Slitna Jeans

Slitna jeans

Vad livet kan vara härligt när man är femton år! Mamma och pappa är inte kloka i huvudet men vadå, vilka föräldrar är det? De vet ändå inte allt jag gör, så lite frihet har man ändå. Jag trivs i skolan, inte för att jag anstränger mig så mycket, men jag klarar mig i alla fall. Det är skönt att komma hemifrån, att få vara en sorglös tonåring som fnittrar med bästa kompisen och spanar på killarna.

Hemma är det bara tjat om vad man får och ska göra, sitta barnvakt åt småsyskonen, städa, ta hand om disken, tjat, tjat och åter tjat! Ibland tror jag att de har skaffat barn bara för att ha någon som kan göra allt de själva tycker är tråkigt. Det är alltid jag som får göra mest bara för att jag är äldst och tjej! Orättvist!

Men ikväll ska vi på disco, jag nynnar för mig själv, äntligen får jag träffa Mårten igen. Mårten med det långa håret och den sexiga rösten, han är helt underbar! Jag har inte sett honom sedan i våras, men vi har pratat med varandra i telefon sedan i somras. Nu är det September och han bjöd in oss till ett disco som de ska ha ikväll. Mot alla odds så fick jag tillåtelse att åka dit, jag är lycklig, äntligen får jag göra något som jag verkligen vill! De kanske äntligen har insett att jag börjar bli vuxen. Fast å andra sidan, hade det inte varit för att det är en vuxen som skjutsar dit oss och väntar där till vi ska åka hem så hade jag antagligen inte fått åka. Spela roll, nu får jag det!

Jag duschar i en evighet, ingen hemma som kan säga åt mig att stänga av vattnet medan jag tvålar in mig. Så snål ska jag aldrig bli när jag får barn, klart de ska få duscha! Och prata i telefon, och lyssna på musik utan att någon springer och tjatar hela tiden! Jag tvålar in mig och tvättar håret flera gånger, jag måste vara fräsch ikväll! Finns det någon ren handduk? De som hänger på tork vet man aldrig vem som har torkat sig med, jag har ingen lust att torka mig på någon annans handduk, äckligt! Jag luktar på dem och hittar en som luktar tvättmedel. Den tar jag och smyger in de andra i tvätthögen på golvet så att de blir rena till nästa gång.

Date i mängder under armarna, ingen svettlukt här inte! Var är parfymdaten? Jag letar febrilt och till slut hittar jag den längst ned i väskan. Sprutar i överflöd, gott ska det lukta! Jag viftar med armarna så det ska torka innan jag ska klä mig. På med bästa lappade jeansen, slitna med lappar överallt, men de är så sköna. Det är inga Levis, det lär jag aldrig få några förrän jag har råd med ett par själv, men de är de bästa jeans jag har haft någon gång. En snygg ny blus till och jag är nöjd med min utstyrsel.

Bara håret och sminket kvar, jag vill se tuff ut. Mårten känner inte mig så väl så han vet inte att jag betraktas som en tönt i skolan. Han tror att jag är en hård brud. Jag vill definitivt inte ta honom ur den villfarelsen, dessutom, innerst inne är jag inte den mesen som alla tror att jag är! Fram med fönen, i med gelé i håret, luta huvudet upp och ned och blås torrt, kasta upp huvudet så att håret lägger sig bakåt lite lagom vindrufsigt. Jag rättar till det med fingrarna, lägger stråna på plats och tittar in i spegeln. Ganska bra, det ser lite lagom slitet ut, lite lagom ovårdat, precis den look jag vill ha.

Nöjt fortsätter jag med sminket, inte värt att lägga på för mycket nu för då får mamma spader. Jag får ta med mig det och bättra på det på vägen. Jag packar ned den svarta kajalen och använder istället den ljusblå för tillfället. På med lite rouge, läppstift är också bäst att vänta med, ned med det i väskan! Ett tunt lager med mascara just nu, så det inte blir något gnäll. Jag kollar i spegeln, lite mesigt än så länge men det blir nog bra sen när jag får lägga på mer.

Nöjd med mig själv går jag ut i köket för att äta middag innan det är dags att ge sig iväg. Jag sätter mig vid bordet med de andra. ”Ska inte du byta om?”, undrar mamma, ”Var det inte ikväll du skulle iväg?”

”Joo”, nickar jag, ”Jag ska gå direkt efter maten.”
”Inte i de kläderna!”, säger hon, ”Du har ju precis fått nya byxor, de är väl perfekta?!”
”De passar inte ikväll”, svarar jag, ”Jag ska ha de här på mig.”
”Glöm det! Du kan inte gå i lappade kläder på disco, dessutom kan du inte ha jeans på dig, vad ska folk tro?” Hon börjar bli irriterad.
”Inget, alla har lappade jeans nuförtiden.” Jag försöker förklara att det är modernt med lappade jeans och att det inte är något fel i det.
”Det spelar ingen roll, jag struntar i vad alla andra har, DU ska i alla fall se ut som folk! Mina barn ska inte se ut som om de kommer från fattighuset. Då tror folk att ni inte får några kläder av oss!”
”Det gör jag inte om jag måste ha något annat på mig! Fatta att ALLA har sådana här kläder på sig! Det är jag som blir mobbad om jag har något annat på mig! Tänk att det ska vara så svårt att fatta att vi lever i en annan tid nu! Det är inne med lappade kläder, det är mer konstigt att man inte har det!”
”Jag skiter i det, om du inte tar på dig något annat så får du stanna hemma!”
”Då gör jag väl det då!”

Jag stormar in på mitt rum. Fy fan, vad hon är störd! Jag fattar inte att just jag ska ha drabbats av en sådan puckad morsa. Alla andra morsor fattar att man måste hänga med i modet för att inte bli utstött, men inte hon inte! Nädå, HENNES barn ska minsann vara klädda likadant som HON var när hon var liten. Vad trött jag blir!

Jag hör hur hon ringer till någon därute. Nu ska hon väl beklaga sig över att hennes dotter är så omöjlig igen! Alltid ska hon ha rätt! Det värsta är att hon alltid överdriver och låtsas att saker är annorlunda än de är. Som den gången jag lånade en bh av henne, då blev hon skitförbannad fast hon ens inte kunde ha den bh:n längre för den var för liten. Men den var HENNES och jag hade inget i hennes garderob att göra! Men hon får gå och rota i min utan vidare! Sedan satt hon med grannarna och beklagade sig över att hon inte fick ha sina kläder ifred! Att jag jämt var och snodde hennes kläder så att hon aldrig hade något att sätta på sig! Troligt att jag vill ha hennes kläder! För det första är de tre nummer för stora för mig och för det andra är det tantkläder! Dum i huvudet är vad hon är, inte katten vill jag ha hennes blommiga, fula blusar på mig! Andra morsor har åtminstone snygga kläder och de låter dessutom sina döttrar låna dem om de vill! Ibland köper de till och med kläder ihop. Men min morsa, hon lever på stenåldern hon. Totalt jävla körd!

Nu kommer hon hit också! Jag lutar huvudet mot armarna, nu har hon väl fått vatten på sin kvarn så hon kan skälla ännu mer! Inte kan hon knacka heller, hon bara kliver in i rummet som om det är hennes.
”Du får väl ha de där jeansen då!”, fräser hon surt, ”Ulla sa att jag skulle låta dig göra som du vill. Och eftersom det är du som har ordnat det här discot så måste du ju åka.”

Jag tackar Ulla i tankarna, tur att hon finns! Hon är en av de få vettiga vuxna som finns, alla andra går alltid på mammas historier, men hon läser mellan raderna och kan säga ifrån till mamma! Konstigt nog så lyssnar mamma på henne, undrar varför, annars brukar hon alltid göra som hon vill ändå.

”Där ser du!”, fräser jag tillbaka, ”Det finns vissa som fattar vad mode är och det är ju tur det!”

”Visst är det!”, fräser hon tillbaka, ”Men det är bäst att du försvinner snabbt, annars kanske jag ångrar mig! Iväg med dig, försvinn! Jag vill inte se dig!”

”Nää, och jag vill inte se dig heller!” Jag reser på mig och går ut.

Väl utanför dörren tar jag ett djupt andetag, äntligen! Äntligen fri från den där kärringen som alltid ska bestämma! Nu har jag flera timmar på mig utan henne och hennes tjat! Nu kan jag vara mig själv och få bestämma över mig själv! Jag går iväg till mötesplatsen, lycklig över att jag äntligen ska få träffa Mårten.

Skriven av: Irmeli Arlin