Som döden i en bubbla...

Detta är en fristående fortsättning på Dagbok från ett offer som också finns här på http://www.novell.nu/ :

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag tog faktiskt steget. Nu i efterhand kan jag tycka att det är lite konstigt, men jag gjorde det faktiskt. Jag tog steget. Medan jag stod där på fönsterblecket och lät vinden smeka min kind hörde jag att min mobil ringde. Jag blev arg. Vem ringde och störde mig nu, precis när jag skulle konfrontera oundvikligheten? Vem var det? Jag gick ner från fönsterblecket och bort i bokhyllan. Tittade nitiskt på mobilens display. ”Pappa ringer” stod det. Jag tryckte på knappen i mitten och svarade. Jag hörde pappas röst. Pappa; den enda förälder jag någonsin haft. I alla fall den ende som visat för mig att jag betyder något. Det var pappa som störde mig. Att höra honom prata var normalt sett det bästa som kunde hända.

Hans hesa whiskeygöteborgska är helt fantastisk att höra oavsett vilket humör jag är på. Så ock denna gång. Jag bad honom vänta medan jag stängde fönstret. När han frågade hur jag mådde sa jag helt kort ”bra”. Han trodde mig inte.
- Har du bråkat med han, vad är det du kallar han? frågade pappa.
- Kådden menar du?
- Ja Kådden. Fick reda på igår att det betyder kuk på skånska. Jävligt bra namn på den karlen, du!

Pappa använde könsord och verkade tycka det var kul att reta Kådden. Alltså hade han tagit mer än en whisky ikväll.
- Jo jag har bråkat lite med honom. Slängde en tallrik köttfärssås i ansiktet på honom.
- Mitt i prick! hojtade pappa. Du e la mitt barn, du! Vad hade han gjort? Orkar du berätta?

Jag sa som det var. Han hade retat mig länge nog nu och just ikväll rann det över. Men värst av allt var nog mammas apatiska handlingsförlamade förhållningssätt till honom.
- Den jävla käringen, sa pappa. Jag begriper inte vad jag såg i henne…

Pappa frågade om jag inte ville bo med honom istället. Visst ville jag det; men det var ju för sent. Jag skulle ta steget ikväll… Om bara pappa kunde lägga på nån gång… Jag svarade att jag skulle fundera över det. Sen snackade jag med pappa om lite av varje. Väder och vind och naturligtvis fotboll; vår stora gemensamma passion i livet. Han gratulerade mig till platsen i Skånelaget. Sen sa han återigen att jag nog ändå skulle hålla på IFK Göteborg i Allsvenskan. Helsingborg; vad är det för skit? tyckte pappa. Jag skrattade lite lätt när han sa det. Jag såg honom framför mig. Utan att veta det visste jag att han låg i sin bruna nersuttna och mycket slitna skinnsoffa, iklädd sin Blåvittmatchtröja och sina svarta joggingbyxor. Inga strumpor. Han hade troligtvis sin trådlösa telefon fastklämd mellan vänster axel och öra. Medan jag pratade hörde jag hur han klunkade från whiskyflaskan. The famous groose var märket. Inget annat märke dög åt honom. I bakgrunden hörde jag vinjetten till TV4: s sena nyheter. Pappa sa att ”nu har dom jävlar sprängt en buss i Jerusalem igen”. Sen konstaterade han att ”de är fanimej inte kloka i huvet”.

När jag hade avslutat samtalet med pappa satt jag med på min säng mobilen i handen. Jag tänkte på vilka föräldrar jag hade. Pappa, en smått alkoholiserad rörmokare, köksbordsrasist trots att han hade en polsk fru. Men han älskade verkligen sina barn. Både mig och mina halvsystrar som jag tyvärr aldrig hade fått chansen att lära känna på riktigt. Och så mamma. En ung vacker kvinna med akademisk examen, på väg att göra karriär inom ett stort företag. Fram tills hon sprang på den där säljaren från Stockholm… Den där säljaren som numera sov bredvid henne i sängen. Nu var hon hemmafru. Lyxhora brukade jag kalla henne när jag var arg på henne. Om jag mot förmodan någon gång inte var arg på henne kallade jag henne kort och gott ”du”.

Jag la mobilen på sängbordet och kurade ihop mig mot väggen. Sträckte mig efter fjärrkontrollen till min cd-spelare och tryckte på play. Insåg att jag glömt byta skiva sedan jag senast varit glad. Det var en glad Beethovensymfoni som låg i. Jag reste mig och ändrade mig. Valde en skiva i högen, tryckte åter på play och kröp upp i sängen igen. Jag hade lyckats välja min absoluta favoritlåt; Flickan i snön med Björn Afzelius. När Affe pressade fram orden med sin karakteristiska röst och dialekt kände jag med ens att han sjöng rakt till mig. Den ensamma och övergivna flickan som begår självmord medan hennes dyngraka far står vid sidan om och tittar på och begrundar det som hänt. Jag tänkte att sången tar upp det som plågat mig så länge nu; vad gör man när man tvingas stå öga mot öga med det oundvikliga? Vad tänker man när man inser att man just i den här sekunden måste göra det vi tänkt göra så länge?

Jag tog fatt i mobilen igen. Bläddrade genom telefonboken. En idé har tagit form i mitt huvud. Jag hittar pappas nummer. Jag trycker på ”ring”. Han svarar på andra signalen.
- Pappa; vad vill du ha av mig om jag lånar 500 spänn i månaden av dig under två år?

Jag tänkte att det får bära eller brista nu. Jag hör hur pappa skrattar till i andra änden. Sen märker jag att han reser sig, trots att han sitter nästan 25 mil bort.
- Först vill jag ju veta vad du ska ha pengarna till, svarar han.
- Jag kanske har möjlighet att få en egen lägenhet. En studentlägenhet. Om jag pratar med Birgitta imorgon så tror jag hon kan fixa det. hon har sagt det i alla fall.
- Vilken jävla Birgitta? Pyskologen? Vad kan hon om lägenheter? Är hon vd på Helsingborgshem på fritiden eller? Politiker är hon ju.
- Nej, men hon har erbjudit mig en sådan lägenhet tidigare men jag sa nej då eftersom jag inte hade råd. Men om du lånar mig 500 spänn i månaden i två år så skaffar jag ett jobb och så flyttar jag härifrån. Bort från mamma och Kådden.
- Jag har inte så mycket pengar över förstår du väl. Jag är gift och har två små barn. Dessutom har jag en bostadsrätt i Göteborg. Det är inte gratis om du nu trodde det.

Efter långt dividerande kom vi inte fram till nånting. Med en tung suck la jag på luren och kastade sedan mobilen mot min rumsdörr. Underligt nog så höll den. Jag gick bort till bokhyllan och kastade ner cd: n på golvet. Naturligtvis gick den sönder. Jag gick bort till fönstret, öppnade det, ställde mig på fönsterblecket och tog steget.

Sedan vaknade jag inte igen förrän någon smekte min kind. Jag tittade upp och såg rakt in i pappas ögon.
– Jag sätter in 500 spänn på ditt konto imorgon. Men då ser du till att gå ut gymnasiet med godkända betyg i alla kurser. Inget jävla bytande hit och dit. Gå ut gymnasiet så får du behålla pengarna. Annars kräver jag tillbaks dem. Men ränta.
– Var är jag?
– Du är på sjukhuset. Du har brutit foten när du ramlade i trappan.
– Vilken trappa? Jag har inte ramlat i…

Jag blev helt paralyserad. Vem hade sagt det? Att jag ramlat i trappan…
– Inte? sa pappa. Det sa i alla fall mamma. Herrejävlar du vad hon bölade förresten.
– Var är hon nu?
– Rådhuset. Skriver på skilsmässopapprena. Kådden ska flytta ut. Ska flytta hem till Håkkstolm igen. Även gamla käringar kan man banka in lite vett i.

Vi skrattade båda två. Det kändes underbart att skratta igen. Men sen insåg jag att pappa inte visste vad som egentligen hade hänt. Jag slutade skratta. Jag ville berätta, men pappa hann före.
– Älsklingen, jag vet inte vad som egentligen har hänt. Men du har inte ramlat i trappan i alla fall. Jag skiter i vad som har hänt. I alla fall fram tills du säger det självmant. Men du lever. Oavsett om det var meningen eller ej. Och för mig räcker det som skäl att låna dig pengarna.

Sen tog jag pappa i handen och låg där i sängen, så hjälplös och nästan lite ömklig. Tittade ut genom fönstret. Jag tänkte att jag inte bryr mig om hur mycket pappa super. För mig är han pappa, i alla lägen. När mamma kom in i rummet tjugo minuter senare insåg jag att hon trots allt var mamma. Och i samma stund insåg jag att jag var jag. Och att jag ville leva. Eftersom mamma och pappa ville det…

Skriven av: Martin