Slav för evigt?

Slav för evigt?

-Magda! Bussen går om fem minuter, skynda dig för helsike!
Hon skriker alltid åt mig, ibland känner jag mig som en slav för henne.
Hon tror att hon är min bästa kompis men hon bara övertar mig mer och mer.
Jag känner mig inte som mig själv med henne längre. Hon har blivit så elak.
-Asså du har blivit så jävla seg Magda, hela tiden så ska du hålla på och dagdrömma
om all din kära punkmusik, asså det börjar bli lite pinsamt att vara med dig när
du går klädd som en punkare.
Hon är så elak. Men jag vet själv att jag är för feg för att säga något, jag är rädd
att förlora den enda vän jag igentligen har. Om man nu kan kalla henne för vän.
Vi ska till bowlinghallen med två killkompisat till Carin som jag igentligen inte gillar
men jag känner mig ändå tvungen att följa med. Hon gillar en av dom rätt så mycket.
Själv så tycker jag absolut inte om dom, dom är kända för att vara jätte stökiga,
Per och Stefan.
-Nu kan vi gå, säger jag efter att ha knytit klart mina converse-skosnören.
-Bra, men du, ska du verkligen ha dom dära tönt skorna? Asså dom ser verkligen inte
särskilt fräscha ut..

Vi går mot busshållplatsen. Det spöregnar. Jag den punkiga brevid Carin hon med
kvarterets mest stilkoll. Hon är som en riktig snobb, en elak än.
-Säg inte något piinsamt om mig, fattaru? för då fan...
Jag mumlar ett litet 'nejdå' som svar.

På bowlinghallen så är Per och Stefan redan där. Dom kramar om Carin när vi ses,
men inte mig. Dom bara säger ett litet 'hej'. Carin behandlar mig som helt osynlig,
precis som om hon skäms över mig, fastän det borde vara jag som ska skämmas
för min elake 'bästis' eller så borde hon kanske skämmas över mig för att jag är så
feg och inte säger till att jag inte vill vara hennes slav för evigt.
Vi bowlar. Jag vinner tillslut över dom alla tre, men ingen grattar mig utan säger
bara att jag har lite tur. De andra vill stanna där och hitta på något, men jag vill hem.
Jag skyller på mag-ont och ringer hem till mamma som kommer och hämtar upp mig.
Usch vad jag ogillar Carin.

Den natten gråter jag, precis som alla andra nätter, men eftersom att jag nu är van
så har jag en handuk på min kudde för att den inte ska bli genomblöt.
Men jag tycker inte synd om mig själv, tvärtemot så avskyr jag mig själv för att jag
är en sådan fegis som inte vågar säga något, jag lever i en skugga, en skugga bakom
Carin, villket hon verkligen verkar njuta av.

Nästa morgon, så väcks jag av att mamma sliter av mitt täcke.
-Dags att gå upp, skolan börjar om en kvart!
-Ånej, jag hinner aldrig! säger jag.
Jag slänge rpå mig mina kläder, äter fort frukost och borstar sedan tänderna.
Innan jag går så ropar mamma ner till mig i hallen ifrån övervåningen:
-Varför har du en handuk på kudden, älskling?
Jag svarar inte, jag springer bara fort iväg till skolan.

Jag är försenad. Alla sitter redan i engelska salen när jag traskar in genomblöt från
skyfallet som nyss varit. Alla stirrar på mig. Jag känner allas blickar på mig,
men jag känner också att en blick saknas, Carins.
-Ehm, vart är Carin? frågar jag engelska läraren.
Engelska läraren ser besvärat på mig utan att svara, plötsligt så öppnas engelska-
salens dörr igen av min egen mentor.
-Magdalena.. följ med mig här.. säger hon och kramar om mig.
Jag lyckas slita mig ur hennes famn.
-Vad är det?? frågar jag.
-Det är Carin.. Hon gick bort för en halvtimme sedan, hon blev påkörd av en bil på väg till
skolan, räddningen kom för sent, så... Mer sa inte min mentor, hon brast bara ut i
tårar. Carin var död. Carin var död. Varför var det så svårt att förstå, varför
ville jag inte gråta? Plötsligt for en massa minnen upp i mitt huvud om vår vänskap som små
och så vidare och vidare, tillsist så bara sprutade sig tårarna ut. Jag hade förlorat min enda
bästis någonsin, jag hade förlorat den person som jag förevigt skulle ha varit slav till.
Även om jag hade hatat henne, så kändes det nu som om jag verkligen sknade och älskade henne.
Även om hon hade varit för mycket för mig så hade hon också varit den enda.

Skriven av: Kossan