Smitaren

Marie var evinnerligt trött på doften av stekos som envist sög sig fast i tyget på hennes kläder, och varje por på hennes kropp. Det kändes som om en tunn hinna fett täckte hennes kropp likt en andra hud. Hon slängde en snabb blick på klockan som hängde på väggen i köket. Den visade på halv tre, vilket betydde att hon fick sluta om en halvtimme, då lunchen äntligen skulle vara över. På slaget skulle hon skynda raka vägen hem, duscha, äta och sen sova ett par timmar innan det var dags för kvällsskiftet vid sju. Tanken på ännu ett dygn med oregelbunden sömn tvingade fram en tung suck, samtidigt som hon plockade upp två tallrikar och hastade iväg genom svängdörrarna, som ledde ut till själva restaurangen. Det kändes som om livet sakta slipade ner henne, likt stenar vid ett vattenbryn; tiden var som vågor som aldrig slutade slå och hon skulle bli tvungen att böja sig till slut. Ibland kändes det som om hon aldrig fick sova, men heller aldrig riktigt vaknade; som en sömngångare gled hon mellan arbetet, sängen och promenaden till och från jobbet, kantad av gamla hus som gav henne en känsla av nostalgi och längtan. Hon föreställde sig, att vindsvåningarna var fyllda av konstnärer och poeter, inbegripna i ett gestaltande av lidande som hon kunde känna igen sig i, som även var hennes. Detta drömmande var hennes enda nöje under dagarna. Inte för att det var särskilt upplyftande i sig, utan snarare för att det representerade en annan värld, fri och vacker, som närde hennes hopp om att en dag slita sig loss från de kedjor som hade blivit hennes liv. Drömmarna hade kommit att bli ett slags abstrakt mål, för att ge hennes tillvaro en högre mening, att göra den till ett vardande istället för en statisk existens.
Hon gled vant mellan borden utan att störa gästerna, inbegripna i samtal till kaffet, som de drack för att runda av lunchen. Marie drack det för att inte somna under de korta pauser hon hade under det sena kvällsskiftet, då hon satt i det snuskiga fikarummet och förstrött rökte en cigarett och pimplade i sig kaffe, medan radion spottade ur sig en meningslöshet, som ackompanjerade hennes liv.
Hon serverade ett bord med ett ansträngt leende, tog upp en beställning på kaffe från ett annat och en begäran om notan från ett tredje. Officiellt hade servitriserna olika bord, men chefen ogillade förseningar på grund av strul med kommunikationen mellan servitriserna och var av den meningen, att man själv tog den beställning man blivit ombedd av gästen att ta hand om. Naturligtvis utgjorde detta ett evigt problem med dricksen. Den snabba omsättningen av servitriser och personal i allmänhet, hade gjort att ingen gemensamhetskänsla uppstått och det hade fallit sig så att alla behöll sin egen dricks, istället för att lägga den i en gemensam pott. Marie tyckte att det var löjligt, men var naturligtvis tvungen att spela med för att överhuvudtaget få någon dricks. Utan de pengarna blev det tufft i slutet på månaden, så Marie slogs med samma intensitet som de andra för att lyckas pricka in ett bord vid rätt tidpunkt, det vill säga när det skulle betalas.
När hon återvände med beställningarna lade hon märke till en ung man, som satt vid ett litet bord alldeles vid utgången. Han satt och höll jackan virad om sig, och gungade lätt på stolen medan han stirrade ut genom det stora glasfönstret mot gatan utanför. Hans hår, som var mörkt och stripigt, påminde henne om den doft som ständigt krälade över hennes kropp och sedan krampaktigt höll sig kvar; men ändå greps hon av en märklig känsla att vilja stryka undan slingorna från hans mörka, frånvarande ögon. Hon gick över till hans bord och lyfte sitt block.
”Önskas något annat.” Hennes blick föll på den urdruckna koppen och kaffet som redan torkat fast i porslinet. En tunn linje av torkat kaffe ringlade sig från kanten och nerför utsidan av koppen på fatet, och slutade i en liten pöl. I askkoppen låg två fimpar, men hon var inte säker på att de var hans.
”Va?” Han tittade, nästan yrvaket, upp mot henne, ryckt ur sitt dagdrömmande om gatan, där bilarna dundrade förbi likt glänsande skalbaggar.
”Jag sa, vill du ha något mer?”
”Nej, nej det är bra så. Jag vill gärna betala.” Han log ett snabbt, osäkert, leende och hans blick flackade och ville inte möta hennes. Han var orakad och hans kläder smutsiga. Såhär på nära håll, tyckte hon att han såg ut som något av en luffare, fast hon föredrog att kalla det vagabond, då det på något sätt lade ett romantiskt skimmer över det hela.
”Javisst, ett ögonblick bara.” Hon tog hans tomma kopp och försvann bort mellan borden, genom ett dis av cigarettrök, matos och högljudda samtal. Han såg efter henne under ett par sekunder, sen tog han fram ett paket Gauloises, skakade fram en cigarett och tände den med sina tändstickor. Han hade två cigaretter kvar, och tänkte att han måste fördela dem på resten av dagen, då han hade lovat sig själv att inte röka mer än ett paket om dagen. Och klockan var ju bara tjugo i tre. Det blev för dyrt att röka mer, det var svårt nog som det var att skaffa röka. Dessutom hade en svidande hosta börjat väcka honom om nättarna, och då hade han svårt att somna om. Hursomhelst drog han ett bloss och började åter stirra ut på gatan, där folk skyndade förbi klädda i sina öden. Han återupptog de tankar han haft innan servitrisen avbrutit honom. Han önskade äga en av de skinande bilar som, tycktes det honom, hånande passerade på gatan utanför; vidare funderade han även över vart han skulle kunna få ett mål mat utan att anstränga sig alltför mycket, och då han inte hade några pengar så var det ett tryckande problem, som ökade i takt med att hungern kom smygande. Faktum var att ju mer hungern trängde sig på, desto mindre tänkte han på den förtret som de passerande bilarna så illvilligt orsakade. Istället fokuserades hela hans tankekraft på gåtan om hur han utan pengar skulle kunna skaffa något att äta. En möjlighet var att försöka stjäla mat någonstans, men det var förenat med ett element av fara som han helst undvek, och nu stängde de flesta restauranger runt klockan tre. Det var förargligt att han inte beställt en måltid tidigare! Att springa från notan var i princip hans enda möjlighet i de här kvarteren, då han alltför många gånger blivit ertappad i speceributikerna och vid de olika frukt- och grönsaksstånden vid torget borta vid parken. Men också här började alternativen ta slut. Det föll sig nämligen så, att Claude inte var en särskilt lyckad tjuv; han var lat, vilket gjorde att han inte lade ner någon större ansträngning i utförandet av sina små brott. Ja, inte alltid så små heller. En gång blev han ertappad med att försöka smita från notan, efter att först ha beställt en femrätters meny, två flaskor vin, tre glas konjak och ett paket cigaretter. Ingen behövde ens anstränga sig för att fånga honom, då han redlöst berusad föll över ett angränsat bord i sitt försök att kvickt smita därifrån. Då hade han spenderat tre månader i fängelse, vilket man kanske kan tycka vore en bra lösning för honom. Det hade det kanske varit, om inte Claude inbillat sig själv att han fick klaustrofobiska attacker när han berövades sin frihet. Det var inte cellens storlek, utan tanken på begränsad rörelsefrihet överhuvudtaget, som gjorde honom blek och svettig. Saken kommer i en ännu märkligare dager, då man betänker det faktum att han alltid rörde sig inom ett område av kanske en fem, sex kvarter, ett torg och en park, där han vid tillfälle matade änderna med bröd som var för gammalt och hårt, till och med för honom. Naturligtvis var allt ett stort skämt, som hans egna illusioner spelade honom. Men den allra största anledningen till att han inte lämnade detta lilla område, och sökte sig till nya marker i den stora staden, var att han här hade, inte bara alla sina fiender, utan även alla sina vänner. Att de han betraktade som vänner sedan var flyktigt bekanta, hos vilka han ibland lyckades tigga till sig en matbit och lite värme, var en annan sak han valde att inte betänka närmare. Hursomhelst, så var det på en av dessa vänner, den gode Laurent, som hans funderingar slutligen föll. Hos Laurent hade han inte varit på länge, eftersom denne tydligen varit på resande fot under en tid, men nu var han åter hemma, och åter redo att bli utsatt för Claudes skamlösa tiggeri.
Det var alltså till Laurent han skulle!
Han skulle just till att resa sig, då han såg att servitrisen närmade sig hans bord. I handen hade hon notan han så tanklöst hade bett om; nu skulle de ju vara påpassliga, med blickarna ständigt fästa vid det lilla silverfat, på vilket de hoppades att han skulle lämna dricks. Han svor tyst för sig själv och betraktade Marie, som tornade upp sig vid hans bord. Han tänkte, att hennes kläder smet åt hennes höfter på ett fördelaktigt sätt.
”Er nota.” Marie nästan viskade orden när hon satte ner det lilla silverfatet och sökte två sekunder efter hans urdruckna kopp, innan hon mindes att hon tagit den med sig redan första gången. Hon stod kvar där i ett par sekunder till, fånigt stirrandes på den plats där ingen kopp längre stod, innan hon hastigt mötte hans avmätta blick och då hastigt avlägsnade sig.
Hon hastade ostadigt mot köket, utan en tanke på de futtiga mynt han kanske skulle komma att lämna efter sig, men med den obehagliga känsla som kommer av att en rodnad obönhörligt smyger upp längs ens kinder. Varför hennes kinder blossade vid tanken på hans nonchalanta blick, som mött hennes tafatta beteende, var mer än hon förstod. Kanske var det för att hon själv hade tänkt leverera en avmätt blick, om någon överhuvudtaget, under överlämnandet av notan. Det föreföll henne dock märkligt att överhuvudtaget tänka på sitt handlande under utförandet av arbetsuppgifter och bemötandet av restaurangens gäster, då hon alltid annars utförde båda med den robotliknande rutin, som blir följden av ett monotont arbete man utfört länge. Det var visst något med hans hår, som det fallit över hans mörka ögon… hon rycktes ur tankarna av att någon ropade till inne i restaurangen. Hon hade just nått dörren till köket, men vände istället om och skyndade tillbaka. Där fick hon se Claude, halvliggandes på golvet framför entrédörren, mödosamt försöka resa sig upp. ”Han bara sprang rakt in i dörren”, hörde hon någon påpeka. Hon skyndade fram och tog honom i armen för att hjälpa honom upp, och blev förskräckt över att han ryckte till som ett skrämt djur och snabbt kom på fötter av egen kraft.
”Jag… jag hade bråttom”, stammade han fram, ”jag trodde att dörren öppnades utåt, de öppnas ju alltid utåt, inte sant?”
”Är du… mår du bra?”, kom sig Marie att fråga.
”Ja, inga problem.” Han log lite och tog sig för pannan. Han hade slagit huvudet i dörren i sin iver att komma där ifrån. Det kom för honom att han nu var i behov av en lögn. ”Jag hade bråttom, för jag hade fått en idé”, hörde han sig själv säga.
”En idé”, frågade Marie, ”vad för slags idé?”
”Om, en målning”, mumlade han, ”ja, en idé till en tavla, som jag ska måla”.
”Åh, jag förstår”, sade Marie och nickade förstående. ”Ni är alltså konstnär?”
Nöjd över Maries reaktion, tog Claude åter kontroll över situationen.
”Ja, just det, så om du ursäktar… jag har ju fortfarande bråttom hem.”
Han nickade lätt till avsked, lyckades få upp dörren, och skyndade ut i eftermiddagens bleka ljus. Marie såg honom försvinna runt ett hörn med raska steg. Sedan såg hon att han inte hade betalat sitt kaffe. Efter ett kort överläggande med sig själv, plockade hon upp silverfatet, stoppade notan i fickan, och gick tillbaka mot köket. Det var lika bra, tänkte hon, att de andra ingenting hade hört.

Nästa eftermiddag kom Claude strosandes längs den stora boulevard, som låg i närheten av restaurangen där Marie snart skulle sluta sitt pass. Han undrade lite över vad han egentligen gjorde där, över det faktum, att han verkligen övervägde att träffa henne. Han visste inte riktigt varför. Kanske var det på grund av det sätt, på vilket hennes dräkt smitit åt om höfterna. Efter incidenten dagen innan, hade han inte direkt funderat över situationen, utan mest oroat sig över sin gnagande hunger. Den hade bitit och rivit i hans mage som ett utsvultet djur. Visserligen var han van vid att gå hungrig, men efter att ha gått utan mat hela den föregående dagen hade till och med hans härdade, men i grunden otåliga, mage börjat ställa sig frågande till sin egen tomhet.
Lättad över att ha undkommit, hade han skyndat från restaurangen och vid gott mod inställt sig i tiggarställning vid sin nyss hemkomna väns tröskel. Denne hade varit på ett strålande humör, då hans resa varit både nöjsam och givande, så istället för att som var brukligt var jaga snyltaren på flykten, bjöds den objudna gästen in till både ett rejält mål mat och ett par glas vin. Det serverades rentav kaffe med ett par droppar whiskey, då de mätta och belåtna slagit sig ned och satt blickande ut över den skymmande stadens mörka takåsar under stilla samtalande. Claude var en smula överraskad över den varma gästfrihet, som visades honom, men hade å andra sidan inga större problem att svälja den, då han egentligen aldrig betraktat sig själv som en snyltgäst. Snarare som en vän, vilken för tillfället var utan medel och därför i behov av ett lån, som han sade, vilket naturligtvis skulle återgäldas vid senare tillfälle, då han själv var stadd vid kassa. Olyckligtvis hade det fallit sig så att Claude aldrig haft möjlighet att återbetala sina välgörare, då de fåtaliga mynt som korsade hans väg rann likt finkornig sand mellan hans fingrar och fångades av vinden, för att aldrig mer återses eller komma någon i hans omgivning till glädje. Detta då frånsett tobakshandlaren, Jacques, vars Tabac var i stort sett den enda inrättning i området som aldrig råkat ut för Claudes tjuverier och knep. Anledningen till detta undantag, var att Jacques mer än en gång låtit Claude handla cigaretter på kredit och till och med bjudit på en cigarill, när givmildhetens ande stigit i den tobaksdoftande gamle mannens bröst. Men inte ens ett sådant vänligt uppträdande hade kunnat få Claude att ständigt vandra ärlighetens smala stig, om inte andra faktorer funnits med i spelet; Claude nämligen vid sitt första besök dristat sig till ett försök att sno åt sig en av de cigarrer, som stod framställda på disken. Men Jacques hade naturligtvis tagit honom på bar gärning och vänligt förklarat, att Claude var varmt välkommen att handla här så ofta han ville, men skulle han ge sig på ett andra försök att handla gratis så skulle det bli bråk, vilket måste sluta olyckligt. Detta hade förklarats på så vis att det fick den paradoxala effekten, att Claude kände sig uppmuntrad att återkomma, men avskräckt från att åter stjäla. Faktum var att Jacques var det närmaste Claude hade en vän, som uppriktigt lyssnade till hans pladder och tröstade honom under de svåra tider, som ständigt tycktes följa i hans spår. Allt på grund av den respekt som Claude tvingats uppbringa, men dessvärre inte dragit några övergripande slutsatser utav.
Nå, nu hade alltså ett av de sällsynta tillfällena, då Claude välkomnades i ett hem inträffat. Laurent hade bjudit in honom och gett honom mat och dryck. Nu hör det ju till saken, att Laurent inte hade drabbats av någon plötslig känsla av tillgivenhet för Claude, utan faktiskt känt sig en smula ensam, nyss hemkommen från sin resa och allt. Claude hade dykt upp som sänd från ovan; han fungerade utmärkt som kvällens sällskap och lyssnare, då Laurent gärna ville delge sig av erfarenheter han skaffat under resans gång. Och då Claude, vid tillfällen likt detta, instinktiv visste sitt eget bästa, lyssnade han artigt och smuttade långsamt och noga på kaffet som bjudits honom. Man visste ju aldrig när nästa kopp skulle fås till skänks.
Det var med andra ord förståeligt, att Claude inte hade haft tid att reflektera över dagens tidigare skeenden, då alla hans krafter gått åt till att smyga sig till en sovplats på Laurents hårda golv. Vad som helst var bättre än den kalla gatan, eller gräset i parken, som visserligen var mjukt, men som om morgonen fylldes med den fukt som poeterna kallar tårar. För Claude handlade tårarna om den smärta som drabbade honom sådana mornar, då hans kropps stelnade lemmar gjorde honom påmind om alltför många nätter under utpräglat spartanska förhållanden.
Så nu, då han gick längs boulevarden med sina släpande steg, gjorde sig gårdagens händelser på caféet åter påminda. Han var mätt och utvilad, vilket fick till följd att de mer lyxartade behoven, som han bar i egenskap av människa, förärade honom ett av sina sällsynta, men icke desto mindre påträngande besök.
Dagen innan hade han kallt konstaterat Maries behag, i det likgiltigt skumma ljus som hungern bringar, men inte fäst någon känsla vid sin betraktelse. Men det som då blott varit ett av många existerande ting att fästa blicken vid, fick honom nu att ideligen dra handen genom det stripiga håret och gå med ryckiga steg; hela tiden stannade han och glodde dumt in genom de stora fönsterrutorna längs gatan. Dessutom svettades han ymnigt; hans luggslitna tröja klibbade fast vid hans rygg, och han önskade innerligt att han hade haft någonstans att gå för att bada. Det skulle svalka av honom och hjälpa honom att tänka klart. Men då det inte fanns något ställe där en luffare likt han själv kunde få sig ett bad om hösten, så styrde han istället stegen mot den lilla torgfontänen på andra sidan kvarteret, för att där skölja sitt hår och ansikte.
Det var inte första gången han genomförde sin tvagning här. Han kände igen de flesta av de äldre gubbar och gummor, som träget satt på bänkarna i skuggan av de träd, som omgav det lilla torget. De satt där och sög åt sig den döende sommarens sista suck; snart skulle det vara för kallt att sitta ute, och de skulle återvända till sina billiga caféer och dammdoftande hem.
Fontänen var belägen just i mitten, så att de alla kunde betrakta Claude, där han tvättade av sig. Han var van, och de var också vana, så de vinkade till varandra, innan han skyndade iväg i riktning mot Maries café, och gamlingarna fortsatte sitt mantraliknande mumlande sinsemellan, under trädens bleka skugga.
Han tänkte på vad han hade sagt då hon så försmädligt hade ertappat honom på golvet: Jag är konstnär.

Marie låg på rygg i sin säng och betraktade i skenet från gatlyktan utanför en spindel, som skickligt spann sitt nät uppe i en takvrå. Hon tänkte två tankar: stuckaturen som prydde hennes tak hade nog en gång varit vacker, och hon kunde inte riktigt tro att hon bodde i ett sådant råtthål som stället sedermera hade blivit. Egentligen var det väl en tanke, men hon valde att dela upp den i en vacker tanke, som representerade dåtid, och en ful tanke, som representerade nutid, hennes tid.
Det värkte i hela hennes kropp. Kvällen hade varit lika slitsam som vanligt; hon hade bråkat med allt, kändes det som, slagits med väderkvarnar som malde ner hennes tillvaro, införlivade henne med de likformiga kugghjulens enformiga dans, runt, runt, runt...
Hon var medveten om att hon inte levde, utan enbart existerade, men hon visste inte åt vilket håll hon skulle gå för att hitta tillbaka. Det var som att stå i ett rum med fyra dörrar, men bara en chans... eller kanske mer som att stå ensam i ett oändligt mörker, och bara vilja sjunka ihop och försöka inbilla sig att man var tillbaka i livmodern, på väg att bli född ut i en annan värld där det inte var så svårt. Vi skriker när vi föds, tänkte hon, eftersom vi har blivit berövade vår trygghet, vårt enda riktiga hem. Hela livet blir därför ett sökande efter det vi har förlorat, men inte är riktigt medvetna om.
Hon såg ut genom fönstret mot den upplysta natthimlen, och lyssnade till de eviga ljuden från en aldrig sovande stad. Hon kände, att hennes mål var dolt bakom en fasad, likt stjärnorna bakom det artificiella ljuset, och också lika avlägsna som de var; utom räckhåll för den tiden ett enda människoliv ger.
Gud, det känns tomt. Var tog alla färger vägen?
Innan hon domnade av flöt ut i ett dvalliknande sömntillstånd, tyckte hon sig minnas att hon hade anat färger tidigare under dagen.
Det tidiga morgonljusets grå dimma strilade genom hennes fönster, men det var ljudet av en motorcykel utan ljuddämpare som slet henne från den oroliga sömn, som under hela natten hade lägrat i hennes kropp. Intorkad svett täckte hennes kropp; det tycktes henne som om hon aldrig var riktigt ren. Hon hade inte något emot att gå upp på mornarna, då nattens inre liv blott allt för tydligt återspeglade dagens verklighet, fast med en absurdhet som fick henne att föredra att faktiskt leva sitt liv, hellre än att drömma om det. Drömmarna var fyllda med en sådan ändlöshet, att de gjorde henne än mer matt och uppgiven; hennes omgivning hade präntats så hårt i hennes själ, att hon nu inte längre tycktes vara en självständig individ. Hon rös då hon gick tvärs genom rummet för att skölja av nattens dräkt under varmt vatten. Hon hoppades verkligen att det fanns varmt vatten idag.
Trots att hon hade bråttom till restaurangen, skyndade hon sig inte. Hon tittade upp mot husens fasader: de franska balkongerna gapade tomma, men till våren skulle de leva upp igen, likt hela staden. Skulle även i henne ingjutas nytt blod med de varma vindarna? Hon undrade, och tvivlade. Ett par våningar upp i ett hus som en gång varit indigoblått, stod en gammal kvinna lutad mot sitt balkongräcke och betraktade den, så när som på Marie övergivna gatan. Hon stod där i ett mörkbrunt kläde och tuggade så, som äldre människor ibland gör och verkade höljd i lugn, obekymrad över tillvaron. Marie tänkte att hon kanske hyrde ut sin vindsvåning till en fattig, ung konstnär från någon liten by som blivit för liten för ynglingens ambitioner. Hon önskade att hon hade hyrt en vindsvåning av gumman. Åtminstone skulle hon då inte ha varit ensam hela tiden. Hon stannade till och log upp mot den äldre, som inte verkade ta någon notis om henne. Marie stod kvar en kort stund och betraktade den gamles uttryckslösa ansikte, innan hon vaknade till och gick vidare. Nu skyndade hon sig, för att inte komma allt för sent till jobbet. Även om hon vant sig vid mindre utskällningar, var det dumt att dra saken så långt att hon kanske skulle få sparken och förlora sin enda inkomst.
Hon ignorerade chefens surmulna blickar då hon en kvart försenad trädde in i restaurangen, som så smått började fyllas med folk som önskade äta lunch. Väl ute i servitrisernas omklädningsrum förlorade hon ingen tid, utan bytte raskt om och tryckte i sig några bitar bröd i köket, innan hon klistrade ett leende på sitt ansikte och klev in i sin roll.
Det föll sig så att Marie denna dag lyckades väl i jakten på dricks. När lunchen var till ända hade hon samlat ihop mer än vanligt och betraktades med avundsjuka blickar av de övriga servitriserna, där de bytte om tillsammans i den trånga skrubben bakom köket. Hon brydde sig dock inte om sina kollegors onda ögon, då hon visste, att de var i samma ekonomiskt osäkra läge som hon själv, och dessutom att hon själv vid flertalet tillfällen själv utdelat liknande blickar. Hon tänkte, att det var synd att de inte kunde vara vänner. Hon behövde verkligen vänner, eller i alla fall en! De hon haft i hemstaden - så avlägsen och främmande den kändes! - hade bleknat bort i en döende korrespondens; oförstående inför varandras liv kan rycka upp djupa rötter.
Det var vid gott mod, som Marie denna eftermiddag kom ut från restaurangen och såg Claude stå där, lutad mot en lyktstolpe med vattenkammat hår och ett tvekande leende. Hon stannade tvärt, perplext, och när hon insåg att han väntade på henne blandades en uppsjö av känslor på ett sådant sätt, att hon inte kunde urskilja en enda.
Vid åsynen av den förstummade Marie, steg modet i Claudes bröst. Han övergav sin pose, gick fram och tog hennes ena hand i sin och mötte hastigt hennes blick, innan han såg ner och talade.
”Ursäkta, att jag bara tränger mig på, är du snäll. Jag ville gärna be om ursäkt för det som hände igår”.
Marie samlade sig, men drog inte tillbaka sin hand från hans.
”Hur blev tavlan?”, frågade hon.
Han ryckte till och släppte hennes hand. Ansiktet tycktes blekna en smula, och blicken fortsatte sitt värv att utforska trottoarstenarna vid hans fötter. Istället för att svara direkt, skruvade han på sig och ryckte på axlarna, innan han slutligen tittade upp och sade med en smått förtörnad min: ”Den blev inte alls”.
”Så tråkigt”,
Claude sken åter upp, blinkade till och gestikulerade avvärjande.
”Äh, det spelar ingen roll! Den blev nog kvar på golvet i restaurangen, jag tappade den visst när jag föll!”.
”Då sopades den nog upp av städerskan i morse”, sade Marie och log.
”Ja, den var nog inte värd mer i vilket fall. Du vet, man får ett infall, men det visar sig vara ingenting. Nu fann jag ju något vackrare istället”.
Innan Marie hann reagera, föreslog Claude att de skulle ta en promenad i parken, för att, som han sa, njuta sensommarens prakt innan den försvann. Hon tvekade, vände sig om och såg på restaurangens stora fönster, som återspeglade dem där de stod på trottoaren, och nickade sedan. ”Vi går”, sade hon.
De gick långsamt och under tystnad. De gick inte helt tätt intill varandra, men ändå så, att man förstod att de höll sällskap. Claude föll då och då lite bakom, så att han därifrån mer ostört kunde betrakta hennes gestalt. Han tyckte, att hon var mycket tilltalande. Kanske var det oskuldsfullheten i hennes beteende som lockade honom, som om hon inte riktigt var medveten om sig själv och därmed framhävde sig på ett sätt som var äkta och ärligt. Förvisso rörde sig Claudes tankar med mindre finkänslighet.
Marie tänkte mindre på Claude, och mer på det faktum att hon var på väg någon annanstans än hem efter jobbet. Och inte ensam. Det tycktes henne lite underligt, då hon tänkte på det, men hon hade inte samtalat med någon på mycket länge. Pratat med folk, visst, det gör man varje dag på jobbet, eller när man handlar i kvartersbutiken. Men inte talat med någon. Hon kände sig lite nervös; vad kunde väl hon säga som skulle intressera någon?
Parken var folktom, och de strosade helt sonika genom, den lätt gulnande, grönskan. Claude började tala om höstens sprakande färger, och gestikulerade och pekade på träd och buskar, varvid han lade sin hand lätt på hennes skuldra, och talade vidare om naturens förgängelse, som påminde oss om hur spröda vi egentligen är, och om allt annat som för stunden föll honom in. Vid dammen blev han alldeles upprymd över gräsänderna, och önskade att han haft gammalt bröd med att ge dem. Marie blev en smula rörd, över den ömhet med vilken Claude omtalade änderna, och rörde försiktigt hans arm. Vid denna beröring stannade Claude tvärt och vände sig mot henne, vilket överrumplade henne så att hon nästan hoppade till. Ingen av dem sade ett ord. Marie visste inte vad hon skulle ta sig till; han väntade på henne. Då fick hon lyckligtvis syn på caféet, som låg bortom dammen, och föreslog att de skulle gå dit och dricka något värmande. Claude rynkade på ögonbrynen och sade att han inte hade några pengar på sig för tillfället, men då Marie erbjöd sig att betala för denna gång kunde han inte säga emot.
De beställde varsin kopp kaffe och satt sedan tysta och betraktade parken och dammen genom fönstret. Det började dra sig mot skymning, och det där dunkla ljuset som endast finns om hösten lägrade sig långsamt över staden.
”Jag tycker det är någonting vemodigt över hösten”, sade Marie, då de blivit serverade och åter lämnade ensamma. ”Som en sentimental längtan”.
Claude såg på henne.
”Ja, kanske”, svarade han sedan.
De tystnade åter. Maries blick föll på en tavla, föreställandes en del av parken.
”Vad är det du målar”, frågade hon.
”Det skiftar”.
”Åh, naturligtvis… men vad är då det vackraste du har målat?”
Claude tänkte efter, innan han slutligen svarade.
”Ett porträtt av en kvinna, sittandes på en säng. Morgonljuset strilar in genom gardinerna, och liksom faller över henne”.
Marie nickade.
”Får jag se den?”
”Tavlan?”
”Ja, jag har alltid drömt om att få besöka en konstnärsateljé”.
”Den är väldigt rörig”.
”Det gör inget. Jag bor själv väldigt enkelt”.
Han tystnade åter och såg ut mot himlen.
”Nå, om du vill se ateljén, så är det klart att du ska få det. Jag hämtar dig efter jobbet i morgon eller i övermorgon. Går det bra?”
”Ja, det går bra”.
”Då så!”, sade Claude och slog ihop händerna.

Dagen efter väntade Marie utanför restaurangen i nästan en timme, innan hon slutligen gick med tunga steg hemåt. I morgon eller i övermorgon. Hälften kvar, tänkte hon. Han kom inte i dag, men han kommer i morgon.
Hon gick längs sina sovande drömmars allé; de torftiga fasaderna tycktes sorgsna i det dunkla eftermiddagsljus som letade sig ner i gränderna. Vid horisonten, skymd av husen, skimrade de avlägsna molnen.
Claude satt och rökte i en portuppgång ett kvarter från restaurangen där Marie precis slutat sitt skift. Han hade plundrat en lyckofontän och fått ihop så att det nästan räckte till ett helt paket. Jacques hade varit hygglig och bjudit på det som fattades. Hans kropp darrade lätt av yrsel, som om han hade feber; cigaretten kunde inte dämpa hungern, utan endast hålla honom sysselsatt så att tankarna vandrade bort, bort.
Då glöden slocknade slängde han fimpen, reste sig och gick.

Nästa morgon gick Marie likt en sömngångare genom gatorna. Hon såg inte himlen, som välvde sig över staden likt en av Poussins gryningar; hon kände inte de fläckar av ljus, som dansade likt snabba penseldrag över hennes ansikte. Hon var inte trött, då hon egentligen inte var riktigt vaken. Det var så att hon inte kunde förmå sig att vakna. Det skulle kväva henne om hon åter tvingades andas den gamla luftens stinkande dis. Det var därför hon inte ville vakna; hon ville inte möta det avgörande ögonblicket.
Dagen passerade i ett mekaniskt töcken, men när Maries pass närmade sig sitt slut började hon känna lätta rysningar strila genom kroppen. Hon ställde den sista brickan på bänken inne i köket, där diskpojken tog hand om den. Till synes förlorad i tankar, stod Marie kvar en kort stund och betraktade pojken. Han var ny, hade börjat dagen innan. Utan att ta notis om Marie fortsatte han sitt arbete. Hans hår var ilsket rött. Bara för ett ögonblick fylldes Marie av en överväldigande känsla av ömhet; hon ville röra hans hår, bara flyktigt, men besinnade sig och gick istället för att byta om.
Långsamt öppnade hon glasdörrarna mot gatan med sänkt blick. Hon väntade några sekunder. Inget. Hon såg upp: gatan vara bara en vanlig gata, och alla människorna passerade utan ansikten. Då hon stod där, likt ett bortkommet barn, steg en röst inom henne. Den viskade något hon inte riktigt kunde höra. Hon lyssnade intensivt. Den steg i styrka. Snart skulle hon höra. Hon slöt ögonen och…
Hon skrek till, då någon grep hennes arm.
”Seså. Lugn”.
Claude såg en aning skeptiskt på henne.
”Hur är det egentligen fatt?”
Marie skrattade till och tog ett steg bort från Claude.
”Mår du bra?”, fortsatte han och tog ett steg mot henne, men hon höll upp sin hand för att hindra honom.
”Jag är ok”, sa hon och skrattade till igen. ”Det var inget. Du skrämde mig lite”.
”Förlåt, jag menade inte…”
”Nej, nej, det gör inget! Jag är bara lite trött”.
Claude nickade och flackade med blicken mot gatan. Så skruvade han lite på sig; Marie tyckte, att han nästan såg ynklig ut.
”Vill du fortfarande se ateljén?”, frågade han och mötte hennes blick.
”Ja. Ja, det vill jag”.
Då tycktes Claude plötsligt fyllas av nytt liv. Han skrattade.
”Du”, sade han sedan, ”jag ville gärna bjuda dig på middag, men jag har ingen mat hemma. Lite vin och whiskey har jag, men…”.
Han slog om, tystnade, och såg nästan vädjande på Marie. Hon förstod.
”Jag kanske kan få med mig något från restaurangen. Vänta lite”.
Då hon hade gått sist av alla i lunchpersonalen, visste hon att det bara var den unge diskarpojken kvar i köket. Chefen satt helt säkert på sitt kontor. Hon gick tillbaka in, genom restaurangen till köket. Pojken stod där lutad mot diskbänken. Han åt ett äpple och betraktade diskmaskinens plåthölje. Hon stannade till och väntade på att han skulle märka henne. Han mötte likgiltigt hennes blick, och vände sedan åter uppmärksamheten mot det bullrande höljet. Nöjd med att slippa förklara något gick Marie in i skafferiet och hämtade pasta och bröd, därefter öppnade hon kylen och plockade ut en bit fläskkött, lite svamp och ett paket grädde och stoppade ner alltihop i sin väska. Sedan stannade hon upp och såg åter bort mot pojken, som hade ätit upp sitt äpple och nu drack ett glas vatten. Då tystnade diskmaskinen; pojken ställde ifrån sig vattnet och gick bort och lyfte upp locket, så att ett moln av vattenånga strömmade ut i köket. Marie log. På vägen ut tog hon en flaska vin i baren.
Lägenheten, dit Claude förde henne, låg endast ett par kvarter från restaurangen, och var belägen högst upp i ett gammalt hus utan hiss. Han hade varit mycket nöjd, då hon berättade vad hon tagit. Själv kände sig Marie upprymd och livfull. Nu var hon vaken. Claude grävde lojt i sina byxor efter nycklarna, låste upp och släppte in henne. Hon noterade de knappt märkbara små fläckarna av målarfärg på hans byxben, små mörkröda, nästan bruna stänk. Hon klev in över tröskeln och betraktade det stora rum som mötte henne; det mörka trägolvet var slitet och fult, och det fanns ingen matta som kunde täcka över det; det hängde små teckningar av skiftande motiv runt alla väggarna, vars ljusa, röda färg nätt och jämnt var synlig; mitt i rummet, till höger, stod ett bord och två stolar; i det bortre vänstra hörnet stod ett staffli, och bredvid ett litet bord med en palett och en plåtburk med penslar av olika slag, små färgtuber låg spridda runt de tunna träbenen; tavlan var precis påbörjad, som det verkade – den tycktes föreställa ett landskap av något slag, av de grå konturerna att döma. Bakom staffliet skymtade hon tavlan, som Claude hade talat om på caféet i parken. Hon gick bort och lyfte fram den. Den var verkligen vacker. Rummet, däremot, var inte vackert, och det doftade starkt av färg och terpentin, men mittemot bordet på rummets vänstra sida, den sida som var sluttande efter taket, öppnade sig ett stort fönster mot det gråslagna eftermiddagsljuset. Hon hörde Claude inne i köket, sysselsatt med något. Direkt till höger stod, vid ingången stod en annan dörr på glänt, hon skymtade vita lakan i dunklet. Rummet tilltalade henne endast av den anledningen, att det var fyllt av skapande, och tycktes emanera från det stora fönstret som vette mot himlen.
Hon ställde tillbaka tavlan och gick fram till fönstret för att se ut över takåsarna. Man kunde se de mindre parker som likt små gröna oaser var belägna bland husen med jämna mellanrum. Hon hörde klirret av glas och vände sig om. Claude stod i köksdörren, med två vinglas och en öppnad flaska vin i händerna. Han höll upp sin börda mot henne med ett frågande leende. Hon nickade, gick fram, tog ett av glasen från honom och lät sig serveras. De smakade vinet under tystnad; Claude drack hela sitt glas i ett svep och fyllde det sedan åter. Därefter ställde han flaskan på bordet och gick fram till fönstret och såg ut.
”Vad är det du målar?”, frågade Marie.
Claude vände sig och betraktade tavlan en stund.
”Jag vet inte än”, svarade han och vände sig åter mot fönstret.
”Jag tänkte”, fortsatte Marie försynt, ”att det kanske var ett landskap”.
Claude snurrade runt och skrattade nervöst, i det att han höjde glaset och drack lite. Men så blev han allvarlig och såg ner i golvet.
”Ja, men vad för landskap?, frågade han sedan.
Marie betraktade honom; han tycktes ha försjunkit i tankar och stod lätt lutad framåt med blicken fäst vid vinglaset.
”Jag går och förbereder maten. Du kanske vill fortsätta arbetet?”
”Nej”, han skakade lätt på huvudet ”jag kan bara jobba när jag är ensam”.
Hon vände ryggen mot honom och gick in i köket, för att skära upp köttet och sätta på vatten.
Claude vandrade rastlöst fram och tillbaka över golvet, som lågmält klagade under hans tyngd. Han hörde Marie gnola en visa från köket, och hur hon slamrade med grytor och vad det nu var hon använde. Så stannade han, och böjde sig ned för att plocka upp en pensel, som låg en bit ifrån staffliet. Den var täckt av stelnad grå färg. Han gick bort och lade den i burken, bland de övriga penslarna.
En ljuvlig doft av stekt kött och svamp letade sig snart ut från köket, och Claude tänkte att fick han bara leva över den stundande måltiden så skulle inte allt ha varit förgäves. Då Marie senare kom in till ateljén och för att duka bordet, stod han lutad mot väggen i en teatralisk pose och såg drömmande ut genom fönstret. Marie tyckte att han såg ut som melankolin förkroppsligad.
”Vad tänker du på?”, frågade hon med mjuk röst, för att inte störa honom.
”Åh, inget särskilt. Jag vet inte”. Han suckade tungt, men slog genast över i ett leende. ”Jag försöker mest samla mina tankar.”
Då han sagt det, gick Marie över golvet och kysste honom försiktigt på kinden. Påverkad av vinet han så hastigt druckit reagerade han inte förrän hon redan lämnat rummet, då han skrattade till utan att ge ifrån sig något ljud och rörde vid den punkt där kyssen hade landat.
Snart bar hon in maten.
Det är inte att gå för långt, då man påstår att Claude njöt till fullo av situationen. Aldrig hade han upplevt något liknande: han satt i en varm lägenhet, åt varm mat och drack välsmakande vin. Plötsligt kände han sig som en människa. Han åt långsamt och under tystnad.
För Marie betydde maten föga; det var inte mat hon saknade i sitt liv. Trots allt arbetade hon på en restaurang och åt gott varje dag. Istället omfamnade hon känslan av att inte var ensam; det var inte maten som var det viktiga, utan att sällskapet inte var överarbetade servitriser i restaurangens kvalmiga lunchrum. Lätt berusad av vinet betraktade hon Claude, där han satt så lugnt. Hon beundrade det sätt, på vilket han verkligen tycktes njuta av den mat hon så omsorgsfullt hade lagat. Det tycktes henne, att han verkligen visade uppskattning för vad hon gjort. Det var ju ingen hemlighet för henne, att konstnärer ofta levde ett påvert liv; hon såg det som ett offer för skapandet och var glad att kunna lätta på Claudes lidande en smula. Tystnaden som lägrade dem emellan såg hon som ett samförstånd; de var två själar i behov av varandra, och nu njöt de varandras sällskap utan krav. Hon serverade dem ännu lite mer vin.
Då maten och vinet slutligen sinat dukade Marie av och Claude rotade fram en skivspelare från en garderob i sovrummet, och spelade en platta med en av Beethovens sena stråkkvartetter. Ingen av dem kände igen musiken, men blev obönhörligt rörda av dess toner. Claude hade även tagit fram en flaska whiskey, och bad Marie lämna disken för att istället ta med två glas från köket och göra honom sällskap.
Claude fick ett infall, och flyttade stolarna intill fönstret, varefter han använde det lilla bordet vid paletten för att bära deras glas. Med en vacker gest, som tagen ur ett annat liv, bjöd han henne att sitta. Så satt de där, vid den skymmande himlens gudomliga ljus, som strålade från horisontens avlägsenhet, och stadens tak var blott en mörk siluett för skådespelet. Claude sa: ”Tänk, att vi två sitter här nu.” Han pausade och drack av sin whiskey, innan han fortsatte. ”Vem hade väl kunnat förutse se det?”.
Marie skrattade; ett klingande skratt. ”Nej, det är sant. Ingen hade kunnat förutse det”. Och just så tänkte hon också.
Claude lutade sig, nästan omärkligt mot Marie, men hejdade sig, ovan som han var vid den uppkomna situationen. Istället lutade han sig tillbaka en smula, och lät berusningens frigörelse drabba tungan.
”Så, hur trivs du på restaurangen?”, frågade han godmodigt.
”Jag försöker glömma den, varje sekund jag inte är där”, svarade Marie helt allvarligt.
”Jag förstår”, sade han. Sedan tog han mod till sig och böjde sig fram för att kyssa hennes läppar. Vad hade han väl att förlora?
Man hörde ljudet av ett glas som, utan att gå sönder föll i golvet. Snart var de tillsammans. Marie uppfattade åter doften av palettens färger och suckade. Claude förundrades över den mjukhet och välvilja, som hennes kropp erbjöd. Han mindes kalla nätter och galen desperation i stundens överlevnad.
Från skivspelaren hördes ett hackande ljud. Snart tystnade emellertid även den.

Då det bleka morgonljuset väckte Marie var det utan ångest. Hon reste sig halvt upp på golvet och såg sig yrvaket omkring. Hon var ensam; Claude stod ingenstans att finna. Inte heller då hon ropade hans namn kom något svar. Hon klev upp från golvet och gick in i sovrummet. Kanske har han lagt sig att sova där, tänkte hon. Men sängen gapade tom även den. Utan några egentliga onda aningar, trots allt var det ju Claudes lägenhet, lade hon sig på rygg i sängen och stirrade upp i taket. Det var inte riktigt möjligt att reda ut vad som pågick inom henne. Hursomhelst var hon inte längre trött. Istället steg hon upp och började öppna garderobsdörrarna, i tron att hon kanske skulle finna ytterligare några av hans färdiga verk undangömda där. Istället fann hon Laurents döda kropp, som med livlösa ögon stirrade ut i intet. Hon stod tyst och såg på den främmande gestalten.
Vem vet vad hon tänkte just då? Hon skrek inte. Hon flydde inte hals över huvud. Istället gick hon tillbaka ut i ateljén, stannade till och lät blicken svepa över rummet, och tog därpå sin jacka och väska och lämnade lägenheten.
Ute på gatan hejdade hon en taxi, klev in och försvann längs de morgonhöljda husen där människorna just hade vaknat.

SLUT.

Skriven av: Karl Peder Gravlund