Småfolk 7

SURPUPPAN OCH POTTRÅTTAN

Det sitter en mycket ensam pojke och gungar i lekparken.
Han vill gärna ha en kompis.

Det finns inga andra barn där som han kan leka med.
Två småbarn sitter i sandlådan och gräver i sanden
men dom är så små så dom kan han inte leka med.

Småbarn kan inte springa ikapp och småbarn
kan inte gunga högt upp till trädgrenarna.
Småbarn grinar så fort dom ramlar och småbarn
ropar på mamma så fort dom slår sig det minsta lilla.

Småbarn kan han helt enkelt inte leka med.

Pojken vill ha en riktig kompis som han kan springa i kapp med.
Han vill ha en kompis som han kan gunga ända upp till
trädgrenarna med.

Han vill ha en kompis som inte gråter och ropar på mamma
så fort han ramlar. Det ska vara en bra kompis som han kan leka med.

Pojken gungar helt ensam och det är jättetråkigt att gunga.ensam.
Plötsligt ser han någo komma springade över gräsmattan.

Det är en kille med röd keps, gul T-shirt och blå jeans.
Killen springer fram till trädet som står bredvid gungställningen.

Utan att titta på pojken som gungar klättrarhan upp i ett träd. Det går lätt som en plätt att klättra upp i trädet.

Han klättrar jättehögt upp. Nu sitter killen med röda kepsen på en gren högt uppe i trädet
och tittar på han som gungar.

Nu gungar han jätte högt jättehögt. Nästan så hans fötter tar i trädgrenen,
som killen med röda kepsen sitter på.

Killen med röda kepsen som sitter i trädet frågar om dom ska leka.
Pojken som gungar, svarar inte. Han fortsätter att gunga och nu kan
tårna sparka i grenen som killen sitter på.

Det prasslar i löven när han sparkar till grenen med tårna.

Vågar du gunga så högt att du kan sparka i grenen,
frågar pojken på gungan.
Såklart jag vågar, svarar killen med röda kepsen.

Han klättrar ned från trädet så fort han kan och blixtsnabbt sitter han
på gungan bredvid pojken och gungar lika högt som han.

Båda pojkarna kan gunga lika högt och båda pojkarna kan
sparka med fötterna i trädgrenen.

Nu har han fått en kompis och nu är det roligt att gunga.
Kan du klättra ända upp i trädet och sitta på den där grenen, frågar
kompisen?

Klart jag kan, svarar pojken.

Han hoppar av sin gunga och springer bort till trädet.
Det är svårt att klättra upp i trädet, men till slut går det.

Han sätter sig på grenen och tittar ned på marken.
Oj, vad högt upp det är. Han är lite rädd.

Strax kommer hans nya kompis med röda kepsen och sätter sig på samma gren.

Jag brukar sitta här uppe och titta när andra barn leker i lekparken.
Man kan se så bra här ifrån, säger hans nya kompis.

Det är en bra plats att titta från, säger pojken.
Nu är det här våran hemliga utsiktsplats säger hans nya kompis.

Båda två är överens om att det är en bra, hemlig utsiktsplats.

Tänk, nu har han en hemlig utsiktsplats och dessutom
en riktig kompis. En bra kompis som vågar gunga högt och som
kan klättra i träd och som inte grinar efter mamma hela tiden.

Pojken är så glad att det käns som om det sprattlar och bubblar i hela kroppen.

Pojkarna sitter högt upp i trädet och dinglar med benen.
Ska vi springa ikapp, frågar hans nya kompisen.

Ja, vilken bra idé, det gör vi, svarar pojken. Dom klättrar
ned från trädet och ritar en startlinje på promenadvägen.

Pojkarna ställer sig på startlinjen och är beredda att starta
springtävlingen.
Den nya kompisen säger att dom ska börja springa på
tre och springa ända bort till klätterställningen.

Dom räknar tillsammans till tre.

Ett, två och tre, säger dom och börjar springa så fort dom kan.
Pojken springer fortast och han leder springtävlingen.
Hans nya kompis springer också fort men inte lika fort som han.

Då händer det fruktansvärda.

Plötsligt snubblar pojken och den nya kompisen skrattar jättehögt
och springer förbi. Nu springer hans nya kompis jättefort.

Pojken reser sig upp det snabbaste han kan, men det gör
ont i knäet och det kommer säkert blod.

Egentligen vill han gråta men han är snart 6 år och han
vill inte visa den nya kompisen att han vill gråta. Han
är ju inte något småbarn längre.

Kompisen kommer först fram till klätterställningen och han
skrattar och tjuter och hoppar upp och ned, viftar med den röda kepsen
högt upp i luften och ropar att han vann.

Pojken blev jätteledsen, han var ju egentligen snabbast.
Det kommer blod från knäet och nu kommer gråten också.
Han vill verkligen inte gråta men tårarna kommer av sig själv.

Han känner hur tårarna nästan bränns när dom rinner ned för kinderna.
Då blir han ännu mer ledsen.

Pojken som vann springtävlingen skrattar och ropar
surpuppa jättehögt, flera gånger.

Han slutar inte utan fortsätter att ropa surpuppa,
surpuppa, surpuppa, jättehögt.

Nu rinner pojkens tårar som ett riktigt spöregn ned för kinderna.
Han försöker torka bort det men det kommer mera tårar.
Han drar upp byxbenet och ser att det är små prickar av
blod på knäet. Då längtar han efter mamma, och nu vill han
att mamma kommer.

Men han tänker absolut inte ropa på mamma. Nej, det tänker han
inte göra. I stället ställer han sig upp med byxbenet
uppdraget så den nya kompisen ska se att det kommer blod.

Kompisen bryr sig inte om det.
Han fortsätter att hoppa upp och ner och skrika,
surpuppa åt honom.

Då blir pojken blixt arg och skriker pottråtta åt den nya kompisen.
Det kändes bra att skrika pottråtta. Det var ett bra ord han kom på.
Han skriker pottråtta så högt han kan. Flera gånger.

Pottråtta, pottråtta, pottråtta, skriker han.
Surpuppa, surpuppa, surpuppa, skriker den nya kompisen.

Då, äntligen ropar pojkens mamma från köksfönstret. Hon ropar
att han skall komma hem. Pojken springer hem så fort han kan.

Han skriker pottråtta hela vägen hem. Han vänder sig inte om, men
han hör att den nya kompisen fortsätter skrika surpuppa efter honom.

När han kommer hem får han plåster på sitt onda knä
och mamma tröstar honom. Det käns bra.

Nästa dag går pojken tillbaka till gungorna i lekparken.
Han är fortfarande arg och ledsen när han tänker på sin
nya kompis. Tänk om pottråttan kommer tillbaka och vill leka med
honom. Han tänker aldrig mer leka med honom.

Han sitter på gungan men det är inget roligt att gunga ensam.
Då hör han någon som säger, surpuppa.

Pojken tittar sig omkring men pottråttan finns ingenstans.
Då hör han det igen. Någon säger surpuppa och fnissar.

Då säger pojken, pottråtta, men han kan inte se pottråttan
någonstans. Då hör han ett fnitter som blir ett jätteskratt.
Skrattet kommer från trädet.

Där, högt uppe på grenen sitter hans nya kompis och skrattar.
Pojken då börjar det bubbla av skratt i pojken också. Han blir jätteglad.
Pottråtta, pottråtta, ropar pojken tillbaka och han skrattar han också.

Ska vi springa ikapp, frågar pojken?
Bra idé, svarar hans nya kompis med röda kepsen.

Dom ritar en ny startlinje på promenadvägen.
Vi startar på tre, säger pojken.
Målet är vid klätterställningen, säger kompisen.

Pojkarna räknar tillsammans.
Ett, två och tre.

De båda pojkarna springer så fort dom kan. Dom springer
jättefort och den här gången snubblar inte pojken. Han vinner
springtävlingen och blir jätteglad.

Vad snabbt du kan springa, säger den nya kompisen.
Ja, jag vet, svarade pojken. Du springer också snabbt, sa han till
sin nya kompis. Nästa gång kanske du vinner.

Ja, jag vet, svarade pojken.

De båda kompisarna går tillsammans bort till klätterträdet,
klättrar upp och sätter sig på grenen.

Den här utsiktsplatsen är våran hemlis, säger den nye kompisen.
Pojkarna sitter på grenen och tittar ut över lekparken.

Nu är det många barn i sandlådan, och några stora killar
cyklar runt i stora cirklar en bit bort. Dom ser tuffa ut.

Du är min bästis, säger den nya kompisen.
Du är min bästa, bästis kompis, säger pojken.

Tänk att nu har han fått en riktig kompis. Precis som han önskade.
En kompis som han både kan bråka med och vara glad tillsammans med.

Nu är han sådär glad igen att det liksom sprattlar och bubblar i hela kroppen.




SLUT

Skriven av: Freddy