Snöflingornas sista vals

Jag satte mig längst fram i klassrummet i hopp att kommentarerna skulle upphöras. Hur nära jag än satt magistern så lyckades lapparna med dem kränkande orden komma åt mig. Utanför den frostkalla glasrutan låg marken alldeles kritvit, som ett stort duntäcke liggandes mot marken. Snöflingorna ägnade sig åt dans med den mörkblåa himlen som bakgrund.
Vid lektionens slut gick samtliga ut på rast, under tiden som ett fåtal satt och väntade på min utgång. Med fötterna utanför dörrgaveln sattes ett nytt prov på min överlevnad, bokstäverna fick tillåtelse att höras, att existera. Tårarna vällde nedför kinderna medan snyftningarna sökte efter jämna andetag. Den tunga kroppen försökte med desperata ryckningar att komma ur deras grepp. I bakgrunden av alla ord som vällde ut hörde jag magisterns nyckel vrida om i låset. Dem lossade greppet om mig och jag föll ner mot golvplattorna.
”Men vad gör du på golvet, sade magistern med en hånfull röst.”
”Upp med dig och sluta upp med att spela pajas!”
När jag kom ut genom utgången högg kylan till i kinderna som var våta utav dem tårar de orsakade. Jag lutade mig över det frostiga snåret med händerna mot buken och kräktes.
Den natten låg jag orörlig i sängen med händerna för öronen med ögonen igenslutna och slumrade in i mardrömmens rike. Dem dagarna blev månader och sedan år, varför detta hände mig förstod jag aldrig. Så jag började lyssna och ta åt mig ryktena som gick och anmärkningarna som påpekades, jag blev deprimerad.
Jag hade misslyckats, jag gav efter. Istället för att möta dem hånfulla blickarna och kommentarerna ”vadå försöker verka mindre fet genom att inte äta så mycket, när det ända man ser är hennes valkar” när jag anlände med min matbricka, så valde jag att sitta inlåst på toaletten tills lunchen var slut och lektionen startade igen. Jag hatade i högsta grad då jag kom hem eller till min såkallade hjärnskrynklare, medlidandet, förtvivlanden, smärtan, eländet!
Skolterapeuten brydde sig men räckte mig ingen hand, hon som skulle ha tystnadsplikt. Men som en av mina dåvarande vänner sa; regler ska brytas.
Så där satt jag tvärsemot mina rivaler åter igen i ett obetydligt rum vars belysning som bländade mina ansträngda ögon och fick åter igen lyssna på vad mina problem var, ta emot den skit jag fått i tre år. Rektorn kunde inget göra, då det var för många inblandade. Där var jag övergiven bland femhundratrettiotvå elever, ingen kunde rädda mig. Jag var redan en outsider, nolla, ett missfoster. Det var min plats bland eleverna i skolan, och den kunde inte bytas ut. Det var redan för sent.
I desperat behov av att skaffa vänner, så hamnade jag i fel umgängeskrets. Dem hade känt samma sak, men var lyckliga då dem var berusade. Dem tre timmarna kände jag ingen smärta och tankarna fanns ej på vad dem efterlämnat. Där satt jag oräkneliga gånger för att klara av vardagen, tills ruset inte var lika inbjudande längre. Många säger att jag måste vara en stark person som gått igenom så mycket elände, att jag klarade av det. Men sanningen är att det har jag inte. Det är som en krypterad fil i hjärnan, och följderna som inträffade bevisar kraftigare människans svagheter. Nu sitter jag här, ett antal månader senare, tillbakablickarna om det som inträffade försvinner nog aldrig. Det påminner mig om snöflingorna, så vackra, oskyldiga, likt ett barn. Och deras sista vals innan dem ligger längst marken, där dem kan bli antingen starkare eller svagare beroende på värmen. Likt vårt samhälle vi lever i, om man har sina fötter stadigt på marken och vet vart man vill hamna, så behöver det inte vara vår sista vals här i livet.

Författare:

Publicerat

Dela: