Publicerat
Kategori: Novell

Som Alla Andra

Som alla andra

Tystheten var underbar. Marica satte sig i sängen och lutade sig mot väggen. Hon såg sig om i sitt lilla rum. Så slöt hon ögonen. Aldrig ville hon behöva gå därifrån. Hon älskade att vara för sig själv, ensam i sitt rum. Varje dag när hon kommit hem från skolan satte hon sig i sin säng och bara njöt. Det var det bästa hon visste. Hon tog upp kontrollen till stereon och satte på cd skivan som satt i. ”Show me the meaning of being lonely” med Backstreet Boys fyllde tystnaden. Det var hennes idoler. Hon kom att tänka på engelska provet. Marica hade fått vg. Det var hon glad för, men det var en sak som hon störde sig på. Varför var hon inte som alla andra? Varför kunde hon inte göra som sina kompisar? Varför var hon så tyst jämt? Hennes lärare hade sagt att om hon bara pratade lite mer på lektionerna så skulle hon lätt kunna uppnå ett vg på slutbetyget. Men det gick inte. Det skulle aldrig gå.
Varje engelsk lektion tänkte hon att nu skulle hon börja prata, men det gick inte. Hon fick inte fram ett ord. Hon förstod sig inte på sig själv. Visst var hon blyg men det hade blivit värre sedan sommarlovet. Marica, som var 15 år gammal, ville knappt följa med till affären med sin mamma när det behövdes handlas. Hon kände hur alla tittade på henne när hon kom in genom dörren och hon kände sig övervakad. Det var likadant när hon och hennes kompisar skulle gå in i matsalen i skolan. Hon skyndade sig ofta att sätta sig, gärna vid ett bord i ett hörn. Hon kunde knappt se sig om i salen när de åt. Och när de skulle gå därifrån gick hon så fort hon kunde ut i hallen. Hela tiden kändes det som om alla följde henne med blicken. Det var hemskt. Hon kunde inte berätta för sina kompisar hur hon kände eftersom hon var rädd att de inte skulle förstå. Kanske skulle de tycka att hon var fånig. Det var inte förrän i mitten av oktober som hon hade börjat känna så.
Men nu var det i början av december och det hade blivit värre. När hon kom hem från skolan brukade hon sätta sig vid köksbordet och äta någon macka. Men det kändes nästan värre än när hon åt i skolans matsal. Ibland tittade hon ut genom köksfönstrena för att se om någon stod ute på gatan och iakttog henne. Men det var alltid tomt utanför. Självklart var det ingen som stod och tittade in. Innerst inne visste ju Marica det, men ändå hade hon svårt att som hon alltid gjorde, äta vid köksbordet. Någon såg på henne, det var hon säker på. Hon kunde inte berätta hur hon kände för sina föräldrar; de skulle inte förstå. Men det gällde inte bara när hon åt. Om det var mörkt ute drog hon alltid ner persiennerna i vardagsrummet så att hon var säker på att ingen kunde se in. Känslan förföljde henne och det gjorde henne rädd ibland. Hon förstod inte varför hon betedde sig som hon gjorde. Hon kunde ju sitta i ett klassrum och ha matte tillsammans med andra elever utan att få panik. För det var just det hon kunde få; panik. Hon kunde känna hur hon bara ville springa därifrån. Springa långt bort från alla människor. Så att ingen kunde se henne eller höra henne. Bort från omvärlden…
Ibland när hennes kompisar frågade henne om hon ville hänga med till någon fest eller så, så svarade hon ofta nej. Hon satt hellre hemma, ensam på sitt rum än gick på fest med sina bästa vänner. Hon brukade ofta känna att hon missade en massa roliga saker. Men så var det bara. Marica var inte särskilt social av sig. Även om hon önskade att hon var det.
Låten tog slut och en annan började. ”As long as you love me” nådde hennes öron. Det var en av hennes favorit låtar. Den var sann. Det spelade ju ingen roll vem man var, vart man kom ifrån eller vad man hade gjort. Bara man älskade någon. Marica tänkte efter en kort stund. Hur skulle hon någonsin kunna älska någon? Hur skulle någon någonsin kunna älska henne? Hon som aldrig vågade säga något. Hon kunde prata med sina kompisar och sin familj, men hon undvek att prata med någon hon inte kände alltför väl. Hon undvek till och med att prata i telefon. Ibland när det ringde och hon var ensam hemma brukade hon ofta tveka innan hon lyfte på luren. Hon hoppades alltid att det var hennes mamma eller pappa, bröder eller någon av hennes kompisar som ringde. Det var ju inte så att hon slängde på om det inte var någon hon kände men hon sa inte så mycket. Det var likadant i skolan om någon lärare ville prata med henne eller om han/hon frågade henne något. Hon svarade oftast snabbt och kort. Hon blev ofta nervös. Varför var det så? Varför kunde hon inte vara som alla hennes kompisar? Varför var hon blyg? Eller var hon det? Var det verkligen så att hon var så fruktansvärt blyg? Det konstiga var att hon ville ha uppmärksamhet. Hon ville synas. Hon ville att folk skulle se på henne och tycka om henne för den hon var. Hon ville va sig själv. Men samtidigt ville hon ändå vara som alla andra…

Skriven av: Marie

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren