Som en fjäril på en sommaräng

Som en fjäril på en sommaräng

Nu satt han där igen, den gamle mannen med stråhatten och den slitna käppen lutad mot en sten. Han blickade ut över den blommande sommarängen där fjärilar livligt viftade med sina spröda vingar i jakten på blommornas nektar. Det vilade något vemodigt och sorgset över hela hans gestalt. Hon kände instinktivt att hon måste ta reda på mer. Hon kom att tänka på en gammal Carola sång
Som en fjäril på en sommaräng flög hon fri. Och hon dansa i vinden. Hon var min för en stund i nästa sekund flög hon bort.
Hon visste inte varför hon kom att tänka på just den sången. Hon gick närmare för att kanske växla några ord med honom.
-Vi träffades precis här för sextio år sedan. Han hade börjat prata utan att hon sagt ett ord. Jag hade kommit för att besöka en vän när jag fick se henne här på ängen plocka blommor. Hon var så vacker i sin sommarklänning och det långa blonda håret utslaget som en lysande gloria runt hennes huvud. Jag blev stående en lång stund för att beundra henne. Hon var det vackraste jag någonsin sett. I det ögonblicket visste jag att jag hade funnit kvinnan i mitt liv. Kvinnan som skulle bli mor till mina barn. Han log vid minnet. Hon var en underbar kvinna, maka och mor. Vi gifte oss här på ängen. Det föll sig naturligt det var ju här vi träffades. Det var bara hon jag och prästen. Vi ville ha en privat ceremoni bara för oss. På festen efteråt var däremot släkt och vänner inbjudna. sextio år av kärlek. Livet är en- berg- och -dalbana, så var det även för oss. Men i vår kärlek till varandra stod vi starka tillsammans i både med och motgång. Vi vårdade vår kärlek som vore den en skör blomma. För att hålla kärleken vid liv behövs mycket näring. Vi var alltid kärleksfulla mot varandra. Vi uppmuntrade och stöttade. Vi tog vårt ansvar vad det än gällde. Vi var ärliga och uppriktiga. Dessa hörnstenar förde vi vidare till våra fyra barn vilket gav dem en stabil grund att stå på. Han blev tyst en stund, som för att hämta kraft att fortsätta. -Vi bosatte oss ett litet stycke härifrån så vi kom ofta hit till vår egen speciella plats på somrarna för att ha picknik. Han tystnade tvärt för att plötsligt ta till orda igen. -Hon har varit borta i många år nu men minnena lever kvar lika levande nu som då. Han tystnade återigen och såg ut över ängen som om han drömde sig tillbaka till en svunnen tid. Jag tänkte på mitt eget kaosartade liv. Så fjärran från det perfekta liv som mannen hade målat upp för mig. Vi hade varit tillsammans i fem år nu, jag och Daniel. Vi hade båda krävande jobb som vi gick helt upp i och som innebar att vi den senaste tiden fått allt mindre tid för varandra. Drömmen om giftermål och barn verkade alltmer avlägsen. Vi hade båda starka viljor vilket ofta ledde till meningsskiljaktigheter och även gräl. Vi hade därför tagit en välbehövlig paus för att få tid att tänka igenom vad vi ville med våra liv. Jag hade tagit några dagars semester och sökt min tillflykt ut på landet där min syster och hennes man hade en gård. Jag hade nästan glömt bort hur underbart rofyllt livet på landsbygden kunde vara. Jag njöt av mina långa ensamma morgonpromenader. - Det var här vår kärlekshistoria tog sin början och det var här den tog slut, fortsatte mannen plötsligt. Hon såg frågande på honom. -Vad hände? Han skakade på huvudet och tog ett djupt andetag som för att hämta kraft att fortsätta sin berättelse. -Det var en helt vanlig sommardag precis som idag Strålande solsken och fågelkvitter. -Hon måste ha känt det på sig, sade han och såg fundersam ut. -Vad? Undrade jag. Vad kände hon på sig? - Hon insisterade på att vi skulle gå ner till ängen. Jag hade egentligen andra planer för dagen men det var något i hennes blick som sade mig att inte gå emot hennes önskan. Jag stod och såg på henne precis som den första gången jag såg henne. Jag genomfors av en förlamande känsla av sorg samtidigt som jag kände ett plötsligt tryck över bröstet och jag fick svårt att andas. Då vände hon sig mot mig och log med famnen full av vilda blommor. Plötsligt stelnade hennes leende och hon tog ena handen för bröstet samtidigt som benen vek sig under henne och hon segnade ner på ängen med ett krampaktigt grepp om blommorna med den andra handen. Jag skyndade fram till henne så fort jag kunde, men någonstans inom mig visste jag att hon var borta. Kvinnan jag älskat i sextio år fanns inte längre. Jag satte mig på marken och lade hennes huvud i min famn. Hon hade ett fridfullt leende på sina läppar. Jag satt här på ängen i timmar helt oförmögen att röra mig. Jag ville behålla henne här hos mig så länge som möjligt. Jag var inte beredd. Jag smekte hennes kind och talade om för henne hur mycket jag älskade henne. Jag kände mig som förlamad av chocken och sorgen som fortplantade sig i mitt bröst, men samtidigt kände jag en oerhörd tacksamhet. Jag hade upplevt en av livets största gåvor. Att få älska och bli lika älskad tillbaka. Hon hade fått somna in på den plats som kommit att bli så speciell och som betytt så oerhört mycket för oss. Hon kände på sig att hennes tid var kommen och hon ville att mitt sista minne av henne skulle bli som mitt första. Med solen lysande i hennes hår och med famnen full av vilda blommor.
Han reste sig mödosamt upp och tog sin slitna käpp. -Nu har jag lagt beslag på din dyrbara tid alltför länge.
Jag skakade på huvudet. -Tvärtom, du har delat med dig av något underbart. Du har öppnat mina ögon och fått mig att inse vad som är viktigt i livet. Vår värld skulle se så mycket bättre ut om vi stannade upp och verkligen både tänkte och kände efter. Istället rusar vi genom livet och skjuter undan eller glömmer det som är viktigt som verkligen betyder någonting. Livet är här och nu. Det går inte i repris.
Han log mot mig och nickade. -Det gläder mig att jag har varit till hjälp. Sen vandrade han iväg längs vägen. En sliten gammal man med underbara minnen av en svunnen tid.
Jag berättade för min syster om mötet med den gamle mannen. Hon såg underligt på mig. -Du måste mena gamle Arvid. Det sägs att han brukar visa sig nere vid fjärilsängen, ja vi kallar den så för att det alltid är så mycket fjärilar där. Arvid har varit död i några år, men tydligen brukar han visa sig och berätta sin historia för vissa personer. Hade jag fått en påhälsning från andra sidan, jag som hade svårt för att tro på sådant övernaturligt nonsens.
Plötsligt stod allt klart för mig. Jag visste med ens precis vad jag ville med mitt liv och vad jag måste göra. Han svarade efter andra signalen. -Jag har varit en idiot, sade jag med halvkvävd röst. -Jag med, sade rösten i andra änden. -Jag kommer hem, sade jag. Han svarade inte. Plötsligt kände jag ett par armar som smög sig runt mig och jag kände doften från hans rakvatten. -Du är hemma, sade han ömt. Hemma i mina armar.



Yvonne Jansson

Författare:

Publicerat

Dela: