Socker till kaffet?

Socker till kaffet?
'Kom in!' Rösten som ropade lät inte gammal.
Majvor tittade upp på Rickard och såg att även han verkade konfunderad. Hon funderade på att låta honom gå in först, men kom fram till att det nog var bättre att hon gjorde det.
Han var huvudet längre än hon och vägde säkerligen trettio kilo mer, men det var hon som var den ansvarige och utbildad. Han var med för att lära.
Hunden som stod uppbunden en bit ifrån, skällde fortfarande.
Majvor tryckte ner handtaget till dörren och öppnade den.
Det första som slog emot dem var stanken av gammalt kattpiss. De höll på att rygga baklänges båda två, istället för att gå in i den mörka hallen. När ögonen ställt om sej från ljuset på utsidan, började de se sej omkring i hallen.
Den var ganska så stor, men det skulle inte bli lätt att ta sej fram där, utan att trampa på något. Där låg kläder, skor, tidningar, leksaker, något som såg ut som bildelar och under en av klädhögarna kunde man skymta en smutsig tallrik med bestick. På en annan av klädhögarna låg en katta med tre små ungar. Och mitt i all denna bråte satt en liten ljushårig kille i bara kalsongerna framför en kupévärmare och värmde sina händer.
Chockade tittade de två vuxna på varandra. Innan Majvor lyckades få ur sej:
'Hej! Var har du mamma?'
Den lilla killens ögon tittade misstänksamt upp på Majvor.
'Är du en sån där socialtant?' undrade han.
'Varför tror du det?'
'För pappa sa att någon av de där jävla torrfittorna på socialen skulle säkert komma hit. Men han sa att de skulle vara två tanter. Och det där är ingen tant' Han nickade mot den närmare två meter långa Rickard som stod bakom Majvor.
Grabben var troligtvis någonstans runt sexårsåldern och antagligen hade han bara snappat upp vad pappan sagt. Ovetande om vad torrfitta egentligen betydde. Med tanke på att han använde ordet tant också.
Den taniga pojkkroppen var allt annat än ren, även om smutsen inte såg ut för att vara av allt för gammalt datum. Om han luktade gammal smuts gick inte att känna. Stanken från kattpisset förtog alla andra lukter.
'Jag heter Rickard och det här är Majvor. Och ja, vi är från socialen. Så var har du mamma eller pappa?'
'Farsan stack bara någon vecka sen och morsan matar lillbrorsan' Han pekade med ett smutsigt finger upp mot en liten smal trappa. Som även den var full med diverse olika saker.
De växlade en hastig blick mellan sej och Majvor började gå upp för trappan. Om hon fann trappan liten och smal, så skulle Rickard med all säkerhet funnit den klaustrofobisk.
På en obäddad dubbelsäng satt en liten späd och ljus kvinna och höll ett litet barn till bröstet. Även här rådde samma kaotiska röra av kläder, leksaker och annat smått och gott.
Under all bråte som låg på sängen kunde man skymta ett par blonda kalufser.
Med en trött blick tittade kvinnan upp från det lilla barnet. Runt det ena ögat fanns vaga spår efter en blåtira. Majvor trodde det i alla fall, men säker kunde hon inte vara. Ljuset var allt för dåligt och skuggorna kunde lika gärna spelat henne ett spratt.
'Så, ni har kommit för att ta ungarna ifrån mej nu, eller?' rösten lät trött och uppgiven.
'Det vet jag inte än' sa Majvor, men inom sej önskade hon at hon haft befogenhet att plocka med sej alla ungarna på en gång. Men var hittar man akuthem till åtta ungar mellan sex månader och femton år? Och trots smutsen och all röra som rådde i huset, verkade ingen av de barn som hon sett vara vanskötta eller misshandlade.
'Varför är ni här då?'
'För att varken vi eller skolan har fått något svar på våra brev som vi skickat' Telefon fanns det ingen till huset.
'Brev? Jag har inte sett några brev?!'
'Vem hämtar posten?'
'Jimmy, min äldsta grabb tar med sej den, när skolskjutsen släpper av honom och de andra ungarna'
Tydligen hade inte pojken visat breven för mamman.
Kvinnan tog den lille från bröstet och höll upp honom med invanda rörelser. Den lille rapade snart och då la hon ner honom i sängen. Omgiven av kuddar och ett täcke, så att han inte skulle trilla ur.
De andra två i sängen sov oberörda vidare.
'Vilka är det där?'
'Tvillingarna. Fanny och Alexandra. Vi kan gå ner nu, de kommer att sova den närmaste timmen'
Kvinnan hade rättat till sin klädsel och dragit en uppgiven hand genom sitt smutsiga hår, innan de gått ner för den belamrade trappan.
Rickard och grabben från farstun befann sej i köket, när de kom ner. Kupévärmaren var avstäng, tack och lov. Med tanke på hur dålig vägen varit. Brandkåren skulle aldrig tagit sej hit. De skulle fastnat halvvägs. Majvor såg inte fram emot att köra tillbaka. Rickard vägrade och hon var den som var bäst lämpad att köra. Hon visste hur Rickard körde på bra underlag. Hur han klarat körkortet var en gåta.
Köket var även det fullständigt kaotiskt.
Där var stanken av kattpiss ännu värre, på grund av två orena kattlådor i ett hörn.
'Jock, kan du ta ut kattlådorna. De luktar så illa'
Killen reste sej från köksstolen och hällde snabbt över innehållet i den ena lådan till den andra, innan han gick ut med allt och ställde det på utetrappan.
Lukten minskade, men fanns fortfarande kvar.
Under tiden grävde kvinnan rätt på en kaffepanna i all bråte och något som såg ut för att vara rent vatten ur en kanna.
I köket fanns tvättmaskinen, med en slang nerstucken i en större dunk som var tom. Här stod även ett gammalt torkskåp, som inte såg allt för nytt ut. Hade det varit Majvors skulle hon aldrig vågat ha igång det. Risken fanns att de elektriska brakade ihop.
Någonstans lyckades kvinnan även finna en obruten förpackning med pappersmuggar.
'Jock, kan du försöka röja av bordet i rummet lite, så vi kan sitta där?'
Varken Majvor eller Rickard hade sagt ett ord under tiden. De var så upptagna av att notera hur det såg ut omkring dem.
'Finns det inget vatten in?' undrade Rickard.
'Nej, det har det tydligen aldrig funnits. Så vi fick det billigt'
Familjen hade flyttat till kommunen för ett halvår sedan och strax efter flytten hade socialen i den gamla kommunen skickat över deras papper. Och bett dem att hålla ögonen öppna.
Det var bara några veckor sedan, som de första tecknen på att allt inte stod rätt till kommit. Barnen kom till skolan skitiga.
Majvor kunde inte begripa varför det köpt den lilla stugan, även om den varit billig. För om det inte fanns vatten in, så betydde det att det knappast fanns toalett eller dusch heller. Gud vilket jobb, framför allt med blöjbarn, som behövde tvättas.
'Var hämtar ni vatten då?'
'Brunnen på gården för tvätt och dricksvattnet tar Jimmy och de andra med sej efter skolan från grannen'
'Var är din man?'
Hon ryckte på axlarna.
'Han stack. Sa att han inte orkade längre'
Tydligen hade det inte intresserat karl om hon skulle orka.
Kaffet blev klart och hon tog pappersmuggarna och kaffepannan med sej och visade in dem i det andra rummet, som Jock hjälpligt hade röjt undan i, så de kunde sätta sej ner.
Det rummet var en repris av de andra, vad gällde ordningen.
Rickard var mycke försiktig när han satte sej ner i en fåtölj. Osäker som han var på om den skulle hålla för hans tyngd.
Majvor slog sej ner i soffan, tillsammans med Jock och hans mor.
Kvinnan gav dem en varsin mugg med kaffe i och tog även en själv.
'Ledsen att jag inte har något till. Men vi har inte varit och handlat på ett tag'
'Det gör inget. Vi klarar oss. Vi får för mycke fika på jobbet i alla fall' sa Majvor och klappade sej på sin mage och log. Hon hade börjat tycka om den här anspråkslösa kvinnan. Som tydligen kämpade med att försöka göra det bästa i en hopplös situation.
Kaffet var faktisk ovanligt gott. Något ingen av de två besökarna förväntat sej. Även om det kändes lite ovant att få riktigt kokkaffe för en gångs skull.
Rickard sträckte sej fram och ställde ner sin mugg på bordet och plockade upp anteckningsblocket.
'Jaha, vi kanske skulle börja prata om vad vi ska göra åt den här situationen?'
Och då, i samma stund, innan någon hade hunnit öppna munnen, kom något vitt ner trillandes från lampan som hängde över rumsbordet.
Med ett rejält 'plopp' föll det ner i Rickard mugg och skvätte ut lite av kaffet på bordet.
Samtliga blickar lyftes upp mot rumslampan. Ett gammalt vagnshjul, med dit skruvade lampor, med gula trasiga skärmar över. Där satt en grå papegoja på en av ekrarna och plirade tillbaka på dem. Och medan Majvor och Rickard med gapande munnar chockade tittade på denna uppenbarelse, 'neg' den till igen och släppte ytterligare en vit boll ner i Rickards mugg.
De hörde hur kvinnan snyftade till och vände sina blickar mot henne. Såg hur hon slog händerna för ansiktet. Pojken som först haft svårt för att hålla sej för skratt, blev blek. Orolig som han var för sin mor.
Majvor förstod då att nu var måttet rågat för kvinnan. Den arma människan orkade helt enkelt inte längre. De lät henne gråta och mellan snyftattackerna kom så hela historien fram.
Jimmy, den äldsta sonen, hade klått upp pappan och slängt ut honom. Trött som han var på att se sin mor bli blåslagen dagligen. Pappan hade tagit bilen och försvunnit. Sedan dess hade de inte hört av honom.
De hade försökt att hjälpas åt så gott det nu gick med allt, hon och de två äldsta. Men det var ju bara barn, så inte kunde man då begära att de skulle ta hand om allt.
Nu var kylen tom och pengarna slut. Karln hade tagit med sej kontokortet och tömt kontot på alla pengar.
Så småningom lugnade hon ner sej och drog då pojken till sej, som hela tiden suttit blek och tyst bredvid. Sedan var det hans tur att gråta. Vilket fick igång mamman igen.
'Jock!' sa Rickard med skarp röst. För han ville vara säker på att pojken lyssnade.
Pojkens tårdränkta bleka ansikte tittade upp från mammans famn. Han såg rädd ut, han tyckte inte om tonfallet i den där stora karlns röst.
'Bra! Kan du göra mej en tjänst? Jag gillar inte socker i mitt kaffe och med två bitar i, blir det garanterat odrickbart. Kan du gå och hälla ut det här någonstans?' Rickard blinkade mot killen.
Även mamman tittade nu upp och slutade gråta.
De växlade en hastig blick, mor och son. Tittade upp mot lampan, ner igen på Rickards mugg, med det nu odrickbara kaffet, innan de alla brast ut i skratt.

Skriven av: Ilona Betula