Publicerat
Kategori: Novell

Sofias biologiska mor

Sofias biologiska mor

Resumé: Sofia är adopterad av sina biologiska morföräldrar. Anledningen till detta har aldrig Sofia funderat över. Nu är hon vuxen och står i begrepp att gifta sig. Nu vill hon veta allt in i minsta detalj! Mor Hanna som är änka upplever det svårt, att prata om allt som fortfarande känns som öppna sår … Hon inser dock att Sofia har rätt att få veta. Det blir en lång berättelse med många konstpauser – som Sofia irriteras av.

Sofia stod barfota på den kalla nötta perstorpsskivan som arbetsbänken var beklädd med. Hon bankade med sin knutna hand mot innanfönstrets motspäns-tiga kant. Det här var det sista av de två köksfönstren, som hon höll på att förse med innanfönster. – Norrfönstret hade alltid varit marigare i passformen än det som vette mot sjön. Fast sjöfönstret var värre på ett annat vis, för där fick hon stå på stolar och tråna och balansera när hon skulle klistra igen springorna. De där långa remsorna blev som slemmiga lianer efter det de var genomblötta med mjölk. För så skulle det vara. Annars tog inte klistret. Att få dem rätt över springorna, var inte det lättaste längst upp. Dessutom fick ju inte remsorna komma i närheten av det rena fönstret, för då blev det ju en fläck av mjölkblandat klister. Det ville gärna krångla just i den fasen, hade Sofia märkt. Fast krångla det skulle det göra när man satte in innanfönstren, annars var det inte som skulle när man satte in fönster, det hörde liksom till.
– Ta något på dina bara ben flicka lilla, du förkyler dig, sa mor Hanna som satt vid spisen med en stickning.
Hanna hade nyligen brutit ett ben och kunde inte vara till så stor nytta på ett tag. Hon var visserligen nybliven pensionär, men tid att sitta stilla hade hon ändå inte, menade hon.
– Tur att jag har dig Sofia, hade hon hunnit säga några tusen gånger under de här senaste 14 dagarna och det återstod flera veckor innan hon skulle vara fri från gipsförbandet.
– Näe! sa Sofia och lyfte resolut ut den motsträviga fönsterhalvan igen. Det här blir inte bra, mamma!
Det kan hända att det där norra fönstret har svällt efter allt regnande som har varit i sommar. Du vet, kittet är nästan helt borta och jag tror att det har regnat in vid överkanten. Ta täljkniven och karva av lite på fönsterkarmen! föreslog Hanna.
Sofia upptäckte att hon blev nog tvungen att göra som Hanna ordinerat, för det här fönstret såg verkligen inte ut att passa med mindre än ett radikalt ingrepp.
Utanför fönstret var himlen klar och hög. Den första frosten hade både kommit och försvunnit igen. Därför var alla löv – som för några veckor sedan virvlat runt i vindens dans – nu nerlugnade och verkade tyngre. Leklusten var liksom borta. De hade funnit sin plats i gräsmattans gropar och fördjupningar. Det såg Sofia. Gräsmattan skulle ha varit krattad före frosten och vinterns intåg, men … Vi kan inte hinna allt, hade Hanna lugnt konstaterat. Vi gör det vi kan och hinner, resten får vara till våren. Ett rött vinteräpple hade lyckats hålla sig kvar på en av äppelträdets grenar. Alldeles ensamt hängde det där. En liten fågel hade upptäckt det och satt nu och hackade i sig något matnyttigt ur det.
Sofia lyfte varsamt ut vaddrullen som hon försiktigt hade rullat omkring ett exemplar av Bergslagsposten.
– Så lustigt att Bergslagsposten är på millimetern lika bred som fönsterhalvan! sa Sofia och såg fascinerad ut.
Hon hade gjort precis som mor Hanna brukade göra, men ändå blev inte vaddrullen lika jämn och trind som när Hanna själv gjorde jobbet.
Sofia var nog lite skrockfull, för hon hade rivit ut sidan med dödsannonser och stoppat den i spisen. Varför hon hade gjort så, funderade hon själv över. Eller rättare sagt, hon undrade över varför Hanna alltid hade gjort så …
– Mamma! varför river du alltid ur dödsannonserna innan du rullar på vadden? frågade Sofia.
– Jaha, du mitt barn, den frågan har jag faktiskt svar på. Det är inte möjligt för mig att komma över Ninnis död. Det är visserligen 25 år sedan nu, men jag fick nog någon sorts fobi för döden, när Ninni togs ifrån mig. Så dödsannonser och kyrkklockor vill jag vare sig se eller höra. Vanliga urverk som står stilla, vill jag endera dra upp eller hålla mig på avstånd ifrån. Det kan räcka med en vanlig väckarklocka som råkat stanna, endera ska jag snabbt dra upp den eller sätta i ett nytt batteri. Bara den inte står stilla, för det påminner mig om att allt är slut, förklarade Hanna. Kan du förstå så lustig man kan bli?
– Jaha …! Jo, det kan jag nog förstå. Kanske det skulle kännas bättre om du pratade lite om det. Jag skulle gärna vilja veta vad som hände med min biologiska mor, svarade Sofia och såg uppfordrande på Hanna. – Snälla mamma! Jag är ju stor nu …! och ska gifta mig alldeles snart. Det enda jag vet om mitt ursprung, är att du och pappa Konrad adopterade mig efter min mors död. Dessutom har jag väl hört en del lösa rykten som jag inte alls vet huruvida de är sanna eller ej. Jag vill och behöver få veta sanningen nu – det känns viktigt nu när jag själv är vuxen och ska bilda familj. Förstå mig lilla mamma! vädjade Sofia och lade armarna om halsen på Hanna.
– Jag ska försöka att berätta, men det kommer inte att bli lätt, det vill jag lova. Jag tror att vi ska ta hjälp av Ninnis dagböcker. Ninni ville bli författare. Att hennes rätta namn var Nicolette, det vet du! Hon hade alltid ett antecknings-block i sin väska. Hon skrev ner sådant som hon såg eller hörde. Hon beskrev även stämningar som hon upplevde. Kanske hon ville ha dem väl bevarade till dess den dagen kom – då hon skulle få skriva på riktigt.
Sofia såg hur tårarna ville tränga fram i Hannas sorgsna ögon. Hanna svalde och snöt sig, sedan drog hon ett djupt andetag och tog till orda:
– Om du hämtar dagböckerna, så ska jag försöka, med stöd av dem, att ge dig en förklaring på allt det där hemska som hände för så länge sedan.
– Var är de, då? frågade Sofia.
– I chiffonjén inne i stora rummet, nyckeln ligger
i glasskålen, svarade Hanna lite förstrött medan hon krokade upp en förrymd maska i sin stickning.
Äntligen skulle Sofia få veta lite om sin riktiga bakgrund. Hon hade undvikit att ta upp saker som berörde hennes biologiska mor, för hon såg att Hanna alltid blev illa berörd av det, och skada mamma Hanna var det sista som Sofia ville göra. För mor Hanna var ju – för henne – den enda mor hon kände till och Sofia hade ju alltid sett Hanna som sin riktiga mor … – även om hon visste att hon var adopterad. Konstigare än så var det ju inte. Efter en liten stund kom Sofia travande med en stor bunt dagböcker och anteckningsblock, som var prydligt hopknutna med ett violett sidenband. Hon knöt försiktigt upp det breda sidenbandet och bredde ut dem på köksbordet. Hanna såg allvarsamt på Sofia och sedan sa hon:
– Du stackars barn! – jag önskar att du hade varit min biologiska flicka. Då skulle vi inte behöva gräva i gamla hemska minnen.
– Visst, mamma! Jag förstår dig så väl, men nu är det inte så, men vi har ju varandra. Det är ju huvudsaken, tröstade Sofia sin mor.
– Kära du, var ska jag börja …? undrade Hanna spänt.
Hon drog efter andan och tog sig för pannan och sa:
– Om du ska kunna få veta vad som egentligen hände med din biologiska mor, måste jag berätta inledningen för dig i förkortad version. Du förstår: Dagböckerna är så omfattande. Där har Ninni skrivit allt i novellform, så ytterst noggrant och fint. Platser där händelser utspelat sig har hon beskrivit noga och antecknat både väder, vind och vilken tid på dagen det varit. Det är många fina landskaps- och personbeskrivningar medtagna. Hon har beskrivit känslor och stämningar och mycket annat. Så där har du läsning för flera veckor framöver. Vi ska använda dessa dagboksanteckningar som uppslags-böcker idag. Egentligen är dessa böcker och anteckningar innehåll till en fin roman … Om man bara INTE visste att den var alldeles sann – kunde man läsa den med behållning, suckade Hanna. Ja, du förstår det är en hel tragedi vi har liggande framför oss på bordet nu, Sofia. Ninni skrev tydligen alltid sina dagboksanteckningar i den här formen.
– Hurdå form? Hur menar du då, mamma?
Sofias blågröna ögon var stora och hon såg nästan rädd ut inför den hemlighet som snart skulle läggas upp framför henne.
Så förtvivlat lik Gary hon var när hon såg så där undrande ut, tänkte Hanna. Till och med den där lilla bångstyriga virveln i luggen hade hon fått ärva. Hanna kom åter till verkligheten och svarade:
– Jo, ser du; hon skrev i förfluten tid och om sig själv i tredje person. Kanske var det för att öva sig inför den skrivkonst hon ämnade viga sitt liv åt så småningom.
– Var inte Ninni distriktssköterska? sa Sofia undrande.
– Jo, visst var hon det, men det var mer mitt och pappas val, än hennes eget. För som fru till Gary behövde hon vara väl utrustad yrkesmässigt sett. Det insåg hon nog själv också, även om Gary var hennes allt.
– Gary som ju är min biologiske far, vart blev han av? Den frågan har jag aldrig ställt …, sa Sofia och verkade bli förvånad över sig själv och över att hon var ovetande om den man som faktiskt var hennes biologiske fader.
– Kära du han omkom i en otäck olycka, bara några år efter Ninnis död. Det var då vi ansökte om att få adoptera dig, Sofia. Innan Gary dog, hade vi dig bara som fosterbarn. Vi vågade knappt hoppas på att vi skulle godkännas som adoptivföräldrar, för vi var ju inte så unga då, Konrad och jag.
– Hur var han? Gary alltså, undrade Sofia med all rätt.
– Det är det som kommer att bli lite känsligt att berätta för dig. Du får inte ta illa vid dig! Det måste du nästan lova! – Om jag ibland använder hårda ord när jag talar om honom, så får du komma ihåg att det hänger samman med vad jag kände för honom då … Då för så länge sedan. Du får komma ihåg att då var jag både arg och förtvivlad över allt elände som drabbade Nicolette, som ju var mitt eget barn.
– Nej, inte ska jag ta illa upp. Det var ju före min tid, kan man säga … Självklart inte, mamma! Det är ju jag själv som har bett om att få veta hela sanningen helst ocensurerad, dessutom.
Medan Hanna berättade om Ninnis barn- och ungdomsår, karvade Sofia i fönsterkarmen, så att hon fick in det där besvärliga norrfönstret som det skulle sitta. Sedan satte hon sig på en köksstol bredvid Hanna och bara lyssnade.
– Jo, ser du, Gary vägrade ta tjänsten som skogsförman. Han var utexaminerad skogvaktare och ville inte flytta dit upp till Dalarna och dessutom byta ner sig i sitt yrke. Det var synd, för de skulle ha fått hyra ett rart litet hus i utkanten av samhället. Stor tomt och naturnära för både barnet och ”Compis” som Ninnis hund hette.
– Vilket barn? undrade Sofia och spärrade upp sina redan stora ögon.
– Du förstås! Du hann komma till innan bröllopet förstår du, fast född var du ju inte – men med innanför klän-ningen var du i alla fall, sa Hanna och klappade Sofia på handen.
Hanna ojade och skruvade på sig och till slut sa hon krystat:
– Här finns ett avsnitt i Ninnis liv som hon inte har berört med ett enda ord i sina böcker, men jag känner till det OSKRIVNA kapitlet. Och för att du ska kunna få sammanhanget klart för dig, blir jag tvungen att berätta det som Ninni inte har skrivit. Min berättelse får ersätta det saknade dagbokskapitlet, förklarade Hanna. Hon tystnade och tog sig för pannan som om tankarna smärtade.
– Snälla fortsätt! uppmanade Sofia henne.
– Jag tror att vi kokar oss en stark kaffetår först, så jag hinner att tänka igenom allt lite bättre. Jag vill inte avslöja sådant som Ninni kanske skulle ha velat hålla hemligt eller sådant som hon kanske helt enkelt velat ha ogjort. Man måste även ha respekt för en död människas integritet, menade Hanna, som tycktes vara den som sällan gjorde några övertramp när det gällde etik och moral. Eftersom Ninni inte har skrivit något så tyder det kanske på att hon ville behålla de sakerna för sig själv, sa Hanna tankfullt, men om jag berättar det jag måste berätta, för att du ska kunna förstå – då har jag väl inte förrått Ninni? Eller …?
– Du är så försynt, mamma, så det blir nog bra om du berättar det du anser är viktigt, sa Sofia och reste sig upp och greppade kaffekokaren. Fast kaffe får du endast på det villkoret att du lovar att berätta sedan, tillade hon och gav mor Hanna en out-grundlig blick.
Hanna såg på det perfekta flickebarnet och log ett stolt leende. Sofia var lika impulsiv och viljestark som vad Ninni varit i den åldern. Hur skulle hon kunna skydda Sofia ifrån allt ont? Hon hade ju inte lyckats med att skydda Ninni. Hanna rös till, fast hon satt framför spisen i den sköna värmen.
– Fryser du? undrade Sofia och såg forskande på sin mor.
Hanna var ju hennes mor genom adoptionen – även om hon biologiskt sett borde vara hennes mormor. Sofia böjde sig fram och tog upp några vedträn ur vedkorgen och stoppade in i spisen. Sommaren var förbi, men det var en fin höstdag och himlen var så klarblå att den nästan såg overklig ut.
Under tiden som Hanna passade kaffepannan, sprang Sofia ut och plockade några astrar som lyckats överleva den första frosten, och satte dem i en vas som hon ställde på bordet.
– Så, nu ser det riktigt trevligt ut, eller hur? sa hon belåtet och sökte bekräftelse på sin fråga när hon mötte Hannas blick.
– Jo visst! blommor gör mycket instämde Hanna och såg med varm blick från blommorna till Sofia.
Under tiden som de drack kaffe, lät Hanna sina tankar göra vida svängar.
När hon såg ut över sjön kunde hon minnas hur hennes föräldrar lagt ut ryssjor och mjärdar. De hade lagt ut dem så fort isen, som gömt sjön, hade blivit landlös – så att det gick att få ekan i vattnet. Hon mindes också hur isen legat som ett jättelock … Mörkt blå, nästan trolskt hade isen hållit sig kvar över resten av sjön ända tills någon ilsken vårvind kommit. Då kunde sjön bli isfri på en enda dag.
Som barn hade hon tyckt att det var i det närmaste en skräckupplevelse att stå och se hur vindens kraft vräkte med isflaken. Det nästan jämrande ljudet som uppstod när isflaken sköts upp över varandra. Det skummade och fradgade. Sjön såg farligt skräckinjagande ut. Sådana minnen glömmer man inte konstigt nog, fast man nästan glömmer allt annat, tänkte Hanna och tog en slurk ur kaffekoppen som hon nästan hade glömt bort.
Något annat konstigt dök upp i Hannas minne i samband med sjön. Det var dessa stora flyttuvor som var som halva världsdelar. Ibland kunde en sådan komma sakta seglande förbi mitt ute på sjön. De kunde slitas loss från sina tillfälliga parkeringar vid någon strandkant och driva iväg när det blåste riktigt kraftigt – ofta i samband med åska. Hon visst att man fick ha respekt för dessa flytande tuvor som inte visste var de hörde hemma. Hon mindes tydligt en gång när hennes far, Karl, hade rott bort till sin brors gård – den som Hanna bara mindes som ett ödeställe. Där hade Karl fått båten instängd vid det så kallade sundet (en smal passage i bortre änden av sjön) när han var där för att bärga hö. Karl och Kristin brukade skörda höet varje sommar på den gården. För det hö som gick att bärga på Bergviks egna ägor, ville sällan räcka till. Den gången då Karls båt blev instängd av tuvorna hade han fått gå runt sjön, för att komma hem. Det blev många mils vandring genom tät skog. Det fanns visserligen vinterkörväg som man kunde köra med häst och släde på, men utan färdmedel, fanns det ju bara apostlahästarna att välja på.
Man fick således akta sig för att komma på kant med dessa oberäkneliga tuvor och helst hålla sig väl med vädergudarna.
Hannas föräldrar hade levt och verkat som bönder i hela sitt liv på den här gården, Bergvik – och Karls föräldrar före dem, givetvis. Egentligen var väl Bergvik mest en skogsbruksgård, men några kor och grisar hade de haft samt får och getter. Höns hade det förstås haft och ett par tuppar. Den ene tuppen hade varit otäckt ilsken. För att inte tala om BAGGEN! Ja, Jisses …! tänkte Hanna, och blev nästan full i skratt vid de minnen hon delat med baggen, Baggis, som den kallats. – Den där usla baggen hade spionerat på Hanna när hon inte var mer än i sexårsåldern och blivit om bedd av Kristin att hämta ved. Baggen måste ha sett henne när hon var upp på vedbacken och sedan följt efter henne ner till stugan. Hon mindes att hon hade lastat ved på sin arm så det sved i skinnet, för hon hade lastat på så mycket. Det gick bra ända ner till rabatten med svärdsliljor, men just där kom den hårda smällen i ryggen. Den som gjorde att alla vedträna for åt alla håll, och hon själv for omkull av smällen och blev liggande bland vedträna. Baggen måste ha blivit skrämd, för något minne av vart han tog vägen hade hon inte. Hon mindes att Kristin kommit ut på trappan och fått se hela eländet och tröstat Hanna så gott det nu lät sig göras. – Tupprackaren måste ha blivit inspirerad av dem där usla baggen, för det aset flög på henne en annan gång när hon kom med ett lika stort vedlass. Då hade hon inte kommit längre än mitt framför ladugården när hon helt plötsligt kände hur tuppen skrapade med de där långa sporrarna mot hennes bara ben. Hon hörde hur han slog ilsket med vingarna: flaff – flaff – flaff lät det. Den gången ramlade hon inte, men veden …Ja, vart tog den vägen? Att Karl hade lärt Baggis att snusa, tyckte hon var en händelse som var lite kul. Baggen lade väl inte direkt in någon prilla. Nej, han svalde nog hela prisen, trodde Hanna. – Två hästar hade de haft när hon var barn. En stor ljusbrun ardenner samt en mindre beigefärgad. Den där lille rackaren tog sig fram i den värsta snårskogen. Den hästen använde Karl när han lunnade fram timmer från den oländigaste terrängen. Den hästen kallades därför rätt och slätt för ”Lunne”.
Nu för tiden stod det inga hässjor på gärdena, för de flesta åkrarna låg numera i träda. En del åkrar använde grannen – på andra sidan sjön – till hästbete. Det var Hanna glad över. Det blev mer liv över gården på så vis.
– Tänk att här är jag född och uppvuxen, sa Hanna tankfullt, utan att släppa taget om den punkt i fjärran, där hon hade naglat fast blicken.
Hanna hade köpt gården när hennes föräldrar hade känt sig för gamla för att bo så avsides året om. Kristin och Karl hade skaffat sig en lägenhet centralt inne i Strömshamn. Tyvärr fick de inte så många år av bekvämlighet. Deras strävsamma liv belönades inte med gott, enligt Hannas åsikt.
– Finns kantarellstället vid utskyggården kvar? undrade Sofia som ofta varit hos mormor och morfar under sina sommarlov.
Egentligen var Karl och Kristin Sofias gammel-mor-föräldrar – men adoptionen av Sofia hade gjort dem ”en hel generation yngre”.
Hanna återkallades till verkligheten av Sofias fråga och svarade lite drömmande:
– Jodå – det finns kvar, men skogen är så mörk och tät nu, så det blir inga stora skördar, längre.
Hanna konstaterade förvånat att de hade suttit ganska tysta mitt emot varandra vid kaffebordet – men tankarna hade de tydligen haft på samma ställe. Gården – den hade betytt mycket för många. Alla hade de sina minnen därifrån. Glada som tråkiga.
När Hanna gifte sig med Konrad, flyttade hon till Silverforsen och senare till Filipstad. Nu var cirkeln sluten, konstaterade Hanna – för nu var hon tillbaka på ruta ett igen.
– Jag gjorde en resa tur och retur till Filipstad, den resan tog en hel livstid – för jag tog den i etapper – och det tog mig många år, sa hon tankfullt och nästan ohörbart.
Sofia instämde i att hon tyckte att livet många gånger var svårt att förstå sig på. Sedan återgick samtalet till Ninni.
– Om jag ändå hade ordnat så Ninni fått telefon. Så hon kunnat ringa till någon när det blev för besvärligt eller när oförutsedda saker hände. Flickan var ju helt utlämnat åt ödets försyn. Gary var inget tryggt stöd att luta sig emot, det vet jag. Han hade fullt upp med sina kompanjoner. Vad brydde han sig om hur Ninni mådde. Hur hon kände sig, struntade väl han i. Var han bara välförsedd med öl och sprit så struntade han väl i resten. Om Ninni klagade så fick han ju sina raseriutbrott och så blev ju allt bara värre. Det kan inte ha varit lätt för henne att ensam lösa alla problem och svårigheter som uppstod. Hanna suckade tungt. Om hon hade haft telefon, kunde hon ju åtminstone ha kommit i kontakt med mig – ”den där förskräckliga dagen”. Kanske hon kunde ha levt i dag om jag bara hade ordnat med telefon. En så liten livförsäkring … Gode Gud! Självförebråelsen lyste ur Hannas bruna ögon som på ett skrämt rådjur.
– Mamma! nästan röt Sofia. Sluta upp att ta på dig skulden för allt, som inte blir som det borde bli! Du är inte ”Gud Fader själv”! Han hade kunnat vara i tjänst den där dagen när Ninni dog, då hade ” Han” kunnat avstyra hennes död. Nu gjorde han inte det. Du som bara är en människa, mamma. – Hur skulle du ha kunnat veta … ? Du är varken allsmäktig eller tankeläsare, så sluta förebrå dig!
Hanna hickade till av en blandning mellan skratt och gråt när hon utbrast:
– ”Häda icke” mitt barn! Men blicken som hon gav Sofia, avslöjade lättnad och medhåll inför ”Guds lediga dag”.
Sofia plockade av bordet, samtidigt som hon uppfordrande sa till Hanna:
– Nu mor återstår din ”mörka hemlighet”. Nu vill jag veta vad du har ruvat på för hemskheter. Som tydligen är så hemska, så du tycks vara den enda nu levande som känner till dem.
– Ja, kära lilla tös, hur ska jag börja? stönade Hanna.
– Från början förstås! sa Sofia och såg på Hanna som tycktes ha vissa startsvårighet.
– Gary – Du förstår … – Han var en skönhet som alla eller åtminstone de flesta flickor hade som sin stora dröm. Det föreföll dock som om det var Ninni som var den enda han brydde sig om på fullt allvar. Hon var den som han verkligen ville ha. De förlovade sig innan Ninni reste till Uppsala för att studera färdigt. Under hennes studietid kom ofta rykten i omlopp. Sådana där rykten som lät göra gällande att Gary hade setts ute i svängen tillsammans med andra flickor.
– Visste Ninni om det? undrade Sofia försiktigt.
– Nej, jag teg som muren. Jag visste ju inte alls om de var sanna – de där ryktena. När så Ninni var klar med sina studier, fick hon en tjänst i Dalsjövik. Hon hade inte jobbat mer än något år, när Gary började bli otålig. Han ville absolut att hon skulle flytta tillbaka till hemtrakterna igen.
– Jo, men tjugo mil är väl ganska lång friarväg, inflikade Sofia förstående.
– Jo, det har du nog alldeles rätt i. Det var nog därför som han såg till att Ninni blev gravid, skulle jag tro.
Hanna såg ut genom fönstret. Ut mot den stilla sjön som tycktes ligga i beredskap och bara vänta på höststormarna.
Hanna strök sig över det grånande håret och tog till orda:
– Ninni ansåg inte att graviditeten var någon katastrof. Det var många jämnåriga till henne som redan fått barn. Ett och även flera, och det ska sägas att det var barn födda både inom eller före och även utom äktenskapen. Så Ninni var vid gott mod och tyckte det skulle bli roligt att få uppleva moderslyckan, som hon skämtsamt kunde säga. Så den skammen – som det ju ansågs för att vara på den tiden – den orkade Ninni bära med stolthet, måste jag säga.
– Jaha, sa Sofia lite förvånat. Då var ju min mor ganska modern i alla fall. Jag menar – det var ju så längesedan och då var det ju kanske inte så … Hon avbröt sig och sa bara: fortsätt mamma!
– Jag minns hur Ninni brukade säga. ”Ett litet pyre kan väl vara kul att få”. Just så sa hon, och så tyckte hon det var kul att kalla mig för mormor Hanna. Ninni fick aldrig uppleva den dagen då hon fick kalla mig för mormor Hanna. Nej, ödet ville annorlunda, men varför?
– Men …? Vad var det då? sa Sofia otåligt. Vad var det då som förändrade hennes liv så helt …? menar jag.
– Ninni och Gary bestämde sig för att ha kyrkbröllop. Ninni skulle säga upp sig från sin tjänst i Dalarna, var det menat. Så långt var allting gott och väl, och även Gary var med på noterna. Gary ville att hon skulle bli hemmafru. Det såg Ninni som positivt, det ville hon gärna vara till att börja med. Det var ju vanligt på den tiden förstår du, Sofia. – ”Då kan jag börja att skriva”, minns jag att Ninni förväntansfullt sa till mig. Hon nämnde om att hon hade ett bokmanus nästan klart i sina tankar. Vad den boken skulle handla om sa hon aldrig och jag frågade dumt nog inte.
Hanna berättade om att de hade bra kontakt med Ninni under tiden hon bodde kvar uppe i Dalarna. Visserligen bara via telefon och brev, men det var ju så man höll kontakten, då på 60-talet.
Så småningom började Ninni klaga över att Gary hade blivit så annorlunda. Ja, till och med elak, tyckte hon att han blivit. Hon skulle inte ens få sätta in någon lysningsannons, talade hon om. Dessutom ändrade han sig och ville hellre ha ett borgerligt bröllop istället. Rätt var det var hade han ändrat sig helt och hållet. Då ville han inte gifta sig alls. Hon brukade ofta säga att hon inte begrep sig på honom längre.
Sofia såg med spänning och förväntan på Hanna som fortsatte:
– Konrad blev förbannad och sa att om han fick veta vad som skulle stå i den där lysningsannonsen som hon inte fick sätta in, skulle nog han bli man för att den blev ”inpetad” i Strömsholms---posten. Inte mer med det, menade Konrad, som gärna gick mot strömmen när han fick tillfälle.
– Så han ringde alltså in annonsen åt henne?
– Visst!, det var ju där ”hela eländet startade”, svarade Hanna. Flickan som tog emot Konrads samtal, när han ringde för att få annonsen införd i tidningen, lät oförstående, och frågade om Konrad verkligen menade Gary Storm i Bovik. – Konrad i sin tur, trodde bara att jäntan hade lite svårt att fatta, så han repeterade det han tidigare sagt med lite extra betoning för att biträdet skulle fatta. – Sedan trodde väl vi att allt var okey. Fast det var det ju givetvis inte, det skulle vi nog ganska snart bli varse. Vi hade vid den tiden inte hunnit flytta till Filipstad, så vi bodde fortfarande kvar i Silverforsen, där alla kände alla.
Snart nog nåddes vi av ryktet att storbonden Lauritz Grönskogs dotter väntade barn med Gary. Storbondens enda dotter…! Ryktet spreds och det påstods att hon, Larua Grönskog väntade barn med en snart gift man! Gary, alltså – Ninnis Gary – om man nu kan säga så …? som landet låg vid den tiden…? Vilken sagolik skandal för Grönskog, fnös Hanna. – Flickan som jobbade på tidningen, visste antagligen om att Lauritz dotter, Laura väntade barn tillsammans med Gary – när Konrad ringde och ville ha den där olycksaliga lysningsannonsen insatt. Då var det ju inte så konstigt att flickan blev förvånad när hon helt plötsligt blev ombedd att föra in Garys vigselannons med en annan – för henne helt okänd – kvinna i ortstidningen. När hon i själva verket kanske hade varit beredd på att endera dagen för höra rösten på Grönskog när han ringde i samma ärende …! Jag GUD allena vet vilket … Där avbröt Hanna sig själv genom att halvt skratta och halvt gråta.
Sedan snöt hon sig och ruskade på huvudet, för att betona galenskaperna som hon alltför tydligt mindes.
Sofia höll händerna för ansiktet, precis som hon gjort som barn – när godnattsagorna blivit alltför ruskiga.
– Lägg in ett vedträ i spisen så det inte slocknar! bad Hanna.
Motvilligt åtlydde Sofia sin mors milda befallning. Hon ville så fort som möjligt få hela sanningen serverad – därför var varje litet avbrott ett irritationsmoment.
– Lauritz lär visst ha tagit Gary i nackskinnet och beordrat honom att ändra sina giftasplaner och gå till prästen med hans Laura istället, talade Hanna om.
– Milda himmel, stönade Sofia och bet lite nervöst på en nagel.
– Ja, så kan man också uttrycka det, sa Hanna. Om ändå historien hade varit slut där, men … Nej, då! Hon suckade och stack ner ett finger i blomkrukan vilken tillhörde en pelargonia som stod i fönstret. Hon konstaterade snabbt att blommorna behövde ha vatten och såg på Sofia och sa:
– Snälla du, vill du ge den här stackars blomman vatten! Jag ska ta en halstablett och vila stämbanden medan du skvätter på blommorna lite vatten, Sofia. Jag ser att de där i det andra fönstret också ser lite sugna ut. Du kanske är snäll och går över allihop, så vet vi att det är gjort. Om man bara vattnar någon enstaka så där, är det lätt hänt att man får för sig att man vattnat alla. Och rätt vad det är så är det strax någon annan som slokar, istället för den man nyss vattnat.
När Hanna vilat sina stämband, vilket nog mest var ett svepskäl för att få lite längre betänketid, fortsatte hon:
– Jo, till sist blev ju Gary tvungen att lägga upp korten för Ninni. Han gjorde det på ett ”jävligt” fult sätt, sa Hanna som i vanliga fall aldrig använde svordomar.
– Hur då menar du? Stackars lilla mam… Sofia avbröt sig för att fortsätta lyssna.
– Ninni hade stått vid spisen på lördagseftermiddagen och lagat lite extra gott som hon ville bjuda Gary på när han kom. Hon hade hoppats att de skulle få en fin helg för det var deras första lysningshelg. På söndagen skulle det lysas för dem för första gången i församlingens kyrka. De hade pratat om att gå till kyrkan och lyssna på lysningen, det var brukligt att man gjorde det. Visserligen var det ett bra tag sedan de talat om det, långt innan Gary blev så där annorlunda, men Ninni trodde väl att det löftet stod kvar. I stället för att följa med till kyrkan på söndagen berättade Gary för Ninni att han hade träffat en annan kvinna, och att det inte skulle bli något bröllop alls mellan honom och Ninni …”Laura är också gravid och vi har planerat en framtid tillsammans”. Så sa han när han berättade det för Ninni. Du förstår …! Vilken chock det måste ha blivit för stackars Ninni, som faktiskt börjat vänja sig vid tanken på att sluta sitt arbete och flytta hit ner igen. Dessutom hade hon börjat tycka att detta med moderskap skulle bli spännande. Det var ju en ny epok i hennes liv. Något att se fram emot. Ett nytt kapitel i livet.
Hanna suckade och tog långa pauser mellan meningarna. Hon talade om att Laura dessutom var en ungdomskamrat till Ninni och att det givetvis hade gjort Ninni ännu värre upprörd, än om det varit, en för henne helt okänd människa.
– Stackars, stackars min mamma, kved Sofia, men än är väl sagan inte slut antar jag? tillade hon med ögon stora som kapsyler.
– Nej, nu kommer det värsta som hände i just den vevan. ”En lång psalm har många verser”, sa Hanna – liksom inom parentes.
Hanna berättade att Ninni försökt att resonera med Gary, för att få rätsida på alltsammans. Hon kunde inte tro att det Gary sa, var vad han verkligen menade. För det var ju inte längesedan som hon, Ninni varit det enda som Gary bedyrat att han ville ha.
Hanna lät blicken svepa en sväng ut genom fönstret igen innan hon dröjande och nästan tveksamt sa:
– När flickstackaren till slut började fatta allvaret i hela – den minst sagt kaotiska – situationen. Då slängde hon sig ut från balkongen. Hennes lägenhet låg på tredje våningen…!
Sofia åstadkom ett långt och gällt ”Neej!” och tog till orda:
– Hur hänger detta ihop …? Jag lever ju …! Hur är det möjligt?
– Tack och lov för det! Att du lever, menar jag, sa Hanna. Din mor klarade sig också; …den gången! Det minsta man kan säga är att hon hade ”Änglavakt”. Hon bröt sig i en axel, ganska illa, och slog sig medvetslös, men det kunde ju ha slutat helt annorlunda, som vi förstår …! Hon överlevde och du blev kvar, tack vare kunnig ambulanspersonal. Sedan fick Ninni en injektion för att värkarbetet inte skulle sätta igång efter chocken, som hon fått. Så att kroppen inte stötte bort fostret! –menar jag, sa Hanna. – Det var ju alltså dig de räddade, Sofia!
Hanna tog sig åt hjärtat denna gång och sa att nu så skulle hon ta resten i kortversion, så skulle Sofia få läsa fortsättningen själv i Ninnis dagböcker och anteckningar, för det snörpte så otrevligt i bröstet, förklarade Hanna och såg både blek och orolig ut när hon sa:
– Ninni blev ju givetvis sjukskriven och efter några dagar på sjukhus, fick hon i alla fall åka hem till Konrad och mig.
– Hur gick det med Gary och deras bröllop? frågade Sofia försiktigt.
– Han fick ett fasligt sjå, ska du veta, eftersom han inte vågade säga upp bekantskapen med ”Lauritz dotter”. Han ville gifta sig med Ninni – det var åtminstone vad han sa till Ninni och även till oss.
– Jamen, han kunde väl inte ha båda samtidigt?
– Säg mig vad den ”saten” inte kunde! Så sent som helgen före vigseln, var han nere till Laura. Där stannade han kvar över hela helgen! Här såg vi i alla fall inte till honom. Ninni satt ensam hemma här med Konrad och mig. Inte ett ljud från brudgummen hörde varken hon eller vi – och då var det bara några dagar kvar innan hon kunde tituleras Fru Nicolett Storm. Det måste man väl i alla fall kalla för ett ELDDOP, vad ett sådant dop annars kan vara, det vet då sannerligen inte jag …! Ninni hade han ingen tid att offra på. Vad den mannen tänkte med, det har jag många gånger grunnat över.
Hanna ruskade på axelpartiet, precis som om hon ville försöka skaka av sig alla gamla plågsamma minnen som hon rivit upp till ytan.
– Du menar väl inte att mamma fann sig i att ha det så? utbrast Sofia med hög röst och med förskräckelse i blicken.
– Jo, det menar jag! Konrad och jag försökte visserligen att förmå henne att sparka honom – den saten åt helve… – Rent ut sagt. Men vi lyckades inte övertyga Ninni om hennes eget bästa. Kärleken är nämligen en stark ingrediens i en män-niskas känsloliv.
– Planerade han bröllopet tillsammans med mamma, samtidigt som han fortfarande hade henne – Laura – vid sidan om …? Bevare mig! Vilken rövarhistoria!
– Jovisst, han körde dubbelt, utan att visa minsta skam över det. Fast det där kurtiserandet mellan honom och Laura …Det misstänker jag att det var nog kanske redan överståndet – men han vågade nog inte dra sig ur helt, med tanke på Laruras inflytelserike far. För jäntan bodde ju hemma, förstår du. Hur i all världens dagar Gary överhuvudtaget kunde ta sig ur den där storbondens klor, det begriper inte jag. Gary åkte i alla fall dit i det allra längsta – till STORBONDEDOTTERN Laura Grönskog, alltså. Det är då visst och sant. Inte ens Ninni fick någonsin veta hur Gary tog sig ur den där härvan med den gravida storbondedottern. Det var märkligt för inte ens det minsta lilla rykte sipprade ut på bygden. Det förblev helt tyst om både Laura och hennes far – och Gary teg …! Ja, han teg som en välavlönad rysspion! Den hemligheten förblev Garys, han tog den med sig i graven.
Hanna reste sig upp med hjälp av bordskanten och tog sina kryckor som var hennes enda hjälpmedel, om man inte skulle räkna med Sofia – som var helt oersättlig.
Medan Hanna hoppade bort till kylskåpet berättade hon, att Gary hyrde en frack till bröllopet hos ”Salong Sola” i Karlstad. Det visst Hanna, för det var den resan till Karlstad som han gjorde tillsammans med Ninni, när hon skulle ha tag på en brudklänning. Hon hyrde nämligen en klänning just på det stället, Salong Sola.
– Annars vet man väl aldrig om han kommit sig för med en sådan sak, fnös Hanna vid minnet av den majdagen när hon och Konrad gifte bort dottern, Ninni.
Sofia som hade kurat ihop sig på kökssoffan, konsta-terade högt och ljudligt att detta mer liknade en skräckroman, än sådant som hände i verkliga livet.
Sofia hade kastat ut en darrande fråga som svävande nådde Hannas trumhinnor: ”Blev de verkligen gifta …?” Så löd frågan.
Hanna såg en aning förbryllad ut när hon berättade att det till sist blivit ett mycket fint bröllop. Fast minnesvärt i både en och två bemärkelser. Hanna sjönk ner på stolen igen och halade upp en dricka ur köksförklädets stora ficka. Hon bad Sofia hämta ett par glas.
– Hur menar du med minnesvärt?
– Det hände en otrevlig incident på kvällen före bröllopet! Vi var några stycken som hjälptes åt med dukning och diverse saker i den lokal som vi hyrt för bröllopsfesten. Gary, som hade fått låna en lastbil, anlände just med ett lass stolar, när han helt enkelt blev kidnappad …! Det låter sanslöst och helt otroligt, när jag hör mig själv säga detta …– men jag kan svära på att det är sanning till hundra procent. Denna händelse var det bara Ninni och jag som hade kännedom om, och det står inte att läsa någonstans i Ninnis anteckningar heller, förtydligade Hanna.
Sofia som vid det här laget såg ut som en stel staty – kunde bara förfasa sig och se på Hanna som om hon för första gången i livet misstrodde Hanna.
– Rena rövarhistorien, suckade Sofia.
– Ninni och jag höll på att vika servetter, när Gary kom instormande och såg mer än upprörd ut. Som jag väl sa, så var det hans egen släkt som kidnappade honom.
– Jaaha … ? Var låg vitsen i det? undrade Sofia. Det var väl inte vidare smart, va? Sa du att det var dagen före bröllopsdagen?
Javisst var det dagen före … Det var ju det som var så nervkittlande! Det är brudens föräldrar som ska ordna med bröllopet, på så vis var ju inte hans föräldrar närvarande den här eftermiddagen. Jag hörde hur Gary med upprörd röst sa till Ninni: ”Fullfölj allt som planerat, älskling! Jag kommer som avtalat till kyrkan i morgon. Vi ska gifta oss – vad som än händer!” Sedan var han försvunnen och det var bara damm o rök efter en relativt ny Mercedes som man kunde se lägga sig bortöver gärdena i den tidiga majskymningen. Vem som satt vid ratten eller vems bilen var, kände ingen till av de som var där för att ordna inför festen.
– Så han försvann menar du? undrade Sofia med tonlös röst.
Sofia tycktes ha levt sig in i brudens situation så intensivt att hon vid det här laget även kunde känna sig som vad Ninni måste ha gjort, just när det hände.
– Jajamen, han försvann utan mer förklaring än den han gav till Ninni. – Jag ser att du har nog inga större svårigheter att föreställa dig hur bruden och hennes mor kände sig utanför sakristian – i väntan på brudgummen nästa dag. Till Konrad vågade jag inget säga, så det förblev en hemlighet mellan mig – och lilla Ninni. Om den här historien blev det lika tyst som vad det blev om Storbonde Lauritz gravida dotter. Mycket märkligt egentligen. Att det inte var någon Svensexa …Så mycket kunde vi få reda på via Djungeltelegrafen i alla fall. Fast vad det var … Det har det aldrig varit någon som lyckats få reda på.
– Jamen, mamma! Den där Laura! Hennes barn då? Eller blev det … Hon avbröt sig.
– Nej, du den sagan har vi aldrig fått klarhet i. Det finns många frågetecken i den här långa härvan. Endera så var hon, Laura aldrig med barn, utan försökte kanske bara att fånga Gary på det sättet. Kanhända att det blev missfall under all uppståndelse som uppstod. Om inte storbonden Grönskog rent av lyckades ordna med en abort i Polen? Men tiden var lite väl knapp för det. Annars skulle det inte förvåna mig ett dugg! Här i Sverige fanns ingen fri abort vid den tiden i alla fall. Det blev helt tyst om allt från det där ”Grönskogshållet”. Inte ens rykten uppstod. Så vad hände? Alla dessa frågetecken och tysta sammansvärjningar som blev har jag faktiskt undrat över mer än en gång, ska jag tala om för dig, min tös. Någonstans fanns en samordnare av alla intriger, men vem höll i trådarna???
Innan Hanna överlät till Sofia att själv få läsa i dagboks-anteckningarna, talade Hanna om att Gary hade ett fruktans-värt humör. Detta hade blivit värre efter det att de blivit gifta. Hanna berättade att Ninni talat om för henne vad Gary uppgett som anledning till att han blivit så förändrad efter vigseln. Så här hade han sagt: ”Nu har jag dig och nu behöver jag inte krusa längre för att få dig!” Krasst sagt, men kanske alldeles sant. Det var hans förklaring till varför han hade blivit som förbytt efter det att de blivit gifta.
– Fast – tillade Hanna. Gary började dricka mer, det var nog inte bra. Helgerna var ordentligt blöta – det vet jag. Något bra ölsinne hade han absolut inte! Den stollen kunde till och med bära hand på Ninni och han drog sig inte för att slå sönder saker under sina raseriutbrott.
Hans hårda tag tenderade ibland till ren misshandel, berättade Hanna, och alla Ninnis sönderrivna kläder hade hon sparat. Hon hade sagt till Ninni att de var bra att ha till mattrasor. Fast i själva verket var det en form av bevismaterial som Hanna ämnade spara trasorna till. För som hon sa: ”Man kan aldrig veta …!” Hanna brukade nästan alltid tänka snäppet längre än de flesta andra.
Inget fick gå Gary emot när han var inne i en period av drickande, hade Ninni anförtrott Hanna, en gång när de varit på tu man hand.
Det var inte mycket som Ninni vågade säga eller göra på eget bevåg. Gary skulle tillfrågas om råd eller tillstånd även om det var något som Ninni mycket väl kunde bestämma själv. – Hanna förklarade för Sofia att hon själv inte haft vetskap om hela sanningen förrän efter Ninnis död. Inte förrän Hanna fått tillgång till Ninnis dagböcker, kunde alla bitar som fattats falla på plats.
– För att det ska bli lättare för dig att få ordning och sammanhang i ditt läsande, tycker jag att du ska börja med slutet i den röda dagboken, sa Hanna. Sedan kan du ta det vanliga blå skrivhäftet, rådde hon.
Sofia tog böckerna med sig upp till gästrummet som hon använde när hon var hemma hos mamma. Det var ett litet mysigt vindsrum med snedtak. Varmt och ombonat med en vedkamin som man kunde elda i om man ville ha lite extra värme. Den där vedvärmen blev på något konstigt sätt mycket varmare, tyckte Sofia. På det där vindsrummet kände hon sig mer hemma än i det övriga huset, för just det rummet hade hon använt varje gång när hon hälsade på sina ”gammelmorföräldrar” – som de ju egentligen var, Kristin och Karl. (Fast Sofia kallade ju dem alltid för mormor och morfar.)
Mor Hanna hade ju flyttat hit till Bergvik för gott när Karl och Kristin fått lägenheten i stan. Hon trivdes i sitt barndomshem. Att Hanna skulle bli änka och ensam där uppe i skogen, var det väl ingen som räknat med – allra minst hon själv. Trots att Hanna ägde stor förmåga att förutse sakers utveckling, var hon i alla fall ingen sierska. ”Människan spår – men Gud rår”, hade Hanna sagt när hon bestämde sig för att bo kvar ensam i Bergvik efter makens frånfälle.
Sofia rättade till alla sina kuddar och började läsa där Hanna hade sagt att hon kunde börja.

***

Den nya våningen!
Så löd första rubriken – följd av datum och årtal.
(Årtalet var 1964) Samma år som Sofia föddes, noterade hon. Personerna var namngivna med bara bokstäver, så Sofia fick sätta in Ninni vid N och Gary vid X:et …
Hanna hade talat om för henne hur hon skulle göra.

Ninni hade varit bekymrad över den enorma bostads
bristen som rådde då på sextiotalet. Hon kunde inte ha ett nyfött barn i en så dålig lägenhet, som den som de allra först fått tag på. – Så dålig att man nästan behövde hålla i gardinerna när det blåste ute. Maken Gary tog sig inga bekymmer, vare sig för bostaden eller ekonomin.
Moderniteterna i den gamla kåken bestod av två kakelugnar, en vedspis och kallvatten. Visserligen slask men inga andra moderniteter. Dragiga enkla fönster utan några insättningsfönster som gick att spåra upp. Det kunde inte gå att ta hem en baby till ett sådant omodernt kyffe…, resonerade Ninni. Hon svarade därför på en annons, i hopp om att inget kunde vara sämre än det de nu hade. Dessutom orkade hon inte hugga ved så länge till. Hon hade ont i den där ena besvärliga axeln som hon hade gjort sig så illa i. Ryggen värkte som tandvärk och dessutom var hon i slutet av sjunde månaden.
Gary fick rena vansinnesutbrott om hon skällde på honom för att han struntade i allt utom sina kompisar och spriten. Hon fick tänka sig noga för när hon talade med sin lagvigde make.
– Gary, min älskling! Jag har fått tag på en lägenhet inne i Strömshamn. Är det inte underbart? kunde hon mot all förmodan säga en dag när han kom hem från arbetet.
– Jag trivs här, men flytta du om du vill! svarade han utan att ens se på henne.
Hon fick be en bekant – som hade lastbil – om hjälp med flyttningen. Inte för att det behövdes någon stor bil för deras lilla bohag, men det var den ende som kunde hjälpa henne flytta.
Gary var inte ens hemma den dagen som de skulle flytta. Det var en lördag, och han hade åkt till Inge för att rota under huven på kompisens bil och på kvällen visste hon att de skulle ut på dans – han och Inge samt ytterligare en kompis.
Patron, som han allmänt kallades, den som de hyrde av, var en äldre man med käpp och hatt. Nog var han en patron alltid. Gården hans var traktens enda herrgård och Gary och Ninni hyrde en gammal arbetarbostad. (Ett litet hus som låg vid sidan om i skydd av en urgammal syrenhäck.) Gubben, han kom förbi när hon höll på med sina flyttbestyr. Han knackade med käppen på dörrposten och sa:
– Unga frun får ursäkta om jag säger att den där som hon är gift med, skulle jag vilja spöa upp rejält med den här käppen. Han hötte i luften med sin silverkrycka och såg riktigt bestämd ut.
Ninni hade bara skrattat gott åt den gamle mannens ilska och sagt att tiderna hade nog förändrats en hel del sedan han själv var ung. Det gick kanske inte ens att jämföra, hade hon sagt lite skämtsamt. Hon hade gjort en paus i sitt packande och kokat kaffe. Hon och Patron satte sig ute i bersån och hade en riktigt mysig stund.
Hon skulle komma att sakna både Patron och bersån, det kände hon med ett litet sting i hjärttrakten. Patrons vattniga ljusblå blick såg så fjärrskådande ut när han sa:
– Frun ska inte låta sig hunsas så där! Dit frun nu flyttar, hoppas jag att det inte finns någon vedbod. Vedhuggning är inte något arbete för små gravida fruntimmer – som hon här. Nej! sa han och skakade på huvudet.
Ninni kunde inte låta bli att ge den gamle en kram.
Hon kände att det luktade cigarr och naftalin, men hon tyckte om doftkombinationen. Det luktade ju bara Patron. Så skulle en gammal Patron lukta. ”Var rädd om sig Frun”, var de sista orden som hon hörde honom säga efter att han tackat för kaffet och var på väg ut genom grinden. Han hötte skämtsamt en extra gång med käppen åt henne. Som för att påminna henne om de råd han gett henne som färdkost.
I början hade hon känt sig besvärad av Patrons oanmälda besök. Men efter någon tid kunde hon konstatera att det var med glädje som hon noterade de korta, hårda ljuden som käppen åstadkom, när han stötte den mot grusgången eller mot trappans slitna trävirke.
***


Den nya våningen var mindre, men med värme. Visserligen fanns det en vedbod, för den som ville elda
i vedkaminen, för ro skull. Ninni skulle nog i alla fall bli den sista som ställde sig och högg ved för ”ro” skull. Det var lika sant som AMEN I KYRKAN, hade hon sagt till hyresvärlden när denne visade var både såg och yxa fanns och vilken ved som fick användas till sådant festligt eldande.
Nu blev det istället vattnet som blev det stora problemet. Huset var inte anslutet till kommunalt vatten. Det låg alldeles vid utfarten av Strömshanm när man åkte mot Filipstad. Vattnet i gårdsbrunnen var otjänligt och husägaren skulle någon gång i en okänd framtid åtgärda det. Vattnet dög endast till disk och tvättvatten. Fast både Ninni och hennes föräldrar undrade om det ens var dugligt till det. Det hade färg som urin och luktade skunk brukade Ninni säga. En fet hinna blev det på vattenhinken, när det fick stå ett tag. Vad för slags fett det var, ville hon inte ens försöka föreställa sig. Det var för uppenbart.
Dricksvatten fick därför den gravida Ninni hämta nere i stan på en bensinmack. Hon hade bara en vanlig hink som hon ställde i bagagen på sin bil. Att en hink kan välta – även om man inte tvärbromsar – är inte konstigare, än att den definitivt gör det om man gör en tvärnit. Hur konfunderade folk blir när en bil helt plötsligt börjar läcka, det blev hon pinsamt medveten om den gången hon blev tvungen att hastigt bromsa in och stanna vid järnvägsövergången i Strömshamn. Knappast någon idé att stiga ur bilen för att ställa upp en omkullvält hink vatten. När Gary kom hem den kvällen begärde hon bidrag till en plastdunk eller dylikt att hämta vatten i fortsättningsvis.
– Dunk till att köra vatten i …! Aldrig, det måtte du väl kunna köra i hinken, sa Gary. Jag köper ingen dunk, det var du som absolut skulle flytta hit. Skyll dig själv …! Det är allt jag har att säga dig, fräste han och knackade ur pipan mot askfatets kant, så hårt att askan hamnade mer vid sidan om – än där den hörde hemma.
Ekonomin var bedrövligt dålig och skulle ha kunnat ge vem som helst dåliga nerver eller ett alltför häftigt humör. De levde på Ninnis sjukpenning och den var inte hög. Garys lön gick huvudsakligen till bensin, sprit och bilreparationer. Sedan var den slut och det kunde vara redan i början av en månad.
För någon vecka sedan hade de haft ett storgräl – Det största de haft, förresten. Det hade slutat som vanligt, med att han hade slagit henne! – Vid flera tillfällen hade hon känt illamående och lite knip i magen efter sådan behandling.
Vid besöket på mödravårdscentralen i förra veckan, hade de inte alls varit nöjda med hennes blodvärde. Det gick stadigt neråt och äggvitan uppåt. Hon hade fått en extra tid hos ”specialdoktorn”. Hon ombads av den vanliga doktorn att ta det lugnt till dess:
”Fru Storm gör klokt i att inte fara fram som en orkan”, hade han sagt utan att tänka på hur tokigt det lät, eftersom hon hette Storm. ”Ta det lugn! Man brukar hinna det man ska i alla fall, konstigt nog”, hade han sagt och sträckt fram handen och sagt adjö på ett formellt doktorssätt.
Så kom den där dagen i slutet av augusti, när hyran skulle vara betald senast den 1:e september. – Ninni hade lagt undan av sjukpenningen – i den låsbara skrivbordslådan. Nyckeln hade hon gömt på ett säkert ställe. Det var skönt att veta att det fanns pengar till hyran för en gångs skull. Att få hyran betald i tid skulle kändes både ovant och framförallt tryggt, tänkte hon där hon satt vid sin mormors symaskin. Kristin hade lånat ut sin symaskin till Ninni. Det var en Singer av modellen ”trampa själv”. På den hade hon sytt alla babyskjortor och all utrustningen till vagga och vagn. Nu satt hon och klippte bort lite trådar, sydde i några knappar eller band. När hon så till sist gjort det allra sista med babysömnaden ville hon packa den där BB-väskan som det alltid talades om. Nu var alla de små gulliga plaggen klara. Bara att välja ut det hon ville ta på babyn vid hemresan från BB.
– Tra –la – laa …! Nu ska jag packa lilla babyns väska, sjöng Ninni för sig själv. Den här lilla varelsen ska bli den allra finaste av alla bäbisar i hela världen. Du ska få så många fina små plagg, så det vet du inte, nynnade hon och smekte sin mage utanpå mammaklänningen. Hon var förväntansfull och en aning nyfiken, men givetvis hemskt rädd och hiskeligt ensam.
Bäst att ta dubbelt av allt tänkte hon, ifall det skulle ligga någon sanning i det som de sa på mödravården:
– Vete Gudarna, om det inte är två …? hade barnmorskan sagt till provinsialläkaren.
Gary var hos Inge och mekade med något bilvrak, så han skulle nog bli borta till långt fram på kvällen. Skönt, tänkte hon, men samtidigt kändes det inte bra att ha sådana tankar redan. I ett så färskt äktenskap skulle man nog inte tycka att det var skönt när man satt ensam en lördagskväll. Hon kände på sig att så borde hon nog inte känna. Inte förrän de nött lite längre på varandra åtminstone.
– Nu ligger det dubbel uppsättning i väskan åt er, sa hon och klappade sig ännu en gång på sin stora mage.
Ett anteckningsblock och en penna stoppade hon ner
i väskans ytterfack. Det gick av gammal vana att sådant skulle vara med i bagaget, oavsett vart hon var på väg.
Vad i all världen …! Gary körde in på gården och for in genom dörren som om elden vore lös. Han gapade om att han skulle ha pengar. Ninni upplyste honom om att de inga pengar hade, utöver det som hon hade lagt undan till hyran.
– Hit med dem då, för faen i hel…! Jag måste ha pengar till för att kunna betala en reservdel till bilen, och det kan inte vänta – för jag ska hämta den nu, gormade han.
– Nej, du! Hyrespengarna får du inte! Att ställa sig bostadslös lagom till lillens ankomst. Det vore ganska huvudlöst, svarade Ninni med skälvande, men mycket bestämd röst.
– Hit med nyckeln eller har du svårt att fatta …?
– Nej, jag fattar utmärkt bra och jag är inte döv heller, men …Hon avbröt sig när hon såg vansinnet i hans blick och tog ett par steg baklänges.
– Skit i att ta fram nyckeln då, den jävla kossa! Jag hämtar yxan och fixar det själv. Att hugga upp ett skrivbord ska nog snart vara gjort, ska du få se …, sa han och det nästan blixtrade till i hans ögon, när han banade sig väg förbi henne och ut.
Som paralyserad stod hon stilla en bra stund och mindes en syn … Hur ett blombord på det andra stället blivit kaffeved på bara några futtiga minuter. – Och hur han hade stoppat in bitarna i kakelugnarna. När minnet just passerat hennes inre näthinna – såg hon genom fönstret hur Gary dök upp nere vid vedskjulet. Att han skulle göra allvar av det han sagt, rådde det inget tvivel om. Nu visste hon vad hon skulle få bevittna.
– Aldrig, aldrig! gnydde hon och utan att tänka, rykte hon till sig en tunn kofta samt handväskan från hatthyllan.
Utan att se åt vare sig höger eller vänster, skyndade hon sig ut ur huset. Springa kunde hon inte göra, för då skulle grannarna ha förstått att något var på tok.
När Gary kom gående från vedskjulet, hade inte Ninni kommit utom synhåll ännu. När Gary fick syn på henne, kastade han yxan ifrån sig och hoppade istället in i bilen. Hans lilla fru var på rymmen. ”Nu jää…!” – Det fattade han ...
Han körde snabbt ifatt henne och när han var jämsides med henne, befallde han henne att snabbt hoppa in i bilen.
Hon vågade inte ställa till med någon scen, så hon hoppade in som en väldresserad hund.
Detta utspelade sig på Strömshamnsvägen 94. Den var smal och skulle byta namn om något hundratal meter och var då vägen mot Filipstad. Visserligen lika smal efter namnbytet, men då var man ute på rena vischan, där vägarna mestadel var smala.
Utan att ha planerat något, hade Ninni flytt ut mot Filipstadshållet. Hon kunde lifta till mormor och morfar
i Bergvik, eller till sina föräldrar i Filipstad. Fast det var inget som hon hunnit planera innan flykten. Det hade gått alldeles för fort. Nu var hennes sinnen i panik. Ingen tanke var klar eller färdigutvecklad. Här blev det att improvisera, rann det igenom hennes hjärnceller.
Problemet var bara hur hon skulle komma ur bilen. Gary skulle vända bara vägen blev lite mindre kurvig. Innan dess var hon tvungen att vara ute ur bilen. Annars skulle hennes flykt vara förgäves. – Gary var så rasande att hans ansikte verkade vara grått och ögonen var som svarta kol.
Han kommer att slå ihjäl mig, tänkte Ninni, där hon satt med ångest och hårt bultande hjärta och försökte att komma på en flyktväg. Barnet kan bli skadat – Gud hjälpe mig! Detta lilla ofödda liv. GODE GUD! Vad ska jag ta mig till, tänkte hon.
– Stanna ! snälla du – jag måste kissa! Stanna …! kved hon.
Gary visste ju om att hon hade stora svårigheter, att hålla sig någon längre stund. Han visste att läkaren hade sagt att det berodde på att barnet låg lite snett. Därför stannade han.
För att inte väcka misstankar – gick Ninni sakta och lugnt tvärs över vägen och in i skogen på andra sidan. Väl inne i skogen sprang hon så fort hon kunde. Skräcken gav henne oanade krafter – styrka och uthållighet som hon inte hade haft en aning om att hon ägde. En skogvaktare springer man inte så lätt ifrån, malde det inne i hennes huvud medan kvistarna piskade henne i ansiktet. Hon sprang till dess att hon ramlade ihop och bara låg på marken och flämtade utan att orka resa sig upp igen. Svetten som rann utmed ansiktet gjorde att det sved som eld i ögonen och det smakade salt om läpparna. Hon var så törstig, att hon kunnat se ”hägringar” precis som en ökenvandrare.
Hon måste ha somnat av ren utmattning, för hon vaknade av att hon frös och att myggen bet. Solen var på nergående och törsten var hemsk. Hur mycket kunde klockan vara? Hon tittade på armen – där den hade suttit. Den var borta. Den hade väl fastnat i någon gren. Hon konsta-terade att hon hade många hemska rivmärken och den fina mammaklänningen hade blivit uppriven på ett par ställen. Den som hon hade sytt själv. Tyget hade hon fått av en kollega som nog förstått att Ninni inte hade det så lätt vare sig ekonomiskt eller för övrigt.
– Vatten, vatten, viskade hon knappt hörbart för sig själv – Så torr i munnen hade hon inte varit sedan den dagen hon som litet barn opererats för blindtarmen. Hon hade förvägrats vatten av en sträng sköterska, mindes hon.
Hur det än skulle gå till, så var hon tvungen att finna vatten. Hon kravlade sig upp och började bana sig väg genom den täta och snåriga skogen.
Hennes midjelånga, kolsvarta hår som varit uppsatt vid starten, hängde nu i testar, med barr och småkvistar fasthakade som stora tovor. Så här måste nog ett äkta skogrå se ut, for det genom hennes tankar. Hon kravlade över en stupad torrgran. Det fick ta den tid det tog, för hon behövde inte springa nu, men det kändes jobbigt nog att gå.
– En bäck … åh! Underbart, sa hon för sig själv.
Hon kupade sina händer, så som hennes far en gång hade lärt henne. Aldrig någonsin hade väl vatten varit så underbart gott.
– Jag följer bäcken – då har jag vatten i alla fall. Dessutom kanske den rinner ut i någon sjö och där kan finnas sommarstugor – om jag har tur, resonerade hon högt med sig själv.
Bäcken ledde bara till en mosse någon mil bort. Den milen var gången förgäves. Hon satte sig modlös ner på en grå, gammal stubbe. Varje gång som hon varit tvungen att sätta sig för att vila, hade hon skrivit ner några rader i sin blå anteckningsbok. Tänk att hon inte hade tappat handväskan. Tur att hon hade skrivboken som hon kunde anförtro sig åt. Det höll de ängsliga tankarna lite på avstånd. Vad skulle hon göra nu? Den frågan var ställd till själva universum. – Skogen svarade med ett tyst sus. Allt var så ödesmättat tyst. Inga fåglar som hördes. Visst, det var höst, men ändå … Inte ens en ekorre kunde hon få sällskap av. Helt ensam var hon. Helt ensam med sitt lilla barn. Hon började prata med lillan. Eller de små – ifall de var två. Hon lovade dem att hade de delat på detta helvete, skulle de dela på resten också. Hon kände hur de rörde på sig där inne i hennes mage. De visste inte att de var vilse och att de skulle få ligga ut i natt. Med endast stjärnorna som täcke. Ninni grät och bad till Herren om hjälp.
När hon hade skrivit, gråtit en skvätt och vilat lite, gick hon bort till en stor klipphäll, alldeles vid mossens kant. Konstigt nog var den fortfarande ganska varm efter solens uppvärmning. Hon var fullständigt vilsen kunde hon konstatera.
Hon kröp in under några täta granar längre ut mot klippans kant, för hon frös. Hon hade ju bara den tunna mammaklänningen på sig. Koftan som hon ryckt med sig, var bara en tunn sommarkofta. – Hon såg inte att skriva längre, så hon lade sig ner och såg upp i himlen. Hon knäppte sina händer runt sin mage och lät blicken vila på Karlavagnen och en blek månskära.
– Du där inne – lilla du – måtte jag bli en bra mor för dig! Eller för er. Vad som än händer mig här i livet, så lovar jag att du ska aldrig behöva lida för det, snyftade hon och höll hårt om sitt ofödda barn. (Inget skulle kunna bryta detta löfte som hon i helig stund hade gett sig själv och sitt ofödda barn! Det hade hon lovat Gud Fader och sig själv.)
Innan Ninni kröp upp på det stora klippblocket, hade hon hittat en slänt där det fanns stora fina lingontuvor.
Det var vackert att se hur ljungen hade vävt sig in mellan tuvor av röda lingon. De violetta ljungfälten lyste skarpt i den nedstigande solens sken. Hon hade plockat och ätit en hel del, men mätt kände hon sig inte.
Det doftade intensivt av pors och skvattram. Just den där blandningen av de båda växterna frammanade en känsla av lugn. Så där luktade det vid sjön hos mormor och morfar. Där låg det mossar på ömse sidor om sjön. Oftast brukade det finnas en sjö vid en mosse, tänkte Ninni. Kanske det gjorde det vid den här mossen också, fast hon kommit fram till den från fel hål.

***

Där blev stilen så dålig, att den var omöjlig att tyda. Därför vände Sofia blad, utan att försöka tyda mer av skriften.
Där låg några gulnade tidningsurklipp. Överskrifterna verkade drastiska.
”Gravid kvinna spårlöst försvunnen!” eller ”Polis, hemvärn och frivilliga söker efter den försvunna kvinnan.”
Sist bland alla urklippen fann hon en upprörande rubrik. Det stod: ”HUNDPATRULL fann den gravida kvinnan med-vetslös ute på Ulvåsmossen, cirka tre mil från den plats där hon försvann”.
Näeij – näeij – näei …! Nästan skrek Sofia och störtade gråtande ner till mor Hanna, med urklippen i handen. Hon kastade sig om halsen på Hanna och skakade av gråt och snörvalde fram:
– Berätta, berätta, hickade hon fram mellan snyftningarna som nästan tog andan ifrån henne. Jag ser inte att läsa för mina tårars skull. Var det där ute på mossen som mamma dog? Hur kan jag då finnas …? Berätta … fort – nu med det samma, du som redan vet alltihop! skrek Sofia helt hysteriskt.
– Lugna dig! lilla barn, vi skulle givetvis ha suttit gemensamt och gått igenom det där. Jag kom inte ihåg att tidningsurklippen låg där. Oh – nej …! Jag tog för givet att slutet …! Det värsta av allt …! Det skulle givetvis jag berätta för dig så skonsamt som möjligt! Det har jag tänkt hela tiden, lilla Sofia. – Förlåt mig – älskade barn! bad Hanna, som själv börjat gråta. Kom och sätt dig så ska jag försöka förklara.
– Jag fattar inte …!!! hickade Sofia.
– I stora drag, så kan man säga att Ninni frös ihjäl!
Hela sanningen är det nog inte. Ninni hade gått ner sig halvt om halvt i ett gungfly och fått vatten och slam i lungorna. Detta ledde till en svår lunginflammation. Varför Ninni var medvetslös, vet jag inte riktigt. Hon hade trots allt andats så pass mycket att barnen åtminstone inte led av syrebrist.
– Barnen …?! skrek Sofia, med tårarna rinnande utför kinderna.
– Ja, ni var faktiskt två, förstår du, men lilla Moa dog efter bara ett dygn. De hämtade Ninni med helikopter och tog henne till Karlstads lasarett. Där gjorde de omedelbart kejsarsnitt och plockade ut er. Ninnis liv stod däremot inte att rädda. Hon var alldeles för svag! Hon hade blivit för kraftigt nerkyld och den svåra lungin-flammationen som blev följden av händelserna där ute på Ulvåsmossen, gjorde att hon var räddningslöst förlorad.
Sofia grät som ett litet barn. – Fastän hon aldrig hade sett sin biologiska mor eller lilla Moa, så saknade hon dem alldeles väldigt i alla fall. Det kände hon.
– Se-så! Lilla Sofia! Jag ville egentligen bespara dig detta, sa Hanna och lade armarna om flickan. Jag har tigit i 25 år, inte bara för att bespara dig detta hemska elände. Utan för att det har varit alldeles för svårt för mig själv att tala om. Ninni var ju mitt barn – precis som du är mitt barn nu …! Så du förstår så fruktansvärt allt detta har varit för mig att bära – genom alla år.
Jag har så innerligt önskat att du aldrig skulle behöva komma ens så mycket som i närheten av denna vedervärdiga smärta som vetskapen om din biologiska mors död framkallar.
Därför har jag önskat av hela mitt hjärta, att du aldrig skulle få minsta aning om ditt biologiska ursprung.
Jag har inte haft rätt att hemlighålla detta för dig i all evighet. Fast nu ser jag att hur jag än har gjort, så har jag gjort FEL emot dig, Sofia. FEL…! FÖRLÅT, snyftade Hanna.

***

Både Sofia och Hanna fick lov att ta rast och gråta färdigt innan de kunde fortsätta att tala med varandra.
– Pappa Gary då? undrade en förgråten Sofia. Hur tog han det? Vilken typ den där Gary var …! utbrast Sofia förtvivlat
– Det må så vara – att man inte kan förneka det faktumet, men han ägde även mer mod än de flesta, skulle ha gjort i en likadan situation, svarade Hanna.
– Vad menar du? Tar du honom i försvar …? Du vet ju att han bär skulden till min mors död? utbrast Sofia både upprörd och argt.
– Nej, nej – givetvis så gör jag inte det. Vänta lite, det finns mer att berätta. Sådant som var fina sidor hos honom. Om Gary hade blivit lika chockad som en bilförare kan bli vid ett olyckstillfälle. Då hade han kunnat smita ifrån den så kallade olycksplatsen och då hade du också varit död, Sofia! mitt älskade barn, förklarade Hanna allvarligt och torkade bort en tår från Sofias bleka ansikte.
– Gud i Himmelns namn, hur menar du, mamma?
– Eftersom Gary kunde ha blivit fälld för misshandel – om de hade hittat Ninni medan hon kunde tala – då förstår du nog att det var en stor risk han tog. Huruvida man kan få straff för att man går lös på inventarier, vet jag faktiskt inte …! Men fakta kvarstår, att Ninni hade blåmärken runt sina överarmar efter att Gary hade tagit för hårt i henne när de blivit ovänner. Så om du förstår hur jag menar ... Så tog Gary den risken att bli fälld för misshandel också, utöver den där händelsen med skrivbordet som han ämnade göra kaffeved av, den där ödesdigra lördagen i slutet av sommaren 1964.
Sofia stoppade en kolsvart hårtest i munnen, men Hanna var kvickt där och tog varligt bort den. Sofia hade älskat att tröstsuga på sitt hår när hon var liten och ängslig av någon anledning.
– Gary försökte själv att söka efter Ninni, men när han inte lyckades återvände han till stan. Han uppsökte polisen omedelbart och bad om deras hjälp att söka reda på Ninni. Han fick lov att tala om att hon försvunnit efter ett gräl som de haft. Polisen trodde inte att Ninni kunde ha tagit sig så långt i sitt höggravida tillstånd. Det var Gary som lyckades få igång skallgångskedjan med hundar och allt. Polisen hade helst velat vänta till nästa dag, men Gary gav sig inte förrän de spände på sig pannlampor och ringde in hundpatruller och började söka. Själv var ju Gary skogvaktare och kände de

Skriven av: Ingbritt Wik

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren