Solsken

Emelie såg ut över skogen från klippavsatsen. Månen, som var på väg ner, speglade sig i sjön som hon natten innan hade badat i. Nu var allt över. Stenarna var kalla och kylde ner henne där hon satt i linne och kjol. Hennes föräldrar trodde de visste allt om hennes känslor och tankar. Men de visste inget. Hon knöt näven som vilade i hennes knä. Här hittar dom mig aldrig, tänkte hon och tittade nerför stupet. Minnen strömmade genom huvudet som när man snabbspolar en film. Den kyliga vinden avbröt hennes tankar.
'Sanning eller lögn, vad vill vi ha?' viskade hon lågt. Det var nog snart morgon. I skogen sökte strålar av ljus något. Henne. Vad patetiskt, tänkte hon, mina föräldrar letar efter mig. Himlen var röd. Färgen fick Emelie att tänka på blod. Hon svalde av äckel men samtidigt av välbehag. Hon ville skrika: 'Bli morgon då!' men hon var rädd. Tårarna strömmade nerför hennes kinder. Nere i skogen hördes hennes mammas grötig rop efter henne. Ett jävlans år, och de undrade aldrig. Hon bet sig i tummen av ilska.
'Fan.' sa hon och tittade på tummen. Blodet rann.
Blodet fick henne att rysa och hon slickade bort det. Det smakade metall. Hon mindes flickan i parken. Emelies föräldrar hade tvingat henne att stanna hemma när det blev mörkt. De menade att en mördare var lös. Fåglarna kvittrade och solen syntes i horisonten. Nu, hennes hjärta dunkade.
'Vare det ljus!' viskade hon och andades ljudligt. Solen stack henne i ögonen. 'Ångra dig inte nu.'
Det började stickas i huden och det kändes som om hon började brinna. Hon bet sig i läppen för att kväva skriket. Men det gick inte. Hon skrek ett blodisande skrik och endast solen och fåglarna såg henne förvandlas till en hög av aska.

************
Den var kanske inte så bra men vad gör man...

Författare:

Publicerat

Dela: