Snön faller igen

Snön sjöng en klagande sång under hennes fötter då hon sakta traskade i vintermörkret mot ett okänt mål. Tårar rann nerför hennes iskalla kinder och hennes bara händer sved av kölden. Ensam var hon i den tysta natten.
De luddiga snöflingorna fladdrade sävligt och harmlöst ner mot marken, som om de inte alls hade en aning om att deras existens var ämnad endast åt att bädda in landskapet i ett vitt lysande täcke. Sakta, i en nattens vals dansade de ned mot jordytan, som om de inte hade den blekaste susning om vilken aggression de vållade de otåliga vindruteskrapande bilägarna och vilken förrädisk halka gamla tanter råkade ut för då de vita snöälvorna gömde isfläckarna under sin täta matta.
Snöflingorna verkade i det stora hela mycket oupplysta om sina negativa egenskaper, och kanske deras ovetskap var lika bra den, för om de började tänka för mycket skulle de kanske få för sig att de kunde ta över världen och skapa ett halvdiktaturiskt imperium och det är nog inte något som vi människor skulle uppskatta eftersom det ju är vi som vill leka gudar i universums trädgård.
Ingen vind.
Världen tycktes bara bestå av rymd och vakuum. Gatlyktorna stod glesa längs villaområdets gränder. Flickan stannade på den tomma gatan, betraktandes den nattsvarta stjärnhimlen. Var kommer alla snöflingor ifrån? funderade hon då hon för sitt inre pekade ut stjärnbilderna Orion och Karlavagnen. Det finns inte ett enda moln på himlen, var kommer all snö ifrån?
Hennes tankar övergick till andra ämnen medan hon fortsatte sin värdelösa men fettbrännande vandring i mörkret. Fotspåren lämnades som djupa sår i den vita mattan på marken. Hennes tårar kom oavbrutet, de gick inte att kväva och hennes snyftningar hörsammades endast av den skrikande tystnaden som trots hennes ovilja omgav henne. Hon lyfte ena handen för att torka bort sina sorgedroppar, och upptäckte hur röda hennes spröda fingrar var. Vita flingor behövde inga landningsljus för att träffsäkert bestiga hennes kalla bleka hud.
Hon ignorerade det faktum att hon skulle bli blöt om baken och sjönk ner i en snödriva. Här sitter jag tills världen går under… tänkte hon ironiskt innan hon högljutt hostade på grund av sin sjukdom. Åter igen började tårarna rinna och i en hastig rörelse slog hon ena knytnäven i marken av ilska. Hon började huttra och drog den gamla dunjackan tätare om sig. Sluta gråta, ditt jävla pucko!
Aldrig igen. Aldrig.
Hon tog upp snö från marken och kramade ihop det till en hård kall boll. Hennes mun drogs samman till ett smalt streck och hennes ögon stirrade oseende rakt ut i rymden. Hon la sig på rygg och letade efter Tvillingarna på nattens mörka mantel. Snöflingor dalade ner och började täcka hennes kropp liksom den täckt allt annat synligt i närheten. Hon såg flingorna sakta och liksom medvetet lägga sig på hennes jackärm.

Långsamt suddade de fallande flingorna ut flickans sista fotspår.

Skriven av: Joanna Uhlbäck