Publicerat
Kategori: Novell

Solipsistens klagan

Jag vaknar hos Pernilla, men mina armar är inte runt henne. Polisen kanske tog henne. Jag är omgiven av fyllemat och sunkig luft, okapabel att röra mig, ovillig att ligga kvar. Jag stänger ögonen.

Tomt. Jag behöver något att dricka. Undra om Linn är kvar. Undra om Linn ens kom. Falska minnen. Kämpar mig upp, om hon var här är hon inte kvar.
Beger mig på skattjakt. Äckliga pommes. Mao leker med mina fötter, Lenin hjälper mig att må bättre. Jag slänger på en tröja, jag måste ut. Hjälp mig Lenin, få mig att sluta tänka, ät min själ, Tack Lenin, Hejdå Lenin!
Ger mig ut på gatan. Surrealistiskt, husen ser ut som dåliga kulisser, som om det inte finns något bakom dem. Det gör det nog inte. Handen i fickan, fiskar upp 19 kronor och ett pantkvitto. Skiter i ciggen och tar ett sexpack.
Hej Mao! Hej Lenin! Mår redan bättre. Tack Lenin! Nästan slut.
Om man skulle hitta den där dunken.

Minnen från gårdagen. Blev bjuden på Cola. Rörde inte skiten. Vet inte varför. Förr var det av princip. Jag har inte principer längre; skulle antagligen sniffa lim om jag trodde det skulle göra saker bättre.
Bättre, sämre, lycklig, olycklig. Ord utan mening, tomma ord. Jag befinner mig inte längre på den skalan. Jag delar upp mitt liv i genomlidbart och inte genomlidbart.

När förlorade allt sin mening? Livet och döden, en orgie i meningslöshet. Inte ens självmord är något alternativ längre. Där finns ingen flykt, det är bara meningslöst och omständligt.
Dåligt med bra rep.
Ibland försöker jag bry mig. Ibland lyckas jag tvinga fram känslor – men inte längre. Det funkar inte. Jag sveper resten av Lenin tills pluntan är lika tom som jag. Inte ens det hjälper. Jag måste hitta dunken. Måste vara 3 liter kvar.
Jag har tröttnat på människor också – jag har inget kvar. Lenin står tom på bordet med blick fylld av ambition och vilja att förändra. Så äckligt meningslöst. Jag hade kunnat ringa hit någon men låter bli.
En solipsist är alltid ensam.

Jag saknar mitt sexberoende och mina bekräftelseproblem. Jag saknar självmordsförsök och droger. Man lär sig värdesätta sina laster när de är det enda man har.
Jag önskar jag mådde skit. Jag önskar jag kände hat mot världen.
Hat är så meningslöst, själva ordet fyller mig med avsmak. Det mesta fyller mig med avsmak. Den enda känsla jag kan urskilja från resten. Den enda jag kan namnge.

Jag är på drift från verkligheten och från mänskligheten. Jag är endast en åskådare. Åskådaren tänder en cigg och puttar bort katten från bordet.
Jag önskar att jag var dum. Mitt enda konsekventa livsmål. En gudomlig status jag velat uppnå sen lågstadiet. TV. Dumma människor som bryr sig om dumma saker.
Får jag vara med och leka?

Lobotomera mig och ge mig dumma livsmål, eller ge mig C4 och en påse kokain. Jag vill också ha. Jag vill ha tvångströja och morfin, opium och en avsugning. Jag vill ha en bil och ett träd. En dödlig sjukdom och något att kämpa för.

Jag gillar konceptet med själar. Det hjälper mig att lura mig själv. Jag kan låtsas att jag förstår skillnaden mellan mig och människor.
Jag kan inte kommunicera med människor. Hade jag haft en pistol hade jag skjutit mig själv i axeln och sedan gått till polisstationen och för första gången i mitt liv lyckats förmedla en känsla.
Jag behöver ett nytt projekt. En ny leksak att förstöra. En leksak vars känslor jag kan spela på och vars vilja jag kan manipulera. Jag måste skada någon för att känna något.
Som solipsist fördelar jag bara smärtan.

De äger mig nu. Jag kan inte sluta tänka i deras ord och i deras bilder. Jag är inlåst i den ram de har lagt upp för mig. De har fullbordat det, de har sugit ut all mening, alla känslor, all identitet och gjort det till något groteskt och fult. Och nu är jag en del av deras värld.
Jag vill ut.

Skriven av: Drinkycrow

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren