Publicerat
Kategori: Novell

Sofias biologiska mor ---Slutet

OBS....!
Här kommer det saknade slutet på :

SOFIAS BIOLOGISKA MOR ... Kanske novellen var för lång, så den ej kunde tas med helt och hållet. Jag tackar personen som efterfrågade slutet.... Ha en fin dag och läs slutet i lugn och ro. BRA!
***

Både Sofia och Hanna fick lov att ta rast och gråta färdigt innan de kunde fortsätta att tala med varandra.
– Pappa Gary då? undrade en förgråten Sofia. Hur tog han det? Vilken typ den där Gary var …! utbrast Sofia förtvivlat
– Det må så vara – att man inte kan förneka det faktumet, men han ägde även mer mod än de flesta, skulle ha gjort i en likadan situation, svarade Hanna.
– Vad menar du? Tar du honom i försvar …? Du vet ju att han bär skulden till min mors död? utbrast Sofia både upprörd och argt.
– Nej, nej – givetvis så gör jag inte det. Vänta lite, det finns mer att berätta. Sådant som var fina sidor hos honom. Om Gary hade blivit lika chockad som en bilförare kan bli vid ett olyckstillfälle. Då hade han kunnat smita ifrån den så kallade olycksplatsen och då hade du också varit död, Sofia! mitt älskade barn, förklarade Hanna allvarligt och torkade bort en tår från Sofias bleka ansikte.
– Gud i Himmelns namn, hur menar du, mamma?
– Eftersom Gary kunde ha blivit fälld för misshandel – om de hade hittat Ninni medan hon kunde tala – då förstår du nog att det var en stor risk han tog. Huruvida man kan få straff för att man går lös på inventarier, vet jag faktiskt inte …! Men fakta kvarstår, att Ninni hade blåmärken runt sina överarmar efter att Gary hade tagit för hårt i henne när de blivit ovänner. Så om du förstår hur jag menar ... Så tog Gary den risken att bli fälld för misshandel också, utöver den där händelsen med skrivbordet som han ämnade göra kaffeved av, den där ödesdigra lördagen i slutet av sommaren 1964.
Sofia stoppade en kolsvart hårtest i munnen, men Hanna var kvickt där och tog varligt bort den. Sofia hade älskat att tröstsuga på sitt hår när hon var liten och ängslig av någon anledning.
– Gary försökte själv att söka efter Ninni, men när han inte lyckades återvände han till stan. Han uppsökte polisen omedelbart och bad om deras hjälp att söka reda på Ninni. Han fick lov att tala om att hon försvunnit efter ett gräl som de haft. Polisen trodde inte att Ninni kunde ha tagit sig så långt i sitt höggravida tillstånd. Det var Gary som lyckades få igång skallgångskedjan med hundar och allt. Polisen hade helst velat vänta till nästa dag, men Gary gav sig inte förrän de spände på sig pannlampor och ringde in hundpatruller och började söka. Själv var ju Gary skogvaktare och kände de flesta skogar och långa ben hade han ju. Så han var väl hela tiden i förtruppen, kan jag tro.
– Ulvåsmossen, sa Sofia tankfullt, är inte det den där ”Spökmossen” som folk drar så många läskiga historier om? Det finns även en bok som handlar om gamla sägner i bygden.
– Jo, Ulvåsmossen kallas faktiskt så, men någon riktig spökmosse är den nog inte. Däremot är den mycket förrädisk, för den som inte känner till den – det är den förvisso.
– Var det inte där som de hittade en vit häst som var nästan lika välbevarad som när den levde? Trots att den var närmare hundra år, undrade Sofia och såg med stora ögon på Hanna.
– ”Grevens häst” kallas den, det stämmer, nickade Hanna. Grevens häst som blev stulen, återfanns i den mossen – helt riktigt! Vem som ridit ut på mossen med en häst, får vi aldrig veta. Den hade gått ner sig i ett gungfly, just i den där delen av mossen där de fann Ninni. Grevens vita häst, hittades vid torvbrytningen för 35 år sedan. Vita hästar fanns det inte så gott om, så att det var Grevens häst rådde det aldrig något tvivel om. Greven bebodde en herrgård som idag ligger i ruiner. Du kan se resterna efter den borta vid Hökåsen. Den brann visst ner – anlagd brand sades det väl vara, men det var det väl ingen som kunde fastställa.
– I den där boken ”Gamla skrönor” står det att mossen har fått sitt namn efter ”Varulven” som tog allt levande som kom ut på mossen nattetid. Är det sant? frågade Sofia.
– Att mossen tog allt levande nattetid är nog inte sant! Däremot fick den namnet Ulvåsmossen på grund av att folk trodde att ”Ulven” höll till på den där ”åsen” dagtid. Det var troligtvis på Ulvåsklippan som Ninni hade suttit. Det måste ha varit den stora klippan som hon skrev om. Det finns ingen annan att välja på. Strax nedanför den klippan börjar den allra farligaste delen av mossen. Där finns det gungflyn och öppna gölar lite varstans. Det gäller att se dem i tid, för sådana där ser man knappt förrän man är nere i dem och då kan det vara för sent. De verkar dyka upp som från ingenstans, förklarade Hanna.
– Usch! har du varit ute på den där mossen, mamma?
– Jo, det har jag, men då har det varit ljust och jag har inte gått så långt åt det farligaste hållet. Antagligen så kanske Ninni trodde att de där gamla torvladorna, som syns långt borta vid andra sidan av mossen, var sommarstugor. Polisen tror att det måste ha varit därför som hon hade begett sig ut på mossen.
– Det är en sak som du inte har berättat för mig än. Jag har inte fått veta hur Gary tog det här med Ninni eller var han är…?
– Oh! mitt älskade barn, han omkom ju i den där olyckan! En olycka – bara några år efter Ninnis död.
Det var en skogsmaskin som välte över honom och han klämdes ihjäl. Det var mycket som tydde på att det var hos Ninni han hörde hemma. Jag tror att han ville följa henne vart hon än tog vägen – även om det innebar att han fick följa henne ända in i döden. Nu min tös måste vi lägga allt det här hemska till handlingarna och leva i nuet – här och nu – du och jag, sa Hanna och kramade om sin älskade Sofia. Hon var en kopia av Gary på utsidan, men på insidan fanns det mycket som påminde om Ninni.
– Vet du mamma – jag tror att de finns helt nära oss alla tre: pappa, mamma och lilla Moa.
– Flickan min, precis så där har jag också tänkt ibland. Man vet inget om den andra sidan. Inget är omöjligt. Kanhända att de försöker trösta och stödja oss så gott de kan. Det är ju en tröst om man kan tänka så. En gång får vi kanske träffa dem och då får vi veta hela hemligheten, min flicka. Fast så länge som vi är här nere på jorden, ska vi nog inte tänka för mycket på den där andra sidan. För om det hade varit meningen att vi skulle kunna umgås obehindrat över gränserna – då tror nog jag att vi skulle ha varit utrustade med mer vetskap – om den sidan som från vårt perspektiv verkar svår att få kontakt med. Vad tror du, Sofia?

***

– Snälla du Sofia – Vill du vara snäll och lägga alla böckerna i en samlingspärm och skriva namn på den,
för jag ska lägga in den i ett bankfack.
– Visst, svarade Sofia. Vad ska jag skriva som överskrift.
– Skriv rätt och slätt ”Sofias biologiska mor” på framsidan. Väl synligt för alla som eventuellt vill ha tag i materialet, svarade Hanna och drog båda händerna över ansiktet på samma vis som när man tvättar sig.
Sofia plockade ihop dagböckerna igen och knöt det violetta bandet om dem, så att det blev lika prydligt som förut och lade försiktigt ner dem i en samlingspärm och skrev på precis så som Hanna hade bett henne göra.
Sofia såg på Hanna, och hon nickade till svar. De förstod varandra så väl.

Skriven av: Ingbritt Wik

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren