Snoddas goes to New York

(Det här är det artonde och hittills senaste kapitlet i mitt Terry Pratchett-/Douglas Adams-/Monty Python-inspirerade amatör-epos, 'Den obeslutsamma sagan'. Om du tycker att det verkar helt obegripligt, har du förmodligen rätt. ;) Om du vill göra det lite mindre obegripligt, klistrar du bara in adressen http://peterman.se/humor/den_obeslutsamma_sagan/ och läser sagan från början.)

Hövdingen hade haft rätt. Båten var på väg rakt mot ett åskväder.

Det hade inte varit ett problem i sig, om inte rodret hade hakat upp sig.

'VAAAAAARFÖR GICK VI INTE AAAA-AAAA-AAAAAAV?!', gnällde andrematrosen.
'VARFÖR? DET VAR DU SOM BAD MIG STANNA!', hojtade förstemaskinisten tillbaka.
'HÅLL KÄFT Å HJÄLP TE!', ropade hövdingen, som med all sin kraft försökte få rodret att lossna.
'Dä gaur inte', konstaterade han snart. 'Vänta här!'

Andrematrosen, förstemaskinisten och alvdrottningen ignorerade hans order och följde efter ut på däck. Hövdingen öppnade dörren ner till maskinrummet och ropade något som dränktes av åskmuller.

Tolv män, väl inoljade och med svällande muskler, kom joggande upp för trappan. De var klädda i vita byxor, åtsittande vita linnen och stereotypa vita matrosmössor. När alla kommit upp på däck (med ett 'Häpp, häpp, häpp, häpp!'), ställde de sig i en utstuderat avancerad formation (som av forna dagars schlagersamurajer brukade kallas 'Den plirögda bäverns flykt från skattmasen') och sjöng, i perfekt stämsång:

'Uti flottan – får man segla på sju hav!
Uti flottan – finns det inga hårda krav!
Uti flottan – här är vi som håller stånd!
Uti flottan –'

'– finns det ingen tid för sång', avbröt hövdingen.
'M'åååh', mumlade muskelmatroserna motvilligt.

Alvdrottningen stirrade på dem med halvöppen mun. Minst tre olika känslor försökte kontrollera hennes ansiktsmuskler samtidigt.
'Vilka... är det där?', viskade hon till ingen särskild. Förstemaskinisten himlade med ögonen och svarade:
'Hövdingens nya 'besättning'. Han hittade dem visst i en frisersalong.'

* * * * * * * * * * *

Redlösheten bredde ut sig likt en förkromad talpedagog. Korpral Fältspat var så lycklig att han hade kunnat gråta.

'Ser du, Tallriksmodell? Ser du vad man kan åstadkomma med endast elva fingrar och en oönskad graviditet?'

Tallriksmodell Jagskitervälikolesterolhaltensson var för tillfället ett skaldjur utan stenmangel, men svarade ändå:
'Ja jäsiken, kuppral, en kunne tro att han gått en tre-å'n-halv-veckesch-kusch i kalsongknytning!'
'Jag HAR gått en 3½-veckors-kurs i kalsongknytning, Tallriksmodell', påpekade korpralen frånvarande.

* * * * * * * * * * *

Skeppets besättning sprang hit och dit som i en dimma runt den orörliga alvdrottningen. Då och då hördes hövdingens allt mer stressade bräkande över däck, följt av ett svar från någon av matroserna, från bumligaste bas till finaste falsett, men för alvdrottningen var det bara ett enda avlägset eko. Inte ens en åskknall kunde föra henne tillbaka till verkligheten.

Det kunde däremot hövdingens nästan hysteriskt entusiastiska utrop:
'DÄ FUNKAR! DÄ FUNKAR! HOHO, DÄ FUNKAR!'

Han hojtade in till andrematrosen: 'Ta upp oss ovanför molnen igen!'
'Aj aj, kap... höv... kapten Hövding!'

Alvdrottningen såg sig omkring, fortfarande förvirrad. Muskelmatroserna hoppade och jublade och kramade om varandra (och försökte krama om förstemaskinisten, som snäste och slog ifrån sig). En av dem kom fram och lyfte upp alvdrottningen, som ännu inte var tillräckligt vaken för att bli upprörd, och skulle just hissa upp henne i luften, när en enorm blixt slog ner i skeppets huvudpropeller.

Tystnaden var öronbedövande. Alla tittade upp mot propellern, som snurrade långsammare och långsammare, för att till slut stanna helt.

'Elmotorer!', fnös förstemaskinisten för sig själv.

Och skeppet föll.

Alvdrottningen hävde upp ett avgrundsdjupt illvrål som fick matrosen att tappa henne som om hon vore ett glödande kol. 'Aaj!', sa hon förebrående, och fortsatte sedan skrika.

'NER Å FIXA DÄ!', vrålade hövdingen till matroserna. Han vände sig mot förstemaskinisten. 'DU OCKSÅ! HJÄLP TE!'.
'För bövelen, kapten! Jag är ångmaskinist, inte elektriker!'

Och alvdrottningen skrek.

Merparten av matroserna, samt förstemaskinisten (efter en snabb och effektiv övertalningskampanj från hövdingens sida), gav sig ner under däck.

Och alvdrottningen skrek.

Hövdingen tittade ut över relingen och såg havet komma närmare och närmare (ackompanjerat av alvdrottningens oavbrutna skrikande). 'Dä här gaur inte!', mumlade han till slut. Han sprang över däck, ropade ner mot maskinrummet: 'TA BETÄCKNING! RÄDDE SEJ DEN SOM KAN!' och kastade sig platt på mage mot däck.

Just då började propellern snurra igen. Skeppet föll långsammare, började nästan sväva...

...propellern stannade igen...

...skeppet fick ny fart under de sista fem meterna, och landade i havet med ett gigantiskt plask.

Och alvdrottningen skrek.

Hövdingen reste sig, gick fram till henne och knackade henne på axeln.
'Vi överlevde.'
'–AAAAAAAAAAAAAAAAAAH... VA?!'
'Vi överlevde.'
'LEVER VI?!'
'Ja.'
'ÄR VI INTE DÖDA?!'
'Nej.'


Alvdrottningens röst var fortfarande skräckslagen. Hon stirrade på hövdingen med förvildad blick.
'Vi kommer inte fram till slottet i tid, va?'
'Troligen inte.'

'...Bra!', sa alvdrottningen uppmuntrande, och svimmade.

Skriven av: Peter Sandberg