Och det var att han äntligen skulle få lite lugn och ro.

5
Sydsvenska Dagbladet 28 Juli 2005
Stora gripanden runt om i Skåne i natt

Polisen kunde igårkväll gripa ett hundratal personer runt om i Skåne, misstänkta för ett tjugotal olika brott, som bland annat innefattar överlagt mord, grovt människorov, grovt brott mot terroristlagen, innehav har kärnvapen och massförstörelsevapen, grov förskingring och grovt häleri.

Gripandena var ett resultat av ett anonymt tips från en avhoppare och därefter ett långt spaningsarbete. Polisen är mycket förtegna om händelsen, men en källa till Sydsvenskan berättar att det är sensationella avslöjanden som kommer att komma ut det närmaste året.

Sydsvenskan vill understryka att ingenting är bekräftat, men källan berättar saker har inträffat i Sverige som de flesta inte trodde skulle inträffa i Europa. –Detta handlar om vidriga saker, fortsätter källan, massgravar med utlänningar i skogen och tillverkning av kärnvapen är en möjlighet.

Vid denna upplagas tryck fanns inte mer information, och vi återkommer därmed i morgondagens tidning med fortsättningen. Artiklar kommer också att läggas upp på Sydsvenskan.se under dagen.

Aftonbladet.se, 10 December 2006
Sensationella domar i Skåne-målet

Idag klockan 14.00 lästes domarna upp för dem 22 personer som varit häktade, misstänkta för ett tiotal olika brott, däribland massmord och tortyr, i vad som kallats den mest uppmärksammade rättegången i Sveriges historia.

Många i rättssalen blev förvånade när enbart fem personer kunde dömas till fällande domar. Lars Dareborn, som misstänkts vara högsta ansvarig för dem värsta brotten, i sex år, frisläpptens när, enligt juryn, bevisen inte räckte till. Här är domarna, exlusivt på aftonbladet.se:
Jens Larsson – Dömd till åtta års fängelse för tortyr
Zóltan Abovich – Sex års fängelse för grov förskingring
Jon Töfting – Fem års fängelse för dråp
Johan Andersson – Sju års fängelse för brott mot teroristlagen
Brian Hepburn – Ett års fängelse för stöld

Åklagaren lyckades alltså inte få någon dömd för massmordet som ägde rum under fyra års tid i Skåne.

Vad tycker du om domarna?Känner du någon som var där? Maila din åsikt till Aftonbladet!

Skriven av: Max Klintman

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren