Slitfördriv

Slitfördriv

I Gamla Stan gick Leif Svensson. Han tittade mot Evert Taubes staty och suckade. Leif mindes sina egna böcker med Taubes texter. Vackra ord som sätter sinnet i solsken. Och Leif suckade igen. Genast kom ett blixtanfall av andra tankar. Du förstår säkert att det kan göra ont, minnen av en barndom eller minnet av ett dråp. Och nu satte migränen in. Leif hade ingen ångest. Eller det trodde han i alla fall. Men barnen var döda och hans fru likaså och mördaren var också dräpt. Ett skott från två meters håll. Och den jäveln var död. Död, död, död. I all evighet, precis som Leifs barn och Leifs fru. Det kändes inte bra. Nu skrek migränen! Inget blev bättre och allt var åt helvete och idag hade han gått ut från fängelset som en fri man. Fri från fängelset men inte från så mycket annat, känslor, tårar och andra slitfördriv skuldsatte Leif. Men snart skulle det lätta, en aning. Av någon jävla anledning så fick Leif mindre ont när han drack en Espresso. Leif tänkte att det var hans enda räcke att luta sig emot en flod av alkoholism eller annan dekadens. Kanske skulle räcket hålla eller så skulle det, ja du vet, brista. Och kanske skulle det vara skönt. Nej det skulle vara åt helvete. Som så mycket annat. Nu var det dags att dricka en snabb, varm Espresso. Bryggt hos lindbergs café som fick sina ekologiska bönor från Peru. Och dit ville Leif. Alltså till landet. Ett mystiskt land, en bergssluttning, bönor och en vacker indianska att knulla. Peru, here i come och nu var han där och sen gick tanken sönder. För det var hans tur att beställa. Servitrisen var ung, vacker och självsäker. Leif fick sin Espresso och den var bra. Precis som önskat. Genom ett fönster syntes vatten och en båt som serverade öl. Men Leif ville inte dricka alkohol. Han hade fått sin magiska dryck redan och denna dag var räddad. Leif tänkte snabbt att han måste vara den enda människa som är alkoholist och som inte dricker sprit. Men det stämmer ju inte, det visste han, men Leif var inte fokuserad på andra människor. Den fanns bara en människa på denna jord och det var Leif Svensson. De andra som en gång funnits var döda och döden är evig. Det finns ingen himmel. Nu ringde telefonen. Det var bara att svara eftersom han glömt att stänga av ljudet och Leif gillade inte att människor skulle titta och tänka, svara då, svara! Det var Mimmi. Ett jävla namn, men i alla fall. Mimmi hade väntat så länge på denna dag, eftersom det var idag, den mest underbara personen på jorden skulle bli fri från fängelset. Mimmi skulle göra allt för Leif men det var inte intressant för honom. Leif kände sig helt utan värde, tom och elak. En ensam mördare. Och det var sant. Han hade mördat, gjort fel. Men nu var han fri från den jävla anstalten och hans nya liv skulle börja.
När Leif vaknade kramade Mimmi om honom och sa någonting. Leif tänkte att det var säkert lika bra som med någon indiankvinna sen gick han upp och sade att det var ett schysst hotellrum och att han såg fram emot frukosten. Mimmi sa att hon ville ha mer, så Leif gick tillbaka till sängen och denna gång fick Mimmi smeka honom mycket för att han skulle få stånd. Leif ville slicka hennes fitta, men av någon anledning, så ville inte Mimmi det.
Senare skulle han tänka att det var tur att han inte fick slicka eftersom han kommit i henne och han ville inte få sin egen sperma i munnen. Nu tänkte han inte alls, utan knullade som om han aldrig knullat förut. Det kändes som om de fem åren i celibat tagit bort hans tidigare kunskaper på området, men det stämde ju inte. Ändå var det skönt, en ovanlig känsla hos Leif.
Nu var det bara två dagar till att resan skulle börja.
Vad gör man en söndag morgon? Jo man kan ta buss 471 för att komma till sin frus och barns kyrkogård. Där kan man sätta sig ned och gråta. Det finns säkert en bänk i närheten. Om du skulle pröva att fördriva tiden på detta sätt, använd den gamla träbänken och medan du sitter där, känn hur resonansen i livet eller svaret om du vill, är borta från dig för alltid. Det gjorde i alla fall Leif. Och han grät. Grät som en man som förlorat sitt mål i livet. Himlen grät också.
Vad gör man en söndag kväll. Jo man kan hålla sig borta från Mimmi. Men eftersom hon blir helt hysterisk så kan man ju gå till en hotellbar och dricka sig full för att sedan hyra ett rum och knulla bort tiden.
Nu var det bara en dag kvar och Leif hade druckit sig full för första gången på åtta år och för honom kändes som om det var bränslet han förtjänat, eftersom det var så jävla synd om honom. Men det har det ju alltid varit. Han var en martyr som Jesus, och helgat vare hans namn i vinet och den heliga alkoholen.
Mimmi säger helt plötsligt något om tiden efter resan, men nu får hon ge sig! Va faan tror hon. Leif har aldrig gett några löften. Tvärtom har han ju hela tiden varit väldigt tydlig med att han ska resa och sedan vet han ju helt ärligt inte vad som händer.
- Men även om det är en resa på 90 mil så kan du ju inte vara borta i så många dagar.
- Varför inte? Jag har ju ingenting här nere.
- Du har ju mig…
Först kommer kärleken till sina barn. Sedan kommer grupptrycket. Men om sanningen ska fram så står dessa krafter och darrar i skuggan av ångesten. En kropp kan helt plötsligt vända sig mot allt förstånd och gå till en bar för att bota den ångest som du tror dig ha så många svar på. Leif tog en öl. Kall lade den en trygghet mot hans överhettade sinne så att han kunde sluta svettas och andas lugnt igen. Han kunde säga nått snällt till Mimmi sedan skulle det vara bra igen. Kanske.
Då var det dags. En resa med alla ens tillhörigheter i en väska. Cirka 90 mil och sedan tillbaka till barndomens glada minnens bla bla bla. Nä det var inte så det var, det var inte solsken som gjorde sig påmind när tankarna vandrade till Särsele. Den lilla hålan med den vackra naturen. Där fanns en stor kåk med tillhörande mark med massor av träd och två döda föräldrar. Två gamla uvar som vägrat lämna denna bygd tills döden jagat dem ned i marken. Inte en resa till barnet eller barnbarnen. Det var ju så långt till Stockholm. Så en gång om året åkte familjen Svensson upp och hälsade på. Fin natur och trevligt, tyckte Sofia och barnen. Leif kunde inte glömma känslan av att vara så långt ifrån en stad eller annan civilisation. I Särsele kunde ingen höra Leif skrika, när han var barn. Förutom Mamma och hon höll med om att lite tukt skulle vara bra för pojken. Och blåmärken hinner försvinna innan grannar kommer förbi. Så varför i helvete skulle Leif komma dit varje sommar. Jo för att hans barn skulle vara där och ingen skulle slå dem och då hade Leif vunnit. Och det fungerade varje sommar tills en psykopat körde in med bilen på Västra Långgatan och fortsatte tills fyra människor var döda.
Leif åkte tåg. Mimmi var ledsen, föräldrarna döda och nu skulle skiten säljas. Först träden, sedan marken och till sist huset. Summan skulle slutligen bli över fem miljoner. Allt var egentligen redan klart. Nu skulle bara papper skrivas på och sedan skulle han, ja det hade han ingen aning om.
Bredvid Leif satt en kvinna och hon luktade musk. En konstig doft för en kvinna. Men hon var ganska fin. Säkert trevlig om man bara lärda känna henne tänkte Leif. På sidan tre i aftonbladet stod det något intressant. Det var en artikel som på många sätt och vis förklarade att artiklar på sidan tre oftast var skrivna för att fylla ut utrymme i tidningar och inte hade ett särskilt värde. En vacker paradox tänkte Leif. Så tittade han på kvinnan som satt bredvid men kom inte på något att säga. Leif andades in och kände hennes varma doft som nu hade börjat röra sig mot söt choklad. Kan en parfymdoft förändras när man bara sitter still i ett tågsäte undrade Leif samtidigt som en viss kåthet fyllde hans sinne. Helvete, vad har man blivit för slags människa på kåken egentligen, fortsatte han fundera samtidigt som blod började fylla hans kuk. Nu fick han skruva lite i sitt säte. Helvette! Det här jävla ståndet syns väl som fan! tänkte Leif och visste inte riktigt vad han skulle göra. Nu tittade kvinnan mot Leif undrande. Varför hade mannen bredvid henne verkat bli så orolig helt plötsligt. Satt han där med ett jävla stånd? Shit, det är bäst att inte titta. Vad står det i tidningen kupé? Eller om jag går till Bistron. Nä det verkar konstigt. Jag sitter kvar. Efter ungefär 25 minuter gick istället Leif till Bistron. Nu var det lugnt. Hoppas att hon inte märkte något. 55 spänn för en jävla macka, helvete vad dyrt, men ja ja, jag har ju stålar. Och där kommer ju den mustiska kvinnan. Hon är fin.
Visst är det skönt att röra lite på benen?
Javisst. Det är det som är så bra när man åker tåg.
Och det är skönt att kunna käka lite när man är hungrig
Javisst.
Ska du åka långt.
Till Övik.
Jaha, jag ska till Särsele.
Särsele?
Ja, det är en liten håla ungefär vid Kiruna.
Oj, vad långt.
Ja det är vid världens ende.
Jaha.
Javisst.
Jag ska köpa en macka nu.
Javisst, gör det, jag går och sätter mig igen.
Det dröjde 45 minuter innan kvinnan kom och satte sig igen.
Någonstans vid Härnösand somnade Leif. När kvinnan steg av i Örnsköldsvik sa hon hej då och log lite. Ett leende och ett hejdå fick hon tillbaka. Nu var det 45 mil kvar och det kändes segt, som fan. Aftonbladet var läst och det var varmt och tankar om att fukta strupen kom men det kändes onödigt. Vad säger du - sa en mamma till sitt barn. Granar syntes i fönstret och det var fortfarande segt. Jag borde vara van att inte ha någonting att göra men det funkar ju inte så. Du är inte samma man inne i kåken som ute. Återvunnen frihet visade sig för Leif att sätta hans tankar på den varmaste plattan, som kokade så lätt över. Resten av resan var lång, så lång och Leif satt still och kände sig så pass uttråkad att resterande delen av resan inte ens är värd att beskrivas.
Leif var framme. Det var som en drömjävel. Kanske en mardröm. Där stod Pelle Ekelund med en gammal Saab.
Tjenare. Ska du inte köpa en ny bil nu när du har fått stålar.
Tjenare! Jag är evigt tacksam för pengarna men vi satsar dem på kåken i stället.
På kåken? Jag som just har kommit därifrån.
Du är i alla fall samma gamla skämtare.
Pelle var en gammal barndomskamrat som en gång gett Leif en katt och nu hade han fått hundratusen riksdaler av Leif. Det kändes bra. Nu serverades potatis och lax till middag och de var väldigt gott. Nu var teven på och barnen sov. Eva Ekelund serverade vin och Pelle och Leif njöt. Som vanligt viskade demonen alkohol till Leif att dricka mer, men ikväll gick det bra, det var lugnt och trevligt. Gamla minnen diskuterades och det kändes så bra att Leif gick in på toaletten och grät lite grann.
När klockan var 11 på förmiddagen vred Leif om nyckeln på Pelles gamla Saab och den hostade igång tillslut. Nu skulle sista delen av resan utföras och de 12 milen skulle kunna man kunna kalla för kontemplation, om det är någon som vet vad det betyder. Radion var av och mötande trafik var ytterst få. När det var 1 mil kvar till Leifs gamla hem stannade han vid en by med 312 invånare. Leif gick till den enda banken på fem mils avstånd. Där inne gick han direkt till kassan men fick rådet att gå och ta en kölapp eftersom det var tre andra som var före. Anledningen till att ingen stod vid kassan just då var att Amanda var tvungen att skriva ett sms till Tomas om att nu var Leif här. Det tog cirka fem minuter och just när det var Leifs tur att gå till kassan öppnades en dörr och Tomas tog tre snabba steg ut och sa:
Du är väll Leif.
Ja.
Då kan du följa med mig
Inne i rummet fick Leif skriva på fem olika papper och en stor fet kuf vid namn Henry skrev på fyra. Sedan var allt sålt och fem nya friska miljoner fanns nu i Leifs ägo. Henry skulle säkert tappa ett par kilo när han skulle inspektera sina nya ägor tänkte Leif och log lite, därefter frågade han Tomas om hur han kunde veta att det var han som var Leif och då sade Tomas att vem skulle det annars vara som stod och såg så rådfrågande ut vid denna tid på banken. Leif kom ihåg då genast hur allt var och kände sig förstå, att allt var fortfarande likadant.
Mimmi ringde och ringde och ringde, men Leifs mobil var av. Leif satte sig i bilen och började åka den sista milen till sitt barndomshem. Han tänkte på att han hade sju miljoner på banken. Fem hade fettot Henry betalat och två var kvar från när han hade sålde sitt och sina döda barns och frus hem i Nacka. Det var mycket pengarna och kanske skulle de räcka till att kunna leva. När det var två kilometer kvar till föräldrahemmet stannade Leif. Han tänkte ingenting, till att börja med. Långt därefter startade han bilen igen och åkte den sista biten. Där gick han ut och tittade mot skogen och det räckte, Hejdå era jävlar.
Resan tillbaka till Pelle kändes ok. Leif satte igång radion och den spelade ”Highway companion” med Tom Petty.

Skriven av: Jonas