Soldaten

Karl Schneider, 19 april 1916

Jag har legat på västfronten i två år snart. Varje gång innan vi rycker ut i en av dessa meningslösa offensiver ber jag Herren att ta emot min själ, ty jag fruktar varje gång att jag ska hamna på slaktbänken. Jag har sett många av mina vänner och fränder duka under för kulsprutornas smattrande dödssång.
Jag är övertygad om att det är den sången som skall leda mig till världen efter denna. Jag har blott haft den turen att klara mig undan varje gång. Dock har jag förlorat mitt ena ben, det till höger, av att ha fått både salt och peppar i det. Jag skall tacka Herren att jag klarade mig undan den sjukdom som kan drabba en söndrig kroppsdel. Jag har glömt vad den heter. Det känns som jag har glömt väldigt många saker under mina två år i Helvetet, däribland min mänsklighet. Jag tvingas skjuta på alla jag ser från det hatade Frankrike, se dem falla ihop och malas sönder som djur. Det kanske är just djur vi är.
Det enda som håller mig kvar är min tro, och må jag aldrig förlora den!
Jag ber även för min familj där hemma i Tyskland, i min kära lilla by jag nästan glömt namnet på. Med de grönskande ängarna, djuren ute på bete, äpplena från lunden som smakar ljuvligt som Paradiset självt. Min fru som alltid väntade på trappen, med sin hemlagade, underbara mat. Åh Gud, vad jag saknar henne!
Låt henne finna en man som kan ge henne det hon behöver nu när jag inte finns längre. Vaka över henne när jag inte finns här och kan be för henne längre.
Låt henne och den lille där hemma få samma trygghet de en gång hade.
Larmet ljuder! Herre, detta är sista gången jag kan be till Dig innan vi möts uppe i Himlen, och jag ber Dig att ta emot mig med öppna armar och förlåta mina synder. Amen.

Skriven av: Kim Jansheden