Soldaten tar sin sold

Inget var sig lik efter fasans tid. Armod och krankhet, landet har skördats.
Soldaten tar sin sold, vänder om till där han kom.
Oron att sitta still och tiden den flydde. När våren sig grydde. Han tog sin käpp igen. Redo för landets värn, tog sitt kärl, mönstrade in och allt var väl.

Tåren var många oron sig stånga, spetsade fast man som han fånga. Blodet hett svalla. Dunkade och slog. Hjärtat sig kalla, fångat det han tog.
I mörkrets natt en man i vallgraven satt. Dom vet vad de kan. Hjärtat blöda och de sorgsna är, för ingen vill möta denna död. Tyst om natten, vallgraven fulla. Man som gråta, livet de har förlorat. I morgon kan de vara döda.
Där härskar spjutet, lien och krutet. Blodet sig utvinna och utgjutet.
På marken de simma och kriget är slutet för ödet och livet.Där lyssnar var man efter ljudet, längtan efter en famn, när allt är i slutet.

Tog sin sold och går hem till land och rike. Kampen var svår kanske denna gång. Den man som gick och kom, stannar där freden vila.
Drömmar sig förgjöra och hjärtat det blöda.
Alla dessa man som kriget skördat. Alla dessa som inte hann, kärleken möta.
oskuld och naiv, ett gevär sattes i hand. För att döda och förgjöra var man och kvinna.

Den gamle soldaten som tog sin sold. Han sade, orden lika.
Detta krig är inte mitt och mitt har det aldrig varit. Det enda han vetat varit sant är livet han besparat. Det vill han nu bevara. Kärleken är att älska och i krigets våld, finns kärlek inte med.
Det finns ingen man eller kvinna som det kan förneka. Då är de döda, likt liken de skörda.
Det kunde han säja för han var själv en krigsman.
Stridit och förgjort, både stora och småa.
Äventyret honom drog. Spänningen att värjan svinga. Det han nu har fått.
Det kom en tid efter en annan, ögon som har skådat, öden som har slutat.
Hans hand var färgat av blod. Men just då, när krigets slag var stort. Han kände inget. Utom jakten som rovdjuret sig vittrat, så var det. Efter slaget, han tog sin sold och gick sin väg.
Här kan vi tro att historien tagit slut. Men ack vad fel vi har. Varje dag ett krig bryter ut.
Han tog sin sold. han tog inte mer än så. Han flydde inte, vad hade han för val, när ropen skallat, man till kriget kallats.
Omfamningar och tårar falla, bygdens sken bakom honom försvinna, kärlek och hat. Lusten till den kvinna som stannar kvar. Han som många andra, arm och riket kallat.Riken att vinna. Ingen lyssnat på hans ord, lyda och kriga. Där är styrkan av listighet. Slugt han ville inte försvinna ner i jord.
Längtan efter den famn som kärleken bär. Han ska återvända.

Skriven av: Karenina Rönn