Publicerat
Kategori: Novell

Som fisken i vattnet

Den här sanna berättelsen utspelar sig i en kommun - jag vill inte nämna vilken - under våren/sommaren år 2001. Den är lite märklig och kuslig.

Det började den åttonde januari år 2001, då kommunfullmäktige hade sammanträde om den minskade turismen i kommunen. Något måste göras och det innan sommaren. Turismen hade minskat drastiskt de senaste fem åren, till stor del på att europavägen lades om och blev motorväg. Den lades utanför kommunen i stället för som tidigare, då den gick genom kommunen. Kommunen blev då alltid en oas för hungriga och köpsugna turister. Kommunbefolkningen och en del i kommunstyrelsen försökte på alla sätt stoppa vägomläggningen, men jarösterna var i stor majoritet. Vägomläggningen gick rasande fort, och inom ett år hade turismen minskat med 50 procent, det var katastrof, tyckte den då sittande borgliga ledningen, men hoppades på bättring. Kommunen kunde inte ha kvar en ledning som var inkompetent, och inte kunde göra det bästa för kommunen. De byttes efter en snabb omröstning till socialistisk. Det blev inte bättre av det. Sommaren år 2000 var rent av den värsta under alla år, endast tio procent av alla turister tog sig tid att åka in till kommunen. Under december månad, samma år, planerade man ett stormöte som skulle hållas i januari nästkommande år. Så här gick det:

Som ni alla vet, håller vår fina kommun på att dö ut, om vi inte får tillbaka turisterna. sa kommunalrådet, tillika ordförande för styrelsen, Verner Blomqvist.
Vad ska vi göra? undrade kassör, Irma Strand.
Har ni några förslag? Vi har ju haft tid på oss att fundera, eller hur? fortsatte Verner Blomqvist.
Jag har ett förslag. sa sekreterare Knut Andersson. Om vi låter campingen i Korsbäcken vara gratis.
Då får vi ju inte in några pengar. sa Verner Blomqvist.
Nej, jag vet men vi höjer priserna på allt i kiosken och serveringen.
Då åker de bara någon annanstans och handlar och äter. sa Irma Strand.
Ja, det förståss. svarade Knut Andersson och sa inget mer den dagen.
De satt tysta en lång stund och funderade, när plötsligt en av ledamöterna tog till orda.
Ursäkta. Men skulle man inte kunna röja upp vid gamla kommunalbadet, den har varit igenvuxen i snart femtio år. Vad jag kommer ihåg så var det långgrunt och vattnet var klart, det var visserligen 1947 och jag var sex år men ändå. sa suppleanten Henning Fridell.
Kan du utveckla det lite mer?
Om vi röjer upp, hugger ner träd och buskar, jämnar till marken och gör området större, med parkeringar och en liten camping. Vi slår upp några små baracker, toaletter och duschar och vi sätter upp servering med kiosk. Vi anlägger en minigolfbana och aktiviteter för barn i alla åldrar. Vi måste ha bryggor och trampoliner, där vattnet är som djupast.
Ja! Och vi hyr ut båtar och fiskeutrustning. Det var en jättebra idé. tycker jag. sa Verner. De andra höll med och gratulerade Henning för hans fina idé, och mötet klubbades som avslutat.

De tillkallade arkitekter och markplanerare för att kunna sätta igång med bygget som skulle få namnet Mörtsjöns camping & fritid. Tidningarna skrev stora rubriker och långa artiklar om denna fantastiska idé. Nu skulle det bli fart på turismen och pengarna skulle rulla in. Mörtsjön var en ganska liten sjö med en omkrets på cirka fem kilometer. Den låg mellan den tre gånger så stora Lomsjön – tre hundra meter längre bort - och mynnade ut i den svarta Blåsjöån.

Kommunalrådet Verner Blomqvist, några ur kommunfullmäktige och ett antal arkitekter och markplanerare åkte de två kilometrarna till Mörtsjön för att planera byggandet. Det var omöjligt att ta sig fram till sjön, det fanns ingen stig någonstans och från vägen ner till sjön var det helt igenväxt av sly och småträd. Det var en vinter utan snö, det började snöa i oktober och alla trodde att det skulle bli en vit jul, men så blev det inte. Lagom till Lucia började det att regna och det tog inte många dagar förrän all snö var borta. Kylan var heller inte mycket att bråka om, som mest var det femton minus. Vädret var gynnsamt under hela vintern/våren för arbetarna som höll på med operation Mörtsjön. Det var som om gudarna ville att de skulle bli klara i tid.

För att kunna göra något åt det här måste man först ta bort all växtlighet, kanske fyra hundra meter längs vägen och sedan arbeta sig inåt mot sjön, en del träd måste huggas ner och marken måste jämnas till och dräneras, det kommer att ta tid, men får vi bara tag på folk så kommer vi att bli klara på ett par månader. sa markplanerare Vincent Vinter.
Vi skickar ut så många ALU arbetare vi kan som får hugga och röja här. Sedan får ni ta hand om marken. Det måste bli klart innan sista juni. sa Verner Blomqvist.
Det är omöjligt att hinna klart med allt till sista juni. sa arkitekt Sören Lundmark.
Om vi börjar redan nästa vecka, jag kontaktar arbetsförmedlingen så får de ta in lite folk som är lämpliga.
Så länge det är tjäle i marken, går det inte att få ett bra resultat med jämnheten. sa Vincent Vinter.
Ni får göra så gott ni kan, vi måste bli klara innan semestern. Ni måste jobba dag som natt om det skulle vara så. sa Verner Blomqvist.
Okej, får ni bara bort träd och sly, så tar vi bort stubbar och jämnar till så gott det går, men i september vill jag att vi får den tid vi behöver för att få ett bra resultat. Det är ett villkor, annars kommer vi aldrig att hinna. Tänk på att det är annat som ska till också. Baracker, minigolfbana och lekplatser, bland annat, ja servering också. Rinnande vatten inte att förglömma. sa Vincent Vinter.
Ni får göra vad ni kan. Jag kontaktar arbetsförmedlingen och så sköter ni resten.
Hur många arbetare behöver vi? frågade Henning Fridell.
Det borde räcka med fem med röjsågar och två med motorsågar. sa Vincent Vinter.
Har vi material och någon som kan basa över dem? frågade Henning Fridell.
Sågarna hyr vi av Jockes Motor & Trädgård, och bas får Karl-Arne på parkavdelningen bli, han har visst jobbat i skogen förr.
Ja, men då så. Då är den biten ordnad. Det är bara att köra igång. När ni är klara med avverkningen och allt är bortkört, hör ni av er, så tar vi över. sa Vincent Vinter.
Jag ordnar med ett flygfoto över området så att vi kan börja skissa, och när vi kommit fram till ett fullvärdigt resultat, gör jag ritningen. sa Sören Lundmark.

Måndagen den 15 januari satte arbetet igång, även detta fick uppmärksamhet i massmedia, ja, till och med lokalradion och regionaltv var där och intervjuade arbetare och samtliga inblandade i detta stora och mycket dyra projekt. Kosta vad det kosta ville, var kommunstyrelsens motto, det betalar sig i längden.

Tisdag 16 januari satt kommunalrådet Verner Blomqvist på sitt kontor och skissade för skoj skull på en ritning över Mörtsjöns Camping & Fritid, som området skulle heta, när det plötsligt knackade på hans dörr. Han tittade upp och ville inte bli störd, han hade till och med avsagt sig alla telefonsamtal. Han kände sig ilsken. Men samtidigt var han nyfiken på vem det var som störde honom.
Kom in! röt han. Dörren öppnades försynt och en gammal man med käpp kom in.
Är det du som har hand om jippot med kommunalbadet?
Jippot? ja, det kan man säga. sa Verner Blomqvist glatt och hoppades på lyckönskningar.
Du måste stoppa det omedelbart! sa den gamle mannen.
Varför då?
Det stället är farligt, det lurar något hemskt i vattnet.
Äsch, det är bara skrock..
Det är inte skrock, det säger jag dig. Jag har sett det själv, och det var fasansfullt.
Jag har också hört det där om sjön, men det är ingen som sett något.
Jag har sett, säger jag! Stoppa dumheterna och det nu!
Hör nu, farfar, vi kommer att bekosta detta projekt med minst 50 miljoner kronor och det tänker jag inte stoppa. Egentligen hade Verner Blomqvist ingen aning vad det kom att kosta, men 50 miljoner lät bra, tyckte han.
Jag är inte din farfar. Var inte oförskämd. Har du inget vett i kroppen, karl? Han hötte med käppen.
Lyssna på mig nu, det finns inget i vattnet, vi har kollat det och det enda som finns där är fiskar. ljög kommunalrådet.
Vi får väl se.
Om det nu har funnits något där så är det borta nu.
Var förståndig och sluta upp med det där innan det händer något otrevligt.
Varför kommer du hit och tjatar? Gå hem istället, vi har inom kommunstyrelsen beslutat att Mörtsjön ska öppnas och det beslutet står fast.
1950 var jag med och bommade igen badstranden sedan det hänt en del olyckor, den platsen är förbannad, det bor otyg där. Hör vad jag säger. sa den gamle mannen och haltade ut från kontoret. Innan han slog igen dörren hötte han återigen med käppen mot kommunalrådet.
Förbannade gubbe. sa Verner Blomqvist och fortsatte med sin skiss, som om inget hänt.

Arbetet var hårt och slitsamt för de sju ALU arbetarna, men så äntligen en dag lade de det sista riset på den sista rishögen som senare skulle forslas bort till värmeverket. Arbetet hade tagit längre tid än beräknat, de blev klara onsdagen den sjunde mars.
På måndagen började det hårda slitet att få bort alla stubbar och jämna till marken. Området besattes av grävmaskiner, dumpers, lastbilar och vältar i olika storlekar. De som hade fått det jobbet – efter en del priskrig - var Perzons Entreprenad, under ledning av Vincent Vinter. De hade fått slutdatumet fjärde maj och då var de tvungna att vara klara. Marken var mycket svårarbetad - på grund av dess, under arbetets pågående - tjällossning. De var tvungna att lägga ner arbetet en vecka tills tjällossningen stabiliserats. Det gjorde att arbetet inte kunde bli klart till den fjärde maj. Det dröjde ända till den femte juni innan arbetet ansågs vara klart. Då hade de även fyllt på sand vid stranden och grus till gångar och parkeringar samt jämnat till.
Det blev panik, och för att hinna klart till den sista juni, jobbade man så länge det var ljust, och även helger. Det var el och byggfirman Elitbyggarna som fått det slutgiltiga uppdraget att bygga kiosk och servering, bygga baracker och toaletter och duschar, dra in el, vatten och sätta upp staket för bilarna och anlägga minigolfbana och lekplats. De jobbade snabbt och effektivt och var klara redan tisdagen den 26 juni. Då kom lastbilarna med leksaker, bryggor, livbåtar, livbojar, tremansbåtar, och reklam till kiosken och serveringen, kylskåp, frysboxar, porslin, värmeplattor och ugnar, ja allt som behövs för att driva en servering, kiosk och camping. På lördagen stod allt klart, med finputsning och alla varor på plats.

Invigningen blev söndagen den första juli klockan 15.00, med pompa och ståt. Landshövdingen skulle klippa bandet och hålla ett tal. Kommunalrådet skulle hålla ett tal han också. Tidningarna var där och tv och radio. Massor av nyfikna människor hade samlats för denna invigning, där kommunen bjöd på kaffe, te och saft med tilltugg. De hade hyrt in en lokal orkester som skulle spela. Det blev en riktig feststämning och när landshövdingen klippt bandet och förklarat Mörtsjöns Camping & Fritid för öppnat, och efter sedvanligt tal började orkestern att spela ett par låtar innan de sällade sig till de andra. Folk var lätt klädda denna dag som var mycket varm. De fikade och pratade och hade det väldigt trevligt. Något bad var inte tillåtet förrän nästa dag, hade man bestämt. Kommunalrådet var mycket nöjd med arbetet och gick omkring bland människorna och sög i sig av alla komplimanger han fick för denna goda idé. Att det inte var hans idé brydde han sig inte om, och Henning Fridell som kommit på det, brydde sig inte han heller. Hela kommunstyrelsen myste. De tyckte att de var bäst i världen. Nu skulle turisterna komma, och kommunen skulle återigen blomstra. Tv, radio och tidningsreportrarna packade ihop sina grejor och åkte därifrån. När alla hade det som mest trevligt, dök den gamle mannen upp igen. Han fick tag i en mikrofon.
Hallå! Jag ber er alla att gå härifrån, denna plats är förbannad, det finns otyg i sjön.
Fan, är förstärkaren på? sa Verner Blomqvist.
Lämna omedelbart området. Håll er borta från vattnet. Hör vad jag säger.
Vad är det för gubbe? frågade landshövdingen.
Han är senil, ta bort honom därifrån. sa Verner Blomqvist. Två män ur kommunstyrelsen gick bort till det för detta festliga tillfälle, tillfälligt uppställda lastbilssläp, som skulle tjänstgöra som scen. De två männen försökte slita med sig den gamle mannen, som inte gav sig inte utan motstånd. Han slog dem i huvudet flera gånger med mikrofonen. Slagen från de hårda skallarna och grymtanden av smärta ekade i den nu mycket tysta omgivningen. Alla väntade med spänning på vad som skulle hända. Den ena av männen tappade balansen av alla slag och ställde sig på knä hållandes den gamle mannens ben, och så fick han ta emot ytterligare ett antal slag, innan den gamle mannen åter vände sig mot den andra mannen som höll honom i ena armen. Den gamle mannen hade lagt upp en ny strategi; att slå de bägge männen varannan gång. Det gjorde han med stor framgång. Varje slag lät som en hackspetts hackande, fast i slow motion. De två männen gav upp och släppte den gamle mannen och gick skamsna tillbaka till de andra, där de möttes av glada pikar och gliringar. Den gamle mannen släppte mikrofonen, som gav ifrån sig ett ilsket rundgångsljud innan den slog i scengolvet. Han hoppade stelt ner från scenen och gick haltande bort till den taxi han kommit med. Festen fortsatte, inte lika glatt som tidigare, stämningen var mest pinsam. Kommunalrådet blev förbannad och åkte hem. Det gjorde landshövdingen också. De två ”träskallarna” åkte även de hem. De flesta ignorerade varningarna från den gamle mannen, det var några barn som blev rädda, men de tröstades snabbt av sina föräldrar. Några barn satt och några barn stod längst ut på bryggan, som var tio meter lång. De som satt plaskade med fötterna i vattnet. Klockan började dra sig mot sex. En del människor hade åkt hem, medan andra stannade kvar och fikade och njöt av den härliga sena eftermiddagen. Orkestern hade slutat spela och det var åter lugnt och skönt. Solen lyste klart och det krusade lite på det solblanka vattnet. Plötsligt utbyttes detta lugn mot vettskrämda skrik som for över vattenytan och skrämde både fåglar och andra djur som befanns sig i närheten. Människorna vände sig mot bryggan. Barnen kom springande och skrikande.
Det finns ett monster i vattnet! skrek en flicka med andan i halsen. Hon fick medhåll från de andra barnen. Alla tittade ut mot vattnet och fick se något i vattnet runda bryggan och komma med hög fart mot de stirrande människorna. Denna något fortsatte i samma höga fart mot dem, som om den inte tänkte stanna. Människorna gapade. De flyttade på sig och lämnade, som en gata, öppen, för denna något som med otrolig hastighet flög upp ungefär fem meter på stranden. Alla människorna stirrade skräckslaget på denna tingest som låg där i sommarvärmen, sprattlande och gapande som den fisk den inte var.
Det är ju för fan en människa! utbrast en fet man med randiga shorts och gul t-shirt.
Vad kan det vara för en? frågade en annan man med bar överkropp och svarta bermudashorts.
Den feta mannen och gick fram till den sprattlande figuren. Han granskade den närgånget och såg att kroppen var kritvit och hårlös, likaså huvudet som även saknade öron. Armarna låg utmed sidorna. Figurens ögon var stora och öppna, hans mun öppnades och stängdes rytmiskt.
Vad fan ska vi göra? frågade den feta mannen.
Vi ringer polisen. sa en ung kvinna i ljusblå klänning.
Ska vi inte hjälpa den tillbaka i vattnet? frågade någon ur folkmassan.
Men, det är ju en människa, vi kan inte hjälpa den tillbaka, då kan vi bli anmälda för mord. sa den feta mannen. Det diskuterades i folkhopen och de flesta tyckte att man borde tillkalla hjälp. Men en del var kritiska och protesterade lite. Det togs det ingen hänsyn till.
Jag ringer direkt. sa den feta mannen och slog numret till larmcentralen.
Vi måste nog se till att han håller sig fuktig. sa en man med rutig skjorta och blåa shorts. Det flesta höll med. De hämtade hinkar och annat de kunde ha vatten i. De hjälptes åt att hälla vatten över den sprattlande figuren, som lugnade ner sig lite vid varje översköljning.

Polisen som trodde att det rörde sig om ett dödsfall, tittade gapande på den vita figuren som sprattlade lite lugnare. Polisen kunde inget göra, de kontaktade räddningstjänsten som kom med ett kar som figuren lades i, de hällde i vatten från sjön och åkte därifrån.
Vart ska de ta honom? frågade en man ur folkmassan.
Honom? frågade en polis.
Jag såg att det var en han, när de lyfte upp honom.
Jaså?! Ja de tar honom till sjukhuset. sa polisen.
Vad ska de göra med honom där? Är det inte bättre att han fått vara kvar i sjön, han verkade bo där.
Varför ringde ni då? Man kastar väl inte i människor hur som helst, även om det finns vissa som gör det. I det här fallet rör det sig om en levande människa, och det är sjukhusets plikt att hjälpa mannen och framför allt måste vi ta reda på varför han bodde i sjön.
Kan det ligga ett brott bakom? frågade en man med ljusa byxor och vit skjorta.
Det är kanske inte helt omöjligt. sa polisen.
Det var det dummaste jag hört! sa den feta mannen, om det ligger ett brott bakom, varför stannade han kvar i sjön, när han överlevde det misstänkta brottet? Det var ingen som svarade på den frågan.

Polisen skingrade folkmassan och bad dem åka hem, de flesta ryste vid tanken på vad de såg. Andra kom att få mardrömmar veckor framåt.

Måndag 2 juli

Verner Blomqvist och Henning Fridell åkte de två milen till sjukhuset för att mötas upp av kommunstyrelsens ledamöter.
Vad är det som har hänt? frågade Verner Blomqvist.
Vi ville inte säga något i telefonen, du skulle ändå inte förstå. sa Irma Strand.
Vad då inte förstå?
Låt oss gå in till avdelningen istället. fortsatte Irma Strand. De sju ur kommunstyrelsen tog hissen upp till femte våningen där vetenskapsmedicinska låg. De möttes av en läkare som visade dem in till en sal som var sparsamt belyst. Inne i salen kryllade det av folk. Det var poliser, tv – och radioreportrar, tidningsjournalister och personer i vita rockar, det mumlades och pratades i munnen på varandra. Verner Blomqvist och Henning Fridell kände sig förvirrade.
Ursäkta! Låt oss komma förbi! sa läkaren som visat in kommunstyrelsen. Folk flyttade sig åt sidan och blottade en grön säng i något plastmaterial med ungefär 50 centimeter höga sidor.
Verner Blomqvist och Henning Fridell gick sakta fram till sängen, när de fick se vad som låg där, skrek de till lätt.
Vad i herrans namn är det där? sa Verner Blomqvist.
Den där kommer från Mörtsjöns Camping & Fritid. sa Irma Strand.
Vad fan säger du, hur är det möjligt?
Den bara dök upp på stranden och sprattlade som en fisk, sa de som var där. sa Irma Fridell.
Vad ska ni göra med den? frågade Verner Blomqvist läkaren.
Ingenting, egentligen, det får du bestämma.
Ska jag?
Ja, det är ju kommunens egendom, ni äger väl sjön?
Ja, visst, men..........
Det var onödigt att ringa larmcentralen. Varför måste vi ta hand om allt konstigt som folk hittar?
Vad ska vi göra då?
Ta med den hem.
Hem till mig!
Ja, varför inte?
Det kan jag inte göra. Kan ni inte kolla vad det är. Det kanske är den första människan och som vi såg ut innan vi började gå på land? stammade kommunalrådet och hoppades att han drömde.
Vi har åldersbestämt denna figur och han är 70-75 år gammal, men han har bara sett ut så här i omkring 50-55 år, vi har gjort undersökningar som visar att han haft hår, tänder, öron, naglar och ögonlock. Vi har genom röntgen sett att han blivit opererad och tagit bort blindtarmen. Har ni någon idé om vem han kan vara?
Nej, ingen aning. Men den gamle mannen som varnade mig för att öppna Mörtsjöns Camping & Fritid kanske vet något.
Ni får ta reda på det.

Klockan 19.30 satt Verner Blomqvist och tittade på Rapport, hans fru satt även hon i rummet. Hon löste korsord, men tittade upp då och då för att titta om det visades något intressant. Senare under sändningen kom ett långt inslag om fiskmannen i Mörtsjön, som han kallades. Verner Blomqvist och frun tittade intresserat på när överläkare Sven Östensson förevisade den nakna kritvita figur som hittats i Mörtsjön.
Här ser ni att armarna växt ihop med sidorna, han kan bara röra händerna, som förmodligen används som fenor. Även låren och benen har växt ihop, som ni ser här. Under de cirka femtio år mannen levt i vattnet har han succesivt förvandlats till en fisk. Man kan även se att ögonlocken är borta och ögonen har blivit större och utstående. Huvudet har tagit en mer strömlinjeformad karaktär. Tittar man sedan på kroppen ser man att den är fjällig. Ryggraden är upphöjd ungefär en till två decimeter på sina ställen. Det enda som skiljer honom från fiskarna är att han inte utvecklat några gälar, hans lungor är intakta och funktionella, hur länge han kan vara under vattenytan utan att hämta andan, har vi inte fått något svar på. Kameramannen följde närgånget och intresserat med i förevisningen av fiskmannen.
Vad har han ätit? frågade reportern Elisabeth Höglund.
Eftersom han inte har några tänder, så har han nog ätit småfisk och växter, men det vet vi inte, än.
Vet ni vem han är?
Nej, vi har ingen aning, men människorna i kommunen där han hittades kanske kan hjälpa oss.
Vad ska ni göra med honom?
Vi har undersökt honom grundligt, det visade sig att han är full frisk och vid full vigör, trots sin höga ålder.
Hur gammal kan han vara?
Omkring sjuttio år, men har lika fina värden som en tjugoåring.
Vart ska ni göra av honom?
Vi kan inte behålla honom här. Vi har begärt att kommunalrådet i kommunen ska ta hand om honom, det är till stor del han som bär ansvaret för fiskmannens uppdykande. Alternativet är att han slängs tillbaka i sjön, om ingen vet vem han är.
Inslaget avslutades och Claes Elfsberg avannonserade Rapport med dagens inslag och när han kom till fiskmannen sa han följande ord:
Vem är fiskmannen som hittades i Mörtsjön i kommunen? Är han den felande länken mellan människa och fisk, eller är han en bluff? Vad tror du John Pohlman?
Jag tror att han är släkt med Kevin Costner. Dansar med mörtar........ Verner Blomqvist fick nog och bytte kanal.
Förbannade idioter! utbrast han.
Vad ska du göra Verner?
Vi måste få tag på den där gamla gubben, han borde veta något.
Jag undrar vem han kan vara?
Det måste vi ta reda på, jag ska kalla till ett möte med styrelsen i morgon, jag går och ringer till dem.

Tisdag 3 juli klockan 11.00. Möte i kommunhuset.

Verner Blomqvist förklarade mötet öppnat.
Som ni vet har vi hamnat i en mycket besvärlig situation. sa han.
Vi? Nej, du har hamnat i en mycket besvärlig situation. sa Knut Andersson, sur som han var för att de avslagit hans goda idé. Han tyckte själv att det var en god idé och kunde inte glömma deras tarvlighet. Knut Andersson var en kort, helt flintskallig och vresig ungkarl som alltid tyckte att hans idéer var bäst.
Jag? Vad fan menar du?
Det var ju din jävla idé att vi skulle öppna Mörtsjön.
Det var inte min idé, det var Hennings. Han pekade på Henning Fridell, som önskade att han var någon annanstans.
Jag kunde väl aldrig ana att det skulle bli så här. sa Henning Fridell och rodnade.
Har ni läst vad tidningarna skrivit? frågade Knut Andersson. Det var det ingen som hade gjort.
De tidningar jag läst under morgonen har skrivit om bluff, jippo, och det finns de som begär kommunstyrelsens avgång och andra otrevligheter, de finns också de tidningar som tagit det på allvar och kallar figuren för fiskmannen, felande länken och annat trams. Vi måste få ett slut på det här. fortsatte Knut Andersson.
Hur då? frågade Verner Blomqvist.
Jag ser ingen annan råd än att du får adoptera figuren. sa Knut Andersson.
Jag kan väl för fan inte adoptera en fisk! röt Verner Blomqvist.
Ska vi rösta om det?
Det går jag inte med på.
Hur många röstar för att Verner tar hand om fiskmannen? Alla utom Verner Blomqvist och Henning Fridell röstade för. Henning Fridell tyckte att det var oerhört pinsamt.
Du måste klubba för, Verner. sa Knut Andersson. Verner Andersson klubbade motvilligt för. Han lämnade lokalen utan ett ord, blossande röd av ilska. Vice ordföranden Lars Fredriksson tog till orda.
Eftersom inte Verner är kvar här, föreslår jag i egenskap av vice ordförande att vi ordnar så att fiskmannen får komma hem till Verner och hans fru. Vi kontaktar sjukhuset och tar reda på hur vi ska göra, vi behöver en stor bassäng, det har jag förstått, men vad ska den äta?
Vi frågar på sjukhuset, de kanske har några råd. sa Henning Fridell.
I morgon ser vi till att allt är ordnat och Verner är hemma och tar emot leveransen. Under muntra toner lämnade styrelsen rummet. Lars Fredriksson gick in på sitt kontor och ringde några samtal. efteråt lutade han sig över skrivbordet och skrattade så tårarna, bokstavligt, sprutade ur ögonen på honom.

Onsdag 4 juli klockan 17.23 kom en transportbil från kolmårdens delfinarium till huset där Verner Blomqvist och hans fru bodde.
Vad är det här? frågade Verner Blomqvist när han blev tilltalad att skriva på ett papper.
Det är ett mottagningsbevis för leveransen från sjukhuset. sa chauffören leende.
Jävla påhitt! fräste Verner Blomqvist.
Vart ska vi göra av bassängen och fisken?
Ställ det i garaget, jag ska bara köra ut bilen.
De monterade den en meter höga, två meter breda och fem meter långa bassängen och fyllde på med vatten från slangen i garaget. De lyfte försiktigt ner fiskmannen från lastbilen. Han låg i en avlång låda med vatten. De öppnade lådan och lyfte försiktigt ner fiskmannen i det kalla vattnet. Han rörde sig försiktigt.
Han är bara lite ressjuk. Här är en lapp med förslag till mat. sa chauffören.
Jaha. sa Verner Blomqvist irriterat.
Du får försöka hålla undan katten. sa chauffören innan han och hans medhjälpare skrattande och åkte därifrån. Verner Blomqvist tyckte inte att det var roligt. Även om katter äter fisk, men inte i den här storleken väl? Han tyckte att det var bäst att hålla katterna borta från garaget, man vet ju aldrig.

Senare under kvällen kom tv, radio och tidningsreportrar. Verner Blomqvist ville inte säga för mycket. Han visade motvilligt garaget där fiskmannen flöt omkring och såg ut att trivas ganska bra. Det fotograferades och filmades.
Vad kommer att hända med fiskmannen? frågade en tv reporter.
Jag vet inte. svarade Verner Blomqvist.
Hur gammal är du? frågade samma reporter.
Hurså?
Jag bara undrar.
Jag är 49.
Hur känns det att bli far i den åldern?
Jag är väl för helvete inte far till den där. Verner Blomqvist var så förbannad så han trodde att han skulle explodera. De övriga journalisterna skrattade högt och hjärtligt. Verner Blomqvist slog igen garageporten och gick in i huset. Han slog igen dörren med en smäll. Hans fru, Lilly, tittade ut genom fönstret.
De ger sig av härifrån nu, Verner. sa hon efter ett tag.
Sådana förbannade idiotier, men det här ska de få för.
Vad ska du göra?
Vi får väl åka tillbaka till sjön med den där konstiga saken.
Men tänk om det är någon vi känner?
Du kanske är släkt med fiskar, men jag är det definitivt inte.
Du borde nog forska lite mer i vart han kommer ifrån.
Hur då?
Någon gammal person måste väl komma ihåg om det hände något speciellt för femtio femtiofem år sedan.
Du har rätt, Lilly. Det kanske är bäst att forska lite, det kan ju ha varit en person som varit eftersökt.
Du kan väl kontakta den gamle mannen som besökte dig.
Jag har tänkt det, men hur ska jag få tag på honom?
Pensionärshemmet, kanske?
Jag åker dit när jag får tid, nu måste vi mata den där saken där ute, följer du med?
Ja, gärna. sa Lilly glatt.


Onsdag 11 juli.

I tidningarna blev Verner Blomqvist mer och mer känd som ”mannen som kunde tala med fiskar” och ”dansar med fiskar” och i radio kallade de honom ”en fena inom kommunen.” Namn som gjorde honom rasande. De hittade på nya ordspråk och bevingade ord: Ja gäddrar, sa Blomqvist när förslaget gick i land. I Mörtsjön lurar de största fiskarna, sa Blomqvist. Förslaget om det fria fisket har strandat, sa kommunalrådet. Det fanns ingen hejd för folks fantasi. Det fanns de journalister som trodde att fiskmannen var påhittad av Verner Blomqvist, som ett försök att fiska röster inför nästa val. I en annan tidning fanns en skämtteckning, föreställande en fiskmamma med litet fiskbarn, där mamman försökte mata det trilskande barnet, i texten under säger hon: Om du inte äter upp din mat, kommer kommunalrådet och tar dig. I nästa bildruta slukar barnet både mat och tallrik.
De har hängt ut mig i massmedia som om jag vore en galning, det måste bli ett slut på denna idioti! röt han och slog näven i sitt köksbord, så kaffekopparna skramlade och spillde ut sitt innehåll.
Det ordnar sig ska du se. sa Lilly.
Jag får ju aldrig tag på den där gubben. Det hade gått en vecka sedan han fått hem fiskmannen. Det gav fortfarande mycket uppmärksamhet bland massmedia och vanligt folk. Mörtsjöns Camping & Fritid besöktes ivrigt av resenärer från hela Sverige som var intresserade av fiskmannens boplats. De hoppades hitta en fiskkvinna och fiskbarn, det borde finnas, resonerade de, för en man kan inte leva så länge utan kvinnligt sällskap. I hopp om att finna något sådant, gick Mörtsjöns Camping & Fritid bättre för varje dag och kassan växte i kapp med den tillströmmande turismen.

Verner Blomqvist hade under en längre tid haft svåra mardrömmar. Alltid var fiskmannen inblandad på ett eller annat sätt. En natt när han drömde en hemsk mardröm, vaknade han med ett skrik och satte sig upp i sängen. Han flåsade häftigt och gungade långsamt fram och tillbaka. Lilly som vaknat av skriket, tände sin läslampa och tog i sin mans arm.
Hur är det? frågade hon. Han tittade mot henne och skrek häftigt till.
Förlåt mig, Lilly, jag hade en mardröm. Den var hemsk. Den senaste tidens drömmar har varit hemska. sa han när han förstod att han bara drömt, det gladde honom.
Vad handlar de om?
Vad tror du?
Fiskmannen?
Ja.

Lilly hade under den gångna veckan tillbringat mycket tid hos fiskmannen, det var hon som tog det största ansvaret för den. Hon matade och pratade med den. Hon jobbade som bibliotekarie. Innan hon gick till jobbet tittade hon till fiskmannen och efter jobbet likaså. Hon hade varit i kontakt med länsantikvariatet som lovade henne att leta artiklar om händelser i kommunen under perioden 1948 –1952. De skulle höra av sig så fort de fått fram allt.

När Lilly varit ute till fiskmannen under gårdagen, pratade hon sedvanligt med honom och för första gången reagerade han på det, det verkade som att han lyssnade på henne. Hon blev glad samtidigt som hon blev lite rädd, rädd för att någon skulle göra honom illa. Hon berättade för sin man att fiskmannen lyssnat på henne.
Han har ju inga öron, hade han sagt irriterat.
Bara för att han inte har några öron, betyder det väl inte att hörselgångarna är borta, de kanske bara är täckta av fjäll, sa hon och tyckte att Verner avfärdade henne. Hon kände sig ledsen och gick in och lade sig på sängen. Verner följde efter.
Men vad är det, Lilly?
Det är så hemskt, ja det är skrämmande. Tänk om fiskmannen är en människa, vad gör vi då?
Vi kan inte trolla honom tillbaka till människa igen, det är omöjligt, jag vet inte vad vi ska göra.
Jag är glad att det är vi som har tagit hand om honom, tänk om någon annan gjort det och fått för sig att utföra tester på honom. Eller bryter sig in i garaget och tar honom. Men å andra sidan står bilen framför porten, fast det är ju ingen garanti. Vill någon bryta sig in så gör de det ändå.
Jag är rädd för att det kan komma att bli så om vi inte gör något. Jag ska kontakta styrelsen och höra om de har några förslag. Styrelsen kallades till möte hemma hos Verner och Lilly, på torsdagen.

Torsdag 12 juli klockan 18.00.

Mötet hölls i garaget. Alla ledamöterna stod runt bassängen och tittade på fiskmannen, han verkade njuta av sällskapet, han simmade runt och det såg ut som om han ville säga något.
Jag fick några kopior av en kille från länsantikvariatet idag, han kom till biblioteket i förmiddags. sa Lilly.
Länsantikvariatet? undrade Lars Fredriksson.
Jag har fått kopior av artiklar ur tidningarna, från 1948-1952 och jag har tittat över dem.
Jaha, och? fortsatte Lars Fredriksson.
Det finns några här som är intressanta och som kanske har med fiskmannen att göra. sa Lilly.
Som vad? frågade hennes man.
En artikel från 18 juni 1948. Jag ska läsa: Amerika nästa, lyder rubriken och så kommer texten: Den 19 årige juridikstuderanden Martin Axelsson skall i dagarna resa till Amerika för att fortsätta sina studier och kanske haver vi en riktig advokat i kommunen när han kommer tillbaka om några år. Den unge kandidat Axelsson skrattar och säger att det inte alls är omöjligt men Amerika är stort och vad som helst kan hända. Jag kanske rent av bosätter mig där om jag träffar en trevlig flicka, avslutar kandidat Axelsson. Vi på kommunalbladet önskar honom lycka till. Vad säger ni om det? frågar Lilly.
Varför skulle det här vara Martin Axelsson? Det begriper jag inte. sa Knut Andersson.
En artikel ur Kommunalbladet den 15 juli 1948 lyder en rubrik så här: Våldtäkt i kommunen. Jag läser vidare: En ung kvinna blev under gårdagskvällen utsatt för en våldtäkt, då hon skulle gå hem efter att ha varit hos sin fästman. Hon kunde inte utpeka någon men trodde sig vara säker på att det var den unge kandidat som tidigare i år skulle åka till Amerika för att studera. Sjukdom hindrade honom från att resa. Polisen har försökt få tag på mannen som är spårlöst försvunnen. Är det någon av läsarna som vet var mannen kan finnas, var god kontakta polisen.
Det var som fan! utbrast Lars Fredriksson.
I Kommunalbladet den 20 augusti 1948 står det: Inga spår efter den misstänkta våldtäktsmannen. Polisen söker med ljus och lykta efter mannen som anses vara skyldig till våldtäkten av en ung kvinna tidigare i sommar. Den 30 augusti 1948 står det: Polisen avbryter sökandet efter den misstänkte Martin Axelsson som anses vara skyldig till våldtäkten av en ung kvinna. Polisen tror att unge Axelsson blivit förvirrad efter brottet och tagit sitt liv. Sökandet efter honom kommer att avbrytas.
Om han nu tog livet av sig, kan det ju inte vara den här. sa Verner Blomqvist och pekade på fiskmannen.
I kommunalbladet 13 mars 1949 står det: Våldtäkten var en lögn. Den flicka som utpekade Martin Axelsson som den som våldtog henne, tar tillbaka allt. Det visade sig att hon blivit våldtagen av sin fästman. Det var den 14 juli förra året som den unga kvinnan bestämde sig för att göra slut med sin fästman. Fästmannen blev rasande och våldtog henne. Hon ville inte skada fästmannen då han kommer från en mycket fin familj. Hon pekade istället ut den unge Martin Axelsson. Vart Axelsson tagit vägen vet ingen, han har varit spårlöst försvunnen sedan dess. Kanske reste han till Amerika ändå, men den sannolikheten är liten. Förmodligen tog han livet av sig. Sedan står det att tjejen och fästmannen gifte sig då det visade sig att hon blev gravid.
Det är för jävligt att skylla på någon oskyldig, något som en annan har gjort. sa Lars Fredriksson.
I kommunalbladet den 28 september 1950: Efter ett antal indikationer på att det skall finnas ett monster i Mörtsjön, mer populärt kallad; kommunalbadet. Kommer den att stängas för allmänheten. Det har hänt en del incidenter i Mörtsjön som gjort att polisen bestämt att den skall stängas. Båtar har vält utan anledning, badande människor har blivit attackerade av något i vattnet och fiskare har blivit av med sin fiskeutrustning. De som har sett mostret säger att det är ohyggligt med enorma tänder. Andra säger att det är tio meter långt och kan svälja en eka hur lät som helst. Jag har själv sett den, säger polismästare Sigurd Haglund, som står som ansvarig för kommunalbadets stängande. Avslutade Lilly sitt läsande.
Det var som fan, så det här skulle kunna vara Martin Axelsson? sa Knut Andersson.
Det verkar så. sa Verner Blomqvist.
Om det nu är han, varför hoppade han i sjön? frågade Henning Fridell.
Det är bara han som kan svara på det, och som det är nu, tänker han nog inte göra det. sa Verner Blomqvist.
Här är en bild på unge Martin från när han var med i tidningen, vad tror ni? frågade Lilly. Bilden gick runt till alla. Han var smal och mörkhårig, kortklippt. Hur lång han var är svårt att säga, men tydligen av medellängd. Han såg bra ut, med ett charmigt leende.
Det är omöjligt att se om det är samma person. sa Henning Fridell.
Vi får väl fråga honom. sa Lilly.
Hur då? frågade hennes man.
Visa honom bilden och fråga om han heter Martin Axelsson. Verner Blomqvist lutade sig ner mot fiskmannen, och höll bilden framför honom.
Är det här du? Heter du Martin Axelsson? Fiskmannen reagerade inte, han bara stirrade med sina stora ögon.
Är det här du? Heter du Axelsson? frågade han på nytt. Inget svar. Verner Blomqvist fortsatte frågorna ett par gånger till, även dessa gånger utan resultat. Verner Blomqvist tappade humöret.
Svara mig! Svara mig, säger jag! Äh förbannat! Han svarar ju inte.....Han är inte klok.....Det måste vara någe fel på´n....han är inte normal......stammade han fram och saliven rann ur munnen på honom. De andra skrattade lite åt den komiska situationen. Fiskmannen brydde sig inte alls, han bara simmade omkring som om omvärlden inte existerade. Kanske längtade han tillbaka till sin sjö. Och kanske tänkte han att de som var runt honom, inte var riktigt kloka.
Jag ska prata med Sigurd Haglund, han kanske vet något mer. sa Verner Blomqvist då han lugnat ner sig lite.
Något måste göras, fiskmannen kan inte stanna här, du måste sköta det här på bästa sätt, så att du inte torskar. sa Knut Andersson.
Åh, vad trött jag är på dessa fiskskämt, hitta på något annat, snälla. sa Verner Blomqvist. De andra log lite.
Jag föreslår att vi går in och äter en bit. Du kan väl ta kontakt med Sigurd Haglund i morgon, Verner? sa Lilly.
Ja, så gör vi. sa Verner Blomqvist. De sa hejdå till fiskmannen och gick in till Blomqvists för att äta och prata.

Fredag 13 juli klockan 9.00 ringde telefonen hemma hos Verner Blomqvist.
Fan, första dagen på semestern och så ringer telefonjäveln så här tidigt. sa han högt. Han stod framför badrumsspegeln och rakade sig. Han skyndade sig in till kökstelefonen.
Blomqvist! sa han.
Ja, hejsan, det här är Thomas Eriksson från Marin och medicintekniska. Hej, hej.
Jaha?
Jag har hört att du har den berömda fiskmannen i din ägo.
Ja?
Vi skulle gärna vilja köpa honom.
Varför då?
Göra lite tester. Jag såg på nyheterna förra veckan, den läkaren sa att fiskmannen var omkring sjuttio år men lika vital som en tjugoåring. Vi vill gärna veta varför, han kanske har någon gen som stoppar åldrande. Sånt är ju viktigt idag när alla vill vara så ungdomliga, du är ju själv inte så ung.
Är du det då?
Betydligt yngre än du i alla fall. Vad vill du ha?
Inget! Jag menar, han är inte till salu.
Allt är till salu, till rätt pris.
Det kan så vara, men allt kan inte köpas för pengar.
Vart har du gjort av fiskmannen?
Det är min ensak.
Är han kvar i garaget? Vi ska nog komma överens, ska du se.
Nu ska du vara en snäll liten gosse, och fara åt helvete! röt Verner Blomqvist och slängde på luren. Han lyfte sedan luren och ringde till Lilly som var på biblioteket och berättade om telefonsamtalet.
Jag slutar klockan två idag, vi måste göra något innan de får hjälp av myndigheterna att ta Martin.
Kan de ta hjälp av myndigheterna tror du? Men varför gjorde de inget när han var på sjukhuset? Då var det plötsligt min fisk.
Jovisst, men nu när han ringde har vi hamnat i ett annat läge. Nu är det bråttom, Verner. Ta kontakt med Sigurd Haglund, jag hittade hans telefonnummer när jag tittade i katalogen i morse. Numret satte jag upp på tavlan. Vi hörs sen. De ringde av. Verner hittade lappen och slog numret, när han fick svar förvissade han sig först om att det var samma man som varnat honom. Det var han. Verner förklarade hur det låg till och ville ha hjälp med hur de skulle göra. De bestämde att de skulle mötas klockan tre hemma hos Verner och Lilly.

Det var Hilding och Almas grabb, den här Martin. sa Sigurd Haglund sedan han tittat på artiklarna som Lilly ordnat.
Kommer du ihåg honom? frågade Lilly.
Ja, mycket väl, det var en rejäl grabb. Synd att det skulle sluta så här, hade vi bara vetat, och hade han bara pratat med polisen om sin oskuld till våldtäkten så hade säkert allt kommit i dager. Det är ledsamt. Jag glömmer aldrig hur hårt Alma tog det, han var enda barnet. Man kan nog säga att hon sörjde ihjäl sig. Hon dog 1955 och hade då legat på sjukhuset sedan 1950. Hon blev bara 41 år. Han lade ifrån sig tidningsurklippen, tog av sig glasögonen och torkade de tårfyllda ögonen.
Fick hon något straff som skyllde på Martin? frågade Lilly.
Nej, hon var ju gravid och det tystades ner, hon var ju disponent Emilssons svärdotter.
Bor de kvar här?
Nej, de flyttade härifrån 1954. Jag vet inte vart. Jag vill titta på honom.
Ja, det går bra.

Ja, herre gud, vilket öde. Jag känner mig delaktig till det här.
Gör du?
Hade jag bara tagit mig tid att kolla Mörtsjön lite bättre så kanske han inte sett ut så här idag. Sigurd grät och torkade tårarna.
Det är inte ditt fel. Vi får se det som naturens gång, eller ska vi säga, skämtlynne. sa Verner.
Du har rätt, och när allt kommer omkring så verkar han ju vara lycklig. sa Lilly.
Frågan är hur länge han kommer att vara lycklig i den här lilla bassängen. sa Sigurd.
Menar du att vi ska flytta honom? frågade Verner.
Ja, och det snarast. Det skulle inte vara så bra om han dog här. sa Sigurd.
Men vart? Vi kan inte kasta honom i Mörtsjön, där är det fullt av lycksökare. sa Verner.
Jag vet ett ställe som kallas Lyckebo. Sjön kallas för Lycken och är väldigt stor med massor av vikar och gömställen.
En stor sjö, jag vet inte om det är så bra. sa Verner.
Lyssna nu. Lycken ligger i en skog som är naturreservat. Sjön är fridlyst, man får inte bada eller fiska där. Båttrafik är förbjuden. All överträdelse är straffbart.
Vart ligger den sjön då? frågade Verner.
Den ligger två och en halv mil härifrån i nordlig riktning.
Hur ska vi få dit honom utan att någon blir intresserad? Det vore inte bra om massmedia kom, jag har fått nog med skit. sa Verner.
Jag har en gammal Volvo kombi. Jag kör inte längre själv men jag har bilen kvar. Om vi, eller du menar jag, tillverkar en låda som är plastinnesluten, och vattentät, kan han ligga där om vi fyller med lite vatten.
Hur långt är det till sjön från vägen?
Man kan parkera precis vid sjökanten, det har varit så innan det blev naturreservat. Jag kan tyvärr inte hjälpa dig att bära, benen är för dåliga.
Jag tror att jag ska ta hjälp av Henning Fridell, det är en bra karl.
Kamrer Fridells grabb?! Ja prata med honom. Jag tycker att vi ska ordna med det här redan inatt, du får tillverka lådan så fort som du bara kan. Jag bor på Skolgatan 45C. Bilen står på parkeringen bakom huset. Jag lägger nycklarna och en karta till Lyckebo under förarstolen. Det är bara du hämtar den. Jag måste gå nu, jag ser att min taxi är på ingång.

Verner ringde till Henning Fridell, som var med på flytten. Det måste skötas under stor tystnad, han fick inte nämna det för någon. Henning hade inte svårt för att vara tyst.

Klockan 23.00 gick Verner den kilometer det var till Skolgatan, för att hämta Volvon. Han hittade den. Han tittade under sätet och hittade nycklarna och kartan. Han körde hem och backade ner bilen till garaget. Det var folktomt i området, de flesta höll sig inne på grund av det stora regnväder som härjat någon timma. Henning Fridell väntade i garaget. De hjälptes åt att lyfta fiskmannen från bassängen till lådan som Verner byggt. De fyllde på med vatten och lyfte in den i bilen, vars baksäte saknades. Det var tungt men det klarade det med Lillys hjälp.
Hejdå, Martin. sa hon och grät lite.
Det kommer att gå bra det här, ska du se. tröstade Verner henne. De åkte iväg, Lilly stängde garageporten och låste. Hon körde fram bilen och ställde den framför porten.

Det var väl en jävla väg att vara ojämn. sa Verner när de kommit en bit närmare Lycken
Hoppas han överlever det här skumpandet. sa Henning. Det var mörkt och det regnade fortfarande kraftigt.

Framme vid sjön Lycken backade Verner bilen för att komma så nära sjön som han kunde, för att slippa bära för långt. De lyfte ur lådan och lade, efter mycket besvär ner den på marken. De öppnade den, och tittade på fiskmannen som fortfarande var vid liv. De lyfte försiktigt ur honom och bar honom ut i det kalla vattnet. När de kommit till midjehöjd, släppte de försiktigt i honom. Han var orörlig en stund, för att sedan kvickna till och med hög hastighet försvinna utåt sjön. Verner och Henning kände sig lite ledsna, men samtidigt glada för att de släppt honom och i Lycken skulle han få vara i fred. De gick tillbaka till bilen. De vände sig mot sjön, de fick se en skymt av fiskmannen, han hade följt dem till strandkanten. De gick ner och klappade honom på huvudet. Han rörde vid dem och det var som om han tackade dem för friheten. Han försvann utåt sjön igen. Verner och Henning tittade en lång stund ut mot sjön. Ingenting hördes. De åkte hemåt under tystnad. Verner parkerade bilen där den skulle vara. Han och Henning tog med sig lådan och gick sedan hem till Verner och drack kaffe. Lilly väntade dem och var spänd på hur det hade gått. Hon blev glad för att de hade lyckats.

Lördag 14 juli klockan 11.00. Telefonen ringde.
Hej, det är Thomas Eriksson, igen, vi pratades vid för ett tag sedan.
Vad vill du då? frågade Verner.
Jag har skaffat fullmakt hos myndigheterna. Polisen och vi kommer hem till er i eftermiddag och hämtar det som numer är vårt.
Ja, gör det. sa Verner.
Vem var det? frågade Lilly.
Det var den där marinmedicinalknutten. Han ska hämta fiskmannen i eftermiddag. sa Verner.
Ska han? Talade du inte om att han inte finns kvar?
Nej, jag har en liten överraskning åt dem. Du ska få se. skrattade Verner. Lilly såg frågande ut.

På eftermiddagen kom en stor lastbil som det stod Marinteknik på med stora röda bokstäver. En polisbil var också med. Det var två män ur lastbilen och två poliser som kom fram till Verner där han och Lilly stod i garaget. De såg ledsna ut.
Jag har gjort i ordning lådan och lagt ner honom. sa han.
Det var förståndigt. sa den ene som kom med lastbilen.
Får vi titta på honom? frågade en polisman.
Ni får bara ta en liten titt, han är ganska stressad och kan dö om man pressar honom för hårt. Tänk på att det är en levande varelse. sa Verner. Polismannen lyfte lite försiktigt på locket.
Huh, det var en ful fan. sa han och ryste.
Ta honom nu. Innan jag ångrar mig. sa Verner. Han och Lilly tog farväl av fiskmannen under ledsna miner.
Vi skickar en check senare. sa han som körde lastbilen.
Ja, det är okej. sa Verner och lät ledsen. De hjälptes åt att lyfta upp lådan i lastbilen. De åkte därifrån och Verner såg att passageraren i lastbilen gjorde en obscen gest mot honom. Verner brydde sig inte om det. Inombords skrattade han så att han höll på att kvävas. Han höll god min tills de var utom synhåll.

30 mil senare lastades fiskmannen ur lastbilen. Under glada rop och feststämning där tv och tidningar mötte upp, lades lådan med den berömda fiskmannen på golvet. Lastbilschauffören slet upp locket, susningar från sällskapet hördes. De närmade sig lådan.
Åhhh. lät det från de flesta när de fick se en skymt av fiskmannen i lådan. Thomas Eriksson var glad och stolt över sitt lättåtkomliga fynd som skulle utstå mycket under sin vistelse på forskningslaboratoriet. Han njöt av det.
Här har vi alltså den berömde fiskmannen. sa Thomas Eriksson högt och ljudligt. Han klappade fiskmannen på huvudet.

Hemma hos Paret Blomqvist var det fest, delar ur kommunstyrelsen var där och Sigurd Haglund hade även han tagit en plats i huset.
Jag vill utbringa en skål för Mörtsjöns Camping & Fritid som går över förväntan, och jag vill utbringa en skål för oss alla här, och för fiskmannen. sa Verner och alla skrattade högt.

Fiskmannen rör sig. sa en tv reporter. Thomas Eriksson tittade mot lådan. Fiskmannen reste sig i hela sin korta längd, tog tag i Thomas Erikssons näsa och vred om lite lätt.
Mitt namn är Knut Andersson. Är det någon som har en handduk?







Skriven av: Mats Henriksson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren