Smärta

Hjärtat börjar bulta och hela kroppen börjar sen att sakta skaka där jag ligger i mitt mörkar rum alldeles för tidigt på morgonen. Halsen börjar sen svida för varje gång jag sväljer och hela kroppen blir varmare och varmare. Det känns som om jag har feber. Jag ligger där i min säng och hoppas att mamma eller pappa inte ska komma in i mitt rum och kolla om jag är vaken. Jag vill bara att dem ska glömma att jag ligger där i min säng i mitt ganska dunkla rum på nio kvadratmeter. Rummet har sedan länge varit dit jag har sökt skydd om det blivit för mycket. Men på senare tid har det liksom inte hjälpt lika mycket som det gjorde innan.

För inte alls långt efter att jag har legat där och hoppats och bönat och bett till gud att dem inte ska komma in genom den vita, rektangulära dörren som höll ute all ångest. Då öppnas den dörren och ett glatt huvud säger alltid med samma glada ton, god morgon upp och hoppa. Då försöker jag som alltid att verka sjuk, ha ont i magen, ha ont i huvudet och ha feber eller så ligger jag bara kvar och försöker att låssas sova. Det funkar dock aldrig. Mamma eller pappa säger att jag inte är sjuk och att jag ska gå upp ur sägen för att gå till skolan.

Det är det västa med mina föräldrar att dem aldrig kan spela med och säger att jag kan få stanna hemma. Jag måste då hasa mig upp ur sängen och sätta på mig något som inte kommer att bli helt utskrattat men som ändå inte är för fint så dem kommer bli ännu mer utskrattade. Sen äta frukost och försöka sätta uppe en god min och le och säga att dagen kommer bli toppen. Sen kommer nästan det värsta med dagen, att kunna öppna ytterdörren och lyckas ta ett steg utanför dörren utan att börja gråta bara med tanken på vad som väntar. Att sen lyckas tvinga mina ben att gå den ganska korta vägen mot skolan är svårare än ni kan tro. Mina ben känns som cement och vill verkligen inte röra på sig. Men jag lyckas på något sätt att få dem att sakta men säkert att flytta sig framåt. En gångväg som i vanliga fall ska ta tio minuter, tar för mig och mina cementben 30 minuter att gå. När jag väl kommer inom synhåll till skolan börjar magen återigen att krampa och mitt huvud gör ont. Jag ser hur andra elever både äldre och yngre än mig tar sig in på skolgården med ett glatt utseende. De är glada att komma till skolan för att träffa sina kompisar, kunna prata skit, leka, skratta och göra andra saker som jag inte kan eller få göra. Jag kan inte träffa mina kompisar eftersom att dem inte finns. Jag kan inte prata skit om andra eftersom att det är svårt att prata med mig själv om det och det skulle vara en annan anledning för folk att skratta åt mig. Leka och skratta är två saker som jag verkligen inte har någon som helst aning om hur man gör eftersom jag alltid har blivit utesluten ifrån lekar och när jag börjat skratta åt något får jag blir hyschad.

När jag tar kivet in på skolgården känner jag hur blickarna och viskningarna redan har starta. Jag går så snabbt jag kan mot klassrummet för att inte Anna och hennes gäng skulle lyckas stoppa mig men som alla andra dagar lyckas dem i alla fall. De ställer sig framför mig och under de närmaste tio minuterna får jag höra hur dem verbalt misshandlar mig och sen fysiskt lyckas ge mig blåmärken och näsblod. Detta händer varje dag innan skolan, varje rast, varje lunchrast och varje dag efter skolan. Jag vet inte hur länge jag kommer att orka fortsätta att ta mig till skolan, ta emot det verbala, de fysiska, blickarna, viskningarna och alla utfrysningar. Jag vill bara springa ut från skolans område och utföra de planer som jag sedan länge har planerat. Mina planer för hur jag ska kunna få allt att sluta göra ont och hur jag ska kunna få allt att bara försvinna. Mina planer att ta mitt liv. Men planerna kommer alltid på sidospår och jag lyckas aldrig att utföra dem eftersom att jag inte vågar ta beslutet att hoppa, ta kniven och skära upp min pulsåder eller dra åt snaran runt halsen. Men något i mitt liv gör alltid att mina planer stoppas upp. Det kan vara att jag en dag inte får näsblod eller att det går en dag utan att jag börjar gråta. Detta får mig att hoppas att mitt liv faktiskt börjar blir lite bättre.

Skriven av: AmandaEkman